Motion till riksdagen
1988/89:Sf26

av Sigge Godin m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1988/89:111 om
utlandssvenskarnas avgifter vid sjukhusvård i
Sverige, m.m.

I propositionen föreslås en rad förändringar inom skilda områden av
sjukförsäkring, delpension, tidpunkt för inkomstprövad pensionsförmån och
förfarandet vid arbetsskadeärenden. Flera av de föreslagna förändringarna
är smärre justeringar i det stora och komplicerade regelverk som socialförsäkringssystemet
utgör. Vi har tidigare efterlyst ett total översyn i stället för
de detaljförändringar som regeringen med jämna mellanrum beslutar om. Vi
vidhåller denna ståndpunkt, men vill ändå kommentera några av de förslag
som framförs i propositionen.

Utlandssvenskars sjukvårdsavgifter

För utlandssvenskars avgifter för sjukvård i Sverige föreslås ett nytt system
där de lyfts ur lagen om allmän försäkring och ersätts med ett åtagande från
sjukvårdshuvudmännen. Föredragande statsråd motiverar denna förändring
med att det ”inte är adekvat att utge förmåner från den svenska sjukförsäkringen
för personer som inte är bosatta i Sverige och för vilka socialavgifter
inte betalas”. Vidare sägs att nuvarande regler är ”svåröverskådliga” och att
de ”kommit att uppfattas som orättvisa”.

Vi vill emellertid ifrågasätta om det avtal mellan Landstingsförbundet och
socialdepartementet som skall ersätta de nuvarande lagreglerna gör det hela
så mycket klarare och rättvisare.

För det första saknas i propositionen någon redogörelse för det sämre
rättsskydd som följer av att en lagregel nu föreslås bli ersatt med ett avtal.
Det ligger nära till hands för många svenskar som är bosatta utomlands att
uppfatta detta som en trygghetsmässig försämring.

För det andra saknas entydiga definitioner av en rad använda begrepp, t ex
”utlandssvensk”, ”personer bosatta i utlandet” och ”utsända personer”.

I avtalet görs undantag från de nya reglerna för vissa grupper, t ex präster,
missionärer och volontärer som arbetar i utvecklingsländer. Denna avgränsning
av en viss grupp ”utlandssvenskar”, som alltså även fortsättningsvis
skall få vård i Sverige till kostnader som motsvarar det de skulle ha betalat om
de bott hemma, kan ifrågasättas. Vilka länder som är att betrakta som
”utvecklingsländer” finns det förvisso internationellt vedertagna definitioner
av, men om en missionär befinner sig i ett sådant land under en tidsperiod
då FN i sin statistik flyttar det till gruppen ”NIC-länder” blir konsekvensen
av avtalstexten att denne missionärs sjukvårdskostnader plötsligen blir andra
också. Eller skall socialstyrelsen omförhandla avtalet med Landstingsför

bundet då? Och vem är egentligen volontär? Omfattas alla former av Mot. 1988/89

biståndsverksamhet av detta begrepp? När det gäller t ex barnbidragen finns Sf26

generella undantag för präster och missionärer, sorn inte är begränsade till
vissa länder.

Det finns andra yrkeskategorier som på goda grunder skulle kunna
hänföras till undantagen. Dit hör t ex lärare vid svenska skolor utomlands.

Skolorna är statsbidragsstödda, är nödvändiga för att biståndsarbetare och
svenska företags personal skall kunna ha med sina familjer under utlandsvistelsen,
men lärarna som arbetar där anses inte ”utsända” eftersom huvudmannen
för skolan ofta är en juridisk person på plats i form av en lokal
skolförening.

Ett annat exempel på oklarhet i avtalet är att ”utsänd persons familjemedlem”
föreslås undantagen från förändringarna, men en ordentlig definition
av vad Landstingsförbundet menar med ”utsänd person” saknas.

