Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :Sk374 ™

av Carl Bildt m.fl. (m) Mot

En skattereform för 1990-talet 1988/89

Sk374

Innehållsförteckning

1 Frihet och välfärd genom sänkta skatter 2

2 Skatteutvecklingen i Sverige och i omvärlden 3

2.1 Världens hårdaste skattetryck 3

2.2 Skatternas fördelning 4

2.3 Skatteutvecklingen till 1976 .. 5

2.4 Skatteutvecklingen mellan 1976 och 1982 6

3 Regeringens skattepolitik efter 1982 6

4 Sänkta skatter ger ökad tillväxt och högre välfärd 7

4.1 Negativa verkningar av höga skatter 7

4.2 Dynamiska effekter av skattesänkningar 12

5 Skattereform för 90-talet 13

5.1 Skattereform eller skatteomläggning? 13

5.2 Utgångspunkter för en moderat skattereform 14

5.3 Minskat skattetryck, avreglering och brutna monopol 15

5.4 Lägre marginalskatter 16

5.5 Återinfört inflationsskydd 17

5.6 Reformerad familjebeskattning 17

5.7 Skatt på kapitalinkomster och kapitalvinster 19

5.8 Reformerad företagsbeskattning 20

5.9 Finansiering 21

5.10 Skattereformens effekter 21

5.10.1 Bättre lönebildning-stärkt konkurrenskraft 21

5.10.2 Arbete och utbildning lönar sig 22

5.10.3 Tjänstesektorn kan växa 22

5.10.4 Ökat sparande 23

5.10.5 Färre i fattigdomsfällan 23

5.10.6 Ökad tillväxt 23

6 Finansiella konsekvenser av förslagen i denna motion 23

Hemställan 24

1 Riksdagen 1988189.3sami. NrSk374

1 Frihet och välfärd genom sänkta skatter

Sverige är det land i den fria världen där människor är mest beroende av
politikers värderingar och politiska beslut. Det innebär att det svenska
samhället också har den fria världens hårdaste skattetryck. Ingen annanstans
har så stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans
har marknadsekonomin trängts undan så mycket som i Sverige. Ingen
annanstans är utrymmet för enskilt sparande och enskilt ägande så begränsat
som i Sverige.

Sveriges rekordhårda skattetryck har vuxit fram under ett långvarigt
socialdemokratiskt regeringsinnehav. Den enda period under efterkrigstiden
då skattetrycket varit oförändrat är 1977—1982. Skatteutvecklingen avspeglar
en medveten socialistisk politik. Kollektiva lösningar har prioriterats.
Vård, omsorg och inkomstomfördelningar över livscykeln handhas av
offentliga - huvudsakligen skattefinansierade - monopol. Till detta kommer
att den bedrivna konjunkturpolitiken konsekvent har utformats så att
åtstramning skett genom skattehöjningar medan efterfrågan stimulerats
genom offentliga utgiftsprogram.

Den skattepolitiska debatten blir lätt en jämförelse av effekter på kort sikt
för olika typer av hushåll i kronor räknat. Det är i sig viktigt. Det är
emellertid ännu viktigare att skattepolitiken diskuteras med utgångspunkt i
den långsiktiga utvecklingen och det sätt på vilket den påverkar utvecklingen
av vårt samhälle.

Den genomsnittliga inkomsttagaren i Sverige får för egen del förfoga över
ungefär en tredjedel av vad han eller hon har arbetat ihop. Mer blir inte kvar
sedan arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter betalats.
Politiker i stat och kommun styr över ungefär två tredjedelar av ekonomin,
medan medborgarna själva direkt kan bestämma över den resterande
tredjedelen. Skatteuttaget sker huvudsaklingen i former som hårt drabbar
låg- och medelinkomsttagare. Detta gäller särskilt de skattehöjningar som
genomförts efter 1982.

De enskilda medborgarnas valfrihet har efter hand kraftigt inskränkts
medan politikernas makt ökat. Socialdemokraterna har format ett samhälle
där staten beskattar medborgarna så hårt att de flesta inte har möjlighet att
välja annan vård eller omsorg än den staten och kommunerna erbjuder. De
utlämnas till den politiska sektorn - när den offentliga sjukvården, barnomsorgen
eller äldreomsorgen inte fungerar finns inga möjliga alternativ.

I socialdemokraternas Sverige är det bara de som har råd att själva betala
för icke subventionerad vård och omsorg som kan slippa köer och välja fritt.

Offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder också till en felaktig
fördelning och ett sämre utnyttjande av våra totala resurser. Skatter, avgifter
och subventioner minskar möjligheterna för de enskilda att bestämma hur
produktionsresultatet skall fördelas. Trögheten i de stora offentliga systemen
och bristen på konkurrens ger dålig effektivitet. I en nyligen presenterad
internationell undersökning konstateras att svensken bor väsentligt bättre
men äter väsentligt sämre än invånarna i flertalet jämförbara länder. Det är
följden av regleringar och subventioner.

Man kan som Assar Lindbeck (Dagens Nyheter den 22 december 1988)
beskriva vad som skett på följande vis:

Mot. 1988/89

Sk374

De höga marginalskatterna och den offentliga tjänsteproduktionen bidrar till
att familjen i ökad utsträckning ägnar sig åt ”vård” av föremål, medan
offentliga institutioner allt mer tar över vård av människor, vilket tidigare
ansetts vara familjens speciella uppgift i samhället.

Han fortsätter:

1 en välfärdsstat av svensk typ är det inte företagen som socialiserats, utan
familjen, eller rättare många av familjens traditionella funktioner. Kanske
kan man säga att medan klassisk socialism betyder socialisering av företag, så
innebär en välfärdsstat av svensk typ en socialisering av hushållens traditionella
vård och omsorg av människor.

Ett samhälles utvecklingsförmåga och dynamik är beroende av människornas
möjligheter att ta initiativ och ansvar. Högskattesamhället tvingar
enskilda, organisationer och exempelvis massmedia till ett bidragsberoende.
De höga skatterna påverkar människors ekonomiska levnadsvillkor, så att
egna önskemål om boende, barnomsorg eller sjukvård får vika. De ”kilar”
som slås in mellan värdet av produktionen och ersättningen efter skatt till den
enskilde för en extra arbetsinsats gör att det i praktiken blir näst intill
omöjligt att utveckla nya arbeten inom områden som är av stor betydelse för
den framtida sysselsättningen, främst tjänstesektorn.

Genom lägre skatter öppnas möjligheter för enskilda människor att ta
initiativ, satsa på företagande, spara och äga. Ägandet kan spridas till
enskilda människor. Det är viktigt för nyföretagandet och för tillväxten i
ekonomin.

Lägre skatter medför ett ökat arbetsutbud genom att ”skattekilarna”
minskar och extra arbetsinsatser blir mer lönsamma.

Lägre skatter motverkar svåra sociala problem, som exempelvis den
nyfattigdom som gjort hundratusentals människor beroende av socialbidrag.
Genom ökad tillväxt och genom att människor kan disponera en större del av
sin arbetsersättning skall det vara möjligt att kunna leva på sin lön.

2 Skatteutvecklingen i Sverige och i omvärlden

2.1 Världens hårdaste skattetryck

Det totala skatteuttaget i förhållande till de samlade inkomsterna (skattetrycket)
i Sverige är extremt högt i ett internationellt perspektiv. Nästan
56 procent av de samlade inkomsterna går till skatt. Eftersom beskattningens
syfte är att finansiera offentliga utgifter är frågan om skattetryckets nivå
liksom skattesystemets utformning i övrigt i hög grad ideologiskt präglad.

En socialistisk politik med liten tilltro till enskilda människors förmåga att
ta ett eget ansvar leder till kollektiva lösningar, stora offentliga utgifter och
därmed till ett hårt skattetryck.

Den offentliga verksamheten fyller förvisso en viktig funktion i det svenska
samhället. Men därav följer inte automatiskt att den offentliga sektorn bör
ges största möjliga omfattning.

Det svenska skattetrycket är nästan 20 procentenheter hårdare än
genomsnittet för OECD-länderna, se diagram 1. Det innebär att vi totalt
betalar drygt 200 miljarder kronor - eller uppemot 50 000 kronor per
yrkesverksam svensk - mer i skatt jämfört med om skattetrycket i Sverige
hade varit 37 procent, vilket är OECD-genomsnittet.

