Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :So401

av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp)

Mot.

Den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus, m.m. 1988/89

So401-406

Frågan om en övergång från statligt till landstingskommunalt huvudmannaskap
för rättspsykiatrin har diskuterats under 10-talet år utan att detta har lett
till någon omorganisation. Den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus har
fått fungera som en bricka i spelet under hela den tid som diskussionen om
den rättspsykiatriska vårdens organisation har diskuterats. Detta är inte
rimligt.

Varken driftsansvarig landstingskommun, Kalmar läns landsting, eller
vårdpersonal och patienter skall på detta sätt behöva sväva i ovisshet inför
framtiden. Men framför allt är det viktigt att den vårdform och organisation
med riksenhet som fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus representerar
säkerställs, får finnas kvar och därmed kan fortsätta att utvecklas också i
framtiden. Den nuvarande ovissheten utgör en hämsko på en nödvändig
verksamhet som trots årtiondens utredande inte kan undvaras.

Nuvarande ordning bör bestå

Psykiatrin är så organiserad i dag att de rättspsykiatriska klinikerna sorterar
under ett statligt huvudmannaskap medan sjukvårdshuvudmännen har
ansvaret för all psykiatrisk sjukvård, dvs. även för patienter som av domstol
överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

De rättspsykiatriska klinikerna har till uppgift att göra en grundlig
personlighetsbedömning av de åtalade som ligger som grund för rättens
utdömande av påföljd. Den som bedöms vara sjuk överlämnas till psykiatriskt
sjukhus, övriga till kriminalvården.

I vissa fall av speciellt högspecialiserad vård finns särskilda enheter med
patienter från hela landet. För psykiatrins del finns fasta paviljonen vid
Västerviks sjukhus för denna högspecialiserade vård. Numera är denna den
enda i landet.

Vid denna enhet vårdas således patienter med mycket svåra problem. Det
rör sig bl.a. om patienter som dömts till vård som påföljd för mycket grova
våldsbrott.

De omorganisationsförslag som utan resultat har diskuterats under hela
80-talet har varit dels att överföra de rättspsykiatriska klinikerna till ett
landstingskommunalt huvudmannaskap, dels att slopa de högspecialiserade
riksenheterna och överföra vården av dessa särskilt vårdkrävande patienter,
som av säkerhetsskäl kan behöva vårdas isolerat längre eller kortare tid, till
den lokala vårdorganisationen i varje landsting.

1

1 Riksdagen 1988189.3sami. NrSo401-406

Misslyckat omorganisationsförsök

Trots omfattande utredningsarbete och ett flertal förhandlingsöverläggningar
mellan huvudmännen i fråga har det visat sig inte vara en framkomlig väg
att nå resultat i den riktning omorganisationen varit tänkt. Detta snart
10-åriga misslyckande talar för att den nuvarande organisationen är en
mycket effektiv och bra lösning som inte utan svåra konsekvenser kan
frångås. Men framför allt är det de klara sakskälen som talar för att såväl den
nuvarande ordningen beträffande huvudmannaskapet för de rättspsykiatriska
klinikerna som för den högspecialiserade vården bör behållas oförändrad.

Statligt ansvar för rättspsykiatriska klinikerna

Ur rättssäkerhetssynpunkt måste det anses klart olämpligt att flytta huvudmannaskapet
för de rättspsykiatriska klinikerna från staten. Starka rättssäkerhetsskäl
talar emot att den grundliga personlighetsbedömningen av en
patient, den s k sinnesundersökningen, skall utföras av samma instans som
den som dels skall påbörja vården och som dels eventuellt har att överta den
helt i de fall påföljden blir psykiatrisk vård.

Dels finns faran att ett jävsförhållande kan uppstå i den bemärkelsen att en
läkare som gör sinnesundersökningar också kan komma att bli vårdansvarig.
Dels varierar tillgången på rättspsykiatrisk expertis från landsting till
landsting. Risken ökar därför att vid en omorganisation bedömningarna blir
olika beroende av var den undersökte är bosatt.

