Motion till riksdagen
1988/89Sol3
av Karin Israelsson m.fl. (c)
med anledning av skr. 1988/89:94 om
försöksverksamheten inom hälso- och sjukvården
med utdelning av sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare
För den som söker stå emot lockrop att prova narkotika är det viktigt att
samhällets agerande upplevs som ett konsekvent och kategoriskt avståndstagande.
All icke-medicinsk befattning med narkotika är förbjuden. Också
själva bruket.
Utbytesprogram för rena sprutor och kanyler till injektionsmissbrukare
kan uppfattas som en tvekan från samhällets sida vad gäller att kategoriskt ta
avstånd från bruk av narkotika. Att tillhandahålla verktygen kan uppfattas
som en strävan att legitimera bruket. Men många människors rättskänsla
säger att det är fel att tillhandahålla verktygen för brott, även om det är
möjligt att göra detta utan konflikt med gällande lagar.
Motivet för utdelning av rena sprutor (egentligen utbyte av använda
sprutor och kanyler mot rena) är att bekämpa spridningen av HIV-smitta
bland intravenösa missbrukare. HIV/AIDS är en farsot, som om den får en
bredare spridning i befolkningen, har svåra och långtgående konsekvenser
för individ och samhälle. Alla insatser som kan användas för att hindra
spridning av HIV-smitta måste sättas in.
Eftersom sprut-narkomaner är en stor riskgrupp för HIV-smitta måste
kampen mot narkotikan och kampen mot HIV/AIDS gå hand i hand och inte
ställas i motsatsställning till varandra. Det får inte bli ett val mellan ”pest och
kolera”. Båda sjukdomarna skall bekämpas.
Vi anser det vara bra att regeringen i sin skrivelse 1988/89:94 andas stor
skepsis till pågående utdelning av rena sprutor och kanyler till narkomaner.
Detta särskilt som pågående verksamhet inte vilar på en vetenskaplig grund,
utan mera är en allmän försöksverksamhet. Till viss del pågår utbyte av
sprutor och kanyler närmast som en humanitär insats från en läkare gentemot
en av patienterna.
Några egentliga resultat av den hittills pågående verksamheten har inte
kunnat visas. Socialstyrelsen uttrycker något vagt att en ökning av smittspridningen
eller av narkotikamissbruket i projektområdena inte kunnat iakttas.
Man har konstaterat ökade möjligheter till kontakt med narkomaner för
rehabilitering i och med att missbrukare själva upplever verksamheten som
positiv. Man tror sig också se en viss minskning vad gäller användning av
gemensamma sprutor och kanyler. Några internationella jämförelser av
betydelse har inte kunnat göras eftersom andra länder har en friare
försäljning av sprutor och kanyler.
1* Riksdagen 1988/89. 3sami. NrSol2-18
Centerpartiet har i tidigare avlämnad partimotion markerat att utbytes- Mot. 1988/89
program för rena sprutor och kanyler måste präglas av utomordentlig Sol3
restriktivitet. I motionen angavs att socialstyrelsen intagit en alltför öppen
attityd.
I skrivelsen redovisar nu regeringen att utdelning av sprutor och kanyler
inte får förekomma utanför försöksverksamheten. Försöksverksamhet får
inte under några omständigheter, enligt skrivelsen, bedrivas på fler än fyra
platser. För deltagande i försöksverksamheten krävs kontakt med socialtjänsten.
Polis och åklagarmyndigheter skall höras om sin syn innan
försöksverksamheten påbörjas.
Enligt vår bedömning innebär dessa avgränsningar ett väsentligt snävare
utrymme för utbyte av rena sprutor och kanyler till narkomaner. Detta är
bra.
Vi vill för vår del framhålla att syftet med försöksverksamheten måste vara
att såväl förhindra HIV-smitta som att bekämpa narkotikamissbruk genom
att motivera den enskilde för vård. Om verksamheten verkligen har
möjlighet att nå ett sådant resultat är inte klarlagt. Vi ser för vår del
betydande risker att verksamheten långsiktigt kan ge en motsatt effekt.
Enligt vår mening är det viktigt att den försöksverksamhet som pågår med
utdelning av rena sprutor och kanyler till narkomaner sker på en strikt
vetenskaplig grund. Syftet måste vara att utröna om man på detta sätt kan
motivera för vård och rehabilitering samtidigt som man kan förhindra
ytterligare spridning av HIV-smitta. Någon försöksverksamhet utan vetenskaplig
grund får inte förekomma. Vi finner det också angeläget att utöver
vad regeringen förordat begränsa antalet orter, där försöksverksamheten får
pågå, till tre orter.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av en vetenskaplig grund för
utdelning av rena sprutor och kanyler till narkomaner samt behovet att
begränsa försöksverksamheten till tre orter.
Stockholm den 13 mars 1989
Karin Israelsson (c)
Rosa Östh (c)
Göran Engström (c)
Marianne Jönsson (c)
Ulla Tillander (c)
Rune Backlund (c)
Roland Larsson (c)
Kersti Johansson (c)
4