Motion till riksdagen
1988/89: So251
av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Barns livsvillkor
Barnen är det bästa vi har. De är hopp och löften för framtiden, samtidigt
som de har en omedelbarhet och förankring i nuet, som vuxna ofta saknar.
Barnen måste vara inspirationskällor också i det politiska vardagsarbetet.
Om vi ger barnen en bra start i livet ökar möjligheterna till en ljusare
framtid.
Föräldrarna har ett stort ansvar för barnen. De skall, förutom mat och
kläder, ge dem kärlek, trygghet, tradition, kultur och värderingar. Men
föräldrarna äger inte barnen, det kan ingen göra. Samtidigt som de fostrar
barnen måste de respektera dem som självständiga individer.
Föräldrarna har ansvaret för barnens uppväxt och fostran. Samhället
skall på skilda sätt stödja dem i denna deras uppgift. Detta är folkpartiets
utgångspunkt, när vi föreslår vårdnadsbidrag, höjt barnbidrag och en
utbyggd barnomsorg.
Det måste också vara samhällets uppgift att skydda barn från att fara
illa. Svenska barn har det i allmänhet internationellt sett bra. Det återstår
dock mycket att göra innan barnen kommit i nivå med vuxna t. ex. i fråga
om rätts- och integritetskydd. Många barn råkar ut för olycksfall och andra
kroppskador i en miljö byggd av vuxna för vuxna utan hänsyn till barns
begränsningar och behov. I en konfliktfylld värld är det många barn som
kommer i kläm och försummas.
Mitt i välfärden finns barn som har det utomordentligt svårt — barn
som lever i social misär och ensamhet, blir vanvårdade, misshandlade eller
sexuellt utnyttjade. Det finns också barn som inte bara far illa utan också
gör illa. För alla gäller att samhället ibland tvingas överta föräldrarnas
uppgift att vårda, skydda och fostra.
Denna motion koncentrerar sig i första hand på åtgärder för barn som
drabbats på nämnda områden. Andra aspekter på barnens situation behandlas
i bl. a. folkpartiets motioner om kultur, skola, u-landsbistånd och
familjepolitik.
Barnolycksfall
Vi har i Sverige med framgång lyckats bekämpa svåra sjukdomar hos barn.
Utvecklingen har tyvärr inte varit lika gynnsam när det gäller att motverka
olycksfall. Barnolycksfallen överstiger i absoluta tal antalet rapporterade
arbetsolyckor. Det krävs lika många liv genom barnolycksfall som genom
olyckor i arbetslivet.
En undersökning visade att 200000 barn under 15 år varje år skadades
så svårt att sjukhusbesök eller motsvarande var nödvändigt. Av dem måste
ca 15000 barn läggas in för vård. Olycksfall — inte minst inom trafiken —
svarade för nära hälften av den totala dödligheten i landet. För barn över 1
år utgjorde olyckor den största enskilda dödsorsaken. Rent mänskligt
innebär det sorg och livslångt lidande för många. Ekonomiskt innebär
detta stora kostnader för samhället.
I runda tal sker en tredjedel av skadorna i hemmet, en tredjedel i
lekmiljön nära hemmet och en tredjedel utanför hemmiljön. Bland 10—
15-åringar sker hälften av alla olyckor i skolan. Den främsta olycksorsaken
är utformningen av den fysiska miljön. Undersökningar har visat att
majoriteten av olycksfallen hade kunnat förebyggas på planeringsstadiet
med enkla medel utan större kostnad. Det är oförsvarligt att inta en passiv
låt-gå-mentalitet — ”inget hjälper när olyckan är framme”, ”det var nog
meningen”, ”det harju inte hänt något än”.
En sådan inställning är otänkbar när det gäller att skydda vuxna till liv
och lem. Arbetarskyddet föreskriver t. ex. att inte bara arbetsolyckor utan
även tillbud skall utredas och åtgärdas. Detta är väl motiverat eftersom
man påvisat att varje olycka inom industrin i genomsnitt föregåtts av tre
tillbud.
Skolmiljön
Det är angeläget att reglerna för skyddsarbetet i skolan uppmärksammas.
Det är dubbelt så vanligt att elever drabbas av olycksfall i skolan som att
vuxna skadas i arbetslivet. Bakom en stor del av de s.k. ”olycksfallen”
döljer sig våldshandlingar mellan elever.
Elever skadas även på grund av brister i arbetsmiljön, i form av dålig
ventilation och städning, mögel samt byggnadsmaterial, som avger ångor
med ogynnsam effekt. Detta bidrar till att 20 — 30% av skolbarnen har
allergiska symtom. Vissa av dem har svår astma med ständig medicinering
och trötthet som följd. Buller, trängsel, bristfälliga hygienutrymmen, stress
på grund av brister i arbetsorganisation och arbetsinnehåll samt belastningsskador
på grund av felaktig arbetsställning är andra vardagsproblem.
Brister i arbetsmiljön kan ha en förödande effekt på undervisningsresultatet
för enskilda elever. Den arbetsmiljölag som antogs 1978 omfattar
därför även skolelever från årskurs 7. Skolöverstyrelsen fick i uppdrag att
utreda hur lagen borde tillämpas. 1 SÖ:s rapport 1980 ”Elevernas medverkan
i arbetet med skolans arbetsmiljö” står att läsa:
Enligt arbetsmiljölagen omfattas elever från och med högstadiet av lagen.
Elever på låg- och mellanstadiet är således undantagna. Det är emellertid
väsentligt att kontinuitet präglar undervisningen om arbetsmiljöfrågor.
Sådana bör behandlas på lågstadiet i den dagliga undervisningen. Barn kan
därigenom fostras till ansvar för och omsorg om sig själva och andra. Upp
genom årskurserna kan eleverna ges ett ökat ansvar och undervisningen
därigenom fördjupas.
Mot. 1988/89
So251
5
SÖ föreslog att regeringen skulle vidta de författningsmässiga åtgärder
som fordras för att i enlighet med förslaget ge eleverna formella möjligheter
att medverka i skyddsarbetet. Det föreslogs bl. a. att åtgärder skulle
vidtas för att få en fungerande utbildning av elevskyddsombud. Ärendet
ligger kvar hos utbildningsdepartementet sedan snart nio år.
Arbetsmiljölagen är en ramlag, som måste kompletteras med tillämpningsföreskrifter,
om lagen skall få avsedd effekt. När det gäller att skydda
vuxna till liv och hälsa har detta aldrig ifrågasatts. Trots att arbetsmiljölagen
gällt för skolelever från årskurs 7 i tio år har lagen inte kompletterats
med tillämpningsföreskrifter eller allmänna råd. Detta är ytterst beklagligt.
Registrering av skador
En grundförutsättning för att olyckor och även skador pga mobbning
mellan barn skall kunna förebyggas är att det finns ett enhetligt system för
registrering och rapportering av olyckor. Socialstyrelsen har fått i uppdrag
att ta initiativ till registrering av samtliga skadefall som kommer i kontakt
med hälso- och sjukvården. Det är viktigt att statistiken utformas så att
den fångar upp även de för barn speciella riskerna.
Skyddsombud
Endast i några få kommuner finns bamskydds- eller barnmiljökonsulenter
till en kostnad av mindre än 1 miljon kronor. För att förebygga skador på
våra arbetsplatser, som leder till ungefär lika många dödsfall och läkarbesök
finns ca 100000 skyddsombud till en kostnad långt över I miljard
kronor.
I vårt land finns en heltäckande barn- och skolhälsovård. Föräldraorganisationen
Hem och skola fungerar som värdefull resurs inom skolans
värld. Många värdefulla initiativ har tagits inom barnhälsovårdens och
skolans ram för att förebygga olycksfall. Det finns idag en öppenhet och
beredskap för åtgärder mot olycksfall, som gör att man med relativt enkla
medel bör kunna bygga upp en effektiv skyddsorganisation.
I många skolor fungerar redan idag elevskyddsombud. Denna organisation
bör byggas ut så att den blir heltäckande. För mindre barn bör
föräldrar kunna utbildas till och fungera som bamskyddsombud inom
t. ex. ett bostadsområde. Att föräldrar är villiga att medverka och ta ansvar
framgår bl. a. av det s. k. Falköpingsprojektet, där man inom en tvåårsperiod
fick en minskning av skador genom olycksfall med nästan en tredjedel.
Andelen småbarnsföräldrar som uttryckte intresse för att förebygga barnolycksfall,
ökade från 15 % till 65 % parallellt med att antalet skador bland
barn upp till tre års ålder halverades.
