Motion till riksdagen
1988/89 :N463

av Ivar Franzén m.fl. (c)
Kärnkraften

Energipolitiken - historisk översikt
Energipolitiken före 1976

Energipolitiken har under snart två decennier varit en av de mest debatterade
politiska frågorna. Politiken före 1976 präglades av socialdemokraternas
centralistiska och koncentrationsinriktade syn på hur energisystemet borde
utformas. Centerpartiet drev länge ensamt kravet på att energiförsörjningen
i det längre perspektivet i huvudsak måste tillgodoses genom en effektivare
energianvändning och utnyttjande av inhemsk, miljövänlig och förnybar
energi. Centerpartiet drev kraven på en omställning av energipolitiken under
starkt motstånd från de partier som representerade majoriteten vid 1975 års
energipolitiska beslut. Dessa partier gav då i alla lägen sitt stöd åt den farliga
och storskaliga kärnkraften.

Det var en utbredd uppfattning, när planeringen och byggande av de första
kärnkraftverken påbörjades, att kärnkraften skulle vara både en ren och
billig energikälla. I slutet av 1960-talet blev emellertid kärnkraftens risker
alltmer uppenbara och det stod efter hand klart att mycket omfattande
problem stod att lösa innan kärnkraften kunde anses säker.

Såväl utanför som i riksdagen aktualiserade företrädare för centerpartiet
problemen med kärnkraftens risker. Thorbjörn Fälldin tog bl a upp frågan i
ett tal 1973, där han bl a krävde en ingående prövning av kärnkraftens
fortsatta roll för energiförsörjning med hänsyn till de risker som är förbundna
med utnyttjande av kärnenergi. I riksdagen krävde centerpartiet ett uppskov
med kärnkraftproduktionen. 1975 års energipolitiska beslut förutsatte en
kontinuerligt ökad användning av såväl olja och kol som el. Centerpartiets
strävan att försöka få till stånd en ökad användning av inhemska bränslen
förlöjligades. ”Centern tror att man kan basera energiförsörjningen på
kottar och pinnar”, hette det bl.a. Följderna av en kärnkraftsavveckling
skulle bli katastrofala för sysselsättning och välfärd, menade man. ”Med
centerns energipolitik kommer vi att få återgå till backstugusittarnas och de
flämtande stearinljusens Sverige”, uttalade kärnkraftförespråkarna tvärsäkert.

Energipolitiken 1976-1982

Regeringsskiftet 1976 innebar att energipolitiken fick en ny inriktning.
Politiken inriktades stegvis på att forma ett decentralistiskt energisystem,

byggt på mångfald, energihushållning och användning av inhemsk förnybar Mot. 1988/89
och miljövänlig energi. De förslag som framlades efter folkomröstningen om N463
kärnkraften 1980 följde upp centerpartiets krav på åtgärder för en förbättrad
resurshushållning för säkerställande av kärnkraftens avveckling och ett
minskat oljeberoende. Konkreta beslut fattades om bl a den s k energisparplanen,
oljeersättnings- och energiforskningsprogrammen.

De energipolitiska besluten under denna period hade således en målmedveten
strävan att såväl styra över energianvändningen mot utnyttjande av
miljövänliga, förnybara energikällor som att åstadkomma en medveten
energihushållning. Besluten 1980 och 1981 är exempel på detta.

Vi har senare i ett stort antal motioner sammanfattat de insatser som
vidtogs för att inleda förnyelsen av energisystemet detta år.

Socialdemokratisk energipolitik

Före folkomröstningen

De energipolitiska förslag som den socialdemokratiska oppositionen förelägger
riksdagen efter regeringsskiftet 1976 bygger under de första åren helt på
den centralistiska och storskaliga synen. Politiken är ensidigt produktionsinriktad.
I motion 1976/77:1335 förespråkas t.ex storskaliga satsningar, bl a
ställs krav på förprojektering av en svensk upparbetningsanläggning av
utbränt kärnbränsle. I flera motioner kritiseras den dåvarande regeringen för
att försena den storskaliga satsningen på kärnkraften och krav ställs på att
förutsättningar för avtappning av hetvatten från reaktorn i Forsmark 3 skall
finnas (se t ex motion 1977/78:1816).

