Motion till riksdagen
1988/89: So278

av Jerry Martinger och Margit Gennser (båda m)
Ökad rättssäkerhet vid omhändertagande av barn

Gällande regler beträffande omhändertagande

Enligt 6 § i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom vård av unga
(LVU) får socialnämnd besluta att den som är under 20 år skall omhändertas
omedelbart. Detta kan ske om det är sannolikt att den unge behöver
beredas vård med stöd av lagen och rättens beslut om vård inte kan
avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller
till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder
hindras.

I 7 § LVU stadgas att ett beslut om omedelbart omhändertagande skall
underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades.
Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och — om synnerliga
hinder inte föreligger — inom en vecka från den dag då beslutet och
handlingarna kom in till rätten. Sker inte underställning upphör omhändertagandet.

Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande
skall enligt 8 § LVU socialnämnden inom fyra veckor från den dag då
omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge
skall beredas vård med stöd av lagen. Görs inte ansökan om vård i rätt tid
upphör omhändertagandet.

Enligt 9 § LVU skall länsrätten, om den unge är omhändertagen, hålla
förhandling i målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård
inkom. Förlängning av tiden är möjlig.

Därest beslut om omhändertagande eller vård enligt LVU fattas bestämmer
socialnämnden hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas
under vårdtiden. Socialnämnden får också, enligt 16 § LVU, bestämma
hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma en förälder
skall utövas eller bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för
förälder eller vårdnadshavare.

Justitieombudsmannen Tor Sveme granskade under första halvåret
1983 ett stort antal ärenden gällande omedelbart omhändertagande enligt
6 § LVU. Granskningen visade att beslut om omedelbart omhändertagande
endast i undantagsfall inte fastställdes av länsrätten. Beträffande omhändertaganden
som avsåg barn under 15 år ledde cirka 30 procent av
ärendena inte till beslut om vård enligt LVU.

Sverne fann sammanfattningsvis att det inte framkommit något som gav
anledning till antagande att nämnderna brast i omsorg och noggrannhet
vid handläggningen. Han kunde heller inte finna något stöd för att de

uppgifter som enligt LVU lagts på socialnämnderna skulle kunna fullgöras
bättre av annat samhällsorgan (JO:s ämbetsberättelse avgiven vid riksmötet
1984-85).

JO-kritik

I JO:s ämbetsberättelse till riksmötet 1986/87 redovisades en undersökning
av JO Tor Sverne om hur socialnämnderna fullgör sina uppgifter
inom familjehemsvården. Denna undersökning föranledde skarp kritik
mot socialnämnderna från JO:s sida.

JO framhöll att han fått uppfattningen att socialnämnderna inte alltid
ägnar familjehemsutredningarna tillräcklig uppmärksamhet. Utredningarna
”framstår ofta som allt för torftiga”. Enligt JO borde en familjehemsutredning
helst föreligga redan då nämnden beslutar om att göra ansökan om
vård till länsrätten. Vårdfrågan skulle alltså prövas med utgångspunkt från
en avvägning mellan å ena sidan barnets situation vid ingripandet och å
andra sidan den vård som samhället kan erbjuda. Sverne framhöll att det
är en brist att ansökan om vård enligt LVU görs till länsrätten utan att det
finns behövliga garantier för att barnet ges trygghet i relationerna till andra
vuxna än föräldrarna. ”Det bör inte få förekomma att barnet skiljs från det
egna hemmet för att därefter i olika familjehem möta en fortsatt otrygghet”.

JO fann det vidare särskilt anmärkningsvärt att det förekommer sådana
brister i kontakter mellan barn samt biologiska föräldrar och andra närstående.
Sverne anförde: ”Jag har i flera ärenden kunnat iakttaga att ett beslut
om vård enligt LVU har lett till att alla kontakter mellan barnet och dess
anhöriga har brutits, oaktat hinder mot sådana kontakter inte har förelegat.
Ett beslut om vård enligt LVU har på så sätt kunnat medföra inte bara
att barnet i det inledande skedet har skiljts från föräldrarna mot deras vilja
utan att även föräldrarna på sikt förlorat all kontakt med barnet”.

JO riktade även kritik mot socialnämnderna beträffande dokumentationen
av familjehemsutredningarna liksom att dokumentationen brast vad
gällde den vård som påbörjats. Barnets förhållanden i familjehemmet
ägnades inte tillräcklig uppmärksamhet, ansåg JO.

JO har vid ett flertal tillfällen haft anledning att kritisera socialnämnders
handläggning av ärenden gällande omhändertaganden.

I den ämbetsberättelse som avgavs vid riksmötet 1988/89 riktade JO
exempelvis kritik mot en social distriktsnämnd för de brister i rutinerna
som förekommit. Bristerna hade fått till följd att ett barn beretts vård mot
vårdnadshavarens vilja utan att laga grund för sådan vård förelegat.

