Motion till riksdagen
1988/89 :Sk354

av Göthe Knutson m.fl. (m, fp)
Beskattningen av bilförmån

En småföretagare är i dag omgärdad av en uppsjö stoppregler som enligt
lagstiftarna är till för att hindra vederbörande att ta ut pengar ur företaget på
ett skattemässigt förmånligt sätt. Inte sällan leder denna lagstiftning till
orimliga konsekvenser och en direkt straffbeskattning av fåmansföretagsägarna.
Ett sådant område gäller beskattningen av bilförmån.

Syftet med den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1987 (prop.
1986/87:46) var att förenkla beskattningen av bilförmåner.

De nya reglerna har, för att nå målsättningen med enkelhet, i stor
utsträckning utformats med användning av schabloner. Till grund för
schablonerna har legat nybilspriser och genomsnittliga privata körsträckor.
Gällande procentsats baseras på en privatkörning av 1 000 mil per år.

De nya reglerna har säkert lett till förenklingar för skattemyndigheterna
men knappast för ägarna till landets småföretag. De har i stället drabbats hårt
av de nya reglerna. Skattemyndigheterna anser att det råder ett sådant
samband mellan företagsledaren/delägaren och bolaget att företagsledaren/
delägaren praktiskt taget alltid måste anses ha dispositionsrätt till en
företagsbil.

Jämkning nedåt av förmånsvärdet kan ske om absolut hinder att utnyttja
bilen finns, t.ex. vid sjukhusvistelse eller om fordonet har sådan fast
utrustning eller inredning att det privata utnyttjandet begränsas.

Tolkningen av de nya reglerna får emellertid orimliga konsekvenser då de
inte tycks ta någon hänsyn till om bilen verkligen går att utnyttja privat eller
ej eller om privatkörning utgör en mycket liten del av fordonets användning.

Ett exempel på detta är ett glasmästeri i Sundsvall med fyra delägare. För
att kunna köra ut glas från företaget äger man tre s.k. pickuper. I samband
med skatterevision har nu den lokala skattemyndigheten slagit ned på att
delägarna inte uppgivit bilförmånen. För de tre pickuperna skall nu företaget
betala arbetsgivaravgifter. Därtill kommer att delägarna personligen skall
beskattas för 1 200 kr./månad var och en. Detta för företagsbilar de inte
använder privat. Samtliga delägare har egen bil.

Ett annat fall gäller ett företag utanför Stockholm där två delägare kör s.k.
servicebilar som är komplett utrustade för underhåll och service - service
som lämnas 24 timmar/dygn. Delägarna har alla privata bilar som körs på
icke-arbetstid. Här påför taxeringsmyndigheten delägarna full förmånsbeskattning
trots att bilarna endast används i mycket ringa utsträckning för
privat körning.

Någon utvärdering av de nya förmånsreglerna avseende beskattningen av

fåmansföretagsdelägare har ännu inte gjorts men mycket pekar i dag på att
denna grupp sammantaget träffas av en kraftig skattehöjning.

Det behövs en noggrann skattemässig definition av begreppet ”lätt
lastbil”. Man kan bland de bilar som i dag är typregistrerade som lätta
lastbilar urskilja två grupper. Den ena gruppen består av personbilar av
kombityp som försetts med fästanordningar, lastförskjutningsskydd etc. och
därefter registrerats som lätta lastbilar. Dessa bilar går ofta, med vissa
ombyggnader, att återställa till vanliga personbilar. Den andra gruppen
utgörs av bilar som redan från början konstruerats uteslutande för yrkesbruk,
t.ex. täckta skåpbilar.

Då lätta lastbilar p.g.a. sin konstruktion, som grundar sig på deras
huvudsakliga användningsområde, är betydligt mindre lämpade som privatfordon
borde förmånsvärdet inte alls relateras till nybilspriserna oavsett om
dessa bilar är försedda med skrymmande eller fast utrustning eller ej. Det är
vidare uppenbart att dessa bilar inte används privat i den omfattning som
tjänstebilar av personbilskaraktär används. I många fall är det säkert så att
lastbilen över huvud taget inte används privat utan att man ofta tvingas att ha
en andra bil. I den mån lastbilen används medför detta olägenheter, som man
måste acceptera p.g.a. rörelsens karaktär, snarare än någon stor förmån. Då
bör inte heller någon förmånsbeskattning ske.

Enligt ovan bör således införas ett betydligt lägre schablonbelopp för de
lätta lastbilar som används privat. Samtidigt bör man, för t.ex. fåmansföretagare,
i bevishänseende inte reservationslöst utgå ifrån att fordonet används
privat. Beviskraven för att fordonet enbart används i tjänsten bör åtminstone
vara lägre satta än vad som är förhållandet i dag.

Det kan också ifrågasättas om det är rimligt att en lastbil som väger över
3 000 kg inte skall kunna jämkas till ett lägre förmånsvärde än en lättare. Om
man utgår från att förmånsvärdet skall återspegla fordonets privatbruksvärde
borde detta vara förhållandet snarare än det omvända.

Till detta skall läggas beskattningen avseende bilförmån för företagsledare
eller närstående i fåmansbolag vad gäller bilar äldre än sex år samt s.k.
lyxbilar dvs. bilar dyrare än sju basbelopp. Det fyraprocentiga påslaget på
schablonen måste betraktas som en diskriminering av denna grupp företagsägare.

För att komma tillrätta med de ovan påtalade bristerna i gällande
lagstiftning bör följande åtgärder vidtas:

1. att ett betydligt lägre schablonbelopp för lätta lastbilar som används

privat införs,

2. att skattemyndigheterna åläggs att inte reservationslöst utgå ifrån att ett
fordon används privat,

3. att beviskraven för att fordonet används i tjänsten sätts lägre än vad som
är förhållandet i dag,

4. att lastbilar överstigande tre ton skall kunna jämkas till ett lägre
förmånsvärde än en lättare och

5. att det procentuella tillägg som utgår på personbilar äldre än sex år och
s.k. lyxbilar avskaffas.

Mot. 1988/89

Sk354

8

Hemställan

Med stöd av ovan hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om beskattningen av bilförmån för rörelseidkare och
närstående i fåmansföretag.

Stockholm den 23 januari 1989

Göthe Knutson (m)

Stig Bertilsson (m)

Ulla Orring (fp)

Sigge Godin (fp)

Isa Halvarsson (fp)
Lars De Geer (fp)

Mot. 1988/89

Sk354