Motion till riksdagen
1988/89: So268

av Gudrun Schyman (vpk)
Narkomanvården

Utbyggnaden av narkomanvården har i många stycken varit framgångsrik
men offensiven har också stött på svårforcerade hinder: oklar ansvarsfördelning
mellan olika huvudmän, svårigheter med personalrekryteringen,
omkringboendes protester mot etablering av institutioner. Detta är hinder
som omintetgör eller försenar nödvändiga satsningar.

Rapporter (RRV 1988:273) visar att kommuner och landsting använder
statsbidraget inom missbrukarvården på ett sätt som missgynnar de mest
utsatta grupperna.

Andra undersökningar visar att det bland narkotikamissbrukare finns en
relativt stor grupp med allvarliga psykiska störningar, som den traditionella
narkomanvården saknar kompetens och resurser för att arbeta med.

Det finns indikationer på att behandlingshemmen har uppenbara problem
med att ”behålla” HIV-smittade missbrukare. Det finns idag färre
HIV-smittade på behandlingshem än för två år sedan.

Det räder starka motsättningar mellan den drogfria narkomanvården
och underhållsbehandlingen med metadon. Det sker nu en expansion av
metadonbehandlingen och möjligen kan en del av ”flykten från behandlingshemmen”
förklaras med detta. Det kan vara svårt att intressera klienter
för krävande behandlingsprogram när det finns metadon inom räckhåll
och de flesta behandlingshem vägrar eller saknar metodik för att arbeta
med klienter som får eller väntar på metadon. Resultatet blir att många
HIV-smittade heroinmissbrukare inte nås av adekvata behandlingsinsatser.

I storstockholmsområdet finns t. ex. uppskattningsvis 400 smittade
missbrukare som saknar en fungerande behandlingskontakt. Dessutom är
ca 20% av denna grupp bostadslösa.

Sammantaget ger den aktuella bilden inom narkomanvården intrycket
att resurserna är som sämst för de mest utslagna och mest vårdkrävande
patienterna. De åtgärder som vidtagits hittills har varit otillräckliga och/eller
missriktade. Situationen är akut, inte minst i storstockholmsregionen,
som måste betraktas som central även ur ett ”hela-Sverige”-perspektiv.

Regeringen har ett övergripande ansvar och måste enligt vpk:s mening
nu komma med förslag till akuta insatser för att förbättra situationen.

Särskilda utbildningsinsatser för narkomanvårdspersonal, metodutveckling,
insatser för att lösa motsättningarna och öka samarbetet mellan
olika personalkategorier och olika huvudmän, utveckling av alternativa

vårdformer, översyn av statsbidragssystemet, är några av de konkreta
åtgärder som regeringen borde ta initiativ till.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram ett åtgärdsprogram
för narkomanvården, i enlighet med motionens förslag.

Stockholm i januari 1989

Gudrun Schyman (vpk)

Mot. 1988/89
So268

10