I sin partimotion (motion 1978/89:2413) i anledning av folkpartiregeringens
energiproposition våren 1979, konstaterar socialdemokraterna med
tillfredsställelse att denna proposition ansluter till socialdemokratins koncentrationsinriktade
synsätt. I motionen understryks bl a att man ”varken
bör avveckla kärnkraften eller binda sig vid kärnkraften”. Man ställer sig
från socialdemokratins sida positiv till inhemsk uranbrytning. Man förespråkar
en utbyggnad av Kalix älv. Det understryks att kol i princip kan utnyttjas
för att sprida beroendet av importerade energislag.

Folkomröstningen

Samtidigt med att den sistnämda motionen presenterades i mars 1979
inträffade kärnkraftolyckan i Harrisburg. Denna ledde till att övriga partier
ändrade ståndpunkt och godtog centerpartiets krav på folkomröstning om
kärnkraften. Folkomröstningen resulterade i att riksdagen sedermera beslutade
att kärnkraften skall vara avvecklad senast år 2010.

Efter folkomröstningen

I samband med 1981 års energipolitiska beslut kritiserades den dåvarande
regeringen av socialdemokraterna för att man då (1981) inte presenterade en
genomtänkt syn på elförsörjningen under 1990-talet. Det finns, menade 1981
års socialdemokrater,”en allvarlig risk att 1990-talets beslutsfattare kommer

att ställas inför valet av en massiv utbyggnad av kolbaserad kondenskraft och
bibehållande och en fortsatt utbyggnad av kärnkraften”.

Även i den partimotion som väcktes av socialdemokraterna våren 1982
understryks kravet på kraftfulla åtgärder för att säkerställa kärnkraftens
avveckling. I motionen konstateras vidare att ”inom ett flertal områden
måste arbetet ske snabbt för att inte möjligheterna att avveckla kärnkraften
skall försvåras”.

Regeringsskiftet 1982

I regeringsställning efter valet 1982 har emellertid socialdemokraterna
underlåtit att i konkret handling följa upp de krav man ställde i opposition.
Däremot har regeringen och företrädare för regeringen vid upprepade
tillfällen i ord betonat vikten av satsningar på energihushållning, effektivare
energianvändning och satsning på inhemsk energi. Den 1985 presenterade
propositionen om energipolitiken (1984/85:120), innehöll många utfästelser
men få konkreta åtgärder.

Det mest anmärkningsvärda var regeringens, med tanke på motioner och
utfästelser, avsaknad aven konkret avvecklingsplan. Våren 1985 talade man
om behovet av en ”strategi för oljeersättning och kärnkraftsavveckling”.
Föredraganden konstaterade dock att utvecklingen ”beträffande såväl
hushållning och effektivisering som miljövänlig teknik går snabbt”.

1985 års val

I artiklar inför valet 1985 (DN 17/8 och 6/9) hävdade miljö- och energiministern
att arbetet med awecklingsplanen befann sig i ett ”inledande skede” och
fortsatte: ”De program vi nu har kommer steg för steg att kunna utvecklas
och förbättras. Mycken ny kunskap har tagits fram och goda resultat har
nåtts.” I magistrala ordalag konstaterades även att en röst på något annat
parti än socialdemokraterna var ett hot mot kärnkraftavvecklingen. Samtidigt
beklagade statsrådet att hon våren 1985 ”missade möjligheterna till en
bred samling” kring en avvecklingsplan och underströk att ”det får inte
upprepas”.

Efter valet 1985 gav socialdemokraterna i olika sammanhang sken av att
fortsätta kampen för kärnkraftens avveckling. Samtidigt har dock de tidigare
uttalandena om att utvecklingen för alternativen sker snabbt tonats ned. I
stället började man tala om att vi måste utnyttja dagens förmånliga situation
och den tid vi har på oss att utveckla det nya energisystemet. Energiministern
betonade att ”vi inte får skjuta besvärliga problem framför oss. Vi måste ta
itu med uppgiften nu”.

