Motion till riksdagen
1988/89:Sf510

av Lars Werner m. fl. (vpk)
Åtgärder i kampen mot rasism

Rasism, som bygger på en sorts ideologi eller föreställning om att den egna
rasen eller folkgruppen p.g.a. biologiska, etniska eller historiska orsaker är
överlägsen andra människor, är ovanlig i vårt land.

De organisationer som hävdar att den egna folkgruppens överlägsenhet
ger den rätt att förtrycka, utnyttja, kontrollera eller särbehandla andra
människor är relativt sett mycket små och obetydliga i vårt land. Tyvärr
utesluter inte detta att människor utsätts för omfattande negativ särbehandling
eller diskriminering såväl privat som i arbetslivet och kontakten med
samhällets institutioner.

Den öppna rasismen och invandrarfientligheten förstärks också av en
samhällsekonomisk utveckling med ökade klassklyftor och ökad utslagning
av människor. Sedan den s.k. ekonomiska krisen vid 70-talets början
har en stor ekonomisk omfördelning ägt rum; från hushållen och den offentliga
sektorn till det privata kapitalet, med ökade klassklyftor som följd.
Ett allt större antal människor slås ut ur produktionen och blir arbetslösa
eller föremål för olika arbetsmarknadsåtgärder, förtidspensionerade, eller
hänvisade till lågavlönade serviceyrken.

Så skapas grogrund och gynnsamma förutsättningar för uppkomsten av
missnöjesgrupper och fascistinfluerade partier, vilka givetvis underblåser
fördomar som främlingsfientlighet och rasism.

Främlingsfientlighetens grunder måste ständigt bekämpas.

Arbetet är centralt i de flesta människors liv. Genom arbetet får man sin
utkomst, en del av sin utveckling som människa och en stor del av sin
självkänsla. Arbetslivet ger en viktig del av ens sociala identitet och har stor
betydelse för de sociala relationerna. Inte minst viktigt är det att invandrarna
intar sin rättmätiga plats på arbetsmarknaden. I arbetslivet har invandrare
och svenskar en naturlig och mycket viktig kontaktyta. Att invandrarna
”gör rätt för sig” genom arbete påverkar också svenskarnas attityder till
dem i positiv riktning. Flyktingarna är dessutom Sveriges enda arbetskraftsreserv
numera. Arbetslösheten är f.n. låg. Ändå är:

1. arbetslösheten bland utländska medborgare konstant ungefär dubbelt
så hög som bland svenska och

2. tiden från det en flykting får uppehålls- och arbetstillstånd till dess
han/hon får ett arbete bara ökar

Dessa fakta beror delvis på diskriminering eller på institutionella faktorer
som försämrar flyktingarnas möjligheter att ta och behålla arbeten. En
orsak är att utländska högre utbildningar inte evalueras med de svenska på
ett sådant sätt att det underlättar flyktingens inträde i arbetslivet. Även

välutbildad utländsk arbetskraft fär ofta endast okvalificerat arbete till låg Mot. 1988/89

betalning. Genom sin låga placering på den sociala rangskalan aktualiseras Sf510

strukturella spänningar.

Den strukturomvandling som den svenska industrin för närvarande genomgår
har även inneburit en ökad yrkesmässig segregation för den okvalificerade
arbetskraften, dit större delen av invandrarna hör. På grund av de
nya och annorlunda krav som industrin ställer på arbetskraften idag och på
grund av försummelser i utbildning, både vad gäller svenskundervisning
och i förekommande fall yrkesutbildning, koncentreras invandrarna mer
och mer till lågavlönade serviceyrken. Detta medför en ekonomisk, social,
men också bostadsmässig segregation, som naturligtvis dels drabbar invandrarna
själva men även ökar spänningarna i samhället och ger näring åt
invandrarfientlighet.

Vpk anser att invandrarfientlighet och rasistiska tendenser givetvis utgör
ett allvarligt hot mot invandrarna och deras barn men även mot de värderingar
som ligger till grund för den svenska demokratin.

Det krävs åtgärder som främjar allsidiga kontakter i arbetsliv, bostadsområden
och t.ex. föreningslivet. Genom sådana kontakter kan förståelse
och tolerans mellan de etniska grupperna öka.

Det krävs också åtgärder som syftar till att öka kunskaperna om invandringens
historiska orsaker, klassmässiga aspekter och inte minst samhällsekonomiska
effekter. I en partimotion 1988 hemställde vpk om förslag från
regeringen till en dylik information och initiativ till en brett upplagd kampanj
och idédebatt.

Regeringen tillsatte i syfte att bekämpa rasismen en parlamentarisk kommission
mot rasism och främlingsfientlighet. Denna kommer att presentera
sin slutrapport under våren 1989. Med rätt typ av uppföljning skulle denna
kunna ge underlag för såväl en informationskampanj som en idédebatt.

Nationalkänsla och patriotism kan genom en enfaldig exploatering ge
upphov till nationalchauvinism, fascism och rasism. Det är viktigt att samhället,
d.v.s. statsmakten, dess verkställande organ och institutioner entydigt
tar avstånd från sådana avarter. Vpk anser att det är helt nödvändigt att
arbeta för att få en nationell uppslutning kring de gemensamma värden som
utgör grunden för verklig demokrati, såsom medmänsklighet, solidaritet,
omtanke, frihet och jämlikhet mellan människor. Det är den innebörden
svenskhet ska ha här hemma och internationellt. Det är därför nödvändigt
att Sverige uppfyller sina förpliktelser enligt FN:s konvention från 1965 om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Sverige ratificerade konventionen
1971 men har ändå blivit utsatt för kritik på vissa punkter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställes

1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag mot organiserad
rasism i enlighet med FN-konventionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag så att det blir möjligt
för diskrimineringsombudsmannen att beivra diskriminering

särskilt på arbetsmarknaden, 6

3. att riksdagen hos regeringen begär att översynen av utlännings- Mot. 1988/89

lagen skall leda till att den s.k. terroristparagrafen stryks, Sf510

4. att riksdagen hos regeringen begär att diskrimineringslagstiftningens
effekter kontinuerligt utvärderas i syfte att skärpa rättstilllämpningen,

5. att riksdagen hos regeringen begär att kommissionens mot rasim
och främlingsfientlighet arbete följs upp genom att permanenta
organ får fortsätta de delar av verksamheten som syftat till att stödja
antirasistiska krafter.

Stockholm den 20 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Alexander Chrisopoulos (vpk)

7

Svenskt Tryck Stockholm 1989