Vi anser att det är av mycket stor betydelse att de regler som gäller för
utlandssvenskars sjukvård inte utformas så att de på något sätt försvårar ett
utökat bistånd, svenska företags rekryteringsmöjligheter i andra länder eller
någon annan form av internationalisering. Kontakter och utbyte mellan
länder, inklusive bosättning i utlandet under kortare och längre perioder, ser
vi som något positivt. Situationen för de personer som benämns ”utlandssvenskar”
får därför inte försämras genom riksdagsbeslut om sjukvårdavgifter.

De föreslagna avgiftsnivåerna blir sannolikt lägre för vissa personer och
högre för andra. Hur förändringarna kan tänkas slå för olika kategorier av
utlandssvenskar är mycket svåröverskådligt. Propositionen ger ingen ordentlig
vägledning. Vår slutsats är att det kommer att bli mycket stora svårigheter
att tolka dessa regler för såväl sjukvårdsadministratörer som vårdsökande.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett mera genomarbetat
förslag om utlandssvenskarnas vårdavgifter i Sverige.

Förenklat beslutsförfarande i vissa arbetsskadeärenden

Föredragande statsråd föreslår att det förenklade beslutsförfarandet i vissa
arbetsskadeärenden bör avse även ärenden om ifrågasatt recidiv av en
tidigare godkänd arbetsskada. De kategorier av arbetsskadeärenden för
vilka sedan tidigare tillämpats ett förenklat beslutsförfarande, dvs som
tjänstemän på försäkringskassorna själva får avgöra, har främst avsett
arbetsskada till följd av buller eller i form av pleuraplack till följd av inverkan
av asbest. Efter en begränsad försöksverksamhet infördes from 1 januari
1989 en generell behörighet för tjänsteman att avgöra ärenden om arbetsskada
som är av okomplicerad natur. Nu vill regeringen alltså utvidga denna rätt
till recidiv.

Arbetsbelastningen i försäkringskassorna är fortsatt mycket stor. Ärendebalanserna
växer och arbetsskadeärenden tar f n i genomsnitt 11 månader att
handlägga. Till detta kommer i många fall åratal av väntan på avgöranden i
försäkringsdomstolarna. Den tyngande hanteringen av arbetsskade- och
sjukpenningärenden gör det svårt för kassorna att ge tillräckligt utrymme åt
rehabiliteringsärenden. 6

Alla dessa exempel på problem är illustrationer till hur komplicerade och Mot. 1988/89
svåröverskådliga dessa system är och hur angeläget det är att genomföra en Sf26
total översyn. Den lilla förändring som regeringen nu föreslår kan inte
bedömas isolerat från övriga förhållanden i arbetsskadeförsäkringen. Vilka
blir konsekvenserna för den enskilde, för handläggarna på försäkringskassorna
och för hanteringen i stort? Dessa frågor har regeringen inte ens
försökt besvara.

Sjukpenning under rehabilitering

Samma brist på analys kännetecknar förslaget om sjukpenning för rehabilitering.
Förslaget kan ses som ett steg i rätt riktning för dem som genomgår
rehabilitering. Samtidigt är det ett tydligt tecken på hur krångligt hela
sjukpenningsystemet blivit genom den timsjukpennning som genomfördes
1988. Det föreliggande förslaget är ett borttagande av ett undantag som
föreslogs i prop 1986/87:69 då föredragande statsråd skrev att det var svårare
för försäkringskassan att avgöra den sammantagna arbetssituationen för dem
som genomgår rehabilitering. Att timsjukpenningreformen inneburit svåröverskådliga
konsekvenser för såväl de försäkrade som för dem som har att
besluta om ersättningsnivåer hos försäkringskassan är uppenbart.

Vi har inga invändningar mot detta förslag isolerat, men vill än en gång
efterlysa en total översyn av sjukförsäkringen och alla andra delar av
socialförsäkringssystemet.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1988/89:111 i den del som avser
utlandssvenskarnas avgifter vid sjukvård i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en total översyn av socialförsäkringssystemet.

Stockholm den 22 mars 1989

Sigge Godin (fp)

Barbro Sandberg (fp) Maria Leissner (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

1