Motion till riksdagen
1988/89:So301
av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Åtgärder mot missbruk
Drogmissbruket för med sig ett stort lidande, fysiskt och psykiskt för både
den enskilde missbrukaren och hans omgivning. Därtill kommer att mycket
betydande kostnader inom socialtjänsten, sjukvården och rättsapparaten är
direkt eller indirekt betingade av missbruket.
Ingen accepterar drogmissbruk, men ändå har vi vant oss så vid denna
företeelse, att det är svårt att föreställa sig vilka problem och vilka kostnader
vi skulle besparas om missbruket radikalt minskade. Vi skulle få resurser
att utveckla välfärden. Vi skulle t.ex. kunna kapa köerna till behandlingar
på sjukhusen, om inte så många sjuksängar upptogs av skador eller
sjukdomar som var direkt eller indirekt orsakade av alkohol och/eller narkotika.
Vi skulle behöva färre poliser och kunna riva några fängelser. Vi
skulle få ett samhälle som var tryggare, där fler kvinnor skulle slippa känna
ångest inför varje helg, där fler barn kunde känna harmoni i hemmen och
där äldre inte behövde känna rädsla för att vistas ute efter mörkrets inbrott.
Minskar vi missbruket får vi ett bättre samhälle. Att tränga tillbaka
drogbruket är därför en viktig politisk upgift. Särskilt angeläget är det att få
in de unga generationerna på nya spår. I denna motion föreslår folkpartiet
åtgärder för att bekämpa narkotikabruket, minska alkoholkonsumtionen,
motverka uppkomsten av drogbeteende hos ungdomar och hjälpa de missbrukare
som försöker komma till rätta med sitt beroende.
1 Alkohol
Det finns inget säkert mått på hur mycket alkohol som dricks i Sverige.
Utöver den konsumtion som återspeglas i Systembolagets försäljning och
bryggeriernas leveranser tillkommer hembränd sprit, hemtillverkat vin och
införd skattefri sprit som vi inte vet omfattningen av.
Från en topp 1976 minskade försäljningen med 22 procent fram till 1984,
då den låg på 6,01 liter 100 procent alkohol per invånare 15 år och däröver.
Sedan har en viss ökning skett. 1986 låg försäljningen på 6,34 liter, och 1987
på 6,21. Data från första kvartalet 1988 visar ånyo på en ökning.
Genom olika intervjuundersökningar bland elever, värnpliktiga och delar
av befolkningen i övrigt har man kunnat bilda sig en uppfattning om
konsumtionsvanorna. Oroande är att ungdomars konsumtion av alkohol,
särskilt i form av starköl, åter visar klara tendenser att stiga (figur 1).
Cl
Totalt
Sprit
Lättvin
Öl Ull
79/00 80/01 81/02 82/83 83/84 84/05 85/06 86/07 87/88
Figur 1. Den beräknade genomsnittliga årskonsumtionen bland 12—24åringar
omräknat till liter 100 procent alkohol. Källa: CAN Rapport 88.
Orsaker till konsumtionsutvecklingen
Mycket talar för att den ekonomiska utvecklingen spelat en stor roll. En
annan viktig del av förklaringen till trendbrottet är att de alkoholpolitiska
beslut som riksdagen fattade 1977 gav avsedd effekt i minskad totalkonsumtion.
De delbeslut som i första hand kan förmodas ha bidragit till konsumtionsminskningen
är den aktivare prispolitik som genomfördes med början
1977. Så långt man vet är priset på alkohol ett av de effektivaste instrument
som står till förfogande för att påverka konsumtionsnivån.
Det finns också vetenskapliga belägg för att mellanölets avskaffande klart
minskade den totala alkoholkonsumtionen. De alkoholpolitiska besluten
1977 innehöll också andra inslag som kan ha bidragit till sänkt totalkonsumtion.
Särskilt bör uppmärksammas betydelsen av att den med statsmedel
stödda informationen i alkoholfrågor enligt riksdagens beslut klarare än
tidigare skall framhålla de risker som är förknippade med allt bruk av
alkohol, inte bara med missbruk.
Troligen har också riksdagsbeslutets betoning av vikten av påverkan och
förändringar i den allmänna inställningen till alkoholbruk - främst kanske
framhållandet av helnykterhetens värde och kravet på att vissa sektorer av
Mot. 1988/89
So301
7
/** Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr So298-301
samhällslivet under alla förhållanden måste hållas fria från alkohol - bidragit
till den förändrade inställning till alkoholproblemen i stort i vårt
samhälle som kunnat konstateras under de senaste åren. Ett faktum är i alla
händelser att alkoholproblemen under de sista åren av 1970-talet och de
första åren av 1980-talet på ett markant sätt ägnats större uppmärksamhet
än vad som tidigare varit vanligt.
Tyvärr har en viss avmattning av intresset för alkoholfrågor i den allmänna
debatten noterats under de senaste åren. Det är också allvarligt att
ungdomars attityder till alkohol tycks bli mer positiva. Andelen ungdomar
som någon gång druckit alkohol ökar nu liksom andelen ungdomar som är
storkonsumenter av starköl och spritdrycker.
Samband bruk - missbruk
Det finns starka humanitära, sociala och ekonomiska skäl till att fortsätta
pressa tillbaka totalkonsumtionen av alkohol. Det finns ett klart samband
mellan bruket av alkohol och missbruk. En lägre totalkonsumtion leder till
färre alkoholskadade. Omvänt innebär en höjd totalkonsumtion en acceleration
av missbruk och skador.
Av naturliga skäl sker minskningen av missbruk och alkoholskador med
viss eftersläpning. Ett lägre antal alkoholskadade kommer att bli uppenbart
först några år efter det att totalkonsumtionen gått ned. Att sambandet finns
är dock ostridigt.
Internationell alkoholforskning har slagit fast att om den totala alkoholkonsumtionen
ökar så ökar också antalet storkonsumenter. Om den totala
alkoholkonsumtionen fördubblas leder detta till att antalet storkonsumenter
fyrdubblas.
Någon liknande formel för minskningen av antalet storkonsumenter när
totalkonsumtionen minskar har alkoholforskarna inte preciserat. Det finns
dock skäl att anta att minskningen går avsevärt långsammare än ökningen
av storkonsumenter. Det stora tryck på sjukvården som alkoholskadade
utgör kan antas vara effekter av den höga alkoholkonsumtionen under
1960-talet och början av 1970-talet i kombination med alkoholdebut vid låg
ålder.
I detta sammanhang kan noteras, att det är en utbredd uppfattning i
Sverige att vi skulle ha större alkoholproblem än länder där det är betydligt
enklare att komma över alkoholdrycker. Detta är dock en myt. I typiska
vinländer t.ex. Frankrike, Spanien och Italien är genomsnittskonsumtionen
ungefär dubbelt så hög som i Sverige. I Danmark är konsumtionen ca 50 %
högre.
Undersökningar visar också att skador som t.ex. skrumplever är betydligt
vanligare i dessa länder. Alkoholskadornas belastning på t.ex. den franska
sjukvården har bedömts vara betydligt högre än i Sverige. På senare tid har
forskarrapporter om alkoholskador givit upphov till en ökad debatt även i
Danmark.
Mot. 1988/89
So301
8
Åtgärder för att minska alkoholkonsumtionen och missbruket
I Sverige lever olika inställningar till alkoholen sida vid sida. Det finns de
som genom uttalanden, attityder och förslag till regler visar att de helt tar
avstånd från alkohol medan andra företer en positiv inställning till alkoholbruk
och berusning. Parat med detta finns också kulturella inflytanden.
”Man tycker som man dricker” är ett sätt att beskriva situationen.
Vi måste visa respekt för alkoholen som vanebildande drog samtidigt som
vi inser att det inte går att åstadkomma ett alkoholfritt samhälle. Alkohol
har använts av människan i minst 6 000 år. Alla är medvetna om att endast
en del människor blir alkoholmissbrukare, men många är säkert omedvetna
om att antalet människor i Sverige som nyttjar alkohol i skadlig utsträckning
beräknas till 300 000 - 500 000 (Folkhälsorapport, Socialstyrelsen redovisar
1987:15).
