Motion til riksdagen
1988/89: Sk806

av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp)

Ersättning för rättegångskostnader i skattemål

Varje år besvärar sig ett stort antal skattskyldiga över sin taxering (drygt
100 000 enligt skatteförenklingskommittén). Taxeringsnämnden har då
vanligen inte följt den avgivna deklarationen, utan avvikit från densamma.
Det finns också fall där den skattskyldige överklagar sin taxering trots att
deklarationen följts, men det tillhör undantagen och tillgrips när det i
efterhand upptäcks att t.ex. rätt till ytterligare avdrag föreligger.

När taxeringsnämnden avviker från den under straffrättsligt ansvar
avlämnade deklarationen bör den ha mycket goda grunder för sitt beslut.
Vissa rättelser är relativt okomplicerade, t.ex. felräkningar och avdragsyrkanden
som klart strider mot skattelagstiftningen. I andra fall är taxeringsnämndens
avvikelser mer kontroversiella. Det kan då vara fråga om
tolkningen av en oklar lagbestämmelse eller styrkan i den anförda bevisningen
för t.ex. ett avdragsyrkande. Ibland kan det t.o.m. vara en felaktig
rättsuppfattning som styrt taxeringsnämndens agerande. Det krävs i dessa
fall att den enskilde överklagar sin taxering till länsrätten (före februari
månads utgång året efter taxeringsåret) för att ändring skall kunna ske.
Dessutom behöver han också ofta söka anstånd för att slippa krav från
kronofogdemyndigheten under tiden processen pågår. Den enskilde har
härvid ett stort behov av att anlita någon skattekunnig jurist för att bedöma
om det är värt att överklaga och för att utforma sin talan.

Mot den enskilde i skatteprocessen står en taxeringsintendent som är jurist
och som har särskild utbildning i skatterätt och förvaltningsprocessrätt.
Denne har en dubbelställning. Han skall dels tillvarata det fiskala intresset
och dels beakta den enskildes intressen. Officialprincipen gäller således i
skattemål. Det är samma situation som råder i brottmål, där åklagaren under
förundersökningen skall beakta det allmännas intresse av att brottslingar
straffas och samtidigt ta hänsyn till det som talar till den misstänktes fördel.
När åklagaren väl har bestämt sig för att åtala står dock den misstänkte
ensam, utan åklagarens stöd. Av rättssäkerhetsskäl har man därför ansett att
den misstänkte behöver biträde av en j urist (offentlig försvarare), som har till
uppgift att bevaka den misstänktes intressen, när denne åtalats eller häktats.
Av samma skäl behöver en skattskyldig ofta biträde av jurist när han skall
föra talan för att tillvarata sin rätt i skattemål, när taxeringsintendenten inte
bifaller besvären eller är den som väcker talan mot den enskilde.

Kostnaderna för ett sakkunnigt ombud eller biträde får i dag betalas av den
enskilde. Detta är rimligt när processen uppstått därför att den enskilde inte
har fullgjort sin deklarations- eller uppgiftsskyldighet på ett fullgott sätt. Det

är emellertid svårare att förstå varför den enskilde skall bekosta processen
för att få rätt när taxeringsnämnden eller skattemyndigheterna gjort fel. I
stället bör ersättning utgå med allmänna medel när den enskilde vinner ett
skattemål, där han behövt sakkunnigt stöd och där utgången inte berott på att
han tidigare varit försumlig. I vilken utsträckning kostnaderna är motiverade
i varje enskilt fall bör avgöras av den domstol som dömt i skattemålet.

