Motion till riksdagen
1988/89: Sk380

av Karin Starrin och Lennart Brunander (båda c)

Överföring av medel från investeringskonton till
pensionsförsäkringar

Sedan inkomståret 1979 har bl.a. lantbrukare haft möjlighet att avsätta en del
av nettointäkten till allmän investeringsreserv. Ett bakomliggande motiv för
denna lagstiftning har varit att ge fysiska personer som bedriver jordbruk
motsvarande möjligheter som aktiebolag att göra avsättningar för framtida
investeringar. Avsättningar för framtida investeringar har fått göras med
minst 10 000 kr/år och högst ett belopp motsvarande halva nettointäkten av
förvärvskällan. Beloppet skall insättas på ett särskilt bankkonto, s.k. allmänt
investeringskonto. Avdrag för avsättning medges inte om den skattskyldige
gör insättning på skogs- eller skogsskadekonto för beskattningsåret för den
aktuella förvärvskällan. De pengar som sätts in på kontot har fått tas i
anspråk för bl.a. följande ändamål:

1. Reparations- och underhållsarbeten på byggnader utom bostadsbyggnader
och för avskrivning av ny-, till- och ombyggnad av sådana
byggnader.

2. Inventarier, dock inte begagnade.

3. Främjande av skogsbruk eller underhåll av markanläggning eller
anskaffning av markanläggning.

Det belopp som sätts in på investeringskonton måste disponeras inom 7 år.
För närvarande finns ca 1,5 miljarder kr. i dessa investeringskonton. De
största avsättningarna har gjorts från 1982 och framåt, vilket betyder att stora
belopp är tillgängliga för investeringar.

Inom lantbruket har under senare år en stark ambition funnits att minska
produktionsresurserna för såväl animalie- som spannmålsproduktion. Med
dessa investeringsreserver finns nu en uppenbar risk att de avsatta medlen
kommer att investeras i animalieproduktionen. Systemet med investeringsreserv
kan då bidra till att vi får förnyade balansproblem inom vissa
produktionsgrenar. Felaktigt gjorda investeringar drabbar dock inte alltid
det enskilda företaget. En med skatteregler stimulerad investering kan
tvärtom vara gynnsam för det enskilda företaget men ogynnsam för näringen
som helhet. Något större behov av kapacitetsutbyggnad inom animalieproduktionen
finns för närvarande inte. Skattereglerna kan medföra att
investeringen görs trots att det företags- och sektorekonomiskt är olämpligt.

Villkoren för lantbrukaren och lantbruksföretaget kännetecknas av en hög
kapitalintensitet och därmed åtföljande låg nettointäkt. Enligt deklarationsundersökningen
redovisar ett lantbruksföretag med en arbetsinsats av
4 000-5 599 timmar en total nettointäkt på 110 000 kr. Denna nettointäkt
skall delas på två makar vilket ger 55 000 kr. till vardera maken. Efter avdrag

ett basbelopp återstår ca 29 000 kr. som ATP-grundande inkomst.

Det torde vara utomordentligt angeläget att för lantbruket tillskapa bättre
pensionsvillkor. Som framgår av de ovan redovisade statistiska uppgifterna
är detta ofta inte möjligt i normala lantbruksföretag. Det är därför angeläget
att på olika sätt förstärka möjligheterna till goda pensionsförhållanden för
jordbrukarna. En av dessa möjligheter är att tillåta att investeringsreserverna
får tas i anspråk också för tecknande av pensionsförsäkringar. På detta sätt
kan flera fördelar vinnas. Risken för samhälls- och/eller företagsekonomiskt
felaktiga investeringar begränsas, jordbrukarna kan få bättre pensionsförhållanden
och ett långsiktigt sparande uppmuntras.

Hemställan

Med anledning av vad i motionen anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att överföra medel från
investeringskon ton till pensionsförsäkringar.

Stockholm den 23 januari 1989

Karin Starrin (c)

Mot. 1988/89
Sk380

10