1* Riksdagen 1988189.3 sami. NrSk374

Mot. 1988/89

Sk374

Diagram 1

Svenskarna betalar västvärldens högsta skatter

Totala skatteintäkter som procentuell andel av BNP år 1986

Japan
USA
Spanien
Schweiz
OECD
V.tyskland
Finland
Storbrit.

EG
Frankrike
Holland
Belgien
Norge
Danmark
Sverige

0 10 20 30 40 50 60

Källa-, OECD

Siffrorna för Belgien, Japan, USA och OECD avser 1985

2.2 Skatternas fördelning

Socialdemokraterna har under årens lopp med stor uppfinningsrikedom
infört en rad nya typer av indirekta skatter. För att kunna öka de offentliga
utgifterna har de infört bl.a. moms och olika arbetsgivaravgifter, vilka till
betydande del haft karaktären av löneskatter. Syftet med dessa skatter
förefaller bl.a. ha varit att söka dölja det verkliga skatteuttaget för
medborgarna. Det hade helt enkelt inte varit möjligt att uppnå och
vidmakthålla nuvarande extremt höga skatteuttag med endast direkta skatter
på hushållen.

Även om inte hela skatteuttaget har formen av direkta skatter på
hushållens inkomster, betalar hushållen ändå dessa skatter i form av t.ex.
högre priser och lägre löner. Den personliga inkomstskatten är störst och
svarar för nästan 20 procent av BNP. Av denna utgör kommunalskatten den
dominerande delen (15 procent av BNP).

Inkomstskatternas andel av BNP ökade fram till 1970. Därefter har de
totala skatternas andel ökat framför allt genom höjda arbetsgivaravgifter,
höjd moms och höjda bensin-, el- och oljeskatter.

Även om inkomstskatternas andel av BNP inte ökat sedan 1970 har Sverige
ändå de högsta skattesatserna bland de industrialiserade västländerna.

En inkomsttagare med 100 000 kronor i inkomst får i Sverige betala
48 procent i skatt på en inkomstökning (marginalskatt), vid en kommunal
skatt på 31 kronor. Till detta kommer att en inkomstökning ofta leder till
avtrappade bostadsbidrag och höjda daghemsavgifter samt marginaleffekter
av andra indirekta skatter och arbetsgivaravgifter. Om effekterna adderas

Mot. 1988/89

Sk374

erhålles den totala marginaleffekten, som i normala inkomstlagen kan uppgå Mot. 1
till mellan 70 och 80 procent. I vissa extrema fall kan den totala marginalef- Sk374
fekten bli 100 procent eller t.o.m. mer.

De lagstadgade arbetsgivaravgifterna var 1965 7,3 procent. Dessa avgifter
har fram till 1988 femdubblats och uppgick då till 37,07 procent på
bruttolönen. Den starkaste ökningen skedde under 1970-talets första hälft.

Egenföretagare erlägger s.k. egenavgifter som är en motsvarighet till
arbetsgivaravgifterna. De beräknas på företagsinkomsten och ökar därmed
marginaleffekten för företagaren. Om marginalskatten (beräknad endast på
inkomstskatten) är 48 procent, blir marginaleffekten nästan 70 procent om
effekterna av egenavgifterna medtas.

Den 1 januari 1969 infördes i Sverige en mervärdeskatt. Den ersatte den
tidigare omsättningsskatten. Mervärdeskatten, som sedan införandet höjts
flera gånger, har förutom för att finansiera offentliga utgifter också använts i
konjunkturpolitiskt syfte. Den har sänkts vid två tillfällen, 1974 och 1981.
Mervärdeskatten uppgår, efter den höjning som genomdrevs av socialdemokraterna
hösten 1982, till 19 procent av priset inkl. moms, vilket för
konsumenterna innebär ett påslag på priset med 23,46 procent.

2.3 Skatteutvecklingen till 1976

Under perioden fram till 1976 steg skattetrycket kontinuerligt i takt med att
de offentliga utgifterna ökade, se diagram 2. Det uppgick 1950 till drygt
20 procent av BNP och ökade sedan i jämn takt fram till 1970 då det var
41 procent.

Diagram 2

Totala skatteintäkter som procentuell andel av BNP i Sverige 1960-1988

-Procent

1972

1976

1964

1988

1960

1964

1968

1980

Källa: Nationalräkenskaperna

1970 lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram förslag om en
skattereform som skulle ”ge två tredjedelar av svenska folket sänkt skatt”.
Moderata samlingspartiet motsatte sigförslaget, bl.a. med hänvisning till den

den starkt skärpta progressiviteten i den statliga inkomstskatteskalan. Det
visade sig snart att förändringen ledde till höjda skatter för i stort sett alla till
följd av kombinationen av höga marginalskatter och snabb inflation.

Så gott som varje år t.o.m. 1976 framtvingades därför nya skatteomläggningar.
I den statliga inkomstskatteskalan sänktes skattesatserna i lägre
inkomstskikt, medan de bibehölls och även höjdes i vanliga och högre skikt.
Samtidigt höjdes successivt arbetsgivaravgifterna i syfte att uppväga de
avsedda sänkningarna av inkomstskatten. Eftersom den statliga skatteskalan
inte var inflationsskyddad, ledde inflationens verkningar till att skattetrycket
i realiteten skärptes. Det steg från 40 procent 1970 till drygt 50 procent
1977.

Mellan 1970 och 1976 kom Sverige upp på en nivå, där skattetrycket låg
13—14 procentenheter av BNP högre än i OECD-länderna i genomsnitt.

2.4 Skatteutvecklingen mellan 1976 och 1982

Den borgerliga valsegern 1976 innebar en viktig förändring i den skattepolitiska
utvecklingen. Visserligen skärptes skattetrycket mellan 1976 och 1977
med två procentenheter, men denna ökning berodde på skattehöjningar som
genomdrivits av den socialdemokratiska regeringen våran 1976. Skattehöjningen
skulle ha blivit ännu större detta år om inte den nya borgerliga
regeringen tagit tillbaka vissa beslutade höjningar. Den allmänna arbetsgivaravgiften
avskaffades. Efter 1977 förblev det totala skattetrycket oförändrat.
Eftersom inte obetydliga kommunala skattehöjningar genomfördes efter
1976 (den genomsnittliga kommunalskatten steg 1976-1982 med ca 3,6
procentenheter), innebar detta att det statliga skattetrycket minskade i
motsvarande mån. Vissa marginalskattesänkningar genomfördes också
under perioden, även om de borde ha fått en större omfattning. Fr.o.m. 1978
inflationsskyddades skatteskalan genom den under trepartiregeringen beslutade
indexregleringen av skiktgränserna. Därigenom skapades garantier mot
att inflationen automatiskt skärpte skatteuttaget. Indexregleringen gav ett
realt innehåll åt de genomförda marginalskattejusteringarna och därmed
hejdades den tidigare fortlöpande skärpningen av progressiviteten i skattesystemet.

Trepartiregeringen beslöt i februari 1981 att genomföra en genomgripande
marginalskattereform under perioden 1982 till 1984. I april samma år
träffade folkpartiet, centerpartiet och socialdemokraterna en uppgörelse
som innebar en senarelagd skatteomläggning. Den innebar också att
inflationsskyddet urholkades, att marginalskattesänkningen blev mindre
omfattande än avsett och att symmetrin i skattesystemet bröts genom
avdragsbegränsningen. Omläggningen skulle finansieras genom höjda arbetsgivaravgifter
eller s.k. proms.

3 Regeringens skattepolitik efter 1982

Efter valsegern 1982 har socialdemokraterna höjt eller infört sammanlagt
124 olika skatter. De senaste ingreppen i denna långa rad annonserades på
nyårsafton i fjol och innebär en kraftig skärpning av företagsbeskattningen
för 1989 samt införande av allvarliga asymmetrier i beskattningen av enskilt

Mot. 1988/89

Sk374

aktiesparande. I genomsnitt har socialdemokraterna genomfört en skattehöjning
var artonde dag. Detta har resultaterat i en kraftig skärpning av
skattetrycket, vilket framgår av tabell 1. När socialdemokraterna återkom i
regeringsställning 1982 var skattetrycket 50,1 procent. Under 1989 väntas
det bli ca 56 procent. Det rör sig således om en höjning med ca
6 procentenheter eller med 70 miljarder kronor.

