Motion till riksdagen
1988/89: Sf232

av Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c)
Egenavgifterna

Den allmänna försäkringen skall ha en solidarisk och obligatorisk karaktär.
Det är mycket anmärkningsvärt att riksdagens socialistiska majoritet under
flera år hänvisat just till detta när man avslagit motioner av bl.a. undertecknad
Olsson om regeländringar syftande till överensstämmelse mellan egenavgifter
och förmåner inom sjukförsäkringen och ATP.

Något direkt samband mellan avgifter och förmåner finns nämligen inte i
den allmänna försäkringen. Detta medför att egna företagare med låga
inkomster betalar tusentals kronor i avgifter årligen utan att få motsvarande
förmåner i form av rätt till sjukpenning och ATP. Vi vill hänvisa till exemplen
i tidigare motioner (senast 1987/88:Sf263).

För att kort redovisa situationen kan erinras om att inkomster under 6 000
kronor ej berättigar till sjukpenning, men att avgiften på t.ex. 5 900 kronors
årsinkomst är 566 kronor.

När det gäller ATP ger inkomster under drygt ett basbelopp (f.n. 27 900
plus 100 kronor) inga ATP-poäng. Trots detta får en egenföretagare med en
inkomst på just ett basbelopp erlägga 3 069 kronor i ATP-avgift.

Pensionstillskott utgår med 48 % av basbeloppet till dem som saknar rätt
till ATP eller som har ATP understigande detta belopp. Det innebär faktiskt
att en egenföretagare med inkomst ej överstigande 1,8 gånger basbeloppet
(50 220 kronor) kan betala upp till ungefär 5 500 kronor i ATP-avgift utan att
därför få någon ATP-pension.

Det kan synas som orealistiskt låga inkomster som här tagits med i
exemplen. Men faktum är att många småföretagare under uppbyggnadsskeden
och även vid år av motgångar kan tvingas redovisa mycket låga
inkomster. Om två makar är verksamma i ett företag har de även rätt att dela
inkomsten mellan sig varför redovisade inkomster under 50 000 kronor inte
alls är ovanliga.

Detta med höga avgifter på låga inkomster är särskilt ett landsbygdsproblem.
För att få - eller behålla - levande bygder är det viktigt att stimulera
småföretagsamhet av olika slag. Vi anser att gällande regler för egenavgifter
för företagare med låga inkomster tyvärr har motsatt effekt jämfört med de
olika åtgärder som behöver vidtas för att ”hela Sverige skall leva”.

Även för dem som är anställda på exempelvis deltid erläggs arbetsgivaravgifter
som inte står i relation till vederbörandes förmåner. Härvid är dock att
märka att det är en avsevärd skillnad eftersom företagaren själv betalar sina
avgifter medan för anställda arbetsgivaren erlägger avgifter baserade på
totala lönesumman för alla anställda.

Ur rättvisesynpunkt och för att inte motverka människors vilja att ta Mot. 1988/89

initiativ måste reglerna för fastställande av egenavgift för dem som räknas Sf232

som företagare och har begränsade inkomster ändras. Det kan inte accepteras
att dessa små skall betala avgifter som endast går till att finansiera
förmåner för dem som har bättre inkomster. Att de minst bemedlade skall
drabbas förhållandevis hårdast kan inte få fortsätta.

Formella eller administrativa skäl får inte tas som intäkt för accepterande
av ett orättvist system. Ändringar måste genomföras och måste syfta till en
rättvisa och överensstämmelse mellan avgifter och förmåner i vart fall för
företagare med små inkomster, men helst för alla som själva betalar sina
avgifter.

Om lösningen finns i ett system med ett tillräckligt stort avgiftsfritt
bottenbelopp eller i ett system som på annat sätt ger överensstämmelse
mellan avgifter och förmåner får prövas.

Med hänsyn till rådande systems fullständigt oacceptabla effekter bör
riksdagen hos regeringen anhålla om att frågan skyndsamt utreds och förslag
föreläggs riksdagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till överensstämmelse
mellan egenavgifter och förmåner inom sjukförsäkringen och
ATP för företagare med låga inkomster.

Stockholm den 17 januari 1989

Martin Olsson (c) Stina Eliasson (c)

14