Avvägningen i alkoholpolitiken mellan restriktioner och förebyggande
åtgärder är mycket viktig. Strävan måste vara att så långt som möjligt
koncentrera åtgärderna till insatser för att förebygga alkoholmissbruk samt
ge vård och behandling och rehabilitering åt dem som har alkoholproblem.
Under de senaste åren har tanken på mera långtgående åtgärder för att
begränsa alkoholkonsumtionen aktualiserats, bl.a. genom en speciell kampanj
för ransonering av alla alkoholinköp. Regeringen lät år 1981 utreda de
tekniska förutsättningarna för registrering och ransonering (Ds S 1981:22).
Denna utredning visade att det är möjligt att utan alltför tekniskt komplicerade
system till rimliga kostnader åstadkomma såväl registrering som
ransonering.
De alkoholpolitiska instrument som står till förfogande bör användas
med större konsekvens än hittills. Skulle det efter någon tid av sådan mera
konsekvent tillämpning av den beslutade alkoholpolitiken visa sig att resultatet
inte blir en avsevärd bestående minskning av den nuvarande alltför
höga alkoholkonsumtionen, bör mera långtgående åtgärder kunna sättas in.
Preciserat mål
Riksdagsbeslutet om alkoholpolitiken 1977 innebar att ett mål för den
svenska alkoholpolitiken för första gången formulerades. Målet innebar att
den totala alkoholkonsumtionen skall minskas och att samhället skall försöka
komma till rätta med missbruket.
I regeringens proposition Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
m.m. (prop. 1984/85:181 SoU 28, skr 400) redovisades bl.a. Världshälsoorganisationens
(WHO) hälsostrategi för Europa, vilken antogs av medlemsstaterna
1984. Ett av målen för denna är att minska alkoholkonsumtionen
med 25 procent till år 2000. Statsrådet ansåg i propositionen att detta
var en angelägen målsättning. Hon anförde vidare att om man lyckas sänka
alkoholkonsumtionen till denna nivå skulle det innebära stora välfärds- och
hälsomässiga vinster samtidigt som hälso- och sjukvården kunde minska de
vårdinsatser man nu måste göra för dem som drabbas av alkoholrelaterade
sjukdomar.
Mot. 1988/89
So301
9
Riksdagen har i princip anslutit sig till WHO:s målsättning. Vi kan därför
konstatera att numera gäller som mål för svensk alkoholpolitik att totalkonsumtionen
skall sänkas med 25 procent till år 2000. Det är angeläget att
medlen inom alkoholpolitiken anpassas så att detta mål uppnås.
Information och opinionsbildning
För att åstadkomma en minskning av efterfrågan på alkohol måste man öka
kunskaperna om riskerna med alkohol och ändra attityderna till alkoholbruk.
För detta behövs en nationell offensiv där alla delar av samhället
deltar. Kunskap om vikten av att visa respekt för alkoholen och minska
alkoholbruket måste förmedlas till föräldrar, förskollärare, lärare, hälsooch
sjukvårdspersonal, idrottsledare, artister och inte minst politiker, dvs.
personer som i sin tur har ansvar för att förmedla kunskapen vidare och att
vara förebilder - normbildare för barn, ungdom och naturligtvis också
vuxna. Undervisning om alkohol och andra droger bör ingå som en del av
det moment som vi föreslår blir obligatoriskt på skolschemat, nämligen
hälsofostran. Vi föreslår att hälsofostran också införs som obligatoriskt
moment i utbildningen av all hälso- och sjukvårdspersonal samt förskollärare
och lärare (se motion 1988/89:FP35).
Efter de alkoholpolitiska besluten 1977 har ansvaret för den med statliga
medel stödda informationen om alkoholskador under lång tid legat på
folkrörelser och ideella organisationer. Den direkt statliga alkoholinformationen
skall visserligen också utgå från insikten att en minskad totalkonsumtion
effektivt bidrar till att minska missbruk och skador som betingas av
alkoholbruk. Denna information skall också framhålla helnykterhetens värde
och hävda kravet att vissa sektorer av samhällslivet hålls helt fria från
alkohol. Men huvudansvaret för den del av informationen, som präglas av
bestämda värderingar om olika livsstilar, har enligt 1977 års beslut överlåtits
åt de ideella folkrörelserna och övriga sammanslutningar vilkas verksamhet
styrs av medvetna och uttalade idéer. Det finns också goda skäl att i stort
sett bibehålla denna rollfördelning: medborgarnas värderingar och attityder
formas i stor utsträckning av folkrörelser och ideella organisationer. Denna
attitydbildning kan självfallet underlättas och förstärkas, om den direkta
statliga informationen pekar i samma riktning som folkrörelsernas.
Det är därför viktigt att de sammanslutningar som är beredda att ge
betydande utrymme åt en värdebestämd information i alkoholfrågan uppmuntras
och ges stöd. Samtidigt måste medel anslås för undervisningen i
hälsofostran i förskola, skola och på universitet och högskolor. En adekvat
information i alkoholfrågor måste understryka det klara sambandet mellan
totalkonsumtionen, missbruket och de alkoholbetingade skadorna. Förslag
härom framförs i en särskild motion (1988/89:So477).
I budgetpropositionen aviseras en tvåårig landsomfattande aktion mot
droger. Vi välkomnar detta och förutsätter att regeringen kommer att
begära de resurser som erfordras för att denna kampanj ska ge goda resultat.
Mot. 1988/89
So301
10
Prisinstrumentet
Riksdagen beslutade 1977 att prisinstrumentet skall användas mer aktivt än
tidigare i syfte att minska den alltför höga konsumtionen av alkohol. Detta
har ansetts innebära att de prishöjningar som genomförs skall vara större än
vad som motiveras enbart av en önskan att låta alkoholpriserna följa prisökningen
på övriga varor.
Förutsättningarna för att priset på alkohol skall bevaras tillräckligt högt
för att vid varje tidpunkt främja en minskad konsumtion är emellertid att
prishöjningarna sker med relativt korta mellanrum. De senaste prishöjningarna
har beslutats med intervall av omkring två år. Detta är alltför lång
tid om man anser att prisinstrumentet skall användas aktivt. Skall riksdagens
intentioner fullföljas måste prishöjningarna dessutom vara något
större än vad som motiveras av förändringarna av konsumentprisindex.
Genomförs inte prishöjningarna efter dessa riktlinjer, sjunker i stället alkoholens
relativa pris och syftet att främja en minskad konsumtion motverkas.
Mot bakgrund av eftersläpningen anser folkpartiet att alkoholpriserna nu
bör stiga med ca 10 procent. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen
med förslag om alkoholskattehöjning. Enligt folkpartiet borde alkoholskatten
ha en annan utformning än i dag för att priserna mer effektivt
skulle kunna påverka konsumtionen. Skatt på vin och starksprit bör i högre
grad relateras till alkoholstyrka.
Stopp för langning
Den kampanj mot langning av alkohol till ungdom som genomfördes 1981
hade två viktiga effekter: den fäste uppmärksamheten på att olovlig överlåtelse
av alkohol till ungdom förekommer i betydande omfattning och den
bidrog till att förstärka opinionen mot sådan överlåtelse. Socialutskottet
uttalade i betänkandet 1986/87:SoU22, efter initiativ från folkpartiet, att det
ställde sig positivt till en ny sådan kampanj. 1 budgeten redovisar regeringen
att den gett socialstyrelsen i uppdrag att ”överväga förstärkta insatser mot
langning”. Detta är bra men alltför lamt. Övervägandena bör nu övergå i
handling. Ett mer bindande riksdagsbeslut bör därför fattas.
Hembränning och snabbviner
Uppgifter om hembränningens omfattning varierar starkt. Det är angeläget
att söka få ett bättre grepp om denna fråga. Ansvariga myndigheter bör
vidare i olika sammanhang göra klart att hembränning är ett allvarligt brott
och att allt görs för att beivra förekomsten. Regeringen bör överväga vilka
åtgärder som bör vidtas för att skärpa övervakningen av och påföljderna för
olovlig tillverkning av alkoholdrycker.
I den allmänna debatten hävdas ofta att hembränning ökar då den registrerade
alkoholkonsumtionen sjunker. Även om det inte finns någon saklig
grund för att tro att den oregistrerade konsumtionen stiger i samma grad
som den registrerade sjunker, vore det önskvärt med en ökad kunskap om
den oregistrerade konsumtionens utveckling.