TABELL 1

Skattetryck (skatternas andel i procent av BNP)

1982

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989

Förändring

1982-1989

50,1

50,7

50,6

51,5

53,0

55,3

55,6

56,0'

5,9

1 Inklusive den föreslagna vinstskatten 1989 och förändringar av avdragsrätten för
reaförluster.

Källa: Preliminär nationalbudget 1989 och moderata beräkningar

Den socialdemokratiska regeringen har således, trots upprepade löften om
motsatsen, höjt skattetrycket kraftigt sedan den återkom i regeringsställning
1982.

Den totala marginaleffekten, som anger hur mycket av en inkomstökning
som försvinner i form av olika typer av skatter och inkomstrelaterade bidrag,
är högre 1989 än vad den var 1982. Detta visar att ”den underbara nattens”
skatteomläggning misslyckades, vilket vi förutsåg 1981, och att det senaste
årets justeringar av inkomstskatterna varit otillräckliga.

Även om enskilda företrädare för den socialdemokratiska regeringen
ibland säger att skattetrycket är för högt, att det inte kan tillåtas stiga
ytterligare och att det vore önskvärt med en sänkning i framtiden, menar de
uppenbarligen inte allvar. De senaste årens mycket snabba stegring av
skattetrycket tyder på att socialdemokraterna inte på allvar insett att
skatterna är en av huvudanledningarna till problemen med inflationen och
den viktigaste förklaringen till att Sverige halkar efter i den internationella
tillväxtligan.

4 Sänkta skatter ger ökad tillväxt och högre välfärd

4.1 Negativa verkningar av höga skatter

Sedan mitten av 1960-talet har tillväxten varit lägre i Sverige jämfört med ett
genomsnitt av de västliga industriländerna (OECD). Det är också under
denna period som skattetrycket i Sverige har skjutit i höjden. Hade tillväxten
i Sverige under dessa decennier varit densamma som i andra industriländer som
i genomsnitt har ett väsentligt lägre skattetryck - skulle Sveriges totala
produktion (BNP) ha varit 200 miljarder kronor större. Det motsvarar
uppemot 50 000 kronor per yrkesverksam svensk eller mer än dubbelt så
mycket som hela sjukvården kostar. Det är således fråga om betydande
belopp.

Det framhålls ibland från socialdemokratiskt håll att vårt höga skattetryck
skulle vara en förutsättning för välfärden. I själva verket håller nuvarande
nivå på skattetrycket i stället på att bli ett hot mot välfärden, eftersom

Mot. 1988/89

Sk374

1** Riksdagen 1988/89.3sami. NrSk374

skattetrycket verksamt medverkar till alltför låg tillväxt. Av diagram 3 Mot. 1988/89
framgår att den svenska tillväxttakten sedan början av 1970-talet - då Sk374
Sveriges skatteutveckling började avvika kraftigt från omvärldens - legat
under såväl OECD:s totalt som Europas.

Diagram 3

BNP i Sverige och OECD
Index 1970=100

Index

170

160

OECD totalt

150

OECD Europa

140

Sverige

130

120

100

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988

Källa: OECD

Höga skatter har en negativ inverkan på viljan att arbeta, spara och
investera. De höga skatterna leder till allvarliga snedvridningar av resursanvändningen
och därmed sammanhängande effektivitets- och välfärdsförluster
för svensk ekonomi.

Den ökade internationaliseringen innebär också att de negativa effekterna
av det extremt hårda skattetrycket i vårt land tilltar. Detta gäller beskattningen
av både kapital och arbetskraft. Internationaliseringen har inneburit att
såväl arbetskraften, t.ex. företagsledare, tekniker, forskare samt välutbildade
arbetare och tjänstemän, som kapitalet har blivit mer lättrörligt. Genom
de skattereformer som nu genomförs i allt fler industriländer kommer de
negativa effekterna av våra höga skatter att bli än större.

Den relativt goda överensstämmelsen mellan privatekonomisk och samhällsekonomisk
avkastning för enskilda individers arbetsinsatser och sparande
som förelåg fram till slutet av 1960-talet råder inte längre. Skatterna slår
nu in en bred kil mellan å ena sidan produktionstillskott och å andra sidan
ersättning till individen. Denna ”kil” kan mätas som skillnaden mellan vad
företagen får betala för en ytterligare arbetsinsats eller för att få disponera ett
ökat sparande och vad arbetstagaren respektive spararen får behålla för egen
del efter alla skatter.

Alla typer av skatter, såsom inkomstskatter, mervärdeskatter och löneskatter,
dvs. den del av arbetsgivaravgifterna som inte ger någon motsvaran- 8

de förmån, leder till marginaleffekter och därmed sammanhängande skattekilar.

De stora skattekilarna har medfört att många tjänster har kommit att
utföras i den ”svarta” eller den ”grå” sektorn. Ett exempel på att så har skett
är att tiotusentals barn tas omhand av ”svarta” dagmammor. Verksamheten
sker med myndigheternas tysta godkännande. Det rådande skattetrycket gör
att varken föräldrar eller dagmammor har råd att betala respektive arbeta för
de summor det skulle bli frågan om, om verksamheten skulle bedrivas
skattemässigt legalt.

Ett annat område där ”svarta” marknader drivs fram till följd av
skattetrycket är underhåll och reparationer av villor. Om en hantverkare
kräver en ersättning på 1 000 kronor efter skatt för att utföra ett visst arbete
måste den vanlige småhusägaren arbeta ihop 7 000-15 000 kronor före skatt
för att kunna betala hantverkaren.

Det är lätt att inse att marknadssektorn för privata tjänster till hushållen
har svårt att utvecklas och expandera med ett sådant skattetryck.

Höga marginalskatter och stora skattekilar minskar arbetsutbudet och
ökar benägenheten att välja mer fritid. Den enskildes kostnad för ökad fritid
är mycket låg jämfört med den totala kostnad som motsvarar produktionsbortfallet.
Om en sänkning av arbetstiden med en timma ger en minskning av
lönekostnaden (och ett produktionsbortfall) med exempelvis 80 kronor,
vilket är den samhällsekonomiska förlusten, minskar skatteintäkterna till
stat och kommun med drygt 60 kronor vid heltidsarbete. Kostnaden för den
enskilde för en extra timmes fritid är således endast knappt 20 kronor, till
följd av de stora skattekilarna.

Anpassningen till mer fritid kan ske genom t ex val av deltid för en person
som i annat fall skulle ha valt heltid, genom individuella eller kollektiva avtal
om kortare veckoarbetstid eller genom längre semester.

Skatternas potentiella effekter på arbetstiden kan studeras genom en
jämförelse mellan olika länder, vilket görs i diagram 4. I Sverige är det
genomsnittliga antalet arbetade timmar 23,7 per person och vecka, medan
motsvarande siffra är 26,2 timmar för OECD-länderna i genomsnitt. Den ca
10 procent kortare arbetstiden i Sverige kan sannolikt förklaras bl.a. med de
väsentligt högre marginaleffekterna i Sverige. Av en extra arbetsinsats får de
svenska inkomsttagarna endast behålla hälften så mycket (23,6%) som i
andra länder (46,8%).

Mot. 1988/89

Sk374

Källa: Hansson I, Skatter och samhällsekonomi, SNS 1986.

Timmar par partén
och i

• Japan

M/V

a S ch««a ir

a England

a Portugal •

Autlraiian
o USA

a Kanada

a Framtrilla

• vatt tyskland

Genomsnitt

o NyaZaaland

a Irland

* Lu namburg

a Spanien

o Grekland • ■t*'1*"

a Finland

a Danmark

1 österrike

a Belgien
Nederländerna

a Norge

r- i~ i i

30 32 34 36

—T

40 42 44

50 S2 54 66

90 92

70 72

)a Snar ige

Marginaleffekt

74 76

Diagram 4 Mot. 1988/89
Marginaleffekt och arbetstid i olika OECD-länder Sk374

Höga skatter snedvrider också resursallokeringen. Många investeringar görs
bara därför att de är skattemässigt fördelaktiga. Andra investeringar blir inte
av trots att de är samhällsekonomiskt lönsamma, eftersom skatten gör dem
privatekonomiskt olönsamma. Den höga marginalskatten för svenska företag
har medfört att de i stor utsträckning valt att behålla vinstmedel inom det
egna företaget. Resultatet har blivit att förändringar i näringslivets struktur
inte skett så snabbt som vore önskvärt. I stället för att vinster förs över till mer
expansiva sektorer har de i alltför stor utsträckning blivit kvar i de företag där
de en gång uppstod.