Socialdemokratisk energipolitik efter olyckan i Tjernobyl

I april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Från centerpartiet
ställdes krav på omedelbara åtgärder för att inleda avvecklingen med en
urdrifttagning av Barsebäck och Ringhals 2. Riksdagens majoritet avstyrkte
dessa krav med hänvisning till att en utvärdering av olyckans konsekvenser
för det svenska kärnkraftprogrammet skulle ske.

Miljö- och energiministern gav dock i tal och artiklar fortfarande uttryck

Mot. 1988/89
N463

för till synes kraftfulla ambitioner i syfte att förändra energipolitikens Mot. 1988/89

inriktning. I en DN-artikel 2/10 1986 framhöll Birgitta Dahl att ”vi har inom N463

den närmaste tiden en historisk möjlighet att, efter år av konflikter på
energiområdet, åstadkomma en nationell samling kring en förändring av vårt
energisystem. Då kan vi inte fantasilöst och fastlåst bygga vidare på den
traditionella energikulturen.” Miljö- och energiministern fortsatte: ”Vi
måste spänna bågen högre och anstränga oss till det yttersta både när det
gäller hushållning och nya alternativ.” Alla måste ställa upp på denna uppgift
- politiska partier, folkrörelser, myndigheter, kraftföretag, industrin, kommuner,
forskare, tekniker etc-fastslog Birgitta Dahl. ”De av oss som sviker
förväntningarna kommer att förverka sitt förtroende hos människorna.”

Birgitta Dahl angrep också i en DN-artikel 26/1 1987 både kärnkraftförespråkare
och kärnkraftmotståndare. ”Det är konstigt att så många människor
på det här området är alldeles förstockade. Ibland kallar jag dem för
jesuiter och de sista dagars heliga”.... ”Vi står nu faktiskt inför en historisk
möjlighet att vända det här skeppet och den möjligheten bör vi ta”...”Korn
igen senare så skall ni få se att vi vågar vända upp och ned på saker och ting på
energiområdet.”

Energirådets rapport

Under hösten 1986 presenterades energirådets rapport om konsekvenserna
av olyckan i Tjernobyl för svensk del. Majoriteten ansåg att olyckan inte
påverkade säkerhetsfrågorna i det svenska kärnkraftprogrammet. Rapporten
remissbehandlades och överläggningar mellan partierna hölls. Regeringen
presenterade dock inget som helst konkret motbud till det alternativ som
centerpartiet presenterat.

Partiöverläggningar

Överläggningarna mellan de politiska partierna bröt samman i början av
februari eftersom regeringen inte kunde ange var den stod. Den 27 mars 1987
angav det verkställande utskottet inom socialdemokratin vilka utgångspunkter
som skall ligga till grund för den fortsatta hanteringen av energifrågan.

Bia underströks i uttalandet det att det fanns ”ekonomiska och industriella
skäl för att vi så snabbt som möj ligt sätter igång processen med att utveckla de
nya energikällorna och förbättra hushållningen med energi. Därför skall vi
nu starta arbetet med hushållning med energi och med tillförsel av ny
energi.”

Splittrad socialdemokrati

Splittringen och oviljan inom socialdemokratin att fullföja de långtgående
utfästelserna som man tidigare givit, framgår klart av energi- och miljöministerns
uttalande inför Nordiska rådets vårsession, där hon sade att ”kärnkraftavvecklingen
är en fråga som måste handläggas med all den omsorg läget
kräver. Just nu mår frågan bäst av att vila. Vi arbetar för fullt med ärendet.”

6

Proposition 1986/87:159 Mot. 1988/89

N463

Regeringen lyckades inte samla sig till några reella förslag. I stället lämnades
i slutet av maj en ”principproposition” som visade att de ambitioner miljöoch
energiministern påstod sig ha angående avvecklingen av kärnkraften och
förnyelsen av energisystemet inte följdes upp i konkret handling. Efter fem
år i regeringsställning och drygt ett år efter Tjernobyl meddelades då att man
nu skulle starta arbetet med att utveckla alternativen. De löften man givit och
de uttalanden man gjort hade ingen som helst grund. De var bara avsedda att
lugna människors oro och ge intryck av handlingskraft. De förpliktigande
uttalanden som regeringsföreträdare gjort efter olyckan i Tjernobyl har på
intet sätt motsvarats av konkreta handlingar.