Mot. 1988/89
So251
6
Brott mot barn
Misshandel
Misshandel av barn och kvinnor är vanligare än vad man i allmänhet kan
tro. Av en nyligen publicerad SCB-rapport framgår att antalet polisanmälda
fall av barnmisshandel har ökat kraftigt de senaste åren. Anmälda fall
av misshandel av barn i åldrarna 7—14 år ökade t.ex. med 51 procent
1986 — 87. För barn i åldrarna 0—6 år var ökningen 25 procent. Gemensamt
för familjevåld i alla former är att de inblandade parterna i många
fall försöker dölja problemen. Det finns därför inga exakta siffror. Av
troligen hundratusentals misshandelsfall varje år leder omkring 10000 till
polisanmälan. Vid en granskning av journaler rörande 453 kvinnor som
vårdats för skador på Huddinge sjukhus befanns 29 procent vara misshandlade.
Hälften av kvinnorna hade hemmavarande barn. I flertalet fall
hade dessa bevittnat misshandeln av modern. I en fjärdedel av fallen hade
också barnen misshandlats.
Vid en granskning av drygt 1 200 barnolycksfall i Norrbotten framkom
att 20 procent av skololyckorna har orsakats av våld från en elev gentemot
en annan. Skolöverstyrelsen anger i ett yttrande 1986 ”Fysiskt våld mellan
elever förekommer ofta, även medvetet våld. Det är därför angeläget att
snabbt finna former för ett arbete att höja elevernas säkerhet.” En grundförutsättning
för att mobbning eller skada pga våld mellan barn skall
kunna åtgärdas är att orsaken till skadan upptäcks, att det dokumenteras
hur skadan uppkommit och att uppföljning sker med förebyggande insatser.
Det är av stor vikt att vårdpersonal är lyhörd för tecken som tyder på att
skador uppkommit genom misshandel eller genom våld mellan barn och
att de aktivt medverkar till att den onda cirkeln bryts.
Riktlinjer för handläggning när barn misstänks ha blivit misshandlade
finns sedan många år. Vikten av en noggrann beskrivning av skadans
utseende och ålder betonas. Fotografering av skadan och skelettröntgen för
att dokumentera ev frakturer av skiftande ålder rekommenderas. Det
behövs dock förnyad information och utbildning angående barnmisshandel,
eftersom riktlinjerna hunnit falla i glömska på många håll.
Misshandlade kvinnor och barn berättar sällan spontant om sin situation.
Personal måste våga fråga hur skadan uppkommit även när misshandel
är möjlig orsak. En förutsättning för att våga fråga är att man är beredd
att ta emot ett förtroende och har kunskap om hur situationen skall
hanteras. Personalen måste vara väl insatt i de resurser som finns och
kunna informera om möjligheter till inläggning, om kontakt med kvinnooch
socialjour och olika typer av samtalsbehandling.
Alla skador skall dokumenteras noggrant så att ett utförligt underlag
finns tillgängligt för ett ev rättsintyg. Ofta förnekas misshandel vid första
vårdtillfället. En detaljerad beskrivning av skadorna är trots detta värdefullt
som underlag i ev senare rättsintyg vid upprepad misshandel.
Riksdagen har beslutat att en länsvis registrering skall genomföras av
samtliga skadefall som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården.
Avsikten är att förbättra underlaget för förebyggande insatser i samhället.
Mot. 1988/89
So251
7
12 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr So249-251
När vårdpersonal systematiskt börjar registrera alla skadors omfattning
och orsak kommer sannolikt flera fall av skador än hittills orsakade av
våldshandling att upptäckas. Det är av stor vikt att de kunskaper om
skador pga våld som kan erhållas via registrering tillvaratas på ett konstruktivt
sätt. En uppföljning av verksamheten bör därför ske ur den
aspekten. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Sexuella övergrepp
Brottslighetens utveckling i vårt land är oroväckande. Allvarligast är kanske
sexuella övergrepp mot barn som förövas av barnet närstående personer.
I dessa fall är problemen regelmässigt både många och svåra. De berör
på ett djupgående sätt barnet som brottsoffer och den närstående gärningsmannen
men också familjen i övrigt.
Av grundläggande betydelse är att helst samtliga sexuella övergrepp
kommer till myndigheternas kännedom för erforderliga åtgärder. Därför
måste socialförvaltningarna åläggas anmälningsplikt till polismyndighet
vid sådana brott. Härefter gäller det att klarlägga vad som hänt mellan
gärningsmannen och brottsoffret, oftast fadern och dottern. Denna utredning
är förknippad med stora svårigheter. Därför är det nödvändigt att
samordna rättsväsende, socialförvaltning och aktuella vårdinstanser.
Dessutom måste utredningen handhas av särskilt intresserad och utbildad
personal, inte minst på polis- och åklagarsidan. Vid denna utredning
måste man också i största möjliga utsträckning utnyttja möjligheterna att
göra videoinspelningar.
Följande grundprinciper bör gälla för dessa ärendens handläggning:
— Barnet skall ges skydd mot ytterligare övergrepp, även mot påtryckning
och repressalier.
— Barnet skall få vård och behandling för såväl fysiska som psykiska
skador.
— Barnets familj skall erbjudas stöd och erforderlig behandling för skador.
— Myndigheterna skall medverka till att utredningen blir så snabb och
skonsam som möjligt för alla i familjen.
— Åtgärder skall samordnas så att myndigheterna inte hindrar eller försvårar
varandras utredningar.
En samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst kunna garantera en
tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Betydelsen av samarbete mellan berörda samhällsinstanser har kraftigt
betonats från många håll. Flera rapporter har också avgivits om sådant
samarbete. På olika håll prövas också skilda samarbetsmodeller.
Här torde det arbete som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRÅ vara av
särskild betydelse för att skapa bl. a. samarbetsmodeller som syftar till att
underlätta upptäckt av övergrepp och förbättra utrednings- och behandlingsrutiner.
Detta arbete måste nu påskyndas så att en samarbetsmodell
är färdig att tillämpas redan från hösten 1989.
Mot. 1988/89
So251
8
Personligt skydd
Det är naturligtvis särskilt angeläget att barn åtnjuter största möjliga skydd
mot brottsliga angrepp. Ett allmänt skydd skapas genom Brottsbalkens hot
om straff för brott mot barn. Vidare finns numera laglig möjlighet att
genom besöksförbud skydda barn mot trakasserier. Effektiviteten i dessa
besöksförbud måste dock förbättras, vilket också föreslås i annan folkpartimotion.
Dessutom bör i riskfallen barnets identitet och uppehållsort kunna hemlighållas.
Så kan ske genom att allmänna handlingar sekretessbelägges eller
avidentifieras i dessa delar, att missbruk av datalagrad personinformation
förhindras och att byte av personnummer möjliggöres.
Det bör särskilt betonas att barnets skydd bör omfatta även skolsituationen
och att barnets skydd ofta förutsätter ett effektivt personligt skydd
även för dess vårdnadshavare.
Barn vid skilsmässa
Familjesplittring i form av skilsmässa i äktenskap och separation i samboendeförhållande
blir allt vanligare i vårt samhälle. Denna splittring skapar
nästan alltid problem för alla berörda om än på olika sätt. Häri inbegrips
tiotusentals barn. Detta kan i vissa fall leda till problem som kräver
samhällsinsatser. Främst gäller det då inom socialpolitiken. Inom familjerätten
handlar det ytterst om relationerna inom familjen. Av särskilt
intresse är då mannens relationer till familjen och speciellt till barnen
redan under samlevnaden. Rättspolitiken utgör naturligtvis ingen universalmedicin
för lösning av familjens relationsproblem, men ett bra rättsregelsystem
kan vid skilsmässosituationer underlätta lösningen av vårdnadsoch
umgängesfrågor i samförstånd eller i sista hand genom rättegång.
Gällande rätt
Barn står i princip under vårdnad av båda föräldrarna. Denna gemensamma
vårdnad fortsätter även efter skilsmässa men kan upplösas genom dom
på begäran av föräldrarna eller någon av dem. Avgörande vid valet av
vårdnadshavare blir barnets bästa. Den förälder som inte blir vårdnadshavare
kan få umgänge med barnet efter vad som är bäst för barnet.
Samförståndslösningar
Skilsmässa kan vara den enda utvägen när relationsproblemen är djupa
och irreparabla. Men i familjer med barn måste man anstränga sig särskilt
för att söka samförståndslösningar på frågor som är avgörande för barnen,
alltså vårdnad och umgänge. Att samförståndslösningar kan uppnås är
också betydelsefullt när det gäller att för barnet förhindra negativa följder
av föräldrarnas separation och för att skapa förutsättningar för ett fortsatt
samarbete mellan föräldrarna i viktigare frågor som rör barnet. Ett instrument
för att uppnå sådana lösningar kan vara sk samarbetssamtal, där
Mot. 1988/89
So251
9
socialförvaltningarna genom kontakter med föräldrarna söker lösa separationsproblemen
på bästa sätt för alla parter utan uppslitande rättegångar.
I många kommuner drivs sådan samtalsverksamhet sedan flera år på
försök utan rättslig reglering. Vid vårdnads- och umgängestvister borde
samtal normalt föregå domstolshandläggningen. Riksdagen har under våren
1987 begärt en utvärdering av verksamheten med samarbetssamtal.
