Motion till riksdagen
1988/89 :Sk47

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:132 om särskild
vinstskatt, m.m.

I propositionen föreslås att en tillfällig vinstskatt på 15 procent tas ut för det
räkenskapsår som börjar den 1 januari 1989.

Regeringen motiverar förslaget med att det är ett led i en åtstramning av
den ekonomiska politiken. Vinstskatten skall minska företagens lönebetalningsförmåga,
vilket påstås motverka effekterna av nuvarande överhettning
på arbetsmarknaden och dämpa pris- och lönestegringen.

Sedan regeringsskiftet 1982 har tillfälliga vinst- och likviditetsindragningar
genomförts ett flertal gånger. En sammanställning återfinns i tabell 1.

TABELL 1

Tillfälliga vinst- och likviditetsindragningar

Åtgärd Taxeringsår

Tillfällig vinstskatt 1984

Likviditetskonto 1985

Särskilt investeringskonto 1984, 1985

Förnyelsefonder 1986, 1987

Likviditetsindragning 1988

Av lönestatistiken för motsvarande år framgår att timlönerna för samtliga
löntagare ökat med mellan 6 och 8 procent per år, vilket kraftigt överstiger
såväl uppställda mål som utvecklingen i våra konkurrentländer. Det finns
således inte något stöd för regeringens uppfattning att vinstskatter, likviditetsindragningar
eller andra åtgärder av samma karaktär skulle ha någon
dämpande effekt på löneökningarna. Inte heller har löntagarfonderna verkat
dämpande på lönebildningen, trots att detta var ett viktigt motiv för deras
införande. All erfarenhet liksom vetenskaplig forskning visar tvärtom att
företagens vinster inte spelar någon roll för löneökningarna jämfört med i
första hand situationen på arbetsmarknaden och därnäst den förda skattepolitiken.
Tvärtom kan det hävdas att en höjd vinstbeskattning minskar
företagens motstånd mot lönehöjningar, eftersom alternativet är att merparten
av pengarna går bort i skatt.

Det nyligen träffade löneavtalet mellan SAF och LO utgör en effektiv
bekräftelse på att vinstskatter av det här slaget inte är ett verksamt medel.
Det förefaller inte troligt att lönehöjningarna 1988 på basis av detta avtal
kommer att understiga 8 procent om en rimlig bedömning görs för årets
löneglidning. Nästa år torde höjningarna inte understiga 6 procent. I

Mot.

1988/89

Sk47-51

1 Riksdagen 1988189.3 sami. NrSk47-51

OECD-länderna som helhet väntas lönerna öka med knappt 6 procent under Mot. 1988/89
de närmaste åren. Men i låginflationsländerna Japan, Västtyskland, Frankri- Sk47

ke samt i en rad mindre länder i Västeuropa bedöms höjningarna bli endast
3-4 procent. Om inte svensk industri skall fortsätta att tappa marknadsandelar
är det dessa länders kostnadsökningar vi måste följa.

Mot bakgrund av att regeringen i den senaste finansplanen slog fast att
höjningar av skattetrycket inte bör användas som stabiliseringspolitiskt
instrument är det förvånande att regeringen nu ändå föreslår en sådan
åtgärd.

Det är således uppenbart att regeringen har fel när den hävdar att
vinstskatten kommer att ha positiva effekter på svensk ekonomi. Däremot
medför skatten en lång rad negativa verkningar.

För det första höjs företagens kapitalkostnader. Härigenom minskar
företagens avkastning efter skatt.

Av nyligen publicerad statistik från Näringslivets Ekonomifakta framgår
att de svenska företagens lönsamhet i Sverige är för låg i ett internationellt
perspektiv. Av 17 OECD-länder är det endast tre som under perioden
1973-87 uppvisat en lägre avkastning på materiellt kapital (maskiner och
byggnader) än Sverige. Enligt OECD:s prognoser kommer lönsamheten att
relativt sett ytterligare försämras i Sverige 1988/90. Det enda OECD-land
vars näringsliv då förväntas uppvisa en lägre avkastning är Norge.