De höga skatterna hämmar utvecklingen av små och medelstora företag.
Skillnaden mellan vad företaget tjänar brutto och vad företagaren får kvar
netto är betydande. Detta är särskilt allvarligt eftersom dessa företag i
framtiden kan förväntas spela en större roll för den ekonomiska tillväxten
och sysselsättningen.

De höga skatterna i Sverige leder dessutom till höga lönekrav. Diagram 5
visar löneutvecklingen för en genomsnittlig industriarbetare mellan 1960 och
1988. Den övre delen av staplarna visar den reala arbetskraftskostnad
företaget betalar den anställde och den helsvarta delen av varje stapel visar
den nettolön som den enskilde får behålla efter skatt. Av diagrammet
framgår att nettolönen, i fasta priser, ökat mycket måttligt. 1988 års reallön
efter skatt är dessutom lägre än den var både 1975 och 1980. Kraftigt stigande
arbetsgivaravgifter, ökad progressivitet i den statliga skatteskalan och höjda
marginalskatter ligger bakom denna utveckling. Det höga och ständigt
stigande skattetrycket har därför i betydande omfattning försämrat möjligheterna
att nå rimliga uppgörelser i avtalsrörelserna.

Diagram 5

Reallöneutveckling för industriarbetare

tkr, 87 års pris
180

160

140

120

100

1960 1965 1970 1975 1980 1988

Källa: SAF

Arbetsgivaravgifter

Mot. 1988/89

Sk374

De höga skatterna medför också stelhet på arbetsmarknaden. Erbjudanden
om nya jobb eller högre befattningar ger ofta alltför liten utdelning för den
enskilde. I stället för att förändra sin situation förblir han eller hon hellre vid
det gamla. Den successiva och smidiga överföringen av arbetskraft från
mindre lönsamma till mer lönsamma arbetsuppgifter och företag förhindras
och fördröjs. Därmed bromsas näringslivets strukturomvandling.

Alla skatter har snedvridande effekter på samhällsekonomin. Det är
emellertid uppenbart att inkomstskatten genom sin progressivitet särskilt
påverkar viljan till ytterligare arbetsinsatser, sparande och produktiva
kapitalplaceringar, vilket medför allvarliga konsekvenser för samhällsekonomin.

4.2 Dynamiska effekter av skattesänkningar

Höga skatter innebär att lönsamheten förskjuts till nackdel för beskattad och
till fördel för obeskattad verksamhet. Detta leder till ett minskat arbetsutbud
och till att tillgängliga produktionsresurser används mindre effektivt. Omvänt
leder lägre skatter till ökad vilja att göra en extra arbetsinsats och till att
ekonomin fungerar smidigare.

Från moderat sida har länge framhållits att en sänkning av skatterna ger
dynamiska effekter i form av högre ekonomisk tillväxt. Det är självklart att
det blir mer intressant för den enskilde att arbeta, spara, utbilda sig eller
starta företag om det också blir en slant kvar i handen när skatten är betald.

Under senare år har också ett flertal studier gjorts på svenska förhållanden
som inte bara bekräftar det moderata synsättet utan även visar att en
sänkning av exempelvis marginalskatterna ger upphov till omfattande
materiella välfärdsvinster.

Sådana studier har bl.a. gjorts av Sören Blomquist i en offentliggjord
underlagspromemoria till Inkomstskatteutredningen (RINK), av Olov Ljones
och Steinar Ström i bilaga 15 till 1987 års långtidsutredning och av Ingmar
Hansson i en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Mer
blygsamma effekter på arbetsutbudet redovisas dock i en rapport till RINK
av Steinar Ström.

Gemensamt för dessa studier är att de endast fokuserar på skatternas
inverkan på arbetsutbudet. Andra effekter som minskat skattekineseri, ökad
vilja till utbildning, smidigare arbetsmarknad, ökad produktivitet, minskad
utvandring, mer entreprenörskap m.m. tillför ytterligare dynamik i ekonomin
efter en skattesänkning.

Storleksordningen på de dynamiska effekterna kan Sören Blomquists
studie tas som exempel på. I ett experiment sänks marginalskatten med 10
procentenheter för inkomster över 70 000 kronor. En sådan sänkning leder,
enligt Blomquist, till en ökning av arbetsutbudet med 6,7 procent. Nettoutfallet
av sänkningen för statskassan, efter det att hänsyn tagits till
kostnaden för sänkningen och de ökade intäkter som det större arbetsutbudet
och därmed den snabbare ekonomiska tillväxten leder till, är positiv.
Skatteintäkterna ökar med 6,9 procent enligt studien, vilket innebär att
marginalskattesänkningen är mer än självfinansierande.

Det är väl känt att Sverige halkat efter andra industriländer sedan mitten

Mot. 1988/89

Sk374

av 1960-talet när det gäller ekonomisk tillväxt. Efter att tillsammans med
Japan haft den snabbaste produktionsökningen i världen från 1860-talet fram
till början av 1970-talet återfinns Sverige numera i bottenskiktet bland de
industrialiserade västländerna.

En stor del av uppbromsningen av den ekonomiska tillväxten låter sig
förklaras av det skärpta skattetrycket. För att vända denna utveckling krävs
således en genomgripande skattereform som innebär att sparande, arbete
och företagande ges erforderligt spelrum under 1990-talet. Då kan det också
bli möjligt för Sverige att återta sin ledande position bland industriländerna i
västvärlden.

All internationell erfarenhet visar att låga skatter är en fördel för en snabb
ekonomisk tillväxt. De sänkta skatterna och avbyråkratiseringen i slutet av
1940-talet var utgångspunkten för det ekonomiska under som gjorde
Förbundsrepubliken Tyskland till det ekonomiskt viktigaste landet i VästEuropa.
President Kennedys skattesänkningar i början av 1960-talet medförde
en stor stimulans för den amerikanska ekonomin. Det låga skattetrycket i
Japan bidrar till detta lands mycket snabba ekonomiska utveckling.

5 Skattereform för 90-talet

5.1 Skattereform eller skatteomläggning

I den moderata partimotionen ”Reformerad inkomstbeskattning” (1983/
84:747) angavs att målet för en varaktig skattereform borde vara att avskaffa
den statliga inkomstskatten utom för höga inkomster. Vi har sedan vid varje
riksmöte lagt fram förslag som syftat till att denna målsättning skulle kunna
uppfyllas i början av 1990-talet. Den socialdemokratiska regeringen har
emellertid valt att genomföra synnerligen begränsade justeringar av marginalskatterna
samtidigt som det totala skattetrycket fortsatt att stiga. I
omvärlden har från mitten av 1980-talet omfattande skattereformer med
kraftigt sänkta marginalskatter genomförts.

Socialdemokraterna har nu tvingats inse att Sverige inte kan behålla de
höga marginalskatter man själv genom en medveten politik infört. Det
skattesystem, som byggts upp av bl.a. Wigforss, Sköld och Sträng för att dra
in alla de skatter den fortgående kollektiviseringen krävt, karakteriseras
numera av finansministern (som själv tidigare med emfas försvarat och byggt
ut det) och andra socialdemokrater som ”perverst” och ”ruttet”.

I november i fjol presenterade socialdemokraterna sina riktlinjer för en
”skattereform”. Samtidigt förelädes inkomstskatteutredningen (RINK) som
under drygt ett år inte ens diskuterat frågan om de framtida marginalskatterna
- ett förslag till skatteomläggning.

Förslaget ansluter i fråga om marginalskatterna i stort till vad moderata
samlingspartiet sedan lång tid förordat. Vi välkomnar självfallet denna
”omvändelse”. Det finns emellertid skrivningar i förslaget som öppnar för en
högsta marginalskatt på 60 procent och bibehållande av statlig inkomstskatt
för alla.

Skattesatssänkningarna föreslås dessutom finansieras fullt ut, främst
genom andra skattehöjningar. Förslaget innebär t.o.m. en ökning av

Mot. 1988/89

Sk374

skattetrycket genom en direkt överfinansiering på ca 4 miljarder kronor och
genom att de dynamiska effekter som beräknas uppkomma inte räknas in i
finansieringen. De senare beräknas leda till att skatteintäkterna ökar med
åtminstone 10 miljarder kronor. De skattehöjningar som föreslås drabbar
särskilt hårt boende, pensionssparande och riskkapitalförsörjning. Den
nödvändiga ökningen av hushållssparande! motverkas och det blir svårare att
få fram riskvilligt kapital för främst framtidsföretagen.