Mot. 1988/89
So301
11
Detta är angeläget både för att upprätthålla alkoholpolitikens trovärdighet
hos allmänheten och dess effektivitet för att minska totalkonsumtionen.
Även den starkt expanderande handeln med snabbviner utgör ett alkoholpolitiskt
problem. Den totala alkoholmängd som framställs genom hemtillverkat
vin torde ligga i samma storleksordning som för hembränningen.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen behandlat frågan och avvisat förslag
till lagstadgat förbud mot försäljning. Regeringen bör därför överväga andra
åtgärder som är ägnade att stävja de problem som är förknippade med
snabbvinsatser. Alkoholhandelsutredningen föreslog att man genom frivilliga
överenskommelser skulle försöka att ytterligare begränsa marknadsföringen.
Skatteutskottet har anfört att dessa frågor skall uppmärksammas
av AN-rådet. Några förslag till lösningar har dock inte framkommit. En
tänkbar åtgärd vore därför att införa reklamförbud mot snabbvinsatser samt
att endast tillåta försäljning på systemet och då med skattepåslag satt i
relation till skatt på vin.
Teknisk sprit
Ett allvarligt problem är också missbruket av teknisk sprit. Enkäter som
gjorts av socialstyrelsen och inom RIA-byråerna har gett vid handen att
konsumtionen av T-sprit ännu är stor. Omkring 4 000 missbrukare bedöms
nyttja teknisk sprit. Det är angeläget att handeln uppmärksammas på de
restriktioner som redan nu finns. Detta är en viktig uppgift för socialkontoren.
Det arbete som bedrivits t.ex. i Solna visar att vissa framsteg kan
nås på denna väg. Samtidigt är det uppenbart att ytterligare centrala insatser
är nödvändiga för att stävja missbruket av teknisk sprit.
Socialstyrelsen försöker genom avtal med försäljarna göra det svårare att
komma över teknisk sprit. Härutöver bör regeringen i samråd med producenterna
söka få till stånd en produktutveckling, som gör den tekniska
spriten som säljs vid bl.a. bensinstationer oanvändbar som berusningsmedel.
I budgeten redovisar regeringen att den nu har gett socialstyrelsen i
uppdrag att ”överväga ytterligare åtgärder för att minska missbruket av
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat”. Detta är bra men alltför lamt. En
opinionsyttring från riksdagen behövs för att garantera att dessa åtgärder
också vidtas.
Kvinnor och alkohol
Fortfarande är andelen som inte dricker högre bland kvinnor och andelen
storkonsumenter högre bland män. Denna skillnad har emellertid minskat
under senare år. Fler kvinnor i vuxen ålder dricker i dag alkohol än för bara
några decennier sedan. Bland vuxna kvinnor har alkoholkonsumtionen
ökat mest i åldersgruppen 30-50 år. 65 procent av kvinnorna i åldersgruppen
20-25 år använde alkohol 1947. Motsvarande siffra är i dag 90
procent.
Skolvöverstyrelsen har sedan 1971 följt utvecklingen av skolungdomars
alkoholvanor, varför vi vet en del om de yngsta kvinnornas alkoholvanor.
Mot. 1988/89
So301
12
Enligt 1983 års undersökning var ca 80 procent av flickorna i åldern 15—16
år (årskurs 9) alkoholkonsumenter.
Alkohol är en av de viktigaste kända faktorerna bakom fosterskador.
Omkring 200 barn föds varje år i Sverige med skador som beror på att
modern druckit alkohol under havandeskapstiden.
Förändringen i kvinnors alkoholkonsumtion har många orsaker. Könsrollen
har förändrats, vilket inneburit att det har blivit mer acceptabelt för
kvinnor att dricka alkohol. Allt fler kvinnor förvärvsarbetar, ekonomin blir
då bättre, vilket i sin tur ökar konsumtionsutrymmet. Förvärvsarbetet har
också lett till en ökad kontakt med alkoholsederna.
En ytterligare orsak till ökningen av missbruket hos kvinnor är att konsumtionstillfällena
har förändrats. Förr förekom alkohol mest vid festligare
tillfällen. Numera har den gjort sitt intåg i hemmen och vardagen.
Trots att det numera är vanligt att kvinnor dricker alkohol är vaksamheten
mot alkoholmissbruk hos kvinnor betydligt lägre än mot manliga
missbrukare. Kvinnorna är ofta också bättre på att dölja sitt missbruk,
vilket gör att det kan pågå under lång tid utan att det upptäcks. Information
om det kvinnliga alkoholmissbruket måste därför spridas.
Program för män med alkoholproblem, anställda inom industrin har visat
sig verkningsfulla. Några liknande projekt inom kvinnodominerade yrken
finns inte. En ökande forskning just om alkoholproblem bland kvinnor
måste ske och metoder för behandling av kvinnliga alkoholister, typ EWAprojektet
vid Karolinska sjukhuset i Stockholm, utvecklas. Mödravårdscentralerna
måste i sin information starkt betona risken för fosterskador till
följd av alkohol.
Denna missbrukargrupp bör även i fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet
inom vården och i forskningen.
Trafik och alkohol
Det råder enighet om att trafiken är en av de sektorer i samhället som måste
hållas fria från alkohol. Ändå utgör de alkoholbetingade trafikolyckorna ett
mycket allvarligt problem, som leder till många tragedier och ett stort
mänskligt lidande.
En betydande del av de personer som döms till rattfylleri är alkoholproblematiker.
För vissa av dessa personer är det därför inte första gången
de döms till ansvar för onykterhet i trafiken och erfarenheten har många
gånger varit att alkoholproblemen har varit så svåra att fängelsestraffet inte
har haft sin avsedda preventiva funktion. I syfte att försöka finna ett
påföljdsalternativ till fängelsestraff för trafiknykterhetsbrott beslöt därför
riksdagen under förra riksmötet att införa kontraktsvård som en ny variant
av kriminalvård i frihet. Vår förhoppning är att kontraktsvården skall visa
sig vara ett ändamålsenligt alternativ för en begränsad grupp notoriska
lagöverträdare.
Mot. 1988/89
So301
13
Sänkta promillegränser vid bilkörning
Nuvarande påföljdsregler för trafiknykterhetsbrott innebär att bilförare,
vilka anträffas med en alkoholkoncentration i blodet som uppgår till 0,5
men ej till 1,5 promille, döms för rattonykterhet till böter eller fängelse, i
praxis nästan uteslutande böter. Uppgår alkoholkoncentrationen till 1,5
promille eller mer döms för rattfylleri i normalfallet till fängelse.
I den proposition om trafiknykterhetsbrotten som dåvarande justitieministern
Wickbom presenterade hösten 1984 föreslogs bl.a. att den nedre
straffbarhetsgränsen skulle sänkas från 0,5 till 0,4 promille. Denna del av
förslaget accepterades av folkpartiet. Propositionen kom emellertid aldrig
att bli behandlad av riksdagen då regeringen drog tillbaka den. Det visade
sig redan vid motionstidens utgång att propositionens övriga förslag inte
kunde få majoritet i riksdagen.
Därefter har frågan om lägsta promillegräns inte blivit föremål för något
nytt ställningstagande av riksdagen. Däremot har debatten fortsatt om
vilket promilletal som bör utgöra lägsta gräns. Kunskaperna om alkoholens
verkningar i trafiken har vidgats. Sålunda har i en svensk undersökning från
år 1970 den kritiska nivån i risksituationer beräknats ligga mellan 0,2 och
0,4 promille, medan den i situationer som inte är lika krävande har uppskattats
ligga vid 0,4—0,5 promille. Det finns också en fältstudie om effekterna
av små alkoholdoser på förarprestationer i kritiska situationer som
genomfördes år 1975 av statens väg- och trafikinstitut på uppdrag av trafiksäkerhetsverket.
Vid den undersökningen tilldelades ett antal försökspersoner
föraruppgifter som bestod i olika manöverprov, varvid en signifikant
skillnad mellan nyktert och alkoholpåverkat körbeteende kunde konstateras.
Resultatet visade entydigt en försämrad körprestation när den genomsnittliga
blodalkoholhalten var 0,42 promille.
Genom vad som framkommit av dessa undersökningar kan det ifrågasättas
om inte också gränsen 0,4 promille är för hög. Det är angeläget att
understryka att alkoholförtäring i samband med bilkörning skall vara förbjuden.
