Motion till riksdagen
1988/89: Sf332

av Siw Persson (fp)

Ersättningen för psykologisk utredning m. m.

Ersättning via det allmänna försäkringssystemet för
psykologisk utredning och behandling inkl. psykoterapi för
legitimerade psykoterapeuter

Den psykiska ohälsan är stor i vårt land. Inget tyder på att den ska minska
— snarare tvärt om.

Inte bara de klart diagnostiserade neuroserna och psykoserna är på
frammarsch — ännu vanligare torde den odiagnostiserade, dolda, psykiska
ohälsan vara. Den ökande sjukfrånvaron för olika kroppsliga åkommor,
exempelvis ryggbesvär, magsår, högt blodtryck etc. beror i hög grad på
psykologiska faktorer. Detta har allt oftare börjat påtalas av ”kroppsläkarna”.

Självmorden är en mycket vanlig dödsorsak idag i vårt land. Det ökande
antalet skilsmässor torde inte vara somatiskt framkallade, men väl ge
avsevärda problem av psykologisk art för alla inblandade — inte minst
barnen.

Tyvärr är det fortfarande skamligt att öppet tala om sina psykiska
problem. Att i massmedierna berätta om en by-pass-operation eller sin
ledgångsreumatism är helt comme-il-faut. Att berätta om att man som
barn varit utsatt för incest och de svåra problem det fört med sig är
svårare. (Kanske har ca 5 — 10% av befolkningen varit utsatta för incest —
det är inte ovanligt att psykologer finner dessa bland sina patienter.) Det är
ganska talande att höstens incestdebatt från myndigheternas sida mest
kom att handla om förövaren och straffsatser. Offren kom bort i diskussionen.
Många av dem är i skriande behov av någon form av psykoterapi.
Problemen behöver dock inte vara av så spektakulär natur som incest. Hur
många människor vågar berätta att de inte vågar åka buss, gå på bio, träffa
andra eller att de har en livsförlamande ångest i största allmänhet? Hur
många vågar berätta om sina sexuella problem? Det är hög tid att regeringen
upphör att dra nytta av det faktum att psykisk ohälsa är tabubelagt, för
att slippa engagera sig i frågan.

Resursutsiktema för den somatiska vården är tämligen goda och det är
bra. Alla dessa mångmiljonapparater behövs säkert. Men i en situation då
det psykiska vårdbehovet bara ökar vore det rimligt att några pengar också
hamnade på denna så styvmoderligt behandlade och fattiga sektor.

Sett ur strikt ekonomisk synpunkt kostar nämligen den psykiska ohälsan
samhället enorma belopp i sjukfrånvaro, produktionsbortfall, effektivi

tetsminskning, onödiga läkarbesök, mediciner, vikarier etc. etc. Vad kostar
det samhället, att en person mitt i sin yrkesverksamma ålder tar livet av
sig?

Ett inte oväsentligt bidrag till att förbättra denna situation skulle de ca
900, av Socialstyrelsen legitimerade, psykoterapeuter som finns i landet
kunna ge. De flesta av dessa är dessvärre dömda, mot sin vilja, att stå
utanför det allmänna försäkringssystemet. Det innebär att patienterna får
betala stora summor pengar ur egen ficka för att kunna erhålla nödvändig
behandling. Det innebär också att kvalificerad psykoterapi i Sverige idag
är en klassfråga. Endast de välbeställda har råd att köpa sig möjligheten till
psykisk hälsa.

Till yttermera visso värderas de mest gediget utbildade inom den psykiska
vården till noll och intet värde av Socialstyrelsen, då de inte ersätts för
utförda tjänster. Är det försvarbart att dra fördel och nytta av en grupp
högutbildades tjänster genom att låta de behövande själva stå för kalaset?

Både ur samhällsekonomisk, rättvise- och jämlikhetssynpunkt borde det
vara självklart att ansluta de legitimerade psykoterapeuterna till det allmänna
sjukförsäkringssystemet, på samma villkor som de läkare som har
denna utbildningsbas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att lösa
ersättningsfrågan för psykologisk utredning och behandling utförd
av legitimerad psykoterapeut vid sidan av den offentliga hälso- och
sjukvården.

Stockholm den 25 januari 1989

Siw Persson (fp)

Mot. 1988/89
Sf332

4