Motion till riksdagen
1988/89:N472
av Ivar Franzén m.fl. (c)
Stödet till solvärmeanläggningar
Det finns en bred enighet om att solenergin är miljövänlig och att den bör
prioriteras i framtidens energisystem. Inte minst regeringen har i energi- och
miljöpropositioner framhållit solenergins möjligheter och vikten av att satsa
på den.
Mot denna bakgrund är regeringens ”misskötsel” av stödet till små
solvärmeanläggningar anmärkningsvärd och har allvarligt skadat marknaden
för denna typ av solvärmeanläggningar.
Stöd till solvärmeanläggningar infördes av Fälldinregeringarna. 1984 (SFS
1983:1108) förändrades detta till ett 50 % investeringsbidrag för mindre
solvärmeanläggningar. 1986 tog pengarna slut och större delen av 1986 och
1987 rådde stor oklarhet avseende vilka möjligheter till bidrag som förelåg. I
dec. 1986 fattade regeringen beslut om att ytterligare 10 miljoner skulle
utnyttjas för stöd till mindre solvärmeanläggningar. Dessa pengar blev dock
inte tillgängliga för nya bidragssökande förrän i dec 1987.1987 blev på grund
av regeringens oförsvarbara senfärdighet ett förlorat år för små solvärmeanläggningar.
1987 (SFS 1987:771) ändrades bidragsnivån från 50 % till 35 %. Redan
våren och sommaren 1988 var det åter dags för oklarheter avseende
bidragsmöjligheterna. Bidragssökande kunde inte få några klara besked.
Kommuner, länsbostadsnämnder och boverket, ingen kunde ge besked om
bidrag kunde påräknas eller inte. Inte heller miljö- och energidepartementet
kunde lämna något klart besked.
Det är en gemensam bedömning från aktörerna på solvärmemarknaden att
försäljningen av små solvärmeanläggningar skulle varit flerdubbelt större om
bidragsgivningen fungerat kontinuerligt och smidigt sedan 1982.
I ett interpellationssvar den 12 dec. 1988 avseende stödet till små
solenergianläggningar säger miljö- och energiministern följande: ”Under
hela 80-talet har generösa investeringsstöd lämnats till mindre solvärmeanläggningar.
De medel som riksdagen vid flera tillfällen avsatt för detta
ändamål är nu förbrukade. Samtidigt har ett långsiktigt forsknings- och
utvecklingsarbete bedrivits som resulterat i betydande framsteg inom
solvärmeområdet. Kostnaderna för solvärmeanläggningar har kunnat reduceras,
samtidigt som prestanda har förbättrats. En fortsatt kostnadsminskning
är dock nödvändig om tekniken skall kunna konkurrera med andra
uppvärmningsformer.
Enligt regeringens bedömning kommer inte fortsatt investeringsstöd att
bidra till en sådan utveckling i tillräcklig omfattning. Vad som istället krävs
för att dessa kostnadsreduceringar skall kunna uppnås under 1990-talet är Mot. 1988/89
insatser för forskning och utveckling tillsammans med stöd till propotyp- och N472
demonstrationsanläggningar. ”
I sak innebär detta att marknadsuppbyggnaden för små solvärmeanläggningar
i fortsättningen skulle ske helt utan något stöd. Solenergin missgynnas
därmed gentemot alla etablerade energialternativ. Vinsterna från äldre
mycket billig vattenkraft har använts för att stödja kärnkraftens utbyggnad
och kommer fortsättningsvis vara en mycket viktig finansieringskälla när
kraftbolagen skall investera i nya energiproduktionsanläggningar.
Solenergin som är den mest miljövänliga och den mest beständiga energin
kommer inte att ha någon möjlighet att få del av vinstpengar från
vattenkraften. Det är små belopp som krävs för att ge små solvärmeanläggningar
ungefär likvärda finansieringsmöjligheter med kraftbolagens investeringar.