Tvärtom hade regeringen försämrat möjligheterna för alternativen. Man
har t ex slopat stödet till energihushållning i bebyggelse. Det statliga stödet
till kommunal energirådgivning har tagits bort. Stödet till anläggningar för
alternativ energiproduktion - exempelvis små vattenkraftverk och biobränsleanläggningar
- har upphört, trots att riksdagen med stor majoritet givit
regeringen i uppdrag att förstärka dessa insatser. Man har istället beslutat att
ånggeneratorerna i Ringhals skall bytas ut för miljardbelopp. Samtidigt låter
man marknaden för inhemska bränslen ryckas undan genom prisutvecklingen
på oljemarknaden. Det enda konkreta som olyckan i Tjernobyl lett till har
varit uppdrag till energirådet och löften om en proposition i anledning av
detta material. Av en utlovad opartisk och analyserande rapport blev en
traditionell utredning, vars innehåll helt anpassats efter de krav makthavarna
på den nuvarande energimarknaden ställer.

Proposition 1986/87:159 var också ett eko av vad industrin och kärnkraftvänner
inom socialdemokratin står för. I propositionen fanns ingenting kvar
av Birgitta Dahls uttalanden om tekniken och alternativens möjligheter.

Dessförinnan hade riksdagsmajoriteten avslagit en mängd konkreta förslag i
anledning av budgetpropositionen om stöd till förnyelse av energisystemet.

Bl a föreslogs från centerpartiet att det nyligen borttagna stödet till små
vatten- och vindkraftverk och biobränsleanläggningar skulle återinföras.

I propositionen uttalades att regeringen skulle - efter att ha raserat mångt
och mycket av det stöd för effektivare energianvändning och användning av
inhemsk förnybar energi som tidigare byggts upp - ”nu starta arbetet med
hushållning och tillförsel av ny energi”. Mot bakgrund av den aviserade
propositionen hade huvudelen av energifrågorna skjutits upp till innevarande
riksmöte. Kontentan av proposition 1987/88:159 var att en proposition
aviserades till våren 1988. En splittrad socialdemokrati förhalade och
försenade på nytt nödvändiga beslut för att förnyelsen och omställningen av
energisystemet skulle kunna ske.

Proposition 1987/88:90

Riksdagens behandling av prop 1987/88:159 jämte motioner under hösten
1987 innebar inte några konkreta beslut för att stimulera omställningen av
energisystemet utan de konkreta förslag som väckts av främst centerpartiet
avslogs med hänvisning till den aviserade propositionen.

I den proposition som presenterades för riksdagen våren 1988 angavs att 7

energipolitikens huvuduppgift inför 1990-talet var att skapa de förutsättning- Mot. 1988/89

ar sorn behövs för att omställningen av energisystemet skall kunna fullföljas. N463

De uttalanden och allmänna bedömningar som gjordes i propositionen

angående energianvändning, elproduktionens uppbyggnad, faktorer för

pris- och kostnadsutveckling, satsningen på biobränslen m.m. anslöt i

betydande delar till den syn som vi framfört från centerpartiet. De reella

konkreta och framtidsinriktade besluten om åtgärder saknades dock i stor

utsträckning.

Föredraganden uttalade att kärnkraftavvecklingen har en central betydelse
i omställningsprocessen och två reaktorer skall tas ur drift i mitten
1990-talet. Ett program för effektivare användning och ersättning av el skulle
startas.

Vidare föreslogs att till stöd för teknikupphandling anvisa 150 milj kr samt
inrättande av en energiteknikfond. Åtgärderna för att genomföra kärnkraftsavvecklingen
skall kunna omprövas och vissa ”avstämningar” ske för att
kartlägga planeringsläget. Riktlinjerna för den fortsatta kärnkraftsavvecklingen
efter 1990-talet avsågs presenteras senare.

Socialdemokratisk kärnkraftpolitik i 1989 års
budgetproposition

Årets budgetproposition inleds också traditionsenligt med följande magistrala
uttalande av föredragande statsråd:

”Riktlinjerna för energipolitiken innebär att samhällets behov av en billig
och säker energiförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i
största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och
inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad
energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och
omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik.