Regeringens avsikt är att riksdagen våren 1990 skall kunna besluta om
skatteförändringarna, som sedan kan träda i kraft 1991. Det återstår att se
om riksdagsbeslutet kommer att gälla en skattereform eller-vilket det mesta
tyder på - en skatteomläggning inom ramen för ett ”oförändrat” skattetryck
av traditionell socialdemokratisk modell. I såväl början av 1970-talet som
början av 1980-talet genomfördes omfattande skatteomläggningar. De
förväntade positiva effekterna har efter hand urholkats och skattetrycket
stigit, bl.a. genom uteblivet inflationsskydd.

En genomgripande inkomstskattereform för 90-talet skall ha som mål att
öka de enskilda medborgarnas valfrihet samtidigt som de välfärdsförluster
som uppkommer till följd av att skattesystemet snedvrider ekonomiska
beslut minskar kraftigt. Genom en sådan skattereform fungerar det ekonomiska
systemet bättre och tillväxten blir snabbare. När valfriheten ökar och
tillväxttakten i ekonomin stiger, växer också välfärden.

5.2 Utgångspunkter för en moderat skattereform

- Skattereformen skall utformas så att alla får sänkt skatt.

- Skattereformen måste utformas så att hänsyn tas till enskilda människors
ekonomiska situation. Medborgarna måste kunna lita på att spelreglerna
inte drastiskt försämras.

- Skattereformen skall utformas så att de mest skadliga effekterna av
nuvarande system undanröjs eller minskas kraftigt. Det viktigaste
inslaget i skattereformen blir därför en kraftig sänkning av skatten på
inkomstökningar - marginalskatten. Lägre skatt på inkomstökningar
underlättar lönebildningen och gör det lönande att arbeta, spara och satsa
på företagande.

- Marginalskattesänkningarna måste också omfatta inkomsttagare i låga
och vanliga inkomstlägen, om lönebildningen skall kunna påverkas i
tillräcklig omfattning och de positiva effekterna därigenom skall slå
igenom i högre tillväxttakt. Det är dessutom nödvändigt att skattereformen
berör alla inkomsttagare, om reformen skall kunna få det allmänna
stöd som krävs för att kunna genomföras på ett framgångsrikt sätt.

- Skattereformen skall innebära att inkomstbeskattningen i framtiden
utformas med hänsynstagande till olikheter i familjers olika försörjningsbörda.

- Skattereformen måste ha den internationella utvecklingen som utgångspunkt.
Sverige kan inte i längden vara isolerat med ett hårt skattetryck
och höga marginalskatter. En anpassning av skatteuttaget skulle underlätta
fortsatta avregleringar och förbättra möligheterna till god konkurrenskraft.
Särskild hänsyn måste självfallet tas till utvecklingen inom
EG.

Mot. 1988/89

Sk374

- Skattereformen bör genomföras snabbt. De negativa effekterna av det Mot. ]
hårda skattetrycket och skattesystemets struktur har sannolikt inte visat Sk374
sig fullt ut ännu. Det är också angeläget att utnyttja den nuvarande
situationen med finansiellt överskott i den offentliga sektorn till följd av

den långvariga högkonjunkturen.

- Skattereformen utformas så att skatteflykt och skattefusk motverkas.

5.3 Minskat skattetryck, avreglering och brutna monopol

Sveriges redan tidigare rekordhårda skattetryck beräknas 1989 innebära att
ungefär 56 procent av den samlade produktionen disponeras av den politiska
sektorn. Samhällsekonomin påverkas negativt inte bara av skattesystemets
utformning utan också av det höga skatteuttaget i sig. Visserligen kan
skattesystemet förbättras genom en skatteomläggning inom ramen för ett
oförändrat skattetryck, men det sker till priset av otillräckliga vinster för
samhällsekonomin och negativa effekter för många enskilda medborgare.

Den genomgripande skattereform som är nödvändig för Sverige skall syfta
till ökad frihet och högre tillväxt. Det innebär att skattetrycket måste
minskas successivt till dess det kommer i nivå med vad som gäller för andra
jämförbara länder.

Det minskade skattetrycket måste kombineras med avregleringar och
stimulans av alternativ till existerande offentliga monopol. Därigenom
förstärks den ökning av arbetsutbudet som marginalskattesänkningarna
medför. Genom ökad konkurrens förbättras effektiviteten i den offentliga
sektorn samtidigt som de som verkar där får möjlighet att välja mellan olika
arbetsgivare och att ”starta eget”. Deras initiativförmåga tas till vara på ett
bättre sätt.

Hade produktiviteten i den offentliga sektorn under perioden 1970-1980
bara varit oförändrad i stället för att minska med 1,5 procent årligen i
genomsnitt, hade skattetrycket kunnat vara 6 procentenheter lägre 1980.

- Det är endast om skattetrycket lindras som medborgarna får behålla en
större del av sina egna inkomster efter skatt. En minskning av skattetrycket
som kombineras med avreglering och avmonopolisering ökar deras
möjligheter att ta ansvar för sig själva och de sina och att välja mellan
olika alternativ.

- Det är endast om skattetrycket reduceras och ekonomin avregleras som
de snedvridningar som uppkommit kan minskas i tillräcklig omfattning.

En skatteomläggning inom ramen för ett oförändrat skattetryck ger bara
begränsade effekter.

- Det är endast om skattetrycket minskas som en skattereform kan
genomföras utan att några medborgare genom högre skatt får betala
skattesänkningar för andra.

5.4 Lägre marginalskatter

Den skattereform som vi föreslår, som så långt möjligt skall vara genomförd
den 1 januari 1991, innebär att den statliga inkomstskatten slopas för den helt
övervägande delen av inkomsttagarna. Ingen skall ha en marginalskatt som
överstiger 50 procent. Skattereformen måste kombineras med beslut om

kommunalt skattestopp, så att inte den samlade marginalskatten stiger
genom att primärkommuner och landsting utnyttjar det ”skatteutrymme”
som uppkommer genom slopandet av den statliga inkomstskatten. Redan
innevarande år har den genomsnittliga kommunalskatten ökat så att den
uppgår till nästan 31 kronor. Den otillräckliga sänkning av marginalskatterna
som har genomförts 1989 har således redan urholkats till nästan en tredjedel.
För inkomsttagare med inkomster under 85 000 kronor har marginalskatten
t.o.m. skärpts.

Redan 1990 bör ett första stort steg tas. De statliga skatteskalorna bör 1990
få det utseende som framgår av tabell 2 nedan. Skattesatssänkningarna
genomförs för inkomster över 140 000 kronor i skalan för tilläggsbelopp.

TABELL 2

Beskattningsbar inkomst (kr)1	Skatteskala2 1989	Skatteskala2 1990 enligt (m)
0- 75 000	5 %	4 %
75 000 - 140 000	17 %	10 %
140 000 - 190 000	31 %	24 %
190 000	42 %	35 %

1 I 1988 års prisläge.

2 Kombinerad skala för grund- och tilläggsbelopp. Ej underskottsavdrag.

Anm. : Det statiskt beräknade skattebortfallet till följd av skatteförslaget för 1990
uppgår till ca 25 miljarder kronor.

Som tidigare noterats har den genomsnittliga kommunalskatten ökat till
avrundat 31 kronor. För att få jämförbarhet med andra skatteskalor som
förekommer i debatten bygger tabell 3 nedan emellertid på en utdebitering
på 30 kronor.

TABELL 3

Beskattningsbar inkomst (kr)1	Total marginalskatt2 nuvarande regler	Total marginalskatt2 enligt (m)
0 - 75 000	35 %	34 % (-1)
75 000 - 140 000	47 %	40 % (-7)
140 000 - 190 000	61 %	54 % (-7)
190 000	73 %	65 % (-7)

1 I 1988 års prisläge.

2 Kombinerad skala för grund- och tilläggsbelopp. Ej underskottsavdrag.

Den sänkning av skattesatsen som genomförs i det lägsta inkomstskiktet får
samma effekt som en sänkning av kommunalskatten med 1 krona. Det har
särskilt stor betydelse för låginkomsttagare, många småföretagare och
jordbrukare samt inte minst för pensionärer.

