Motion till riksdagen
1988/89 :Sf274

avLarsWernerm.fi.
Tandvårdskostnaderna vid amalgamsanering

I en nyligen genomförd enkät (Forsberg) visades att närmare 370 000
människor i Sverige anser sig vara kvicksilverpåverkade genom sina amalgamfyllningar
i tänderna. 100 000 av dessa personer har påbörjat eller slutfört
amalgamsanering. Knappast någon har fått sin sanering bekostad av
tandvårdstaxans s.k. omgörningsparagraf.

Tillämpningen av denna paragraf måste göras mer generös. De människor
som genom läkare rekommenderas att byta ut sina amalgamfyllningar måste
få full kostnadsersättning via tandvårdstaxan.

De personer som efter utredning visat sig lida av dental kvicksilverförgiftning,
eller metallsyndrom som sjukdomen kallas på fackspråk, måste också
erhålla ekonomiskt stöd av samhället. De är ofta långtidssjukskrivna,
ordinerade diet, vila, vitamin- och mineralterapi samt tandsanering i långsam
takt.

Vid arbetsskada gäller en särskild s.k. bevisregel. Påverkan av amalgam
bör enligt vpk behandlas på samma sätt. Sambandet mellan amalgam och
sjuklig påverkan ska anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talar emot
det.

För många av de drabbade innebär sjukdomen en ekonomisk katastrof.
Det är svårt att få diagnosen metallsyndrom godkänd av försäkringskassan
och många läkare väljer att i stället för metallsyndrom skriva något av
patientens svåraste symptom, som beror på förgiftningen, som motivering
för sjukskrivningen. Därmed undviker läkaren konfrontation med försäkringskassan
och socialstyrelsen. För patienten innebär detta att tandsaneringen
måste ske på egen bekostnad.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att människor som
av läkare konstaterats ha blivit sjuka av tandamalgam skall få
tandsanering utförd med kostnadstäckning via tandvårdsförsäkringen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i
uppdrag att utfärda föreskrifter om att samband mellan amalgam och
sjuklig påverkan skall anses föreligga om inte betydligt starkare skäl
talar emot det.

Stockholm den 19 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Gudrun Schyman (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

Mot. 1988/89
Sf274

9