Mot denna bakgrund bör gränsen sättas så nära 0 promille som det
är möjligt med hänsyn till de säkerhetsmarginaler som erfordras av rättssäkerhetsskäl.
Riksdagen bör begära ett förslag om en sådan ny lägsta promillegräns. I
detta sammanhang bör även gränsen för rattfylleri övervägas.
Forskning och statistik
Alkoholfrågan har länge ägnats stor uppmärksamhet av politiker och myndigheter.
I många avseenden är Sverige ett internationellt föregångsland.
Trots att vi har en ambitiös alkoholforskning och en allmänt sett välutbyggd
statistik finns det också anmärkningsvärda brister. Vi vet helt enkelt för litet
om alkoholskadornas effekter. Genom ökad kunskap skulle politiken kunna
bli effektivare och - förhoppningsvis - mindre kontroversiell, genom att
olika vanföreställningar om alkoholen skulle försvinna.
Några exempel på brister i statistik och alkoholforskning är:
Mot. 1988/89
So301
- Kunskaper om hembränningens omfattning är ytterst bristfälliga.
14
- Det bedrivs i Sverige alltför lite forskning om effekter av olika alkoholpolitiska
åtgärder. Endast några få av de professurer som riksdagen
uttalade sig för 1977 har inrättats.
- Statistiken har under de senaste årtiondena i flera avseenden försämrats.
Domstolarna registrerar inte längre alkohol i samband med brott. Genom
att nykterhetsvården har integrerats i socialtjänsten har ytterligare
kunskap försvunnit. Det är t.ex. anmärkningsvärt att så litet forskning
har utförts under senare år om alkoholproblemens betydelse inom socialtjänsten.
Andra områden där det behövs ökad forskning är arbetsvärden,
sjukvården, sjukfrånvaron och kriminalvården.
- Då det gäller dödsfall, trafikolyckor, sjukskrivning och förtidspensionering
finns viss registrering av alkoholorsaker. Underdiagnostiseringen är
emellertid så kraftig, att dessa typer av statistik snarare är desinformativa.
I en dödlighetsundersökning från Malmö fann man t.ex. att alkoholdödligheten
var åtminstone sex till åtta gånger så stor som vad den
officiella statistiken visade.
- Den alkoholpolitiska utredningen (APU) ansåg, att ekonomisk alkoholforskning
borde ges högsta prioritet. Föga har dock gjorts. Sedan andra
världskriget har färre än tio vetenskapliga alkoholekonomiska undersökningar
presenterats.
- Vår kunskap om varför en del människor blir alkoholberoende och
andra inte är begränsad. Data tyder på att biokemiska skillnader i
centrala nervsystemet kan spela roll. I vilken utsträckning dessa samspelar
med sociala faktorer är ofullständigt känt liksom arvets betydelse.
Här fordras mer forskning för att tidigt kunna identifiera riskgrupper
och därmed kunna förebygga missbruk.
- Med den ökande kunskapen om alkoholens inverkan på centrala nervsystemet
torde det i framtiden vara möjligt att framställa ämnen som
bättre än antabus kan blockera alkoholens effekter och kunna användas
i behandlingen av missbrukare. Också här behövs mer forskning.
- Forskning krävs också för att få mer kunskap om riskbeteenden och hur
hälsoupplysning skall utformas och förmedlas för att tas emot och användas,
dvs. hur information kan resultera i beteendeförändringar.
En viktig fråga för den framtida alkoholpolitiken är om vi på alla punkter
har tillräckliga kunskaper för att kunna hantera alkoholproblemen. Visserligen
finns det ett omfattande kunskapsmaterial som visar alkoholens skadliga
verkningar på den mänskliga organismen. Det finns också forskningsresultat
som visar sambandet mellan alkoholmissbruk och våld, kriminalitet
och sociala svårigheter av olika slag. Inte desto mindre behövs en förstärkt
alkoholforskning och en systematisk utvärdering och uppföljning av alkoholpolitiken
för att ge bättre underlag för samhällets åtgärder. Bl.a. behövs
en kartläggning av alkoholmissbrukets sociala och ekonomiska skadeverkningar
för missbrukarnas familjer och omgivning. Särskilt viktigt är att få till
stånd en större undersökning av förhållandena för barn i missbrukarfamiljer.
Mot. 1988/89
So301
15
Internationella insatser
WHO har pekat på behovet av nationell alkoholpolitik och politisk vilja att
driva alkoholpolitik. Vid de tekniska diskussionerna om alkohol vid världshälsoförsamlingen
1982 tog man också upp behovet av reglering av den
internationella handeln med alkohol.
Man uttalade oro för export av alkohol till länder utan alkoholtradition
och alkoholproduktion. Man insåg samtidigt att eventuella regleringar skulle
möta stort motstånd på grund av de ekonomiska intressen som finns i
alkoholhandeln. Man såg det som nödvändigt att hälso- och sjukvårdsministrarna
engagerar sig i denna fråga. Några synbara effekter har inte dessa
uttalanden haft. Också Sverige exporterar alkohol och denna export är inte
begränsad enbart till s.k. industriländer. Folkpartiet anser att Sverige bör
verka för en sanering av handeln gentemot u-länderna.
2 Narkotika
Narkotikamissbruket är ett av världens största sociala problem.
Stora penningsummor är involverade i narkotikahandeln och människor
lockas därför in i den. I narkotikasmugglingens spår följer inte bara ett stort
lidande för narkomanerna och deras anhöriga utan också korruption och
brott av olika slag som mord och egendomsbrott.
Produktionen av narkotika är vitt spridd i världen. Heroin kommer t.ex.
huvudsakligen från Turkiet där det framställs för legalt bruk samt från
Afghanistan, Burma, Iran, Laos, Mexico, Pakistan och Thailand. Cannabis
kommer huvudsakligen från Bolivia, Colombia, Jamaica, Libanon, Marocko,
Mexico och Thailand. Kokainet kommer från Bolivia, Colombia och
Peru. Odlarna är ofta människor som i brist på andra inkomstmöjligheter
ägnar sig åt odlingen. Deras svåra ekonomiska situation utnyttjas sedan
hänsynslöst av uppköparna, som genom förskottsbetalning binder upp odlarna.
Handeln med narkotika är omfattande, men storleksordningen är inte
känd. Statistik finns över beslag gjorda av polis och tull, men experter anser
att beslagen endast utgör 5—10 procent av all narkotika som smugglas.
Narkotikaläget i världen är inte bara kritiskt utan katastrofalt. Mer än 12
miljoner människor i världen beräknas vara djupt hemfallna åt missbruk av
olika droger. Åtskilliga miljoner är på väg att bli det.
Narkotikautvecklingen i Sverige
1 Sverige har vi sedan 1965 sett narkotikamissbruket som ett av vårt lands
allvarligaste samhällsproblem. Narkotikamissbruket växte snabbt i omfattning
under 60-talets senare hälft, och redan 1967 uppskattade man antalet
tunga missbrukare till 6 (XX). Missbruket spred sig under denna tid också
över hela landet.
Centralförbundet för Alkohol och Narkotika (CAN) redovisar regelbundet
tillgänglig statistik över narkotikamissbruket. Av den kan man
utläsa att tillfälligt narkotikamissbruk visserligen har minskat under 70—80
Mot. 1988/89
So301
16
talet bland skolelever i årskurs 9, men att nedgången nu brutits och en
utplåning skett under senaste åren. Bland värnpliktiga har en kraftig minskning
kunnat iakttas under 80-talets första hälft, med en stegring av dem som
någon gång använt narkotika 1986, något som också måste ses som en
allvarlig signal att något kan hålla på att hända när det gäller tillfällighetsbruk.
Andelen värnpliktiga och elever i årskurs 9 som 1986 använt narkotika
senaste månaden låg mellan 1 och 2 procent. Någon statistik över det
tillfälliga - experimentella - narkotikamissbruket i åldrarna över 18 år finns
inte.
Utredningen om narkotikabrukets omfattning (UNO) redovisade 1979 en
omfattande kartläggning av tungt narkotikamissbruk. Man uppskattade då
antalet till mellan 10 (XX) och 14 000 personer, varav 7 500—10 000 var
injektionsmissbrukare. Det tunga missbruket dominerades av centralstimulantia.