Denna utvärdering som ännu inte redovisats måste påskyndas och överlämnas
senast den 1 juli 1989.
Interimistiska förordnanden
1 många familjemål om vårdnad och umgänge krävs s. k. interimistiska
beslut, alltså förordnanden som skall gälla tills vidare och fram till dom i
målet. Många problem är förknippade med dessa beslut. Till en början
nöjer man sig i lagen med att beslutet är ”skäligt” utan uttrycklig koppling
till vad som är bäst för barnet. Vidare fattas dessa beslut ofta på bristfälligt
beslutsunderlag utan ens ett snabbyttrande av socialnämnden och av relativt
oerfarna domare. Samtidigt blir ett sådant förordnande ofta styrande
för den slutliga domen. Självklart borde det krävas erfarenhet att handlägga
sådana mål och dessutom bättre utredningsunderlag för besluten. Men
framför allt är det angeläget att det skapas en möjlighet att i vårdnadstvister
interimistiskt förordna om vem av föräldrarna som skall handha den
faktiska vårdnaden av barnet utan att någon ändring i rättsligt hänseende
görs beträffande föräldrarnas gemensamma vårdnad. Genom ett beslut
som avser enbart barnets bostad skulle det gå att undvika ett mer eller
mindre prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan på ett stadium då utredningen
ännu är ofullständig. Man bör inte heller bortse från att ett sådant
begränsat beslut också kunde öka möjligheten för parterna att bli ense om
hur vårdnaden om barnet skall ordnas.
Vårdnadsfrågan
Det förflyter ofta avsevärd tid från det interimistiska beslutet till slutlig
dom i vårdnadsfrågan. Den långa handläggningstiden för vårdnadsmålen
medför problem av skilda slag. Det är en långvarig process som innebär
stora påfrestningar för både barn och föräldrar och som riskerar att störa
de angelägna framtida kontakterna. Därför måste åtgärder vidtagas för att
åstadkomma en bättre handläggning av vårdnadsmålen.
Särskilt önskvärt är att vårdnadsutredningarna bedrives skyndsamt,
dock utan att ge avkall på kvaliteten. Som riktmärke bör gälla att utredningen
bör vara klar inom 3 — 4 månader. Detta mål skulle kunna uppnås
om domstolen fick ökade styrfunktioner genom att bestämma vårdnadsutredningens
omfattning och inriktning i samråd med utredaren och dessutom
fastställa en tid inom vilken utredningen skall vara slutförd.
Slutresultatet i vårdnadsmålen bör i princip bli att den gemensamma
vårdnaden inte upplöses i onödan. Detta ligger ju helt i linje med lagstiftarens
intentioner. Därför bör en förälder inte uteslutas från vårdnaden med
mindre så är förenligt med barnets bästa. En sådan inställning till gemen
Mot. 1988/89
So251
10
sam vårdnad borde även vara ägnad att minska antalet vårdnadsmål till
fromma för barnens bästa.
Umgängesrätten
Lagens utgångspunkt är att barn har behov av umgänge med båda sina
föräldrar, även sedan dessa separerat. Lagen ger den förälder som inte får
vårdnaden en umgängesrättighet genom att vårdnadshavaren ålägges en
skyldighet att tillgodose umgänget ”så långt som möjligt”. Först vid tvist i
rättegång krävs uttryckligen direkt hänsyn till barnets bästa.
De nuvarande reglerna om umgänge med barn är i flera avseenden
bristfälliga. Kritik kan riktas inte bara mot reglernas utformning utan även
mot bestämmelsernas praktiska tillämpning. En grundläggande brist i
regelsystemet är att hänsynen till vad som är bäst för barnet inte lyfts fram
tillräckligt tydligt. Det har också förekommit fall där umgänge tillerkänns
en förälder trots att detta uppenbarligen inte varit förenligt med barnets
bästa.
Även då umgänge ligger i barnets intresse kan schablonmässiga beslut av
innebörd att barnet skall umgås med den inte vårdnadshavande föräldern
vartannat veckoslut, viss angiven period under sommaren och större helger
orsaka svårigheter. Stereotypa beslut medger inte att umgänget anpassas
till parternas och barnets under åren växlande förhållanden. Inte heller
tillgodoses barnets intresse av att någorlunda regelbundet få tillfälle till en
längre tids umgänge med den förälder som barnet normalt inte bor hos. I
de fall då, till följd av brottslig handling riktad mot barnet eller av annan
orsak, något umgänge över huvud taget inte bör förekomma med hänsyn
till barnets bästa, finns det vidare risk för att en schabloniserad bedömning
av umgängesfrågorna leder till att ett för barnet skadligt umgänge trots allt
kommer till stånd.
Det är nödvändigt med en större flexibilitet och en bättre anpassning till
förhållandena i det enskilda fallet vid avgörande av umgängesfrågor. För
att få till stånd en mindre kategorisk rättstillämpning vid tillerkännande av
umgänge skulle vissa ändringar kunna göras i FB. Det bör av lagen framgå
att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet, inte
som idag att rätten skall tillgodoses så långt möjligt. Vidare bör lagen
innehålla en precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen
för vad som är bäst för barnet. Det skulle då främst gälla barnets
ålder och mognadsgrad, känslomässig anknytning mellan barn och umgängesförälder,
barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes förhållanden.
Vidare bör umgängesrätten förstärkas till sitt innehåll. Så kan ske genom
att ge umgängesrättsföräldern lagfäst rätt att få information i viktigare
angelägenheter som rör barnets hälsa och framtid.
De nu föreslagna förbättringarna av umgängesrätten torde sammantagna
vara ägnade att bättre bibehålla kontakterna mellan barnet och dess
anhöriga. Härigenom skulle förhoppningsvis särskilt motverkas att kontakten
mellan barnet och den umgängesberättigade pappan inte upphör i
den stora och oacceptabla omfattning som nu är fallet.
Mot.
So251
Verkställigheten
För den händelse att föräldrarna inte följer rättens dom om vårdnad eller
umgänge kan det bli aktuellt med tvångsvis verkställighet i form av vitesbelopp
eller pollishämtning. Sådana beslut, som meddelas av länsrätt,
utgör mycket känsliga mål eftersom tvånget direkt eller indirekt riktas mot
barn. Dessa verkställighetsprocesser är mycket beklagliga och utsätter
barnen för extra risker och inte bara vid direkta polishämtningar. Situationen
blir dessutom prekär genom att lagen faktiskt tillåter verkställighet
även om det föreligger risk för att barnets hälsa skadas. Därför bör lagen
ändras så att länsrätten skall kunna vägra verkställighet i samtliga fall då
verkställighet inte är förenligt med barnets bästa. Dessa bedömningar
kräver då att rätten har tillgång till bästa möjliga beslutsunderlag, bl. a.
genom utnyttjande av sakkunniga.
I dessa verkställighetstvister måste man också söka en metod för att om
möjligt undvika fortsatta tvister. En möjlighet skulle kunna vara att länsrätten
vid vägrad verkställighet med bindande verkan skulle kunna återförvisa
vårdnads- och/eller umgängesfrågan till allmän domstol för omprövning.
En sådan modell borde få positiva konsekvenser för att såväl
minimera ett destruktivt dubbelprocessande i läns- och tingsrätter som att
förebygga s. k. umgängessabotage från vårdnadshavare.
Rättslig omprövning
I vissa fall behövs omprövning av vårdnads- och umgängesfrågoma. Det
blir särskilt motiverat om en vårdnadshavare genom olika åtgärder försvårar
eller omöjliggör för barnet att träffa den andra föräldern. Nuvarande
regler motverkar inte tillräckligt effektivt sådant umgängessabotage. Förändringar
behövs i FB främst i två avseenden. Vårdnadshavarens ansvar
för umgängesrätten bör ytterligare betonas. Möjligheterna till omprövning
av vårdnaden måste utvidgas och preciseras till att avse även åsidosättande
av umgängesrätten. Härigenom skulle vårdnaden övergå från den saboterande
föräldern till den förälder som kan antas bäst främja ett nära och
gott umgänge med barnet.
I grunden handlar umgängestrassel dock ofta om sociala problem som
löses bäst om föräldrarna får hjälp och stöd att bearbeta sina konflikter så
att de i framtiden kan samarbeta i frågor som rör barnet.
Straffrättslig sanktion
I Brottsbalken 7 kap. 4 § straffbelägges egenmäktighet med barn. Härmed
skyddas främst en vårdnadshavare från brottsliga handlingar av en umgängesberättigad
förälder eller annan person som innebär att den rättmätiga
vårdnaden inte kan utövas. Något motsvarande skydd för den umgängesberättigade
föräldern finns däremot inte, ens vid totalt sabotage av
vårdnadshavaren mot umgängesrätten. Det är uppenbarligen ologiskt att
barnets behov av kontakt med föräldrarna har straffrättsligt stöd beträffande
vårdnadsföräldern men inte beträffande umgängesföräldem. Man
Mot. 1988/89
So251
12
”straffar” visserligen inte fram en god kontakt med barn men vid en total Mot. 1
översyn av regelsystemet om vårdnad och umgänge bör ingå frågan om So251
straffrättslig sanktion i klara fall av umgängessabotage som en form av
egenmäktighet med barn.