I avsnitt 5.10.1 redovisas de dramatiska effekter denna sänkning av
marginalskatterna redan 1990 medför vad avser förutsättningarna för
lönebildningen. Vi förutsätter att hänsyn tas till detta vad gäller lönekraven i
de olika inkomstgrupperna. I många fall blir det möjligt att träffa ”nollavtal”
i högre inkomstlägen.

Mot. 1988/89

Sk374

5.5 Återinförtinflationsskydd

Hosten 1977 infördes genom riksdagsbeslut ett inflationsskydd för den
statliga inkomstskatteskalan. Detta innebar att skiktgränserna i skalan
justerades i takt med prisstegringen. Därmed blev det riksdagen som genom
faktiska beslut avgjorde skatteuttaget. Detta tilläts inte att som tidigare
automatiskt stiga med inflationen.

I den uppgörelse som träffades mellan socialdemokraterna, folkpartiet och
centerpartiet 1981 begränsades inflationsskyddet till ca 5,5 procent årligen
under perioden 1983-1985. Den hösten 1982 tillträdande socialdemokratiska
regeringen gjorde ytterligare inskränkningar så att inflationsskyddet för
1984 bara kom att gälla upp till 4,1 procents inflation och 1985 upp till en
inflation på 2,65 procent. Eftersom prisutvecklingen i realiteten låg klart
över dessa tal ökade skatteuttaget åter till följd av inflationen.

I samband med beslutet om den statliga inkomstskatten för 1987 och 1988
avskaffades slutligen inflationsskyddet av den socialistiska riksdagsmajoriteten.
De justeringar av skatteskalorna som beslöts för åren 1987 och 1988 har
inte motsvarat ett inflationsskydd. Därmed har hundratusentals inkomsttagare
fått högre marginalskatt och därtill drabbats av den införda avdragsbegränsningen.

Förutsättningen för en varaktig skattereform är att inflationen inte tillåts
skärpa skattetrycket automatiskt. Endast vid ett fullgott inflationsskydd
kommer skatteuttag och skattesats att vara oförändrade vid real inkomstnivå.
Förändringar i det reala skatteuttaget bör endast kunna ske genom
politiska beslut och inte som en konsekvens av inflationstakten.

Fullt inflationsskydd bör därför återinföras.

5.6 Reformerad familjebeskattning

Inkomstbeskattningens nuvarande utformning leder till stora orättvisor
mellan olika familjer. Genom progressiviteten i statsskatteskalan leder
olikheter vid fördelningen av inkomster mellan två föräldrar till stora
variationer i skatteuttaget. Det drabbar framför allt flerbarnsfamiljerna, som
mer än andra är hänvisade till att leva på en inkomst. Detta problem kan bara
lösas genom övergång till en mera proportionell inkomstskatt.

En av de flesta, åtminstone i ord, omfattad skattepolitisk princip är att
skatteuttaget skall ske med hänsyn till bärkraft. Detta innebär bl.a. att
inkomstbeskattningen måste utformas på ett sådant sätt att skatteuttaget
relateras till inkomsttagarnas försörjningsbörda. Familjer med olika antal
barn har självfallet olika stor förmåga att betala skatt, eftersom familjens
totala kostnader varierar med antalet barn. En reform av inkomstbeskattningen
i syfte att skapa rättvisa för barnfamiljerna måste därför innebära att
den beskattningsbara inkomsten reduceras med ett belopp som motsvarar
kostnaderna för barn.

För att hänsyn till försörjningsbörda skall tas vid beskattningen bör ett
grundavdrag för barn införas. Dess storlek beräknas med utgångspunkt i att
nödvändiga kostnader för barnens konsumtion (med avräkning för direkta
bidrag) skall undantas från beskattningen.

Eftersom vi på sikt vill avskaffa den statliga inkomstskatten, bör reformen

Mot. 1988/89

Sk374

genomföras inom ramen för den kommunala inkomstbeskattningen, som för
flertalet barnfamiljer också utgör den tyngsta belastningen.

Vårt förslag innebär följande:

- Grundavdrag för barn med 15 000 kr per hemmavarande barn upp till 18
års ålder införs vid den kommunala beskattningen. Avdragsrätten skall
också omfatta hemmavarande barn mellan 18 och 20 år som går i
gymnasieskolan och uppbär studiestöd.

- De som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan
utnyttja grundavdraget fullt ut kompenseras genom ”negativ skatt”.
Detta innebär att ett belopp motsvarande nettoeffekten av den inte
utnyttjade delen av grundavdraget utbetalas kontant. Därigenom kommer
alla, oavsett inkomstförhållanden och antal barn, att kunna utnyttja
avdragets effekt fullt ut.

- Inom ramen för den kommunala skatteutjämningen sker en utjämning av
skatteunderlaget mellan kommuner med olika andel barn.

Kostnaderna för grundavdraget för barn uttryckt i skattebortfall för kommunerna
uppgår till ca 9 miljarder kronor för hela reformen. Grundavdraget för
barn finansieras inom ramen för det moderata budgetalternativet.

Reformen bör genomföras med början den 1 juli 1990. Av tekniska skäl
utformas avdraget så att det för hela beskattningsåret 1990 blir 2 500 kr, 1991
7 500 kr, 1992 12 500 kr och 1993 15 000 kr.

I tabellen nedan redovisas förändringarna av den disponibla inkomsten vid
införande av ett grundavdrag för barn. Som framgår av tabellen innebär vårt
förslag att skatten sänks mest för de familjer som har flera barn.

TABELL 4

	1990	1991	1992	1993
Familj med 1 barn	+750	+2 250	+3 750	+4 500
” 2 ”	+ 1 500	+4 500	+7 500	+9 000
” 3 ”	+2 250	+6 750	+ 11 250	+ 13 500
” 4 ”	+3 000	+9 000	+ 15 000	+ 18 000

I en gemensam motion om familjepolitiken föreslår de tre borgerliga
partierna att en rätt införs till avdrag för styrkta barntillsynskostnader.
Avdragsrätten bör uppgå till högst 15 000 kr per barn i åldern ett till sju år.
Förslaget kombineras med införande av ett skattepliktigt vårdnadsbidrag på
15 000 kr per barn i motsvarande åldrar.

Med ett sådant system skulle förvärvsarbetande föräldrar kunna betala
mer än vad som nu är möjligt för enskild barnomsorg. Har familjen två
småbarn ökar deras möjlighet att betala med 30 000 kronor. Detta är också
ett betydligt bättre sätt att komma till rätta med den ”svarta” barnomsorgen
än familjeminister Lindqvists recept att ”göra skattemyndigheterna mer
effektiva”.

Det blir med det föreslagna systemet också möjligt för småbarnsföräldrar
att betala en betydligt högre avgift än i dag till den kommunala barnomsorgen.
Detta minskar behovet av bidrag till den offentliga barnomsorgen och
därmed också klyftan i stöd mellan olika barnomsorgsalternativ.

Mot. 1988/89

Sk374

Enligt vår mening bör avdragsrätten för barntillsyn liksom vårdnadsbidraget
successivt byggas ut. Ett rimligt mål bör vara att avdragsrätten utvidgas
till vad som motsvarar ersättningen per barn till en kommunal dagmamma.

5.7 Skatt på kapitalinkomster och kapitalvinster

Den höga beskattningen av inkomster i Sverige drabbar särskilt hårt
avkastningen av sparande. Vid en inflationstakt på 5 procent måste en
inkomsttagare med 50 procents marginalskatt ha en avkastning på sitt
sparande som uppgår till 10 procent om det sparade beloppet inte skall
urholkas. Skulle marginalskatten uppgå till 75 procent blir avkastningskravet
hela 20 procent. Det är uppenbart att ett skattesystem med sådana
verkningar motverkar ett ökat hushållssparande.

En genomgripande skattereform måste innefatta en lägre beskattning av
sparandeavkastningen. I debatten jämställs ofta kapitalinkomster och kapitalvinster
som om de vore utbytbara storheter. Så är inte fallet. Medan en
kapitalinkomst avser ett beskattningsår uppkommer en kapitalvinst under
(oftast) en längre innehavsperiod och beskattas först vid försäljningen. Det
är således orimligt att införa lika regler för beskattning av kapitalinkomster
och kapitalvinster. De senare bör beskattas efter avräkning av rena
inflationsvinster. Det är dessutom nödvändigt att ta stor hänsyn till de regler
som gäller i vår omvärld, eftersom kapital har hög rörlighet.