Även biandmissbruk var vanligt. Någon rikstäckande kartläggning
av narkotikamissbruket av senare datum finns inte. Socialstyrelsen skriver i
sin folkhälsorapport (Socialstyrelsen redovisar 1987:15) att ”narkotikautvecklingen
är svårbedömd bl.a. därför att de indikationer vi har på utvecklingen
inte bara påverkas av det faktiska missbruket utan också av olika
legala ändringar och deras tillämpning” samt att ”det råder stor osäkerhet
om hur många injektionsmissbrukare det finns i dag i Sverige. Vissa uppskattningar
talar om ca 8 000.”
Vad kan göras?
För att komma åt narkotikahandeln krävs insatser både internationellt och
nationellt. Sådana satsningar görs också. Men eftersom man inte klarat av
situationen och den fortfarande är allvarlig måste vi rannsaka oss och se
efter varför framgångarna hittills har varit så begränsade. Narkotika är föga
skrymmande och därmed lätt att smuggla och gömma. Härtill kommer att
de ekonomiska krafter som stöder produktion och handel är starka. 1 några
länder är de myndigheter som arbetar med narkotikafrågorna korrumperade.
Andra orsaker till svårigheterna är ländernas olika lagstiftning, med
kraftigt varierande straff. En tredje orsak är förekomsten av ”skatteparadis”
där brottspengar kan gömmas i ett i det närmaste slutet bankväsende.
Internationellt
Förenta nationerna (FN) med sina dotterorganisationer har sedan många år
prioriterat narkotikabekämpningen. WHO har som mål satt upp att användningen
av vanebildande droger skall minskas med 25 procent till år
2 000.1 sitt åtgärdsprogram lägger man stor vikt vid stöd till riskgrupper och
allmän hälsoupplysning om riskerna med drogmissbruk.
Många länder gör också kraftfulla satsningar när det gäller att bekämpa
narkotikamissbruket. Tyvärr finns det emellertid också åtskilliga länder där
dessa strävanden inte är så påtagliga och där man inte kan se någon aktiv
verksamhet mot narkotikamissbruk och smuggling.
Hälsoupplysning om narkotika i skolan och i massmedierna samt avståndstagande
från narkotikaförhärligande böcker och filmer är förebyggande
åtgärder som varje land borde arbeta med.
Mot. 1988/89
So301
17
Tillämpning av lagar och internationella överenskommelser är en del av
varje lands självklara insatser mot både narkotika och brottslighet i allmänhet.
Men detta räcker inte. En viktig internationell satsning är att få odlarna
av opiumvallmo, cannabis och cocabusken att odla ersättningsgrödor. Detta
prövas med varierande framgång. Det krävs stora penninginsatser och
tålamod för att gå vidare på denna väg. Det tar säkert årtionden innan man
lyckas få odlarna att inse fördelarna med att odla andra grödor. I längden
torde denna politik löna sig. Samtidigt måste man skapa system som kan
förhindra att man i stället övergår till syntetisk framställning av narkotika.
För att minska narkotikainförseln krävs även ett effektivt nordiskt samarbete.
En utökad tullkontroll bör därför kopplas till ett ökat nordiskt
samarbete.
Danmark utgör en yttre gräns i det nordiska viseringsområdet och är ofta
den första anhalten för narkotikahandeln till Norden. Därför är det viktigt
att skapa en effektiv narkotikabekämpning vid Danmarks gränser.
Sverige bör i Nordiska rådet ta upp frågan om ett gemensamt agerande
när det gäller att hindra införsel av narkotika till de nordiska länderna.
Kampen mot narkotikans spridning
Att hindra narkotikans spridning är en uppgift för flera myndigheter. Tullen
måste ha goda resurser att hindra införsel av narkotika i landet. För kriminalvården
gäller det att hindra en spridning på fångvårdsanstalterna. Polisen
måste bl.a. genom fältarbete (gatulangningsgrupper) kunna ingripa mot
narkotikahandel i parti och i minut.
Riksdagens beslut att kriminalisera all olovlig befattning med och allt
olovligt bruk av narkotika har inte fått avsedd verkan som ett rättsligt medel
att ingripa mot den icke-medicinska konsumtionen.
Bestämmelsen har icke tillämpats i ett enda fall under det första kvartalet
efter dess ikraftträdande (1 juli 1988). Från polishåll har omvittnats avgörande
svårigheter att få fram ändamålsenlig bevisning. Inskränkningen av
påföljden för ”eget bruk” av narkotika till enbart böter medför att bevismedel
som blod- eller urinprov eller husrannsakan ej fått nyttjas i polisens
förundersökning. De farhågor om att bestämmelserna ej skulle få
avsedd verkan som vi uttryckte vid riksdagens behandling av regeringens
förslag har således besannats på kort tid.
Narkotikautvecklingen under det senaste året visar på fortsatt allvarliga
problem med god tillgång på narkotika och nyrekrytering av missbrukare.
Det finns därför i dag än större anledning att samhället genom en ändamålsenlig
och praktisk tillämpbar lagstiftning skaffar sig möjligheter att ingripa
mot det enskilda missbruket.
Enklaste sättet att säkerställa detta är att bestämmelserna om begränsning
av påföljden för ”eget bruk” av narkotika till endast böter får utgå.
Polisen får därmed samma möjligheter att utreda olovligt bruk av narkotika
som trafiknykterhetsbrott genom att nyttja kroppsvätskeprov. Bevisningen
blir därmed klarare. Domstolarna får större möjligheter att ingripa individualpreventivt
mot olovligt bruk.
Mot. 1988/89
So301
18
Vid valet av påföljd bör domstolarna i största möjliga utsträckning utnyttja
möjligheterna att döma till skyddstillsyn eller kontraktsvård med
föreskrifter att undergå behandling innefattande kontroll av drogfrihet.
Narkotikafria fängelser
Sedan lång tid har ansträngningar gjorts för att komma till rätta med det
omfattande narkotikamissbruk som förekommer på fängelserna. Hittillsvarande
ansträngningar har inte visat sig ge mer än marginella framsteg.
Enligt vår mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna fria
från narkotika därför intensifieras. Ett åtgärdsprogram för att komma till
rätta med narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna måste utan
dröjsmål arbetas fram. Ett sådant program måste ta sikte både på lagstiftningsåtgärder
och på budgetmässiga och organisatoriska förbättringar. Ett
element i ett sådant program är verkningsfulla åtgärder för att skära av
tillförseln av narkotika till anstalterna. Det angelägna i att så sker är enligt
vår mening uppenbarligen så framträdande att intresset av att de intagna
helt garanteras personlig integritet måste ge vika. Detta måste i förekommande
fall även gälla för besökande och andra som i sammanhanget
kan komma i beröring med narkotika.
3 Ungdomar och droger
Det finns inget enkelt svar på frågan varför någon börjar knarka. För
ungdomar är det ofta ren nyfikenhet och kamrattryck som kommer dem att
”pröva”. Känslan av att framtiden är osäker skapar också grogrund för den
”flumkultur” som narkotikan är en del av. Unga människors benägenhet att
pröva och att ta risker är också en orsak, liksom sociala svårigheter. Alkoholism,
arbetslöshet och kriminalitet utgör förhållanden som minskar den
enskildes motstånd mot narkotika.
Även om en personlig kris kan vara en förklaring till ett missbruk så får
det aldrig utgöra ett försvar för att fortsätta att knarka. Inte heller får det
storskaliga samhällets avigsidor bli en ursäkt för missbrukaren att fortsätta.
I arbetet med att få en missbrukare att sluta använda narkotika måste
samhället ge ett starkt stöd, men beslutet att sluta måste missbrukaren själv
fatta.
Vi vill framhålla att varje individ bör ta ansvar genom att säga ifrån när
man upptäcker att någon missbrukar. Vi som medmänniskor kan åstadkomma
mycket i missbruksarbetet. Det gäller allt från att sätta normer för
barn till att vara ett personligt stöd för en missbrukare. Problemen blir inte
mindre för att vi väntar med att säga stopp. Tar vi itu med problemen från
början kan vi undvika många tragedier.