5—10 miljoner per år skulle sannolikt räcka, men kravet är att ett
35 %-bidrag ges kontinuerligt under minst 3 år, så att tillverkarna av
solfångare vågar investera i ny effektiv produktionsutrustning och marknadsuppbyggnad.
Det fanns reservationer 88.07.01 på anslag E 22 (85/86) för stöd till
solvärmeteknik och bidrag till energiinvesteringar på sammanlagt
57.808.498:-. Ungefär hälften uppges vara helt obundet. Det finns alltså goda
möjligheter att inom befintliga ramar ge ett angeläget stöd till små
solvärmeanläggningar. Det är tveksamt om miljö- och energiministerns
uppgift om stödpengarna till små solvärmeanläggningar är korrekt. Det är
möjligen så att pengarna i ett sent skede har disponerats till annat och att
utlovade men ej utnyttjade bidrag ej återförts till anslaget. Tyvärr har det
inte hittills gått att få en tillfredsställande redovisning av detta.
Under de senaste åren har solvärmetekniken utvecklats mycket snabbt.
Kostnaden per m2 plana solfångare har halverats och verkningsgraden mer
än fördubblats på en femårsperiod. Kostnaden per kWh solenergi (räknat
med 5 % realränta) har sjunkit från i storleksordningen 1:50 till 30-40 öre
under gynnsamma förhållanden. Solenergin har alltså goda förutsättningar
att i ett flertal tillämpningar konkurrera med ny elproduktion om solenergin
får likvärda finansieringsmöjligheter. På plussidan finns därutöver solenergins
överlägsna miljövärden och beständighet. Det är tveklöst samhällsekonomiskt
viktigt att solenergi inte konkurreras ut på grund av sämre
finansieringsmöjligheter.
Tvärtemot vad miljö- och energiministern säger så är det inte långsiktig
forskning och byggande prototyper som kan ge snabba kostnadssänkningar
för solvärmetekniken, utan det är en större marknad som ger möjlighet till en
”industriell” produktion av plana solfångare. Det verkar som om miljö- och
energiministern vill förhindra en sådan utveckling. Möjligen är det solvärmens
småskalighet och totala obundenhet som oroar miljö- och energiministern,
som tycks se energimarknadens stora aktörer som enda fasta (punkten i
energipolitiken.
Under 1988 har det skett en viss marknadsuppbyggnad för små solvärmeanläggningar.
Den håller nu på att helt raseras och tillverkningen av solfångare
flyttas utomlands. Allt beroende på att regeringen medvetet eller omedvetet
misskött stödet till små solvärmeanläggningar.
För att ge små solvärmeanläggningar något så när lika konkurrensförutsättningar
med traditionella energiproduktionsanläggningar måste ett minst
35-procentigt stöd ges under i första hand en treårsperiod. Även om det inom
ramen för tidigare anvisade medel borde vara möjligt att lösgöra tillräckliga
resurser, så bör riksdagen för att inga förseningar och byråkratiska låsningar
skall uppstå nu anvisa nya medel för just stöd till små solvärmeanläggningar.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar att ett 35-procentigt investeringsstöd skall
utgå till alla nya små solvärmeanläggningar som uppfyller aktuella
krav på funktion och kvalité och att stödet i första hand skall utgå
under en period av 3 år med början den 1 juli 1989,
2. att riksdagen för stöd till små solvärmeanläggningar budgetåret
1989/90 anvisar ett förslagsanslag på 10 miljoner och fastställer
beslutsramar för budgetåren 1990/91 och 1991/92 till 15 resp. 20
miljoner.
Stockholm den 25 januari 1989
Ivar Franzén (c)
Kersti Johansson (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Andersson (c)
Håkan Hansson (c)
Jan Hyttring (c)
Börje Hörnlund (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Göran Engström (c)
Kjell Ericsson (c)
Mot. 1988/89
N472
13