Kärnkraften skall användas under en övergångsperiod. Senast år 2010 skall
den sista reaktorn tas ur drift.”

De refererade riksdagsbesluten har emellertid som vanligt inte följts upp
med konkreta förslag. Förslagen i årets budgetproposition verkar i stället i
flera fall i motsatt riktning. Föredraganden försöker nu som tidigare med
många vackra ord upprätthålla en profil som inte har någon som helst
täckning i propositionens förslag.

Karnkraftsutbyggnad 1

Regeringens proposition innebär på kärnkraftområdet att det under den
kommande treårsperioden satsas nära 2.000 miljoner på att öka produktionen
av kärnkraftsel genom byte av ånggeneratorer och turbinrotor i Ringhals
2 samt effekthöjningar av Ringhals 1 och Forsmark 3. Dessa åtgärder har
inget som helst stöd i de inledningsvis redovisade riktlinjerna för energipolitiken
och strider mot riksdagens övergripande energibeslut. Därför anser
centerpartiet att alla investeringar på kärnkraftområdet, som inte primärt
syftar till att höja säkerheten skall stoppas. Ringhals 2 skall tas ur drift och
investeringsramen för Vattenfall kraftigt minskas. Det ger den största
säkerheten. 8

Sammantaget innebär årets budgetproposition på intet sätt några konkreta Mot. 1988/89

insatser för att stimulera en utveckling mot ett energisystem enligt de N463

riktlinjer som fastlagts och ovan citerats.

Betecknande för regeringens förhalningspolitik på energiområdet är att
nya utredningar, nya handlingsprogram, nya arbetsgrupper, mer forskning
och mer utveckling beställs under förespegling av att man vill vidta kraftfulla
åtgärder för att främja en förnyelse av energisystemet. Symtomatiskt är t ex
att utredningskostnaderna inom miljö- och energidepartementets ansvarsområde
fördubblas. Samtidigt tillåter regeringen att utvecklingen går i helt
motsatt riktning, med en ökad inlåsning i ett miljöstörande och storskaligt
energisystem med risker för att den beslutade avvecklingen av kärnkraften
blir mycket svår eller omöjlig att genomföra - en utveckling som regeringen i
vissa fällt tom aktivt befrämjar.

Vi har i vår partimotion om energipolitiken understrukit att alla investeringar
på kärnkraftområdet som inte primärt syftar till att höja säkerheten
skall stoppas. Detta innebär att investeringsramen för kärnkraften skall
minskas med 1 500 milj kr.

Centerpartiets syn

Användning av energikällor som kol, olja och uran innebär stora risker ur
skilda synpunkter. Utnyttjande av kärnenergi är ett fruktansvärt hot mot
människor och miljö. Sambandet mellan kärnvapen och civil kärnkraft är
uppenbart. Problemen med det radioaktiva avfallet är olösta. Användningen
av fossila bränslen innebär svåra påfrestningar på såväl naturmiljö som
ekonomi. Målsättningen måste därför vara att så långt möjligt minimera
användningen av ändliga energikällor.

Enligt centerpartiets mening hade omställningen av energisystemet kunnat
ske lättare om avvecklingen av kärnkraften inletts tidigare och innan
beroendet blivit alltför stort. 1981 fanns sex reaktorer i drift som producerade
drygt 20 TWh, medan det nu finns tolv som producerar drygt 64 TWh.

Av miljö- och säkerhetsskäl borde således energipolitiken inriktas på en
snabbare avveckling. Vi har också från centerpartiet presenterat och krävt
att konkreta beslut om genomförande av avvecklingsbeslutet skall fattas. Bl a
krävde vi att riksdagen skulle fatta beslut om en plan för utfasningen i
samband med 1985 års energipolitiska beslut. Det fanns dock i detta läge
inget intresse från den socialdemokratiska regeringens sida att fullfölja
avvecklingsbeslutet.

