Motion till riksdagen
1988/89: So221

av Göran Ericsson (m)

Huvudmannaskapet vid vård av missbrukare

Styrkan i den svenska missbruksvården är i första hand inte antalet
institutioner utan mångfalden av vårdinnehåll som dessa representerar.
Inom missbruksvården liksom inom sjukvården är det viktigt att det
allmänna tar på sig en stor del av vårdansvaret, men det är också viktigt att
det vid sidan om den offentliga vården finns enskild sektor som tillåts
utvecklas och förnya och komplettera den av det allmänna drivna vården.

När det gäller den frivilliga vården av vuxna missbrukare finns en bra
balans mellan vård driven av landsting och kommuner och vård lämnad av
enskilda vårdgivare. Men när det gäller vården av de allra tyngsta missbrukarna
som vårdas mot sitt samtycke enlig LVM (Lag om vård av missbrukare
i vissa fall) får inte någon annan vårdgivare än det allmänna svara för denna
vård.

Detta leder till en vård som lever inkapslad i sin egen värld. Oberoende av
om kvalitén inom denna vård är sämre än inom den frivilliga delen får den
fortsätta ostört eftersom ingen annan vårdgivare tillåts utföra denna vårdtjänst
bättre.

Därmed inträffar den paradoxen, att för de patienter som behöver komma
i kontakt med den bästa och mest kvalificerade vården erbjuds endast den
vård som aldrig riskerat att utsättas för konkurrens och därmed behövt
förbättra sig.

Vårdkonkurrens är något positivt, genom konkurrensen mellan olika
vårdgivare slås de dåliga ut och de bästa blir kvar till den enskilde
missbrukarens fromma. Det är också från personalens synpunkt bättre om
denna får tillfälle att utvecklas som yrkesmän och bli bättre vårdgivare och få
glädjen att se allt bättre vårdresultat.

Hemställan

Mot bakgrund av vad ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om huvudmannaskapet för missbruksvården.

Stockholm den 16 januari 1989

Göran Ericsson (m)