I ett annat ärende hade en social distriktsnämnd godkänt att en familjehemsfader
olovligen fört ett barn som vistades hos släktingar i utlandet
åter till familjehemmet i Sverige. Nämnden hade således ställt sig bakom
en lagstridig handling. 1 samma ärende vägrade nämnden att följa länsrättens
dom om att barnet skulle överlämnas till sina föräldrar. JO yttrade i
detta ärende: ”Men det måste enligt min mening med skärpa understrykas,
att vår rättsordning i barnets intresse kräver en mycket ingående och
noggrann prövning för att barn skall få tagas om hand utanför det egna

Mot. 1988/89

So278

15

hemmet. Vid tvångsomhändertagande är domstolsprövning obligatorisk.
Självfallet är det ett grundläggande och oavvisligt rättssäkerhetskrav att
domstolsavgöranden respekteras. Vad som förekommit i detta ärende
inger mig tvivel om att sociala distriktsnämnden och dess tjänstemän haft
detta klart för sig”.

Bristande rättssäkerhet

Ett beslut om omhändertagande av barn är en mycket ingripande åtgärd.
För att sådana ingripanden skall få förekomma borde högt ställda krav på
rättssäkerhet uppfyllas. Det kan emellertid ifrågasättas om så är fallet i
dag. I detta sammanhang är det av intresse att jämföra med den ordning
för frihetsberövande som gäller enligt rättegångsbalken.

Rättegångsbalken föreskriver att en åklagare skall avge häktningsframställning
till domstolen samma dag som han beslutat om anhållande eller
senast dagen därefter. Finns det synnerliga skäl får åklagaren dröja till
tredje dagen efter anhållandet. Enligt huvudregeln skall domstol hålla
häktningsförhandling samma dag som häktningsframställning görs eller
senast dagen därefter. Förhandling får aldrig hållas senare än fyra dagar
efter det faktiska frihetsberövandet.

I denna typ av ärenden är två kvalificerade jurister berörda, dels en
åklagare, dels en domare i underrätt. Av intresse är vidare att åtgärderna
vidtas mot en person som begått brott, dvs. överträtt olika lagregler.
Ingripandet görs ytterst för att skydda andra människor och sker naturligtvis
mot den berördes intresse.

Men då det är fråga om omhändertagande av barn enligt LVU råder helt
andra tidsramar. Den unge kan vara omhändertagen i upp till två veckor
innan en domstol prövar ärendet. Innan domstolen slutligt avgör frågan
om den unge skall bli föremål för vård kan upp till sex veckor — i vissa fall
längre tid — förflyta.

Besluten om omedelbart omhändertagande fattas av socialnämnd eller
enskild ledamot efter delegation. Det torde tillhöra undantagen att en
jurist biträder nämnden i dess beslut. Likväl kan omhändertagandet vara
gällande i upp till 14 dagar innan rättslig prövning sker.

I fråga om omhändertagande berör ingripandet en ung människa som
kan skada sig själv eller skadas av andra eller den miljö personen vistas i.
Ytterst är det fråga om ett ingripande i den omhändertagnes intresse. Icke
desto mindre torde de allra flesta barn och föräldrar som berörs av ett
omedelbart omhändertagande uppleva detta som en allvarlig kränkning av
den personliga friheten. Det kan då te sig egendomligt att kraven för
ingripande ligger på en klart lägre nivå än vad som gäller beträffande
anhållande och häktning. Det finns också anledning att understryka att
enligt JO:s undersökning leder nära en tredjedel av de omedelbara omhändertagandena
inte till ”permanent” omhändertagande.

Mot. 1988/89

So278

Rättssäkrare process

Det ovan anförda ger fog för att överväga villkoren för tillfälligt omhän

16

deltagande. Förändringar bör ske i två avseenden. För det forsta bör en
rättslig prövning av omhändertagande ske snabbare än i nuläget. För det
andra bör möjligheterna till omedelbart omhändertagande göras något
snävare.

I princip bör de tidsramar som föreskrivs i rättegångsbalken kunna gälla
även beslut om tillfälligt omhändertagande. En socialnämnds beslut i
sådant ärende skall alltså prövas av länsrätt inom högst fyra dagar för att
åtgärden skall bestå. Därmed begränsas risken för att ett omhändertagande
som senare inte fastställs av domstol eller som visar sig ”onödigt” skall
bestå längre tid än några dagar. En sådan förändring kommer självfallet att
leda till att bl. a. länsrätterna behöver ökade resurser. Detta är dock inte
något skäl att motsätta sig en ökad rättssäkerhet i denna typ av ärenden.

Det finns vidare anledning att överväga en förändring av kraven för
omedelbart omhändertagande. Kraven är idag tämligen låga och lösligt
angivna i 6 § LVU. Eventuellt bör stadgas att det skall föreligga ”stor” eller
”allvarlig” risk för den unges hälsa och utveckling för att ett omedelbart
omhändertagande skall få ske. Vidare kan villkoret i samma lagrum om att
”vidare åtgärder hindras” ändras till ”vidare åtgärder på avgörande sätt
hindras”.

Genom sådana ändringar beträffande föreskrivna tidsramar och krav i
lagen kan rättssäkerheten för de enskilda påtagligt förstärkas. Regeringen
bör återkomma med förslag om hur LVU skall ändras för att uppnå detta
syfte.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till kortare tidsfrister
och stramare villkor för omhändertaganden enligt lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Stockholm den 25 januari 1989

Jerry Mart inger (m) Margit Gennser (m)

Mot. 1988/89

So278

17