Dessutom behövs mycket kostnadskrävande lokaliteter tillskapas i många
landsting som i dag redan finns på specialenheterna. Till det måste hållas i
minnet att de åtalade det här är fråga om som skall undersökas ofta är farliga
och rymningsbenägna brottslingar. Att blanda dem med andra patienter kan
knappast vara tillrådligt.

Uppfattningen att de rättspsykiatriska enheterna inte minst av rättssäkerhetsskäl
bör kvarstanna under statligt huvudmannaskap delas av utredningen
som granskat de rättsmedicinska, rättskemiska och kriminaltekniska undersökningsverksamheterna
(Ds S 1986:3). Denna uppfattning stärks också av
de mycket kraftiga invändningar som riktades mot översynsutredningens
förslag om ett huvudmannaskapsskifte som anfördes i remissvar från bl.a.
landstingen, Landstingsförbundet och myndigheter inom rättsväsendet.

Västervik som riksenhet

Entydiga skäl talar för att också behålla Västervik som riksenhet för den
högspecialiserade psykiatriska vården. Skälen är analoga med dem för
huvudmannaskapsfrågan. De remisskäl som angavs som huvudskäl vid
uppbyggnaden av den nuvarande vårdorganisationen 1932 vid införandet av
1929 års sinnessjuklag är fortfarande bärande. Under hela tiden organisationsöversynen
pågått har det framgått att en riksenhet för de mest
vårdkrävande patienterna inte kan undvaras. En förläggning av vården
regionalt för dessa speciella patienter låter sig omöjligen förenas med målet
om en säker och effektiv vård.

Mot. 1988/89
So401

2

Klara behov av en riksenhet föreligger. I Västervik har denna typ av vård
för särskilt vårdkrävande - och med riksintag - bedrivits ända sedan 1932,
dvs. alltsedan denna form av vård kom till.

I Västervik finns en erfarenhet och ett kunnande som är unikt. Det bör
man dra nytta av även för framtiden. Genom åren har också en hög effekt i
vårdarbetet kunnat visas upp. I Västervik finns expansionsmöjligheter i form
av såväl medicinskt kvalificerad personal som lokaler sedan en decentralisering
av länspsykiatrin skett.

För ett fortsatt bevarande av fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus talar
således såväl rättspsykiatriska, medicinska som vårdideologiska skäl. Dessa
skäl låter sig dessutom väl förenas med såväl regional- som sysselsättningspolitiska
skäl.

Beslut utan dröjsmål

Riksdagen har vid behandlingen av tidigare motionskrav om bevarande av
fasta paviljongen hänvisat, genom socialutskottets yttrande, till de överväganden
om en förändrad lagstiftning avseende den psykiatriska tvångsvården
och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare som övervägs i
regeringskansliet. Den framtida organisationen på detta område kommer att
behandlas i det sammanhanget. Riksdagen har också i det sammanhanget uttalat
- vilket är mycket viktigt - att i avvaktan på ett regeringsförslag inga
åtgärder bör vidtas som är ägnade att föregripa riksdagens beslut. Verksamheten
vid Västerviksenheten är således t.v. garanterad att fortgå som hittills.

De praktiska svårigheter som visat sig föreligga under den mycket långa tid
som organisationsarbetet pågått talar nu för att ett lagändringsförslag i här
aktuella frågor inte är motiverade. Riksdagen bör därför nu utan ytterligare
fördröjning kunna fatta beslut om att nuvarande organisation med statligt
huvudmannaskap för de rättspsykiatriska klinkerna och om att fasta
r paviljongen vid Västerviks sjukhus som särskild riksenhet för den högspecialiserade
psykiatri vården bör bestå oförändrat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att uttala att statligt huvudmannaskap för
de rättspsykiatriska klinikerna skall gälla även fortsättningsvis,

2. att riksdagen beslutar att fasta paviljongen vid Västerviks
sjukhus, psykiatriska klinikerna, skall som hittills hänföras till riksenhet
för högspecialiserad psykiatrisk vård och bevaras även fortsättningsvis.

Stockholm den 10 januari 1989

Agne Hansson (c)

Ewy Möller (m) Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Mot. 1988/89
So401

Marianne Jönsson (c)

3