Ny lagstiftning
Frågorna om vårdnad och umgänge vid skilsmässa är av avgörande betydelse
för barn och föräldrar. Inte sällan uppkommer problem. Flera av
dessa kunde förutses redan i samband med lagstiftningsarbetet 1982 — 83.
Därefter har problemen förstärkts alltmer. Regeringskansliet har uppmärksammats
på problematiken i många omgångar och från skilda håll,
senast genom riksdagen under våren 1988. Några förbättringsförslag har
ännu ej framlagts och inte ens aviserats från regeringens sida. Dessa frågor
är av så väsentlig karaktär att de inte längre får fördröjas.
Bortförande av barn
Ett tilltagande problem på det internationella rättsliga området är det
ökande antalet fall av olovligt bortförande av barn. Det gäller främst då en
förälder utan lov för med sig sitt barn till ett annat land för att undanhålla
den andra föräldern vårdnaden om barnet. Hit hör emellertid också fall då
en förälder håller kvar barnet i ett annat land efter umgängestidens utgång
eller efter det domstol har anförtrott vårdnaden åt den andra föräldern.
Den ökade rörligheten över gränserna medför ett allt större behov av en
internationell reglering på området. Det är särskilt viktigt att få till stånd
ett samarbete mellan länder.
Det är därför av stort värde att Sverige nu har beslutat att ansluta sig
dels till Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och
verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande
av vård av barn samt dels till Haagkonventionen den 25 oktober
1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.
Emellertid är det inte realistiskt att räkna med någon större anslutning
från de stater i förhållande till vilka de största problemen föreligger i dessa
frågor. Därför är det angeläget att Sverige verkar för att få till stånd ett
samarbete med stater som står utanför konventionerna.
Tvångsomhändertagande av barn
Barn som får illa
Det finns situationer, då samhället måste ingripa mot föräldrarnas vilja för
att skydda barn som vanvårdas, misshandlas eller utnyttjas på ett otillbörligt
sätt. När barns behov kommer i konflikt med de vuxnas har barnens
behov företräde. Det är en grundprincip i svensk lagstiftning, som vi skall
vara stolta över och värna om.
Den 1 januari 1982 trädde en ny socialtjänstlag i kraft (SoL) samtidigt
som lagen om vård av unga (LUV) ersatte den tidigare bamavårdslagen.
Antalet omhändertaganden per år utan föräldrarnas samtycke sjönk
snabbt till ungefär hälften. Utvecklingen skulle vara positiv — förutsatt att
man funnit nya vägar att stödja barn och föräldrar eller att barnfamiljernas
situation drastiskt förbättrats. Den förklaringen har visat sig mindre sannolik.
LVU var avsedd att bli en skyddslag användbar i förebyggande syfte. I
stället tycks utsatta barns situation ha försämrats genom att många socialnämnder
inte längre vågar låta länsrätten pröva ett omhändertagande
innan skada uppstått eller misshandel kan bevisas. Bamavårdsmål behandlas
alltför ofta som brottmål, dvs. domstolen försöker bevisa att
barnet tagit skada istället för att bedöma om skada föreligger för hälsa och
utveckling. Detta kan ha sin grund i att den nya lagstiftningen är svårtolkad
och behöver preciseras eller att barnavårdsärenden får otillräckliga
resurser på grund av anhopning av andra typer av ärenden inom socialtjänsten.
Bristen på barnperspektiv i domstolarna liksom ensidig kritik
och nedvärdering av socialtjänstens arbete i massmedia torde också ha
medverkat till denna utveckling.
Den av regeringen aviserade propositionen våren 1989 om ändring av
LVU bör innehålla preciserade formuleringar, som klart markerar allvaret
i utsatta barns situation. Bland annat bör den stora sårbarheten hos spädbarn
och små barn jämfört med större barn och vuxna konkretiseras.
Socialtjänsten är med all rätt skyldig att ingripa, om ett omhändertagande
är enda möjligheten för att ett barn skall få nödvändig hjälp och vård. Men
det är viktigt att det omhändertagna barnet får upprätthålla och utveckla
sina kontakter med föräldrarna i positiv riktning.
Socialtjänsten måste garanteras tillräckliga resurser, fortbildning och
kontinuerlig utveckling av arbetsmetoderna för insatser före och efter
omhändertagandet. Det är bland annat viktigt att familjehemmen, som
ofta ställs inför orimligt svåra uppgifter när det gäller att hjälpa svårt
störda barn och deras familjer, får erforderligt stöd. Alltfler omhändertagna
barn vårdas idag på institutioner av varierande slag. Denna utveckling
bör följas med stor uppmärksamhet. Insatser efter omhändertagandet skall
syfta till snar återförening med föräldrarna i samtliga fall där detta framstår
som möjligt. Vidare måste socialnämnden ha kvar nuvarande möjlighet
att förhindra skadliga flyttningar.
Barn som gör illa
Barn inte bara far illa. Barn kan också göra illa. Det finns ett antal barn och
ungdomar som stjäl, förstör eller misshandlar. För det stora flertalet rör
det sig om ett engångstillfälle av vad som skulle kunna karakteriseras som
avancerat bus eller ”pojkstreck”. För en liten grupp barn och ungdomar
blir snatterierna, stölderna, klottret och slagsmålen en livsstil som, om den
inte bryts, riskerar att leda in i mer avancerad kriminalitet ju äldre den
unge blir.
Lika oacceptabelt som att vuxna begår brott är det att barn gör det. Ofta
är det lätt att finna förklaringar till att ungdomar begår lagöverträdelser.
Nyfikenhet och omognad leder en del barn till att genom förbjudna hand
Mot. 1988/89
So251
14
lingar söka spänning och pröva de gränser, som vuxenvärlden satt upp. Mot. 1
Andra vill hävda sig bland kamrater eller väcka vuxnas uppmärksamhet. So251
Barn lär sig saker i samspel med andra. Det finns därför ett klart
samband mellan barn som far illa och barn som gör illa. Barn som växer
upp i social och känslomässig misär, som tidigt präglas i miljöer med våld,
missbruk och brist på hänsyn löper stor risk att bli socialt utslagna. Därfor
är lyhördhet för tecken på att barn far illa och snabbt insatta förebyggande
åtgärder av största vikt.
Hos några få ungdomar utvecklas i tidig ålder kriminalitet till det för
dem ”normala” beteendet. En liten grupp pojkar, som lever på det viset i
Stockholm, har under senare tid fått stor uppmärksamhet. En mycket
viktig uppgift för staten är att skydda medborgarnas liv och egendom från
skada. Staten kräver genom olika lagar att alla människor, även ungdomar,
uppträder på ett visst sätt mot varandra och brott mot de uppsatta reglerna
leder till olika former av reaktioner och sanktioner. Men modern kriminalpolitik
syftar inte bara till att straffa. Genom olika rehabiliteringsåtgärder
försöker man också återföra lagöverträdarna till ett hederligt liv. Sådana
rehabiliterande insatser måste vara särskilt utformade och intensiva när
det gäller barn och ungdomar. Där handlar det om att genom olika åtgärder
vårda och fostra de unga.
Barn och ungdomar som begår kriminella handlingar skall inte straffas.
Istället skall samhället genom skilda former av vård och stöd förmå de
unga att sluta begå brott samt skapa förutsättningar för dem att leva under
ordnade förhållanden. Detta är utgångspunkten när samhället reagerar och
ingriper mot barn och ungdomar som begår brott.
Det faktum att det är socialtjänstlagen och LVU som reglerar behandlingen
av barn och ungdomar upp till 20 år innebär också att det är de
sociala myndigheterna respektive landstingen som har ansvaret för vården.
Det är enligt vår uppfattning viktigt att denna ordning blir bestående.
Fr. o. m. det år då någon fyller 15 år får vederbörande dömas till påföljd.
Det normala är emellertid att ungdomar i åldern 15 till 18 år överlämnas
till de sociala myndigheterna för vård enligt socialtjänstlagen eller LVU.
Att så unga människor döms till fängelse måste även framgent tillhöra
sällsynta undantagsfall.
Trots att vi anser att den nuvarande ordningen, där de sociala myndigheterna
har huvudansvaret för vården, är bra, är vi inte nöjda med resultaten
av de insatser som görs. Tvärtom pekar erfarenheterna ofta på att
myndigheterna gång på gång misslyckas i sina ansträngningar att återföra
en grupp av hårt belastade ungdomar till ordnade förhållanden.
Till en del kan misslyckanden bero på att de sociala myndigheternas
ingripanden kommer för sent och inledningsvis brister i konsekvens och
auktoritet. Det är därför angeläget att socialvården utökar sitt ansvarstagande
för ungdomar, som hamnat i missbruk, prostitution eller kriminalitet.