Katastrofen i Tjernobyl visade emellertid att avvecklingen av kärnkraften
måste genomföras så snabbt som möjligt. Från centerpartiet krävde vi i en
särskild motion att avvecklingen skulle inledas omgående med att Barsebäck
och Ringhals 2 togs ur drift snarast.

Regeringen valde emellertid att tillsätta utredningar och försenade
därmed ytterligare nödvändiga beslut. I den nu föreliggande propositionen
slås dock fast att avvecklingsbeslutet skall ligga fast och avvecklingen inledas
med att två reaktorer tas ur drift 1995 och 1996. Detta ställningstagande är
enligt vår mening ett framsteg jämfört med tidigare opreciserade uttalanden.

I den allmänna debatten påstås ofta att kol och olja är de enda alternativen Mot. 1988/89
till kärnkraft. Detta är inte sant. Kärnkraften kan avvecklas på ett N463
samhällsekonomiskt lönsamt sätt utan att användningen av kol och olja ökar.

I denna motion redovisas många exempel på de miljövänliga och ekonomiskt
fördelaktiga alternativ som finns. De bygger på effektiviseringar, sparande
och användning av inhemsk miljövänlig och förnybar energi. Till detta skall
läggas att oavsett kärnkraftsavveckling eller inte måste vårt energisystem
successivt förnyas. Kostnaden för denna förnyelse är i hög grad beroende av
hur effektivt vi använder energin och hur vi väljer att värma våra bostäder
och lokaler.

I ett högenergialternativ med hård bindning till storskalig elproduktion
kommer kostnaderna för förnyelsen att bli maximala och framtidens
energipriser mycket höga. Om samtidigt kärnkraftverken utnyttjas under
maximal tid och en förnyelse/omställning måste ske under några år blir de
ekonomiska påfrestningarna på såväl privat ekonomi som samhällsekonomi
mycket stora.

En annan högrisk som måste beaktas är - om ingenting görs för att frigöra
oss från beroendet av kärnkraft och olja de närmaste tio åren och det skulle
hända en kärnkraftsolycka i Sverige eller Europa med långt gående fysiska
och politiska konsekvenser så att en snabbavveckling blir ett absolut krav, att
de mänskliga, praktiska och ekonomiska konsekvenserna kommer att bli
förödande. Risken för olyckor okar allt eftersom reaktorerna åldras.

Sannolikheten för nya kärnkraftsolyckor ökar ju längre kärnkraften drivs.

Det är bl a mot denna bakgrund som vi föreslår att - som ett led i förnyelsen
av energisystemet - avvecklingen av kärnkraften inleds omedelbart med att
Barsebäck och Ringhals 2 tas ur drift så snart det är juridiskt möjligt.

Riksdagen bör begära ett förslag till lag om detta. Avvecklingen bör sedan
genomföras successivt under 1990-talet för att vara slutförd vid sekelskiftet.

Dettta bör ges regeringen till känna.

Enligt vår mening innebär det att så länge kärnkraften utnyttjas för civil
energiproduktion måste åtgärder vidtas som så långt möjligt kan begränsa
miljö- och säkerhetsriskerna vid drift och vid hanteringen av kärnkraftens
avfall.

Den internationella kontrollen

Vårt krav på kärnkraftens avveckling baseras på riskerna vid såväl reaktorernas
drift som problemen med hanteringen av det utbrända kärnbränslet.

Från centerpartiets sida har vi ifrågasatt om problemen i samband med
hanteringen av det utbrända kärnbränslet alls går att lösa. Det har inte
presenterats någon metod som garanterat en säker förvaring med hänsyn till
att det radioaktiva materialet måste hållas åtskiljt från allt liv. Riskerna vid
transporter med radioaktivt avfall har inte eliminerats.