Förebyggande insatser mot missbruk
De förebyggande insatserna bör involvera många grupper i samhället: föräldrar,
förskolans personal, lärare, idrottsledare, artister och beslutsfattare
på olika nivåer, inte minst politiker, dvs. alla grupper som på ett eller annat
Mot. 1988/89
So301
19
sätt är kunskapsförmedlare och föredöme för andra människor. Föräldrarna
är den allra viktigaste målgruppen eftersom de står närmast sina barn och är
både föredömen och kunskapsförmedlare.
De första åren av ett barns liv är mycket viktiga. Då läggs grunden för
den kroppsliga utvecklingen men också för normer och beteenden som är
avgörande för barnets framtid.
Små barn behöver trygghet, omtanke och kärlek. De behöver också
uppskattning och normer. Det är viktigt att föräldrar tidigt sätter gränser.
Grundtrygghet i hemmet och fasthet från föräldrarnas sida redan under de
första åren gör barnen bättre rustade att stå emot impulser som senare
riskerar att leda in i ett framtida beroende av alkohol och narkotika.
Barn till föräldrar som missbrukar får en sämre start i livet än andra barn.
I barns ögon förändras föräldrarna under alkohol- och drogpåverkan. Det
inger barnen en känsla av osäkerhet. Samtidigt kommer barnen ofta i en
situation där de tar över ansvaret för familjen. De blir vuxna i förtid och
försöker ofta dölja föräldrarnas missbruk för andra. Dessa barn får svårare
att klara sig i skolan.
Har föräldern kommit så långt som till missbruksmottagningen bör det
äldre barnet alltid ges möjlighet att följa med. Det blir då naturligt att
förklara för föräldrarna hur missbruket påverkar barnet. Även i barnens
dagliga miljö, på dagis och senare i skolan, gäller det för personalen att vara
lyhörd och ha mod att ställa upp som kontakt - en vuxenkontakt som
barnen kan vända sig till utanför familjekretsen. Barn till föräldrar som
missbrukar har större behov att identifiera sig med andra vuxna.
Under de första skolåren öppnas en helt ny värld för barnet. För de flesta
barn är detta en tid fylld av spänning, då man är mycket mottaglig för
intryck utifrån. Kamraterna får stor betydelse och läraren blir en ny vuxen
att ty sig till och se upp till.
Men tobaks, alkohol- och narkotikadebuten sker allt längre ner i åldrarna.
Barns och ungdomars kroppar tål alkohol sämre och det är direkt
skadligt, inte minst för hjärnan, att utsättas för alkohol. Därför är det
angeläget för föräldrar och skola att medveka till att alkoholdebuten (om
den alls blir aktuell) kommer långt senare i livet. När det gäller narkotika
måste utgångspunkten vara att debuten aldrig skall infinna sig. Det är
ytterst viktigt att redan under de första skolåren informera föräldrarna dels
om de skador som följer av missbruk, dels om att användningen av narkotika
är förbjuden.
Hälsofostran är en viktig uppgift för skolan. På mellanstadiet bör en mer
grundläggande hälsoinformation om både alkohol och narkotika förmedlas
och därefter följas upp på högstadiet.
Traditionell information i hälsofrågor har visat sig ha liten effekt på barns
beteenden. Om skolan låter eleverna ta aktiv del i planeringen av undervisningen
om drogmissbruk skulle resultatet och intresset öka. Detta brukar
kallas ”involverande pedagogik”.
Denna metod har prövats i projektet ”Du bestämmer” bland skolelever i
Linköping. Utgångspunkten är att genom intervjuer och enkäter få eleverna
att klargöra vad begreppet hälsa innebär för dem personligen och att få dem
att sätta upp egna mål för hur de vill förändra sin livssituation. Undersökningen
uppvisade mycket goda resultat.
Mot. 1988/89
So301
20
En annan framgångsrik metod att påverka barns beteenden har visat sig
vara att eleverna ”vaccineras” mot kamrattryck med hjälp av rollspel.
Genom replikskiften får man träna sig att ”säga nej” första gången till t.ex.
tobak och alkohol. Förståelse för den drabbade individen bör också byggas
in här. Det är en punkt som lätt kommer bort.
En tredje väg att uppmärksamma drogproblem är att bjuda in före detta
missbrukare och deras organisationer, t.ex. RFHL, Länkrörelsen eller AA
(Anonyma Alkoholister), till skolan för att ge ungdomarna verklighetstrogna
skildringar av missbruket.
Tonåringen befinner sig i en brytningstid. På vägen till vuxenlivet känner
många att de hamnar i ett tomrum, där de varken är barn eller vuxna.
Det är viktigt att ungdomar får entydiga signaler från alla vuxna, särskilt
med tanke på att kontakten med föräldrarna inte alltid fungerar bra under
tonåren.
”Att hitta sig själv” innebär för många tonåringar att man reagerar mot
det etablerade. Det är en påfrestande tid då föräldrarna ofta uppfattas som
oförstående. Denna frigörelseprocess leder inte sällan till ett avståndstagande
från föräldrarna under en tid. Kamraterna blir viktiga. Det gäller att
”hänga med” och att vara en i gänget.
Tonåren är samtidigt en tid då många prövar sig fram. Det är spännande
att testa nya saker. Tobak, alkohol och narkotika betraktas ofta som spännande
i tonåringens värld.
De flesta ungdomar tar sig igenom tonårstiden och klarar av mötet med
vuxenvärlden. För vissa ungdomar blir dock svårigheterna övermäktiga; de
kan då fly in i ett missbruk av alkohol och narkotika.
När det gäller narkotika blir ca 20 procent av dem som prövar drogen
beroende. Övriga tar sig ur missbruket, men ingen vet på förhand sina
gränser. Därför är det bäst att aldrig pröva. Och en enda ”snedtändning” på
hasch kan ge psykiska problem under lång tid.
Stärk föräldrarollen
Föräldrar måste få ”råg i ryggen” att sätta gränser. Den kampanj mot
langning som genomfördes i början av 1980-talet visade sig ha positiv effekt
och gjorde många föräldrar medvetna om det olagliga i att langa. Liknande
kampanjer bör genomföras också i framtiden.
Föräldrar behöver också stöd från skolan. Vid t.ex. föräldramöten kan
information ges om alkoholens och narkotikans skadeverkningar, om typiska
beteenden vid tidigt missbruk och om vart man vänder sig för att få hjälp
när man misstänker att barnet missbrukar. Den information om droger som
förmedlas till eleverna bör också komma föräldrarna till del.
Larma i tid
De som arbetar i skolan bör vara mer observanta på elevernas beteenden.
När en elev har skolkat under en tid måste läraren kontakta föräldrarna och
tillsammans med eleven reda ut orsakerna till frånvaron. En anledning till
skolk kan vara missbruk. Vid tidig upptäckt och med föräldrarnas och
skolans stöd kan man rädda en ung människa från missbruk.
Mot. 1988/89
So301
21
Föräldrar måste också våga ta kontakt med andra föräldrar. Av barnen
kan detta uppfattas som negativ kontroll, men det är i själva verket omtanke
om och intresse för barnet.
På många håll i landet har föräldrar sökt sig ut bland ungdomar, särskilt
under helger. Aktioner av det slaget är positiva. Man visar att man bryr sig
om vad barnen gör. Det är också positivt om föräldrar öppnar sina hem för
barnens kamrater. På så sätt finns flera trygga kontaktpunkter för ungdomarna.
Skolan har ett särskilt uppföljningsansvar, som i allmänhet skall utföras
av SYO-konsulenter, under en period av två år efter avslutad grundskola.
Det är ett ansvar och arbete, som måste utvecklas ytterligare. Bl.a. bör
samarbete med arbetsförmedlingen fördjupas. Den kontinuerliga kontakten
med eleven innebär att SYO-konsulenterna på ett tidigt stadium kan slå
larm om de upptäcker missbruk.
En egen värld
Ungdomar som blivit missbrukare glider bort från sina familjer och ett
normalt liv. Det tar sig ofta uttryck i ett totalt avståndstagande från vuxenvärlden.
Ungdomar bildar, inom gruppen, egna normer och värderingar. Av
utomstående betraktas individerna som inåtvända. Stora störningar uppstår
i kontakt med icke-missbrukare. Detta gäller främst de som röker hasch
medan andra narkotikamissbrukare kan agera ut i kriminalitet och destruktivt
beteende.
Den normala mognadsprocessen, som tonåringen genomgår, stannar upp
eller uteblir helt vid narkotikamissbruk.