Den formella bolagsskattesatsen har fått en strategisk betydelse i våra
viktigaste konkurrentländer. Sålunda sänks eller har bolagsskattesatsen
redan sänkts långt under den nivå på drygt 50 procent som för närvarande
råder i Sverige. Den föreslagna vinstskatten driver upp den formella svenska
bolagsskatten till drygt 62 procent som är en internationellt och historiskt
unik hög skattesats.

Den svenska företagsbeskattningen medger visserligen konsolideringsmöjligheter
som saknas i andra länder. Dock torde svenska industriföretag
vara i stort sett fullt konsoliderade, vilket medför att den genomsnittliga
skattesatsen, även med bortseende från den särskilda vinstskatten, kommer
att bli mycket hög 1989. Det är viktigt att komma ihåg att det marginella
skattetrycket, även om den genomsnittliga skattebelastningen inte är lika
hög, är avgörande för företagens marginella beteende, exempelvis i investeringshänseende.

För det andra leder därför den särskilda vinstskatten till en dämpning av
investeringsutvecklingen i den svenska ekonomin. Ett av de viktigaste skälen
till att Sverige under en längre tid haft en alltför låg investeringsnivå och
därför fått en otillräcklig industriell kapacitet är den låga avkastningen på det
i industrin arbetande kapitalet i förhållande till ränteläget och avkastningen
på finansiella placeringar. Vinstskatten torde därmed bidra till att ytterligare
permanenta det i svensk ekonomi nästan kroniskt förekommande bytesbalansunderskottet
som ytterst beror på att industrisektorn är för liten. Därmed
försvåras också Sveriges möjligheter att dra nytta av den för närvarande
gynnsamma internationella konjunkturen, vilket bidrar till att svensk
ekonomi fortsätter att halka efter jämförbara länder i tillväxthänseende.

Såsom framhölls i vår partimotion om den ekonomiska politiken i januari i
år kommer Sverige, enligt OECD:s decemberprognos, att 1989 halka ned till

21 :a plats vad gäller bruttonationalproduktens tillväxt bland de 24 industri- Mot. 1988/89

aliserade västländerna för att 1990 fortsätta än längre ner till 23:e plats. Den Sk47

svenska ekonomin går därmed mot den definitiva jumboplatsen i tillväxthänseende
just i ett skede då den internationella ekonomiska utvecklingen
ställer särskilt stora krav på dynamik i ekonomin. Att som regeringen föreslå
en ny vinstskatt som direkt försvårar företagens kapacitetsutbyggnad är
enligt vår mening direkt oansvarigt.

En tredje negativ effekt - kanske den långsiktigt mest allvarliga - som
regeringens förslag innebär är att den skapar en genuin osäkerhet om
spelreglerna för beskattningen särskilt som företagsbeskattningen är föremål
för översyn inom ramen för företagsskatteutredningen. Trovärdigheten
inom näringslivet för regeringens ambition att sänka skattesatsen till cirka 30
procent undergrävs när reformen inleds med att skattesatsen 1989 höjs till
drygt 60 procent.

Såsom framgick av tabell 1 ovan är listan över tillfälliga engångsingripanden
från regeringens sida mot näringslivet både lång och skrämmande.

Gemensamt för alla är att det kommit överraskande och förändrat spelreglerna
och förutsättningarna för företagens planering. Om företagen inte ens
från det ena året till det andra kan överblicka sina skattekostnader eller sin
likviditetssituation blir den ekonomiska planeringen närmast omöjlig. Viljan
att ta risker minskar och man vågar inte utnyttja sina investeringsresurser
fullt ut av fruktan för att regeringen skall förändra förutsättningarna.

Ständiga ändringar av spelreglerna skapar ett klimat där långsiktiga satsningar
och investeringar inte kommer till stånd.

En fjärde negativ effekt av vinstskatten syns redan tydligt. Under januari
månad ökade anmälan om direktinvesteringar i utlandet till 6,3 miljarder
kronor från att ha varit 2,5 miljarder kronor under motsvarande månad
1988. Även storföretagens tillskott till aktiekapital i utländska dotterbolag
ökade starkt under januari i år jämfört med januari 1988. Ungefär 1,6
miljarder kronor flyttades bara under januari månad ut ur landet till
utländska dotterbolag och bort från svensk beskattning. Det mesta av
kapitalet har gått till EG-länder som Storbritannien och Holland. I dessa
båda länder är bolagsskattesatsen väsentligt lägre.