Tonårsinstitutioner och familjehem måste få resurser och vårdprogram,
som möjliggör en effektiv gränssättning och återuppfostran.
I många fall torde tvångsomhändertagande behöva göras tidigare för att
öka chanserna att avbryta påböljad brottskarriär. Den i och för sig vällovliga
ambitionen att så länge som möjligt arbeta med frivillighet och vård i
öppna former, riskerar inte sällan att leda till att den unges asocialitet
under tiden förstärks.
Regeringen har aviserat att förslag om ändring i statsbidragsregler för
§ 12-hemmen (f.d. ungdomsvårdsskolorna) kommer att föreläggas riksdagen
under våren 1989. Reglerna bör utformas så att de stimulerar till
en överensstämmelse mellan platsantal och reellt behov. För närvarande
råder platsbrist, som nuvarande regler bidragit till.
Några ungdomar har så avvikande beteende att vård ej kunnat erbjudas
på traditionellt § 12-hem. Enkelt uttryckt slipper ungdomarna i vissa fall
att vårdas på § 12-hem om de uppträder tillräckligt störande. Detta är
naturligtvis oacceptabelt. För deras del bör ett större upptagningsområde
övervägas och § 12-hem med utökade vårdresurser — bl. a. särskilt kvalificerad
personalkompetens — finnas att tillgå.
Det är också viktigt att samarbetsrutiner utarbetas, så att ungdomar som
befinner sig i gränszonen mellan psykiatrin och socialtjänsten garanteras
en adekvat vård.
Regeringen bör skyndsamt ta initiativ till att rådande problem och
brister beträffande § 12-hemmen analyseras och åtgärdas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Barn och det rättsliga förfarandet
Familjemål
Ilse Wetter menar i sin doktorsavhandling ”Barnet och rätten” att rättsmyndigheter
inte ser på barn utifrån barnens perspektiv. Hon har granskat
679 mål om vårdnad, omhändertagande och verkställighet. Genomgående
är det vuxna, som talar över huvudet på barnen. Vuxenpsykiatriska utlåtanden
väger tyngre än barnpsykiatriska och barnen saknar egen talerätt.
Hennes avhandling mynnar ut i att det behövs större inflytande för psykologer
och andra barnexperter.
I utredningen ”Barns behov - föräldrars rätt” betonas att mer kunskap
behövs om barns behov och utveckling, inte bara bland förtroendevalda
utan i lika hög grad bland domare och nämndemän. Enligt svenska lagar
skall domaren i tvistiga vårdnads- och umgängesmål i första hand utgå
från barnets bästa. Det är en mycket svår uppgift. Utan barnpsykologiska
kunskaper kan den bli näst intill omöjlig. Man kan inte begära att en
domare, utöver sina långvariga kvalificerade lagstudier också skall hinna
tillägna sig omfattande kunskap om barns utveckling och behov i olika
åldrar. Vid behov bör rätten därför kunna utökas med en ledamot med
ingående kunskaper om barns utveckling och behov.
Rättegångsutredningen föreslår att allmänna domstolar skall få möjlighet
att i alla slags mål låta en expertledamot ingå i domstolen. En sådan
möjlighet kan bli till stort gagn för barn i mål där det fordras ingående
kunskaper om barns utvecklingsgång och behov, t. ex. i vårdnads-, placerings-
och omhändertagandemål.
Mot. 1988/89
So251
16
Barn sorn brottsoffer Mot. 1
I brottmål om sexuella övergrepp mot barn uppkommer inte sällan särskil- ^0-5 ^
da rättsliga problem. Inriktningen måste vara att kräva största möjliga
hänsyn till barnet utan att göra avkall på kravet på rättssäkerhet för den
misstänkte.
Först och främst måste polisen verkställa brottsutredningen så att fara
inte uppkommer för att barnet tar skada därav. Särskilt stor varsamhet bör
iakttagas vid förhör med barn vid fall som berör sexuallivet. Några direkta
föreskrifter om förhör med barn som utsatts för brott finns inte. Sådana
regler bör därför införas i förundersökningskungörelsen. Därutöver får
polisen följa RPS:s anvisningar för handläggningen av ärenden om sexuella
övergrepp mot barn (rapport 1987:5 och 6). Av särskild betydelse är att
konsekvent göra videoinspelningar av förhör med barnet, för att bl. a. om
möjligt bespara barnet själva rättegången.
Vad därefter gäller målets behandling inför domstol måste man i görligaste
mån undvika att det för brottet utsatta barnet personligen måste
närvara eftersom risken är stor att barnet tar allvarlig skada. Föreligger
sådan utredning som tidigare föreslagits räcker det ofta att spela upp den
gjorda videoinspelningen. Om barnets närvaro inte kan undvaras måste
möjligheter finnas att vid behov helt säkert och fullständigt undvika personlig
konfrontation mellan barnet och gärningsmannen. En sådan lösning
är då att placera barnet i ett särskilt rum med videokommunikation till
rättssalen. Förhören med barnet i domstolen måste upptagas på videoband
av flera skäl men särskilt för att undvika nya uppslitande förhör inför
hovrätten vid ett överklagande.
Ett speciellt problem är bedömningen av trovärdigheten i barns berättelser.
Man får inte bara avfarda barns uppgifter om sexuella övergrepp utan
varje fall måste bedömas med yttersta omsorg. Här finns behov av ett ökat
anlitande av sakkunniga inför domstol. Sådana av rätten utsedda sakkunniga
måste vara legitimerade barnpsykologer med juridisk kunskap och
stor erfarenhet av tilltrosbedömningar. Härigenom garanteras säkrast möjliga
bedömning av barnets trovärdighet.
I vissa mål om sexuella övergrepp äger barnet som målsägande rätt till
särskilt juridiskt biträde som gratis skall stödja och hjälpa barnet i olika
hänseenden vid förundersökning och rättegång. Denna rättighet är dock
kraftigt begränsad men borde vid övergrepp mot barn gälla för samtliga
fall, och då även vid överprövning av åklagarbeslut och överklagande av
domslut.
Barnolycksfallsärenden
En undersökning gjord av barnmiljörådet angående den rättsliga behandlingen
av olycksfall visade att det bland 20891 mål som granskades inte
fanns ett enda som behandlade barnolycksfall. Det finns bestämmelser om
skyddsanordningar i t. ex. boverkets normer, allmänna ordningsstadgan
och byggnadsstadgan. Av undersökningen framgår att bestämmelserna
åsidosatts utan att rättslig prövning blivit följden. Polis och åklagare har
varit osäkra om hur svåra barnolycksfall skall behandlas från rättslig
synpunkt. Man har inte ansett sig ha stöd i lagen för en förundersökning
som kan leda till åtal och rättegång. Därför har sällan vållande- och
ansvarsfrågan kommit upp till prövning i domstol.
Det är angeläget att barnen får förbättrat rättsligt skydd och att föräldrarna
till drabbade barn får stöd och hjälp att driva olycksärenden vidare
till rättslig instans.
Unga sorn lagöverträdare
Folkpartiet har under en följd av år presenterat förslag som har syftat till
att påskynda handläggningen av brottsutredningar och mål där ungdomar
är inblandade. Det är särskilt angeläget att samhällets reaktion, hur den än
yttrar sig, på brott begångna av ungdomar kommer i så nära anslutning till
brottet som möjligt. Riksdagen har också nyligen fattat beslut om vissa
lagändringar och om en försöksverksamhet som syftar till att påskynda
handläggningen av dessa mål.
Men även vad gäller själva domstolsförfarandet bör åtgärder vidtagas
för att möjliggöra snabbare handläggning. Vi anser därför att en ordning
med jourdomstolar för unga bör inrättas.
Efter förslag från bl. a. folkpartiet har riksdagen beslutat att vårdnadshavare
alltid skall underrättas när deras barn under 18 år misstänks för
brott. Därutöver anser vi att vårdnadshavarna bör åläggas att närvara vid
huvudförhandling då deras barn ställs inför domstol. Vårdnadshavarnas
uppgift är inte endast att ge den unge stöd utan också att informera sig om
den eventuella påföljd som den unge får. Skyldigheten för vårdnadshavare
att närvara skall jämställas med den som idag gäller för vittnen. I vissa fall
kan det vara skadligt för den unge om vårdnadshavaren kallas. I sådana
fall bör undantag från huvudregeln kunna göras.
Barn i världen
Det har av tradition ansetts att barn har skydd genom sin familjetillhörighet.
Det var först under vårt århundrade som skydd av barn har blivit
reglerat genom lagstiftning.
Under 1900-talet har man på internationell nivå i olika sammanhang
arbetat för att försäkra barnet stöd och skydd. 1924 färdigställde en ickestatlig
organisation, The International Union for Child Welfare, ”Declaration
of the Rights of the Child”. Detta dokument antogs av Nationernas
Förbund, NF, den 26 september 1924.
1959 utarbetades i Förenta Nationerna en ”Declaration of the rights of
the child” som i huvudsak byggde på 1924 års deklaration. Dock fanns det
tillägg om nya rättigheter. Dessa gällde rätt till ett namn, rätt till nationalitet
och rätt till social säkerhet.
20 år senare, 1979, proklamerade FN:s generalförsamling det året som
”International Year of the child”. Tanken väcktes då om en bindande
konvention för barnens rättigheter. Arbetet påbörjades i FN och man har
vid slutet av föregående år avslutat den andra läsningen av konven
Mot. 1988/89
So251
18
tionstexten. Konventionen bygger på den deklaration som antogs 1959 Mot. 1
men är mer heltäckande och tar bl. a. upp problem med barn i fängelse. So251
Mycket arbete har lagts ner för att skapa ett skydd för barn vid väpnade
konflikter.
Erfarenheterna av de internationella konflikter vi haft i vår värld visar
alla samma skrämmande bild av mänskligt lidande. Det står också helt
klart att det i allt större utsträckning är civila personer som dödas och
skadas. Många av offren är barn. Att det i så stor utsträckning är civila som
drabbas beror inte bara på att det moderna kriget förs utan klara frontlinjer,
man använder också i vissa fall metoder som syftar till att förstöra
infrastrukturen i landet. Att även minderåriga sedan inkallas till de väpnade
styrkorna bidrar till att många barn återfinns bland krigets offer.
För att kunna begränsa lidande har Sverige vid arbetet med konventionstexten
kraftfullt drivit kravet att texten skall innebära en förbättring
av nuvarande normer, t. ex. vad som finns i protokollet till Genévekonventionen.
Det krav som ställs från bl. a. Rädda Barnen att åldersgränsen
för barns rekrytering till väpnade styrkor skall läggas fast till 18 år är
mycket välmotiverat och alla ansträngningar bör göras av de svenska
förhandlarna för att få kravet bifallet.
Att arbetet med konventionen bedrivs snabbt är nödvändigt. I många
länder har inställningen till familj, äktenskap, barn-föräldrarelationer
snabbt förändrats under senare år. Även insikten att barn är självständiga
individer med egna rättigheter har fått vid spridning. Samtidigt lider
många barn såväl fysisk som psykisk skada, de tvingas till prostitution, de
tvingas utföra hårt arbete och utsätts för diskriminerande behandling.
Även i Europarådet pågår arbete för att kartlägga de missförhållanden
som råder och i den parlamentariska församlingen anta texter vars efterlevnad
skall garantera barns rättigheter och omsorger. Europadomstolen
har också prövat ett antal anmälningar där skälen har varit brott mot de
mänskliga rättigheterna.
Exempel på frågor som behandlats är handel med barn för illegal adoption,
för prostitution, för pornografiskt utnyttjande, för barnarbete och för
arbete under slavliknande former.
Det är viktigt att Sveriges regering fortsätter det påbörjade arbetet
genom att i internationella kontakter föra fram våra synpunkter på hur
kampen måste föras mot de missförhållanden som råder i många länder.
Man bör också uppmärksamma barns rätt vad gäller legal status, inom
familjen, utbildning och arbete, moralisk fostran, hälsa osv.
En del av detta är täckt genom existerande konventioner men mycket
återstår att göra. Vidare står fortfarande ett antal länder utanför genom att
de ej undertecknat gällande konventioner. Även här har den svenska
regeringen ett stort ansvar att i sina kontakter försöka få en förändring till
stånd. Sveriges uppgift måste vara att dels uppmana de länder som ej
ratificerat gällande konventioner att göra detta, dels att med uppmärksamhet
följa och påtala om överenskommelser inte följs.
Genom aktiv medverkan i arbete i internationella organisationer och
fora kan också svenska representanter stödja det arbete som pågår.
Det finns vidare anledning att se över den svenska lagtiftningen så att
den står i överensstämmelse med de krav som ställs i gällande och kommande
konventioner. Det arbete som påbörjats för att möjliggöra en
svensk anslutning till ILO-konventionen om barnarbete bör påskyndas.
I vår motion om ökat bistånd till u-ländema har vi också berört barnens
situation. Stora insatser kan göras för att hjälpa till med barna- och
mödravård. Bättre familjeplanering ger de barn som föds drägligare levnadsvillkor.
Ett inslag i den svenska biståndspolitiken måste vara att
genom utbildning och information bistå och göra det möjligt för föräldrar i
tredje världen att själva planera och ta hand om det antal barn de önskar.
I folkpartiets partimotion om det internationella biståndet föreslår vi en
uppräkning av anslaget till UNICEF, FN:s organ för hjälp till barn i fattiga
länder, med 10 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit. Vi ser UNICEF:s
arbete som både angeläget och effektivt.
Flyktingbarn
Flyktingbarn och asylsökande barn
Barn i flyktingärenden bär ofta på svåra upplevelser. De kan ha väl så
starka skäl att söka politisk asyl som föräldrarna, kanske de ibland har
starkare behov av skydd än föräldrarna. Ändå får de ytterst sällan egna
utredningar. Barnen betraktas som bihang till föräldrarna, inte som individer
med alldeles egna behov av en fristad, trots att hälften av alla världens
flyktingar beräknas vara barn.
Krig, förföljelse och terror riktar sig i allt större utsträckning medvetet
mot barn. I Chile, t. ex., är det inte ovanligt att barn misshandlas eller
skadas inför sina föräldrar som påtryckning när dessa förhörs. De flyktingbarn
som kommer från krigshärjade områden som Etiopien och Libanon
har ofta varit utsatta för långvarigt hot mot familjen, och separationer från
föräldrar i hemlandet. Enligt en undersökning hade hälften av de undersökta
barnen från dessa länder själva blivit utsatta för våld. En del barn
åter blir vittne till husundersökningar, eller tvingas leva separerade från
sina föräldrar i vetskap om att föräldrarna hotas till livet. Barn kan bli
utsatta för misshandel, eller få sina hem förstörda. Tyvärr förekommer
också att barn utsätts för tortyr eller avrättas.
När flyktingbarnen kommer till Sverige görs sällan någon kartläggning
av vilka erfarenheter barnen för med sig från sina hemländer — varken
från polisens, invandrarverkets eller socialtjänstens sida. Risken är därför
stor att dessa barn blir ”osynliga”, skriver socialstyrelsen i en rapport i
mars 1988.
De förhör som ligger till grund för direktavvisningar är summariska och
huvudsakligen helt utan beaktande av barnens situation. När en familjs
asylansökan behandlas är det inte alltid som handläggaren begär in uppgifter
om barnen. Det kan ibland leda till att familjer med barn som verkligen
varit i starkt behov av att få stanna i Sverige inte fått göra det. Detta sker
trots att både invandrarpolitiska kommittn, 1POK, och den proposition
som följde på utredningen slog fast att barnens situation måste uppmärksammas
i samtliga fall, och att humanitära skäl relaterade till barnen kan
ha betydelse för prövningen av föräldrarnas ansökan.
Mot. 1988/89
So251
20
Det är vidare angeläget att förebygga och behandla psykiska störningar
sorn antingen är en följd av flykten eller av den påfrestande väntetiden före
beslutet om uppehållstillstånd.
De erfarenheter som barnen bär med sig från hemlandet och genom
flykten kan skapa svåra psykiska och fysiska problem, framförallt om
barnen inte får tillräcklig hjälp i Sverige. Problemen kan härröra från
direkta våldsupplevelser, från separationer från föräldrarna, och från
själva det faktum att föräldrarna inte förmått skydda dem.
En mycket stor andel av flyktingbarnen har varit utsatta för separationer
från nära anförvanter under längre eller kortare tid före flykten till Sverige.
Ofta har det varit en förälder som barnet förlorat kontakten med. Dessutom
har barnet skilts från nära släktingar i hemlandet, från vänner, husdjur
och leksaker som betytt mycket för dem. Barn som utsatts för separationer
tidigt i livet reagerar ofta med att bli mer beroende, och särskilt känsliga
för separationer och uppbrott senare. Därför bör man undvika att förflytta
barnfamiljer från förläggning till förläggning. Det finns starka skäl att
stödja socialstyrelsens förslag om att låta vissa förläggningar specialisera
sig på att ta emot barnfamiljer. Så undviks de idag täta uppbrotten och
flyttningarna för barnfamiljer, och så kan också verksamheten på de olika
förläggningarna anpassas till barnens behov.
Socialstyrelsen skriver följande i sin rapport om flyktingbarnens behov
av hjälp:
För ett litet barn utgör föräldrarna livets trygghet. Små barn behöver tro
att deras föräldrar kan skydda dem till liv och lem.... Att alltför tidigt och
alltför brutalt berövas tron på föräldrarnas allmakt är en mycket omskakande
och svår upplevelse för ett barn. Det är detsamma som att förlora
sin grundtrygghet. I diktaturer och krig gör barnen dagligen sådana erfarenheter.
Barn misshandlas och skadas i föräldrarnas åsyn utan att dessa
kan göra något åt det. Och föräldrar misshandlas i barnens åsyn utan att
kunna försvara sig. I båda fallen raseras bilden av föräldrarna som de som
beskyddar, älskar och ställer allt tillrätta. En sådan chockartad desillusonering
skapar upplevelser av extrem skyddslöshet. Ju tidigare i livet detta
sker, desto allvarligare blir följderna för barnets utveckling. För större
barn ligger det också nära till hands att förlora tron på hela vuxenvärlden,
som tillåter att sådana övergrepp sker.
Den fruktan familjen känner för att kanske tvingas återvända till det
land den flytt från drabbar barnen hårt. De reagerar på föräldrarnas
sinnesstämning. Barnen är beroende av att föräldrarna orkar ge dem en
trygg omgivning. Många flyktingföräldrar förmår inte detta i sin pressade
situation. De alltför långa väntetiderna skapar en sådan ångest hos föräldrarna
att de absorberas av sin oro, och deras otrygghet smittar av sig på
barnen.
Från flera undersökningar om det psykiska hälsotillståndet hos asylsökande
familjers barn vet vi att en majoritet uppvisar tecken på psykisk
ohälsa. De kan vara aggressiva, deprimerade,de kan regrediera i utvecklingen,
ha sömnproblem, ätstörningar och psykosomatiska besvär.
Ovisshet, långa väntetider och ett totalt beroende av svenska myndigheter
är faktorer som inverkar negativt på vuxna asylsökandes möjligheter
Mot. 1988/89
So251
21
att fungera som trygga föräldrar för sina barn. Socialstyrelsen understryker
i en skrivelse till regeringen från förra året att kortare handläggningstider
hör till ”de viktigaste mentalhygieniska åtgärder som kan vidtas för asylsökande
och deras barn”.
Flyktingförläggningen bör av ovan redovisade skäl ha tillgång till ett
barnpsykiatriskt team. Självfallet måste barnens behov klarläggas redan
under förläggningsvistelsen. Det är viktigt att familjen får hjälp att bearbeta
sina upplevelser och känslor. Aktivt bearbetande terapier av barn med
separationsångest eller svåra krigsupplevelser kan däremot i flertalet fall
vänta tills familjen fått uppehållstillstånd, om den barnpsykiatriska expertisen
inte finnér skäl emot. Varje sjukvårdsregion bör därför organisera ett
barnpsykiatriskt team som ska bistå både flyktingbarn med tillstånd och
asylsökande familjers barn på förläggningar inom sjukvårdsregionen.
Barn i asylsökande familjer måste dessutom få lika rätt till barnhälsovård
som andra barn i Sverige. Så är inte fallet idag, då de endast får
akut sjukvård och tandvård. Denna bedömning varierar från läkare till
läkare, och i extrema fall kan ett flyktingbarn få gå utan hälso- och
sjukvård i flera år under sin vistelse i Sverige.
Det råder ett principiellt förbud mot att ta barn i förvar. Senast skärptes
bestämmelserna under våren 1987. För att ta barn från asylsökande familjer
i förvar fordras ”synnerliga skäl”. 1 verkligheten har förvarstagandet
av flyktingbarn accelererat, och nått proportioner som skulle varit
otänkbara tidigare trots att riksdag och regering ständigt skärpt tonen.
Dessa övergrepp mot oskyldiga barn måste få ett slut. Ingen förändring
kommer att ske med mindre än att ett förbud mot att ta barn i förvar
införs.
Det borde vara alldeles självklart att ärenden som rör familjer med barn
behandlas särskilt skyndsamt.
Ensamma flyktingbarn utgör en alldeles särskilt utsatt grupp. Sverige
saknar en övergripande policy för hur de ensamma flyktingbarnen ska
bemötas, menar Rädda Barnen i rapporten ”Ensamma flyktingbarn i
Sverige”. Det finns ingen statistik ens på hur många dessa barn är. Invandrarverket
har flera gånger uttryckt att man anser att barn mår bäst av att
vara hos sina föräldrar, d v s ett underkännande av det mycket svåra beslut
som föräldrarna tagit genom att skicka iväg barnen ensamma. Innan
ensamma barn avvisas till ursprungslandet måste man vara fullständigt
förvissad om att barnens säkerhet och trygghet kan garanteras. Att barn
mår bäst hos sina föräldrar är naturligtvis en självklarhet i de allra flesta
fall. Men ibland kan det hända att inte ens föräldrarna förmår skydda
barnet och ge det grundläggande säkerhet. I sådana fall måste mottagandet
i Sverige baseras på förståelse, insikt och humanitet. Det är svårt att finna
en tillsynsform som passar alla barn. För vissa kan grupphem vara det
bästa alternativt. För andra kan fosterhem i svenska familjer eller i familjer
från samma land eller kulturkrets vara bäst. Men grupphemmen
förlorar sin mening om de tillåts bli för stora: 18 — 20 barn är för mycket
på ett och samma grupphem. Det kan också finnas skäl att ifrågasätta
lämpligheten av att placera enstaka flickor på ett hem där de flesta är
pojkar. Detta riskerar att skapa stora problem för flickorna — de kanske
Mot. 1988/89
So251
22
anses som lösaktiga eller till och med utnyttjas. Det är inte heller alltid lätt
att finna fosterfamiljer från samman kulturkrets: tillhör familjen t. ex. en
religiös inriktning och barnet en annan kan barnet riskera att fara än
sämre. Därför måste en mångfald olika alternativ finnas för att varje barn
ska kunna tas omhand på det sätt han eller hon bäst behöver.
Barnombudsman och barnmiljörådet
Det finns talrika exempel på hur barns intressen blir eftersatta i samhällsutvecklingen.
Åtgärder som syftar till att förbättra barns livsvillkor måste
därför stärkas.
Barnfamiljernas ekonomi har försämrats både reellt och jämfört med
andra grupper. Många småbarnsföräldrar pressas därför till alltför långa
arbetstider. Barns rättsskydd är eftersatt vid t. ex. olycksfall och vårdnadstvister.
Deras intressen tillvaratas ofta dåligt i samband med familjevåld,
sexuella övergrepp, missbruk eller psykiska avvikelser hos föräldrarna.
När omhändertagande måste ske sätts åtgärden ofta in så sent att barnet
hunnit få bestående skador. Det finns barn som aldrig får en trygg plats —
barn vars liv präglas av ständiga omflyttningar mellan föräldrahem, vårdinstitutioner
och familjehem med skador för livet till följd. Miljörisker av
alla de slag — radon, ”sjuka hus”, passiv rökning, tunga metaller, avgaser
från trafiken, buller, stress osv. — belyses vanligen från vuxensynpunkt.
Detta trots att barn är mest sårbara och därför borde tas som utgångspunkt,
när gränsvärden skall sättas och lag stiftas. Tydligast framstår barns
rättslöshet och bristen på hänsyn till barns basala behov i flyktingärenden
— barn i fängelse, barn åtskilda från sina föräldrar och barn som, efter år
av trygghet och ordnad skolgång, då sår böijat läka efter krig, svält och oro
för fängelse och tortyr av anhöriga, utvisas till en oviss framtid.
På många håll har en urholkning av barnkompetensen skett. För att
främja en helhetssyn i vården har barnsjuksköterskor inom barnhälsovården
ersatts med distriktssköterskor, som tvingas ägna allt större del av sin
tid åt hemsjukvård och äldreomsorg. Övergången till att socialsekreterare
skall handlägga ärenden inom vitt skilda fält och sammanslagningen av
specialnämnderna till en samlad socialnämnd har skett i samma vällovliga
syfte. En nackdel är att specialkunskap på bamavårdssidan förlorats. Inom
skolan har tjänster, som kräver särskild kompetens för t. ex. specialundervisning
eller särskilt stöd i klassen, dragits in.
Vanligen saknas specifik bamkompetens, när samhällets utveckling på
längre sikt planeras — exempelvis vid beslut som berör stadsplanering,
miljöskydd, hälsopolitik, invandrarfrågor och arbetsmarknad.
Ett pressmeddelande från socialdepartementet i februari 1988 inleddes
med fältropet ”Förstärk barnmiljöarbetet — Inrätta en barnombudsman.”
Departementets arbetsgrupp BUS (Bam-Ungdom-Samordning) föreslog
en breddning av Bammiljörådets ansvarsomsråde och inrättande av en
barnombudsmannatjänst. Rapporter från uppvaktningar och hearing före
valet antydde att regeringen hade för avsikt att hörsamma förslaget från
BUS. Det är med oro vi noterat att regeringen nu signalerar, att Bammiljörådet
skall upphöra i sin nuvarande utformning och inordnas under Social
Mot. 1988/89
So251
23
styrelsen. Detta utan att man på något sätt klarlagt hur Barnmiljörådets
arbetsuppgifter skall följas upp i den nya organisationen. Än mindre har en
välbehövlig breddning av ansvarsområdet antytts. Inte heller inrättandet
av en barnombudsmannatjänst omnämns av regeringen.