När upplevelsen av omvärlden endast är kopplad till ett rustillstånd, när
kontaktlösheten är stor och när självbilden är förstörd, är det omöjligt att
bli vuxen. Man stannar kvar i en evig förpubertet, och det krävs hjälp från
andra att komma ur detta tillstånd.
Alla måste hjälpas åt att hindra ungdomar från att ”skolka från livet”.
Gör problemen synliga
Det krävs mycket aktiva åtgärder för att tidigt upptäcka ungdomar som
börjat missbruka. Det är viktigt att i större utsträckning utnyttja de kontakttillfällen
man har med dem som missbrukar. Det handlar om allas personliga
ansvar, att som nära anhörig eller kamrat våga säga ifrån och försöka
hjälpa. Ett problem är att skolpersonal, läkare och företrädare för myndigheter
ofta gömmer sig bakom sekretesslagen och därmed avstår från att
t.ex. meddela föräldrar eller, om det skulle vara nödvändigt, sociala myndigheter.
Föräldrarna måste få veta vad som håller på att hända deras barn. När en
ung människa missbrukar tung narkotika, utsätter hon sig för livsfara.
Hasch kan här vara ingången till sådant missbruk. Till dess att barnet blir
myndigt bör föräldrarna informeras. Föräldrarna bör också få information
om vart man vänder sig för att få hjälp när man upptäcker missbruk.
Mot. 1988/89
So301
22
Ett annat kontakttillfälle är när någon omhändertagits av polisen för
berusning och blivit förd till en tillnyktringsenhet. Vid intagningen sker ofta
uppföljning inom några dagar med återbesök och samtal. I vissa fall är detta
tillräckligt. De ungdomar som är i behov av ytterligare stöd får här kontakt
med kurator och socialsekreterare. Särskilda tillnyktringsenheter för ungdomar
bör finnas på större orter och förmedla kontakt med barnpsykiatrisk
expertis.
På vissa större orter finns ungdomsmottagningar där man bedömer vilken
vård eller behandling som kan vara lämplig. Boendemöjligheter finns också
för kortare tid. Bedömningen av vårdbehovet sker i samarbete med socialtjänsten.
Ungdomsmottagningen har kontinuerlig kontakt med ungdomar
och en naturlig uppföljning sker. Här finns en samlad kompetens kring
ungdomars särskilda problem. En utökning av verksamheten med ungdomsmottagningar
skulle kunna rädda fler ungdomar.
Vård av nya missbrukare
För dem som behöver vård bör utgångspunkten vara att den skall ske
frivilligt genom att ungdomarna redan från början är motiverade.
Eftersom ungdomarna är i olika åldrar och har olika vårdbehov är det
viktigt att det finns alternativ. En rad institutioner, familjehem och frivilligorganisationer
bedriver i dag missbruksvård för ungdomar. Många av
behandlingsenheterna har både frivilligvård och tvångsvård.
Tvång mot unga
Om missbruket går så långt att den unga människan inte kan klara sig utan
stöd kan länsrätten besluta om omhändertagande enligt lagen om vård av
unga (LVU), som kan tillämpas för ungdomar upp till 21 år. Beslut om
omhändertagande gäller i högst 6 månader, varvid ungdomarna vistas på
någon typ av institution eller i familjehem. Därefter måste ny utredning
göras och ärendet omprövas av socialnämnd och länsrätt. För en del ungdomar
med stora sociala problem kan det innebära flera års placering på
institution eller familjehem.
På LVU-institutionen är avsikten att ungdomarna skall få ordning på
vardagslivet och planera en yrkesutbildning. Efter vistelse på en LVUinstitution
behöver många en mjuk övergång för att klara av vardagen igen.
Vissa institutioner har separata utskrivningsenheter, nära ungdomarnas
hemmiljö, där arbete och skolgång är ordnad, där reglerna är friare och där
personal finns tillgänglig.
Sedan början av 1970-talet har ett stort antal institutioner lagts ned. För
närvarande finns inte tillräckligt antal platser för att placera ungdomar.
Detta hänger bl.a. samman med ett illa fungerande statsbidragssystem.
Regeringen har inte gjort sig någon brådska att bereda de två betänkanden
som avgivits om problemen inom ungdomsvården. En proposition har emellertid
nu aviserats, och vi återkommer i denna fråga när regeringen har
preciserat sina ståndpunkter.
Mot. 1988/89
So301
23
Familjehem
I familjehemmet skall ungdomarna fungera som familjemedlemmar. Denna
form är för flertalet ungdomar det bästa alternativet.
Familjehemmen gör mycket stora insatser och behöver ökat stöd från
samhället. Särskilt viktigt är att förbättra utbildningen för dem som tar på
sig ansvaret att uppfostra ett barn med missbruksproblem. Detta underlättar
också rekryteringen av familjehem. Man bör från kommunens sida
sträva efter att skapa kontakt mellan familjehemmen, vilkas medlemmar
kan ha ett stort behov av att träffa varandra.
Folkpartiet har i många år ensamt arbetat för ett statsbidrag till familjehemsorganisationerna,
i syfte att förbättra fosterhemsföräldrarnas utbildning
och stödja erfarenhetsutbyte mellan olika familjehem. Vi noterar med
tillfredsställelse att regeringen nu äntligen i årets budget går oss till mötes på
denna punkt.
En form av familjehem som visat sig vara en god vårdform för ungdomar
är ”småkollektiv” där 3-4 ungdomar bor tillsammans i lägenhet eller hus
och där fosterföräldrarna bor utanför kollektivet. Ungdomarna får här
ansvar att klara sig själva men har samtidigt en fast punkt i familjehem. Fler
”småkollektiv” av den här typen bör startas för ungdomar som är på väg ut i
ett liv utan droger.
Kommunernas fortlöpande kontakter med familjehemmen är i stor utsträckning
bristfälliga, vilket bl.a. har uppmärksammats av JO Tor Sverne.
Socialstyrelsen har här ett särskilt ansvar att vaka över att kommunerna
uppfyller sina skyldigheter.
4 Vård av vuxna missbrukare
Tidiga insatser
Primärvården kommer årligen i kontakt med en stor del av befolkningen.
Personer med missbruksproblem är överrepresenterade bland patienterna
på vårdcentralerna. Genom att samma person ofta söker flera gånger och
läkaren ofta träffar även familjen har läkaren goda förutsättningar att skaffa
kunskaper om patientens situation och kan även behandla patienten i en
tidig fas av missbruket.
Det är angeläget att en rad olika metoder för vård och förebyggande
behandling av missbruksproblem prövas. Särskilt angeläget är att utveckla
åtgärder som leder till tidig upptäckt. En metodutveckling bör ske så att
bl.a. företagshälsovården och primärvården blir effektivare i att upptäcka
och åtgärda missbruksproblem.
Företagshälsovården har speciella förutsättningar att göra en insats för att
få bukt med missbruket. Problemen löses bäst genom preventiva åtgärder
och en tidig upptäckt. Tillsammans med arbetsgivaren och fackliga organisationer
kan företagshälsovården här spela en betydande roll. Fördelarna är
att man når ut till en stor del av befolkningen. Arbetsplatsen är en neutral
plats att samtala på, arbetsanpassnings- och missbruksproblem är ofta sammankopplade
varför de måste lösas tillsammans, företagshälsovården kan
Mot. 1988/89
So301
24
påverka arbetsmiljön som kan ha framkallat besvären, vänner arbetar kanske
inom företaget och företagshälsovården kan då ta kontakt med dem.
Trivseln i arbetet/arbetsglädjen och kontakten med arbetskamrater kan
utnyttjas i rehabiliteringsprocessen. Företagshälsovården kan ha en kontinuitet
i kontakten.
Företagshälsovårdens åtgärder kan också kombineras med kamratstödjande
verksamhet inom företaget. Kamratstödet bör förenas med utbildning,
information och handledning av arbetsledare, chefer och fackliga
förtroendepersoner.
När missbruket förvärras
Behandlingen av missbrukare bör så långt möjligt ske på frivillig basis, men
i vissa situationer krävs tvång.
För effektiv rehabilitering förutsätts dock i alla lägen ett eget engagemang
och en aktiv vilja hos missbrukarna själva.
Det måste först och främst finnas tillräckligt med vårdplatser för alla
missbrukare som frivilligt vill ha vård.