Skatteförenklingskommittén har avgivit ett betänkande (Ds Fi 1986:20)
där man föreslår förbättringar av ersättningsbestämmelserna. Förslaget är
emellertid så restriktivt utformat, att kommittén räknar med att ersättning
endast skall utgå i ca 200 mål per år, trots att antalet överklagade taxeringar
är drygt 100 000 per år (s. 63 i betänkandet). Det är i och för sig inte i varje
mål som den enskilde behöver biträde för att tillvarata sin rätt, men det torde
vara betydligt fler än det antal kommittén uppskattar. Detta sägs också
indirekt i förslaget. I kommitténs förslag till lagtext sägs att ”ersättning kan
utgå för skattskyldigs kostnad för åtgärd som han vidtagit i ett ärende eller ett
mål och som skäligen varit påkallad för att ta tillvara hans rätt” (3 §). Vidare
kan ersättningen utgå ”endast i den mån det med hänsyn till sakens
beskaffenhet och handläggning, kostnadens storlek, ärendets eller målets
utgång eller annat förhållande framstår som uppenbart oskäligt att kostnaden
bärs av den skattskyldige eller det annars föreligger synnerliga skäl”
(2 §). Förslaget säger således indirekt att den skattskyldige inte kan få
ersättning, trots att kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av
hans rätt, om det inte är uppenbart oskäligt att han bär kostnaden själv.
Vidare sägs bara att ersättning kan utgå, även när alla övriga förutsättningar
är uppfyllda. Det är således genom dessa mycket snäva förutsättningar man
kommer fram till att det endast kan vara fråga om ca 200 mål om året där
ersättning kan komma att utgå. Huvudregeln skall enligt förslaget även i
fortsättningen vara att ersättning inte skall utgå (se s. 68 i betänkandet).

Problemet med de enskildas processkostnadsersättningar i skattemål är
således inte löst genom förslaget. Det är t.o.m. direkt olämpligt att kalla en
sådan lag för ”lag om kostnadsersättning i ärenden och mål om skatt”,
eftersom det skapar ett sken av att det finns en sådan möjlighet, vilket det
egentligen inte gör för mer än några promille av skattemålen.

De skäl skatteförenklingskommittén anför mot en ersättningsrätt för de
enskilda, när de vinner sina skattemål, är bristfälliga. Officialprincipen gäller
förvisso fortfarande, men enligt domstolsverkets rapport 1984:8 gör länsrätterna
egna undersökningar (ex officio) endast i två tiondels procent av målen.
Vidare säger skatteförenklingskommittén själv att skatteprocessen alltmer
kommit att likna en kontradiktorisk process, dvs. en process där utredningsansvaret
huvudsakligen åvilar parterna. Kvar står då skattemyndigheternas
allmänna serviceskyldighet och officialansvar. Men lika rättsosäkert som det
är att låta den åtalade förlita sig på att åklagaren är ”objektiv”, lika illa är det
att hänvisa den enskilde i ett skattemål att förlita sig på sin motpart. Det är
naturligtvis viktigt att försöka vidmakthålla skattemyndigheternas skyldighet
att både ta hänsyn till det fiskala och det enskilda intresset i skatteutredningen,
men samtidigt är det knappast rimligt att begära att en part både skall tala
för fiscus och för den enskilde sedan han väl bestämt sig inta en viss hållning i
en process.

Mot. 1988/89

Sk806

3

Det är heller inget bra argument att hänvisa till skyldigheten och
kostnaden för att upprätta allmän självdeklaration. När den skattskyldige
vinner ett mål där skattemyndigheterna avvikit från hans under straffansvar
avlämnade självdeklaration är det snarare mer följdriktigt att processkostnaderna
betalas med allmänna medel.

Till sist kan nämnas att det i grunden är det mycket komplicerade
skattesystemet som är orsaken till ett stort antal processer. För detta ansvarar
inte den enskilde, utan det är vårt kollektiva ansvar. Därför finns det
anledning att även medge ersättning i mål där rättsfrågan är mycket
komplicerad eller då det allmänna driver målet för att få fram ett prejudikat,
även om den enskilde slutligen förlorar.

Sammanfattningsvis bör den enskilde erhålla ersättning i mål där han
vinner och kostnaden varit skälig för att tillvarata hans rätt. Har den enskilde
varit försumlig bör ersättningen kunna jämkas. Ersättning bör dessutom utgå
i vissa andra fall, även om den enskilde förlorar, nämligen i mål där
rättsfrågan är mycket komplicerad eller då den enskildes motpart (skattemyndigheterna)
drivit målet vidare i prejudikatsyfte.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
angående ersättning till enskilda i skattemål.

Stockholm den 23 januari 1989

Rune Backlund (c)

Hugo Hege land (m) Bengt Harding Olson (fp)

Charlotte Cederschiöld (m) Isa Halvarsson (fp)

Britta Bjelle (fp) Siw Persson (fp)

Lars De Geer (fp)

Mot. 1988/89

Sk806

4