Motion till riksdagen
1988/89:So260

av Rune Thorén och Rosa Östh (båda c)

Väntetiderna för intagning till frivillig
missbrukarvård

Narkotikamissbruket, den moderna tidens gissel, fortsätter att breda ut sig.
Detta gäller också utbudet av nya förödande preparat, t.ex. kokain samt
crack (en drog som man framställer av kokain som just nu skapar enorma
sociala problem i t.ex. USA). HIV-smitta och AIDS har gett främst sprutnarkomanerna
en ny och allvarlig dimension. Den fortfarande ohämmade
prostitutionen har också sin del i narkotikamissbruket.

Samhällsinsatserna gällande missbrukarna är nog så omfattande. Naturligtvis
är kriminaliseringen ett steg i rätt riktning. Men den ställer också
stora krav på samhället om åtgärden inte bara ska bli en ”pappersreform”.

Socialtjänsten har i sammanhanget fått en omfattande uppgift att i den
nya lagens anda ta initiativ som en uppsökande myndighet. Ambitionen att
ta sig an missbrukre har resulterat i en rad åtgärder från samhällets sida när
det gäller att avgifta och rehabilitera den narkotikaberoende. Den viktigaste
faktorn i det arbetet är tvivelsutan den drabbades egen vilja och ambition
att "lägga av”. När en sådan motivering föreligger — vilken förmodligen
inga tvångsåtgärder kan framkalla — finns alla förutsättningar för framgång
och gott resultat i rehabiliteringen.

Missbrukarens motivation nonchaleras i vissa fall på grund av att ”experter”
ska rådfrågas osv. och hela projektet rinner ut i sanden. Den missbrukare
som kommit till insikt om sin situation och erbjuder resp. socialnämnd en
plan och lösning att komma i från sitt missbruk, ska få besked om detta är
möjligt inom 3 arbetsdagar.

Bristen i det nuvarande systemet av åtgärder från socialtjänstens sida är
tvivelsutan de långa väntetiderna mellan initieradndet av planerade åtgärder.
En missbrukare som av skilda orsaker plötsligen känner sig motiverad
för ”att lägga av” och ingå i behandling får ofta efter kontakten med sin
socialsekreterare vänta i flera veckor innan någon åtgärd kommer till stånd.
Denna ordning får självklart till följd att vederbörande hinner förlora sin
motivation att bryta sitt missbruk.

Naturligtvis kan fördröjningar i vårdkedjan vara ett utslag av en ineffektiv
byråkrati men säkert också otillräckliga resurser vad gäller vårdplatser
o.d.

I detta läge bör samhället tveklöst använda sig av enskilda ideella organisationer
som innehar tillstånd från länsstyrelserna — Hem för vård eller
boende — och som med kort varsel kan gå in snabbt och erbjuda respektive
socialnämnd/distriktsnämnd behandling för denna hjälpsökande individ.

Man kan i sammanhanget nämna institutioner som LP-stiftelsen, Narconon,
Hassela m.fi. Dessa kan representera olika bakgrund och metod men
har alla det gemensamt att de kan redovisa en mycket hög rehabiliteringsprocent
— upp till 50 % drogfria som resultat.

I stället för att den missbrukare som känner sig motiverad (för en viss
slags hjälp/metod som han/hon tror på) skall behöva vänta i veckor (ibland
upp till ett par månader) på nödiga samhällsinsatser måste dessa kunna
initieras inom några få dagar för att kunna värna om den befintliga motivationen.
Missbrukarens eget viljebeslut anser vi vara så helt avgörande för
resultatet att allt måste göras för att ett sådant tillfälle inte försittes. I sammanhanget
kan man naturligtvis också peka på andra luckor i vårdkedjan,
vilka frestar till återfall, liksom bristen på basala insatser efter avslutad
behandling, såsom utbildning, arbete och bostad.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att förkorta väntetiderna för intagning
till frivillig missbrukarvård och bl.a. därför i större utsträckning
utnyttja de enskilda ideella organisationernas tjänster.

Stockholm den 23 januari 1989

Rune Thorén (c) Rosa Östh (c)

Mot. 1988/89
So260

il