Motion till riksdagen
1988/89:So41

av Ulla Tillander m.fl. (c)

med anledning av prop. 1988/89:138 om riktlinjer
för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m.

Regeringens proposition om läkarnas specialistutbildning innehåller riktlinjer
för de yngre läkarnas utveckling till skickliga yrkesmän inom olika
områden. Propositionens innehåll är emellertid vidare än så. Det berör en
av de viktigaste frågor vi har diskuterat inom landstingsvärlden de senaste
årtiondena, nämligen frågan om hur läkare skall kunna rekryteras till alla
delar av vårt land. Den frågan kräver en ordentlig begrundan och analys
innan man går till beslut.

I denna proposition gör regeringen en felaktig bedömning i ett mycket
viktigt avseende. Man har föreslagit att vi skall fortsätta att liksom nu ge de
yngre legitimerade läkarna anställning för viss tid, varefter de måste se sig
om efter ny anställning.

Att detta är i högsta grad otidsenligt och en abnormitet på svensk arbetsmarknad
säger sig självt och underblåser uppfattningen att läkare måste
särbehandlas i alla möjliga avseenden.

Självklart måste vi ibland acceptera särregler för läkare, om skälen för
detta är starka ur samhällets synvinkel. De skäl som regeringen framfört är
emellertid inte hållbara. Man pekar på att läkarkompetensen riskerar att bli
lidande om läkarna får fast anställning.

Vi respekterar det kvalitetskravet som säger att vi inte bara behöver läkare
utan att vi också behöver bra läkare. Men i sina överväganden har regeringen
inte vägt in rekryteringsaspekten. Möjligheterna för glesbygdslänen
att överhuvud taget kunna attrahera blivande specialister måste sättas i
första rummet. Utan läkare hjälper inga utbildningsreformer.

För många av de mindre sjukhusen och vårdcentralerna utanför storstadsregionerna
skulle det vara en klar fördel om man kunde erbjuda den
yngre läkaren en anställning som vederbörande kan lämna när det passar
honom/henne och familjen, inte efter ett visst antal år och månader. Då
vågar man ta steget och flytta ut från storstaden.

Statsrådet oroar sig i propositionen för att läkaren, sedan han/hon blivit
specialistkompetent, inte av eget intresse skulle söka nya anställningar för
att därigenom utvecklas i sitt yrke. Vi tror att den risken är betydligt överdriven.

Statsrådet skriver att han kan ompröva sin inställning om det kan visas
att nya löne- och anställningsformer kan öka arbetsmarknadsrörligheten.
Vi vill peka på att landstingen från 1 juli i år får ett nytt lönesystem med den
inriktningen.

De rekryteringsskäl vi har framfört gäller inte i första hand för universi- Mot. 1988/89

tetssjukhusen och för de stora och attraktiva orterna i landet. 1 dessa fall kan So41

visstidsanställning ibland vara att föredra. Men också i dessa sammanhang
måste det anses som naturligt att människor som närmar sig medelåldern
och ofta har familj att ta hänsyn till skall kunna få fast anställning. Här
måste avvägningar som rör forsknings- och utbildningsbehov också vägas
in.

Vi anser således att landstingen måste ges möjlighet att erbjuda legitimerade
läkare fast anställning under specialistutbildningen. Tillsammans med
de skärpningar sorn regeringen föreslår i propositionen som avser icke legitimerade
läkare skulle glesbygdens rekryteringsförutsättningar därigenom
kunna förstärkas och läkarnas anställningssituation tryggas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående tillsvidareanställning av läkare under specialistutbildning.

Stockholm den 18 april 1989
Ulla Tillander (c)
Rosa Östh (c)	Rune Backlund (c)
Göran Engström (c)	Roland Larsson (c)
Marianne Jönsson (c)	Kersti Johansson (c)
Kjell Ericsson (c)	Stina Eliasson (c)
Stina Gustavsson (c)	Lennart Brunander (c)
Karin Israelsson (c)

15