Sambandet mellan civil och militär användning av kärnenergi är uppenbart,
bl a genom att det högaktiva avfallet kan användas som utgångspunkt
för framställning av vapenplutonium. Reaktorer som kan utnyttjas för
produktion av både elenergi och vapenplutonium är fullt möjliga. Sammantaget
ger detta bilden av en energikälla som är oacceptabel ur miljösynpunkt,

nära förbunden med atomvapnen och deras spridning, omöjlig att helt säkert Mot. 1988/89
bemästra och dessutom dyr. N463

I massmedia har redovisats uppgifter om företag i Västtyskland - som
under flera års tid mutat folk vid kärnkraftverk för att få kontrakt på
radioaktiva transporter. Denna mutskandal är ett tydligt exempel på att
kärnkraften i fel händer ytterst kan bli ett hot mot mänsklighetens
överlevnad. Kärnkraften representerar stora ekonomiska intressen och
möjligheter till politisk makt. Det torde vara svårt att undvika felhandlingar
eller brister i kontrollen på grund av den mänskliga faktorn av den typ som
har kommit i dagen. Det enda sättet att helt undvika liknande skandaler är att
kärnkraft inte utnyttjas vare sig för civila eller militära ändamål.

De möjligheter som står till buds att begränsa riskerna med den användning
av kärnkraft som idag sker måste dock tas till vara och det internationella
kärnenergiarbetet organiseras därefter.

Det mellanstatliga samarbetet på energiområdet har koncentrerats till
organ inom FN, OECD, EG och Förenta nationernas atomenergiorgan
IAEA (International Atomic Energy Agency). Enligt stadgarna för organisationen
är dess mål att öka och utvidga kärnenergins bidrag - såsom det
uttrycks i texten - till fred, hälsa och välstånd i hela världen. Organisationens
uppgift är således att främja spridningen av civil kärnkraft. IAEA bildades
1956 och organisationens stadgar är således upprättade innan man var
medveten om de miljö- och säkerhetsrisker som användning av kärnkraft för
civil energiproduktion innebär. Det åligger dock organisationen att samtidigt
kontrollera och övervaka - enligt det s k icke-spridningsavtalet - att klyvbart
material inte utnyttjas för tillverkning av kärnvapen.

På kärnsäkerhetsområdet utfärdar IAEA rekommendationer bl a avseende
myndigheters organisationer, lokalisering samt utforming och drift av
kärnkraftverk. Organisationen verkar även inom en mängd andra områden
som t ex att ge råd och anvisningar vid transporter av radioaktivt avfall,
hantering och förvaring av radioaktivt avfall och bestrålning av bl a
livsmedel.

Centerpartiet har i skilda sammanhang kritiserat både den dubbla roll som
IAEA för närvarande har och organisationens allmänna inriktning. Vi har
framhållit det oförenliga i att både främja kärnkraftens utveckling och
samtidigt ha ett ansvar för att förhindra kärnvapenspridningen. Enligt vår
mening måste Sverige kräva att IAEA:s stadgar ändras så att organisationens
uppgifter inskränks till att gälla dels kontroll och säkerhet för den civila
kärnkraften, dels att kontrollera och förhindra kärnvapenspridningen. Med
en sådan förändring av inriktningen för IAEA:s verksamhet skulle organisationen
också kunna bli effektivare som kontrollorgan. Tjernobylkatastrofen
och dess följder borde ha öppnat för att tillgängliga ekonomiska resurser
koncentreras till kontrollområdet.

Försäkringsskyddet

Ansvaret för atomolyckor är enligt internationella konventioner som tillsätts
av Sverige fördelat mellan innehavaren, det egna landet och detta land
tillsammans med de övriga konventioner.

Kärnkrafthaveriet i Tjernobyl visar vilka enorma skador en olycka kan Mot. 1988/89
åstadkomma. De regler för ersättning som nu gäller är mot denna bakgrund N463

helt otillräckliga. Vi anser därför att regeringen utan dröjsmål skall pröva
förutsättningarna för att kärnkraftindustrin skall bära ansvaret för atomolyckor.
Det är enligt vår mening rimligt att varje verksamhet skall bära
kostnaderna för sina egna risker. Detta bör ges regeringen till känna.

Finansieringen av kärnkraftens avfall

Enligt kärntekniklagen är varje reaktorinnehavare ålagd att upprätta eller
låta upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet
och de övriga åtgärder som behövs. Motivet för detta är nödvändigheten
av att det kärnavfall som uppkommer i verksamheten skall kunna
hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och för att anläggningen skall
kunna avvecklas och rivas utan risk för säkerheten. