Motion till riksdagen
1988/89 :So247

av
Ändring i socialtjänstlagen

Den som på grund av en funktionsnedsättning har svårigheter i sin dagliga
livsföring, har rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen. Det kan gälla
färdtjänst, hemtjänst och liknande. Innan sådan service meddelas görs en
bedömning av behovet. I bedömningen ligger också att detta inte kan tillgodses
på annat sätt.

Rätten till bistånd läggs fast i socialtjänstlagens 6 § och förtydligas i
bestämmelserna om de allmänna riktlinjerna för socialnämndens verksamhet
och de mer preciserade kraven på omsorger om t ex äldre och
handikappade (19-21 §§).

Personlig service är således möjlig att få i form av färdtjänst, hemtjänst,
ledsagarservice och avlösarservice. Däremot skiljer sig bedömningarna av
behov från kommun till kommun och även mellan socialdistrikt i samma
kommun. Praktiken har visat att vad som betraktas som en självklar rättighet
i en kommun är omöjligt att få i en annan. För att uppnå åtminstone en viss
grad av rättvisa och likhet i behandlingen är det nödvändigt att ha tillgång till
en överprövningsmöjlighet. Det ska alltså gå att överklaga socialtjänstens
beslut, vilket också är möjligt om service ges enligt 6 §. Däremot inte om
service ges enligt 10 § eller 19-21 §§.

Vår uppfattning är att service av det slag vi här talar om alltid bör ges enligt
6 §. Detta är emellertid inte oproblematiskt eftersom det är oklart vad som
avses med formuleringen ”om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.”
När det gäller prövning av rätt till ekonomiskt bistånd är det självklart att den
enskildes ekonomiska ställning är avgörande och måste tas med i bedömningen.
Situationen är emellertid en helt annan när det gäller färdtjänst,
hemtjänst, ledsagarservice och avlösarservice. Då handlar det om att den
enskilde på grund av en funktionsnedsättning befinner sig i ett sämre läge än
vad som är allmänt. Funktionsnedsättningen gör att den enskilde inte kan
utföra handlingar som är en normal del av andra människors liv, som att åka
buss, göra inköp, städa sin bostad, gå på bio, ta en promenad i närmiljön,
sköta sin personliga hygien osv. Det är inte rimligt att den enskilde ska
drabbas av extra kostnader för sin dagliga livsföring p g a en funktionsnedsättning.
Därför bör inte ekonomiska förhållanden innefattas i bedömningen
av funktionshindrades behov av personlig service.

Det bör understrykas att det inte är vanligt att funktionshindrade nekas
personlig service p g a sin ekonomiska ställning, men det förekommer. Det
finns också rättsfall där regeringsrätten har gett socialnämnden i en kommun
rätt då den nekat en person färdtjänst med hänvisning till dennes ekonomiska

situation. Därför finns det anledning att korrigera socialtjänstlagen i det här
avseendet.

Socialberedningen har tidigare föreslagit en ändring av socialtjänstlagens
6 §, för att undanta personlig service från ekonomisk prövning. Det har
emellertid ifrågasatts om dess förslag skulle ge avsedd effekt. Vi vill därför
istället föreslå en komplettering till 50 §, som nedan är betecknat motionärernas
förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar anta följande som motionärernas förslag
betecknade förslag till Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Nuvarande lydelse

50

Socialnämnden skall utan dröjsmål
inleda utredning av vad som
genom ansökan eller på annat sätt
har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon
åtgärd av nämnden.

Motionärernas förslag

Socialnämnden skall utan dröjsmål
inleda utredning av vad som
genom ansökan eller på annat sätt
har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon
åtgärd av nämnden. Ansökan om
hjälp och stöd för försörjning eller
livsföring i övrigt i form av pengar,
social service, vård och behandling
som förutsätter en individuell behovsprövning
skall i första hand
handläggas som ett ärende om bistånd
enligt 6 §.

Vid behovsprövning av bistånd enligt
6 § i annan form än ekonomisk
hjälp eller ekonomisk förtur inom
barnomsorgen skall bortses från sökandens
ekonomiska förhållanden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

Stockholm den 23 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Mot. 1988/89
So247

11