Folkpartiet anser att en statlig barnombudsmannatjänst bör inrättas. I
Norge finns sedan några år en väl fungerande barnombudsmannaorganisation.
Den kan tjäna som modell, när verksamheten skall planeras i Sverige.
Barnombudsmannen skall kontinuerligt följa och utreda barns och barnfamiljers
villkor i samhället. Bl. a. bör följande funktioner ingå i ansvarsområdet:
— remissinstans
— se till att lagar, som berör barns villkor, efterföljs
— föreslå åtgärder för att stärka barns rättssäkerhet
— granska befintlig och planerad lagstiftnings effekt på barns situation i
samhället och föreslå erforderliga kompletteringar. Det kan gälla planoch
bygglagen, arbetsmiljölagen i skolan, marknadsföringslagen, ordningsstadgan,
lagar som berör våld i samhället, drog- och alkoholmissbruk,
familjerätt osv.
— kartlägga barns livsvillkor i kommuner och stimulera till för barn positiva
åtgärder
— informera om barn och deras livsvillkor.
Vid Rädda barnens sociala avdelning finns s. k. barnombudsmän med
ett ansvarsområde som kan utgöra ett värdefullt komplement till en statlig
barnombudsman. De sysslar med opinionsbildning, informerar om barns
situation både i Sverige och internationellt och initierar forskning om
barn. När det gäller engagemang i enskilda ärenden har ideella organisationer,
t. ex. BRIS (Barnens rätt i samhället) och RMSÖ (Riksföreningen mot
sexuella övergrepp på barn) en viktig kompletterande funktion.
Innan en översyn av Barnmiljörådets organisation föreläggs riksdagen
bör en noggrann analys och utvärdering ha skett av det arbete som redan
nu görs. Regeringens förslag bör innefatta en breddning av ansvarsområdet
i syfte att få en helhetssyn på barns livsvillkor enligt det ovan anförda.
God kultur — och skräp
Barn utsätts för en omfattande påverkan av kulturyttringar av skiftande
slag och kvalitet: Böcker, teater, serietidningar, film, TV, radio etc. Mycket
av detta är berikande, underhållande och på skilda sätt personlighetsutvecklande.
I partimotionen om kultur utvecklar Folkpartiet det angelägna
i att barnkulturen får en framträdande plats i allt kulturutbud.
Men det finns också ”kultur” som kan väcka skräck och ge oro, som kan
bidraga till att utveckla fördomar eller på annat sätt innebära skadlig
påverkan på barn och ungdomar. En del av det utbud som finns av film
och framför allt video innebär uppenbarligen sådana risker och är utan
tvekan farligt för barn.
Det är i första hand föräldrarna som har ansvaret för att deras barn inte
ser på videofilm som är skadlig för dem. Lagstiftaren har dock satt gränser,
för vilket videoutbud som får hyras ut eller säljas. Reglerna för detta finns i
Mot. 1988/89
So251
24
videovåldslagen. I vissa avseenden anser vi att denna lag behöver skärpas. Mot. 1
Straffen för den som bryter mot lagen bör bli strängare än idag. Dessutom So251
bör varje videofilm få en ansvarig utgivare som är den mot vilken ansvar
kan riktas om filmens innehåll strider mot lagen.
Forskning om barn
Varje liten förändring i samhället påverkar våra barn. De fungerar i
allmänhet som små varningslampor som börjar blinka först då utvecklingen
fått en olycklig inriktning. Inte bara för barnen utan också för oss vuxna
är det därför angeläget att en kontinuerlig forskning sker kring barns
reaktion på förändringar i samhället. Hur påverkas t. ex. barnen vid en
instabil arbetsmarknad? Hur påverkas de när psykiskt sjuka föräldrar
överförs från institution till hemsjukvård? Vilken effekt blir det på barnets
kulturella identitet när dess omvärld snabbt växlar? Hur skall flyktingbarnens
speciella behov tillgodoses? Vilken effekt har det ökade alkoholbruket
bland yngre kvinnor fått på barnens situation?
Socialt utsatta barn
Mycket tyder på att de mest utsatta barnen fått det sämre under 1980-talet.
Det finns många tänkbara orsaker till denna utveckling. Antalet yngre
missbrukare har ökat och bland dem utgör kvinnor med minderåriga barn
en betydande andel. Ny sekretesslag och socialtjänstlag kan ha bidragit till
att stödåtgärder till de mest utsatta barnen uteblir eller försenas.
Debatten om tvångsomhändertagande av barn, som startade 1982, gav
ett intryck av att barn omhändertas utan skäl och i hänsynslösa former. En
verksamhet som är väl förankrad i kunskap och erfarenhet blir okänslig för
den typen av kastvindar i opinionen. Därför är det väl motiverat att
prioritera forskning kring de socialt mest utsatta barnens levnadsförhållanden
och behov. Bl. a. är det angeläget att kartlägga vilka skadeverkningar
som drabbar barn i missbruksmiljö. Förekomst och effekt av sexuella
övergrepp och förebyggande åtgärder behöver också allsidigt belysas i
ytterligare forskning.
Forskning om skolmiljön
Arbetsmiljölagen omfattar sedan 1978 också skolelever från årskurs 7.
Arbetarskyddsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet när det gäller arbetsmiljölagen,
har tillgång till ett forskningsinstitut som sysselsätter 340 personer,
varav ett fyrtiotal professorer och laboratorer. Hittills har inget
forskningsprojekt varit direkt inriktat på barn och ungdomars speciella
utsatthet och behov.
Mycket tyder på att yngre individer är känsligare för miljögifter än
äldre, något som redan finns väl belagt när det gäller tobak och alkohol.
Bullernivån överskrider ofta tillåtet gränsvärde för vuxna i rastutrymmen
och skolmatsalar. Ingen vet vilka gränsvärden som är motiverade när det
gäller barn. Det är dubbelt så vanligt att barn skadas i skolan som att
vuxna skadas i arbetslivet. Skador förefaller uppkomma på ett annat sätt
hos barn än hos vuxna. Tyvärr vet vi idag alltför lite om hur skadorna
verkligen uppkommer och hur de kan förebyggas. Forskning angående
barn och deras fysiska miljö är starkt eftersatt. Det vore rimligt att det vid
institutet för arbetsmiljöforskning tillkommer forskning med speciell inriktning
på hur barn och ungdomar påverkas av olika miljöfaktorer.
Forskningscentrum
Behovet är stort av ett centrum som samlar kunskap om barn, som initierar
och samordnar forskningsprojekt och som sprider kunskap om forskningsrön
till dem de berör. Det behöver utredas hur ett sådant centrum
skall vara organiserat och vilka resurser som är rimliga för att det skall
kunnna fungera på ett acceptabelt sätt. Verksamheten skulle t. ex. kunna
byggas upp till en väl fungerande enhet i anslutning till temaforskningen i
Linköping. Tänkbart är att man inom Allmänna Barnhusets ram skulle
kunna skapa ett forskningsinstitut för barn på frivillig ideell bas enligt
norsk modell. Ett fristående forskningsinstitut för barn är ett annat tänkbart
alternativ. Man kan också tänka sig ett organ som samordnar redan
existerande forskningsresurser.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
fatt riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte
att begränsa arbetsmiljörisker för landets skolelever,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att tillgodose behovet av utbildning
av personal angående skador uppkomna på grund av sexuella
övergrepp och misshandel av barn och kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om registrering av kroppsskador,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samarbetsmodell för handläggning av mål
och ärenden av sexuella övergrepp mot barn,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ny lagstiftning om vårdnad och umgänge med
barn,2]
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tvångsomhändertagande av barn,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tonårsinstitutioner (§ 12-hem),
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnpsykolog eller motsvarande barnexpert
vid handläggning av vårdnads- och umgängesmål,2]
Mot. 1988/89
So251
26
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättring av barnets rättsställning som
brottsoffer, särskilt vid sexuella övergrepp,3]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte
att förbättra rättsskyddet vid barnolycksfall,3]
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående det angelägna i att regeringen skyndsamt
tar initiativ till att rådande problem och brister beeträffande §
12-hemmen analyseras och åtgärdas,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sådan anpassning får göras av svensk lagstiftning som möjliggör en
anslutning till ILO-konventionen om barnarbete,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda flyktingförläggningar för barnfamiljer,5]
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
barnombudsmannatjänst bör inrättas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Barnmiljörådet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kartläggning av skadeverkningar för barn som
växer upp i missbruksmiljö,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning om barns och ungdomars arbetsmiljö
vid institutet för arbetsmiljöforskning.4]
Stockholm den 23 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Bengt Harding Olson (fp)
1 1988/89: UB259.
2 1988/89: L407.
3 1988/89: J u621.
4 1988/89: A244.
5 1988/89: Sf516.
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Gör an Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
Maria Leissner (fp)
Mot. 1988/89
So251
27
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989