Motion till riksdagen
1988/89 :Sk804

av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s)
Kontrolluppgiften avseende ränteinkomster

Riksdagen fattade våren 1985 beslut om bl.a. en förenklad deklarationsblankett.
I detta sammanhang utvidgades den s.k. kontrolluppgiftsskyldigheten
till att gälla fysiska personers bankräntor från kreditinstitut m.m.

Förslaget byggde på betänkandet SOU 1984:21 Förenklad självdeklaration
som framlagts av den i maj 1982 tillsatta s.k. skatteförenklingskommittén.

Detta förslag om kontroll av ränteinkomster innebar i korthet att en
obligatorisk kontrolluppgift skulle införas från banker och andra kreditinstitut
inkl. VPC (Värdepapperscentralen). Systemet skulle prövas i två år och
därvid enbart avse räntebelopp överskridande 500 kr. I ett andra steg, då
systemet permanentades, skulle 500 kr.-gränsen tas bort.

Såväl skatteförenklingskommittén som utredningen Förenklad självdeklaration
förordade att den utvidgade kontrolluppgiftsskyldigheten skulle
omfatta konton med såväl personnummer som organisationsnummer, d.v.s.
reformen skulle beröra såväl fysiska som juridiska personer. Till stöd för
denna uppfattning hänvisades till ett omfattande och väl underbyggt material
sammanställt inom RSV i betänkandet Kontroll av räntor (1980).

Dessa riksomfattande och regionala kontrollaktioner hade visat att
ränteinkomster i betydande omfattning hade underdeklarerats.

Trots att utredningen således entydigt föreslog att systemet med kontroll
av bankräntor skulle omfatta alla kategorier som lånat ut pengar mot ränta
till kreditinstituten och att remissinstanserna inte hade något att invända mot
denna princip undantogs juridiska personer i ovannämnda proposition från
uppgiftsskyldigheten. Som motiv för denna inskränkning har angivits
praktiska skäl, bl.a. att det endast genom att göra en revision är möjligt för
taxeringsmyndigheten att klarlägga ett bolags ränteinkomster.

Denna invändning haltar dock betänkligt. Ty det är ju just stora kostnader
och tekniska svårigheter mot ett kontrollsystem som sådant, som är den
gängse kritiken från den krets som tillhör de presumtiva uppgiftslämnarna.
Och kritiken mot detta utredningsförslag utgjorde inget undantag. Intressant
var dock att inga särskilda invändningar gjordes mot kretsen av räntetagare.
Också finansministern ansåg för övrigt ”att uppgifter i princip bör lämnas av
alla dem som lånat ut pengar mot ränta till kreditinstituten.”

Starka rättvisekrav talar enligt vår uppfattning också för att kontrolluppgiftsskyldighet
för bankräntor inte bara skall omfatta privatpersoner utan
även juridiska personer, vilket förordats av flera utredningar.

Uppgiftsskyldighet för bankräntor skall alltså föreligga för samtliga

banker, postgirot, fondkommissionsbolag, bankirer, bankirföretag, finansbolag,
finansieringsföretag, försäkringsföretag, jordbrukets organisationer
och kooperativa företag samt riksgäldskontoret. Härtill bör också komma
bl.a. advokater och revisorer i den mån de själva förräntar klienters medel.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om att kontrolluppgiftsskyldighet
för bankräntor även skall omfatta juridiska personer.

Stockholm den 17 januari 1989

Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)

Mot. 1988/89
Sk804

gotab 16469. Stockholm 1989