Moderata samlingspartiet har i sin motion om den ekonomiska politiken
nyligen presenterat en alternativ uppläggning av stabiliseringspolitiken.

Problemen med bristen på arbetskraft, den höga pris- och lönestegringen
samt den svaga kapacitetsutbyggnaden kan inte lösas genom en åtstramningspolitik
som bygger på skattehöjningar. I stället är det angeläget att
stabiliseringspolitiken ges en mer långsiktig inriktning där ökningstakten i de
offentliga utgifterna hålls inom snäva ramar. Samtidigt som skatterna sänks,
vilket stimulerar till ett ökat arbetsutbud, innebär denna politik att tillgängliga
arbetskraftsresurser kan ställas till näringslivets förfogande. Därigenom
minskar överhettningsproblemen på arbetsmarknaden. Även andra viktiga
beståndsdelar i den moderata politiken bidrar till att lösa de grundläggande
problemen i svensk ekonomi. Denna politik står därmed i skarp kontrast till
regeringens ryckiga kvartalspolitik och brist på handlingskraft när det gäller
verkningsfulla åtgärder.

Lagrådet riktar kritik mot regeringens handläggning av förslaget. I dess

1* Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrSk47-51

yttrande sägs att ”lagrådet har därför haft begränsade möjligheter att med Mot. 1988/89

ledning av det föreliggande materialet bedöma sådana frågor om lagstiftning- Sk47

ens praktiska konsekvenser och tillämpning som avses i 8 kap. 18 § stycket

3-5 regeringsformen" och syftar på att regeringen struntat i att genomföra

en sedvanlig remissbehandling. Vi instämmer i lagrådets kritik. Det är

oacceptabelt att regeringen vid ett flertal tillfällen sedan regeringsskiftet 1982

brutit mot regeringsformens 7 kap. 2 §.

Avslutningsvis finns det anledning att aktualisera frågan om retroaktivitet.

Förslaget om vinstskatten presenterades av finansministern på nyårsafton.

Den var avsedd att träda i kraft dagen efter presentationen, dvs. den 1 januari
1989, trots att propositionen inte skulle komma till riksdagen förrän ett
stycke in på 1989.

Retroaktivitet i detta avseende kan i vissa fall accepteras enligt regeringsformen.
För det första medges undantag mot det i övrigt strikta förbudet mot
retroaktiv skattelagstiftning om riksdagen finner särskilda skäl föreligga och
om förslag eller meddelande om åtgärden lämnas till riksdagen. För det
andra får riksdagen förskriva undantag från retroaktivitetsförbudet om
riksdagen finner att detta är påkallat av särskilda skäl i samband med krig,
krigsfara eller svår ekonomi kris.

I förarbetena till regeringsformen anförs när det gäller det första motivet
endast skatteflykt och risk för kringgående av skattelag som sådana särskilda
skäl som kan motivera undantag från retroaktivitetsförbudet.

Med hänvisning till det motiv som regeringen anför är det inte möjligt att
säga att skatteflykt eller kringgående av skattelag skulle vara motiv att frångå
det i grundlagen stadgade retroaktivitetsförbudet. När regeringen i december
1988 fann att en särskild vinstskatt borde införas av allmänna stabiliseringspolitiska
skäl var det så sent på året att riksdagen inte skulle kunna ta
ställning till förslaget före årets utgång. Enda möjligheten att införa
lagstiftning från 1 januari var då att utnyttja möjligheten till undantag från
regeringsformens förbud mot retroaktiv skattelagstiftning genom att tillställa
riksdagen en skrivelse i frågan senast den 31 december 1988.

Enligt vår mening kan det ifrågasättas om omständigheter som "allmän
brådska” är av sådan art att det faller under det särskilda skäl som kan
föranleda undantag från grundlagens förbud mot retroaktiv skattelagstiftning.
Denna fråga bör prövas av riksdagen. De moderata ledamöterna i
skatteutskottet kommer att begära yttrande i denna fråga från konstitutionsutskottet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1988/89:132 vad avser förslaget om
särskild vinstskatt.

Stockholm den 5 april 1989

4

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)

Bo Lundgren (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)

Mot. 1988/89
Sk47

5