Socialdemokraterna förefaller sträva mot en ordning som innebär att
kapitalvinster beskattas i sin helhet och med nominellt samma skattesats som
kapitalinkomster. En sådan ordning skulle minska benägenheten att satsa
det riskkapital som erfordras för framtida tillväxt i bl.a. industrisektorn.

Kapitalvinster - efter avräkning av inflationen under innehavstiden - och
kapitalinkomster bör beskattas med en enhetlig skattesats på 30 procent. Ett
uppkommet underskott får utnyttjas mot överskott av förvärvsarbete och
näringsverksamhet i form av en skattereduktion som är 30 procent av
underskottet. Realisationsförluster skall liksom i dag endast få dras av mot
realisationsvinster.

Särskilda regler skall gälla vad beträffar personligt ägda bostäder. En
viktig restriktion måste vara att skydda de många människor som investerat i
och sparar i egna hem. Dessa människor har vid sina kalkyler utgått från
tidigare och nu gällande skatteregler. Den avdragsbegränsning som infördes
till följd av skatteuppgörelsen 1981 mellan socialdemokraterna, folkpartiet
och centerpartiet och som trädde i kraft fullt ut 1985 ökade kostnaderna för
många småhusägare och ägare av egna lägenheter. Till detta kom ett kraftigt
prisfall på fastigheter som främst tog sig uttryck i nominellt stillastående
priser under denna period av snabb inflation.

Avdragsbegränsningen hade uppenbarligen inga positiva effekter på det
totala hushållssparande!. Tvärtom har det minskat kraftigt under 1980-talet.
Ett skäl till detta är naturligtvis att avdragsbegränsningen i så stor utsträckning
drabbade det mycket betydelsefulla sparandet i egen bostad. Även om
en skattereform leder till en lägre beskattning av sparande, får den inte
medföra att småhusägare och andra med egen bostad inte får tillgång till full
avdragsrätt för samtliga sina kapitalkostnader. Av de riktlinjer för en

Mot. 1988/89

Sk374

kommande skatteomläggning som socialdemokraterna presenterat framgår
att de vill begränsa avdragsrätten för bostadsräntor ytterligare, utöver vad
som följer av sänkta marginalskatter. Underskott till följd av andra
ränteutgifter slopas helt.

Redan 1990 bör ett första steg vad beträffar beskattningen av kapitalinkomster
och kapitalvinster tas. De bör beskattas separat med en statlig
skattesats på 4 procent och gällande kommunal utdebitering. Kapitalvinster
beräknas med hänsyn till inflationen. Därigenom underlättas övergången till
det nya system som föreslås ovan samtidigt som hushållssparande stimuleras.

Inkomst av schablontaxerad annan fastighet samt inkomstslagen kapital
och tillfällig förvärvsverksamhet slås samman till ett inkomstslag. Till den del
ett underskott uppkommer av räntor för egen bostad skall det emellertid vara
fullt avdragsgillt vid den statliga inkomsttaxeringen. Reaförluster får endast
kvittas mot reavinster.

I det nya inkomstslaget beräknas kapitalinkomster och inkomst av
schablontaxerad annan fastighet som nu, med de ändringar vad gäller den
senare beskattningen som föreslås i den moderata kommittémotionen
”Beskattning av boende, kapital m.m.” (Mot. 1988/89:Sk411). Vad gäller
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet beräknas skattepliktig reavinst för
fastigheter med indexuppräkning även de fyra första åren.

5.8 Reformerad företagsbeskattning

Den nuvarande beskattningen av aktiebolag måste reformeras i syfte att
uppnå en mer ändamålsenlig och investeringsfrämjande beskattning. Så
långt möjligt bör politiska styrmöjligheter undvikas.

Bolagsskattesatsen bör sänkas kraftigt, samtidigt som avsättningsmöjligheterna
till investeringsfonder slopas. Dessutom genomförs andra breddningar
av den beskattningsbara basen. Skattesatsen, som skall sänkas fullt ut
så mycket som möjliggörs genom den ökade skattebasen, kan därmed sättas
till 25-30 procent. Dubbelbeskattningen av aktieutdelningar slopas, så att
riskkapitalförsörjningen ytterligare underlättas. Vinstdelningsskatten inom
löntagarfondssystemet slopas.

De förändringar av rätten att göra t.ex. lagernedskrivningar som kan
övervägas i samband med en reformering av bolagsbeskattningen får inte
innebära att skattesituationen försämras för egenföretagare eller ägare av
fåmansaktiebolag. Egenföretagarnas konsolideringsmöjligheter måste även
i fortsättningen tillgodose deras särskilda behov och får inte försämras.
Egenföretagarnas skattesituation förbättras avsevärt genom sänkta marginalskatter.
Regelsystemet för fåmansföretagare förenklas. Förmögenhetsskatten
på arbetande kapital slopas för mindre och medelstora företag.

5.9 Finansiering

Den statsfinansiella kostnaden för de skattesänkningar som moderata
samlingspartiet föreslår uppgår statiskt sett till drygt 60 miljarder kronor.
Skattereformen måste mot bakgrund av sin omfattning utformas så att den
samhällsekonomiska balansen inte äventyras. Finansieringen bör enligt vår
uppfattning bygga på tre huvudsakliga delar:

Mot. 1988/89

Sk374

Offentliga utgiftsbesparingar i storleksordningen 20 miljarder. En stor del
av dessa genomförs redan 1990 och redovisas i det moderata budgetalternativet
i vår motion om den ekonomiska politiken.

Det förslag till skattereform som ovan redovisats leder till en klart
snabbare ekonomisk tillväxt och därigenom till större skatteintäkter. De
dynamiska effekterna kan motsvara mycket stora belopp. Mot bakgrund av
de studier som refererades i avsnitt 4.2 torde det vara rimligt att räkna med en
långsiktig ökning av arbetsutbudet med omkring 10 procent som ett resultat
av skattereformen, vilket skulle motsvara en budgetförstärkning på uppemot
50 miljarder kronor. Hela detta belopp kan dock inte inräknas i finansieringen
av reformen, som till helt övervägande del skall vara genomförd senast
den 1 januari 1991, eftersom det fulla genomslaget av de dynamiska
effekterna tar längre tid. Det är emellertid fullt realistiskt att räkna med en
ökning av skatteintäkterna med mellan 20 och 25 miljarder på betydligt
kortare sikt. Sören Blomquists studie ger stöd för ett sådant synsätt.
Ytterligare tillkommande dynamiska effekter möjliggör sedan en fortsatt
sänkning av skattetrycket under 1990-talet.

Det resterande finansieringsbehovet kan täckas genom strukturförändringar
i skattesystemet, som också syftar till förenklingar och en bättre
överensstämmelse med beskattningen i övriga Europa.

5.10 Skattereformens effekter

5.10.1 Bättre lönebildning - stärkt konkurrenskraft

När marginalskatten sänks, minskar de bruttolönekrav som behövs för att
uppnå en viss given nettolöneökning. I den skattereform vi föreslår sänks
marginalskatten för alla. För en industriarbetare sänks den statliga skattesatsen
så att marginalskatten 1990 blir 40 procent (vid en kommunal utdebitering
på 30 kr) och 30 procent 1991.

Under reformens genomförandetid uppkommer dessutom skattesänkningar
i kronor som motsvarar stora nettolöneökningar. Den sammantagna
effekten av skattesänkningarna i kronor och de lägre skattesatserna öppnar
möjlighet till ett rejält trendbrott i lönebildningen 1990. Regeringen har själv
avstått från sådana möjligheter under 1988 och för 1989.

Effekten av vårt förslag till sänkta marginalskatter blir dramatisk. En
sjuksköterska eller en industriarbetare kan under 1990 beräknas få en
genomsnittlig inkomst på åtminstone 120 000 kronor. Nedan visas vilket
bruttolönekrav som måste ställas för att en sjuksköterska eller en industriarbetare
skall få en real inkomstökning efter skatt på 1 procent. Beräkningen
utgår från en inflation på 5 procent mellan 1989 och 1990.

Förutsättningar: Bruttolöneökningar:

Oförändrade marginalskatter,
inget inflationsskydd 6,1 %

Oförändrade marginalskatter,

inflationsskydd 5,5 %

Sänkta marginalskatter enligt

(m), inflationsskydd 0,7 %

Mot. 1988/89

Sk374

Det är uppenbart att en marginalskattereform och återinfört inflationsskydd
ger förutsättningar för en dämpning av bruttolönekraven. I högre inkomstlägen
kan ”noll-avtal’' träffas. Därmed skapas möjlighet för en anpassning av
den svenska kostnadsutvecklingen till vad som gäller för våra viktigaste
konkurrentländer. Genom att konkurrenskraften stärks kan utvecklingen
mot sjunkande marknadsandelar för svensk exportindustri brytas.