En brist i dagens narkomanvård är de långa väntetiderna mellan missbrukarens
kontakt med socialtjänsten och initierandet och genomförandet
av åtgärder. En missbrukare kan därmed hinna tappa sin motivation att
bryta sitt missbruk. Väntetiderna kan bero både på bristande administrativa
rutiner och på faktisk resursbrist. Båda måste åtgärdas, av både humanitära
och samhällsekonomiska skäl.
Att arbeta med missbrukare ställer stora krav på personalen. Det krävs
en klart uttalad vårdfilosofi, en bestämd vilja att inte släppa individen förrän
han eller hon mår bra och en arbetsorganisation där de anställda får stöd av
varandra. Missbrukaren måste motiveras till förtroende och fortsatt vård.
Samhällets insatser efter vården måste förbättras. Den verksamhet som
bedrivs av enskilda exempelvis som stöd- och kontaktfamiljer måste stöttas
och uppmuntras. Bostad och arbete eller utbildning är oftast en förutsättning
för att vårdtiden inte skall vara bortkastad. Det måste finnas
utrymme för olika vårdformer. Rädslan för att ett projekt skall misslyckas
får inte skrämma oss från att pröva nya metoder.
Den missbruksvård som drivs i ideell regi, t.ex. LP-stiftelsen och RIAbyråerna,
har i många fall kunna påvisa mycket goda resultat. Att vård i
ideell regi lyckas så bra sammanhänger sannolikt med den tillämpade vårdfilosofin
som oftast förutsätter en total sinnes- och attitydförändring hos
missbrukaren.
Så länge en missbrukare har kvar sitt sociala nät är förutsättningarna att
lyckas ta sig ur sitt missbruk goda. Familjen, vännerna och arbetskamraterna
kan både vara ett stöd och aktivt delta i vård och rehabilitering. Många
av de nya behandlingsformerna bygger på att man inte bara behandlar
missbrukaren utan även har hjälp av och engagerar omgivningen.
Familjevård används ofta som ett alternativ till institutionsvård eller
eftervård. Att få bo i en familj kan ge missbrukaren ett socialt nätverk, en
rik fritid och trygghet. Familjevården utnyttjas i dag i första hand till barn
och ungdomar. Denna vårdform bör i högre utsträckning användas även för
vuxna missbrukare.
Mot. 1988/89
So301
25
Från den 1 januari 1988 finns möjlighet att döma till kontraktsvård. Det
innebär att människor som har missbruksproblem och begår något brott kan
dömas till vård i stället för till fängelse. Vi tror att denna metod kan visa sig
framgångsrik. Att få vård och hjälp att bearbeta sitt missbruk i stället för att
vara på anstalt där många fortsätter att missbruka måste betecknas som
positivt. När det gäller narkotikamissbruket är möjlighet till kontraktsvård
speciellt viktig därför att drogen i sig leder till fortsatt kriminell verksamhet.
Metadonbehandling och rena sprutor
Narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle. Men ibland slår alla
ansträngningar slint. För en del narkomaner som inte lyckas befria sig från
sitt beroende kan metadon möjliggöra en återgång till ett ordnat liv. Sådan
behandling måste ske under medicinskt kontrollerade former. Alltför
många narkomaner står i dag i kö för metadonbehandling och många
avlider i väntan på denna behandling. En snabb utbyggnad av välfungerande
metadon program som svarar mot behoven är därför angelägen,
inte minst med tanke på nödvändigheten av att hejda spridningen av FIIV
bland narkomaner. Denna fråga behandlas vidare i vår motion om HIV
(1988/89:Sf277).
Ett stort problem är den smittspridning av HIV/aids som sker när narkomaner
delar sprutor. Därför bör använda sprutor i kontrollerade former
kunna bytas ut mot nya. Fler sprututbytesprogram bör snarast inrättas i
enlighet med socialstyrelsens förslag. Även denna fråga behandlas i vår
HIV-motion.
Personalen i missbrukarvården
De människor som arbetar inom missbrukarvården - såväl kommunal som
frivillig - lägger ofta ned ett stort engagemang i sitt arbete och gör stora
insatser för att återföra alkoholisten eller narkomanen till ett normalt liv. I
takt med att pendeln svänger mellan olika vårdfilosofier förändras arbetssituationen,
vilket är och har varit påfrestande för dem som arbetat inom
vården.
För de anställda inom missbrukarvården där man bara ser de mest utslagna
och inte kan följa hela vårdkedjan, är arbetet ofta tungt och pressande.
Det är därför viktigt att personalen ges möjligheter till vidareutbildning
och handledning.
Personalen inom missbrukarvården är i stort behov av att få positiva
reaktioner och uppmuntras på sina arbetsinsatser. Personalen måste i högre
grad kunna påverka och kunna förändra sin arbetssituation.
Återgången - tillbaka till livet
När den som missbrukar har genomgått behandling och skall flytta tillbaka
ut i samhället krävs stöd. I dag fungerar denna utslussning inte på ett
tillfredsställande sätt. Bostad, sysselsättning och kontakter med olika människor
är viktiga faktorer för att man skall klara av att sluta missbruka.
Mot. 1988/89
So301
26
Ett stort problem är i dag att finna bostäder för människor som har haft
missbruksproblem. Det är svårt att få en egen bostad därför att man sedan
tidigare är känd av bostadsföretagen. Grannarna protesterar, och det finns
farhågor som ibland är berättigade om återfall och fyllefester. Men de
missbrukare som har kämpat sig igenom sitt missbruk måste också få
möjligheten att börja om på nytt. För att öka tryggheten för den enskilde
missbrukaren och minska oron hos grannar kan det vara bra om det finns en
kontaktperson.
I dag krävs utbildning till de flesta arbeten. Många av missbrukarna har
därför svårt att komma tillbaka ut på arbetsmarknaden. Detta leder i sin tur
till att många av missbrukarna har, eller kommer att bli, förtidspensionerade.
Anställning med lönebidrag är i de flesta fall ett långt bättre alternativ.
Förslag om ökade insatser på detta område framläggs i vår handikappmotion.
Arbetet med återanpassning av missbrukare kräver samverkan mellan
socialtjänsten, arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen samt parterna på
arbets- och bostadsmarknaden. I dagens läge är socialtjänsten ofta maktlös i
sina ansträngningar att bistå missbrukarna. För att rå på detta problem
behövs ett starkare engagemang från de stora intresseorganisationernas
sida. Vi föreslår att regeringen anmodas att ta upp överläggningar med
arbetsmarknadens och bostadsmarknadens organisationer. I en annan partimotion
föreslår folkpartiet förstärkta resurser till lönebidragsarbete och
tjänster inom samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
medlen inom alkoholpolitiken måste anpassas så att WFJO:s målsättning
att sänka totalkonsumtionen av alkohol med 25 procent till år
2000 uppnås,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om åtgärder som är ägnade att stävja de problem
som är förknippade med snabbvinsatserna,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till insatser för att
förhindra att teknisk sprit utnyttjas som berusningsmedel,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för regelbundna höjningar av alkoholpriset,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjning av alkoholskatten
i enlighet med vad som har anförts i motionen,']
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om beskattning
enligt alkoholstyrka i enlighet med vad som anförs i motionen,1]
4. att riksdagen hos regeringen begär en kampanj mot langning i
enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om insatser mot missbruk bland kvinnor,
Mot. 1988/89
So301
27
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att promillegränsen
vid vilken ansvar för trafikonykterhet inträder sänks till den
lägsta nivå som kan fastställas med bibehållna krav på rättssäkerhet,2]
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om forskning och statistik,
7. att riksdagen hos regeringen begär en initiering av ett större
forskningsprojekt om barns villkor i missbrukarmiljöer,
[att riksdagen beslutar avskaffa begränsning av påföljden till
enbart böter för eget bruk av narkotika,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärdsprogram
för att skära av tillförseln av narkotika till kriminalvårdsanstalterna,2]
8. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till överläggningar
med arbetsmarknadens och bostadsmarknadens parter om missbrukarnas
svårigheter att finna bostad och sysselsättning.
Stockholm den 25 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)
' 1988/89:Sk674
2 1988/89:Ju815
Graphic Systems AB, Stockholm 1989
Mot. 1988/89
So301
28