Lönekostnadsutvecklingen är också av avgörande betydelse för utvecklingen
av ekonomin för kommuner och landsting. I förra årets nationalbudget
redovisade regeringen att en ökning av löneökningstakten för 1988 och
1989 från regeringens mål på 4 procent till 7 procent skulle försämra den
kommunala ekonomin med drygt 13 miljarder kronor. Till följd av regeringens
handlingsförlamning på skatteområdet kan utfallet beräknas bli minst
7 procent per år genomsnittligt för de bägge åren.

De marginalskattesänkningar vi föreslår för 1990 medför att landstingens och
primärkommunernas - kostnadstutveckling kan hållas nere samtidigt
som de kommunalanställda får behålla en större del av sina inkomster efter
skatt.

5.10.2 Arbete och utbildning lönar sig

Som en effekt av de sänkta marginalskatterna kommer den s.k. skattekilen
att minska väsentligt. Den enskilde får behålla en större del av sin
arbetsersättning, vilket innebär att en ökning av arbetstiden, extraarbete,
nyföretagande etc. blir mera lönsamt. Arbetsutbudet kommer att öka.
Intresset för utbildning kan väntas växa med tanke på att de inkomstförbättringar
som kan bli följden blir betydligt mer värda.

5.10.3 Tjänstesektorn kan växa

Utrymme ges för expansion av den privata tjänstesektorn. Som tidigare
nämnts har en stor del av sysselsättningsökningen i USA ägt rum inom den
privata tjänstesektorn. Dagens höga marginalskatter motverkar en sådan
utveckling i Sverige. För att kunna betala en nettoersättning efter skatt på
1 000 kronor för ett arbete måste uppdragsgivaren (om bägge har
50 procents marginalskatt) själv arbeta ihop 5 485 kronor, vilket leder till att
dennes arbetsgivare dessutom får erlägga 1 982 kronor i arbetsgivaravgifter.

När marginalskatten sänkts till 30 procent behöver uppdragsgivaren
arbeta ihop 2 795 kronor - en minskning med 2 690 kronor (eller
49 procent). Detta möjliggör självfallet en ökad efterfrågan på tjänster.

5.10.4 Ökat sparande

Det kommer genom den föreslagna reformen att löna sig bättre att spara.
Avkastningskravet på sparande minskar. För en individ med 48 procents
marginalskatt som redan utnyttjat sparavdraget på 1 600 kronor blir i dag
kravet för att sparat kapital skall behålla sitt värde vid 4 procents inflation en
nominell ränta på nästan det dubbla beloppet - drygt 7,5 procent. Efter den
föreslagna skattereformen minskar kravet till 5,7 procent.

Genom de sänkta marginalskatterna blir också det skattemässiga värdet av
avdrag betydligt lägre. Det innebär att räntekänsligheten ökar utan att

Mot. 1988/89

Sk374

individernas betalningsförmåga minskar genom särskilda avdragsbegräns- Mot. ]
ningar. Vid en ränta för ett konsumtionslån på 15 procent blir ”nettokostna- Sk374
den” för normalinkomsttagaren i dag 7,1 procent. Efter den föreslagna
skattereformen blir kostnaden drygt 10 procent.

5.10.5 Färre i fattigdomsfällan

I dag sitter många familjer fast i vad som brukar kallas fattigdomsfällan. De
sammantagna marginaleffekterna till följd av marginalskatt, avtrappade
bostadsbidrag och i vissa fall progressiva daghemsavgifter leder till att
familjen inte genom eget arbete kan förbättra sin ekonomiska situation.

Dessa negativa effekter minskar genom vårt förslag. Bara i undantagsfall
kommer den totala effekten av skatt och avtrappade bidrag att överstiga
50 procent. Dessutom kommer behovet av inkomstprövade bidrag att
minska.

5.10.6 Ökad tillväxt

I avsnitt 3 har tidigare redovisats hur väsentligt lägre än i jämförbara
industriländer den svenska tillväxttakten varit sedan början av 1970-talet. En
stor del av denna utveckling kan hänföras till det höga skattetrycket och den
dåliga skattestrukturen. Man torde kunna hävda att uppemot 200 miljarder
kronor i resursbortfall blivit effekten av vår extrema skattesituation.

Sänkt skattetryck och reformerad skattestruktur leder till en ökad
tillväxttakt. Dessa effekter torde i viss utsträckning kunna göra sig märkbara
på relativt kort sikt. På något längre sikt blir effekterna omfattande.

Mot bakgrund av de studier som nyligen gjorts av de dynamiska effekterna
(se avsnitt 5.2) av skattesänkningar kan den skattereform som vi föreslår leda
till en ökning av tillväxten i ekonomin med sammantaget omkring
10 procentenheter över en period på ca tio år. Sverige skulle därigenom ha
goda möjligheter att återta sin forna tätposition bland västvärldens främsta
industriländer.

6 Finansiella konsekvenser av förslagen i denna
motion

I tabellen nedan redovisas de statsfinansiella konsekvenserna av våra
skatteförslag. Den helt dominerande delen av de skattesänkningar som
föreslås tillfaller inkomsttagarna i lägre inkomstlägen. Av det statiskt
beräknade skattebortfallet till följd av marginalskattesänkningen 1990
belöper sig nästan tre fjärdedelar på inkomster under 140 000 kronor.

TABELL 5

	Budgetår	Helår
Marginalskattesänkningar	10,6	25,4
Intäktsökning till följd av dynamiska effekter	-1,5	-5,8
Grundavdrag för barn	0,6	1,5
Sänkt schablonavdrag1	-0,6	-1,3
Skattesänkningar, netto	9,1	19,8

1 I en trepartimotion som väcktes i januari 1988 finansierades det föreslagna
vårdnadsbidraget bl.a. genom en minskning av schablonavdraget med 1 000 kronor.
Vi vidhåller detta förslag.

Marginalskattesänkningarna kan förväntas leda till dynamiska effekter på
ekonomin (jämför avsnitt 4.2 och 5.9) som i sin tur skapar budgetförstärkningar
och därmed kan ingå i finansieringen av de skattesänkningar vi
föreslår för nästa år. Arbetsutbudet kan förväntas öka med 3 till 4 procent
och därmed leda till budgetförstärkningar på mellan 15 till 20 miljarder på
lång sikt. På basis av Sören Blomquists studie kan man räkna med att 8 av
dessa uppkommer redan under det första året, ytterligare 6 under det
påföljande året och resterande budgetförstärkningar under perioden därefter.

I det moderata budgetalternativet uppskattas budgetförstärkningen till
följd av de dynamiska effekterna för helåret 1990 till 5,8 miljarder, vilket är
en försiktig beräkning.

Detta innebär att den statsfinansiella nettokostnaden för här föreslagna
skattesänkningar under helåret 1990 uppgår till 19,8 miljarder kronor.
Under de omedelbart följande åren sjunker nettokostnaden successivt till
7—12 miljarder kronor. Bedömningen av hur stor del av skattebortfallet som
under nästa budgetår behöver mötas med besparingar görs i vår motion om
den ekonomiska politiken.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt skattetryck i samband med en genomgripande
skattereform,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avreglering av avmonopolisering i samband med
en genomgripande skattereform,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts i övrigt om inriktningen av en genomgripande
skattereform,

4. att riksdagen beslutar om ändring i skatteskalorna för grundbelopp
och tilläggsbelopp fr.o.m. den 1 januari 1990 enligt vad som
anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinfört inflationsskydd
i enlighet med vad som anförts i motionen,

Mot. 1988/89

Sk374

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om grundavdrag för
barn i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad beskattning
av kapitalinkomster och kapitalvinster fr.o.m. den 1 januari 1990 i
enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reformerad
bolagsbeskattning i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skattesituationen för egenföretagare och ägare
av fåmansaktiebolag,

10. att riksdagen beslutar sänka schablonavdraget under inkomst av
tjänst till 2 000 kronor fr.o.m. den 1 januari 1990.

Stockholm den 24 januari 1989

Mot. 1988/89

Sk374

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Bo Lundgren (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

gotab 16573, Stockholm 1989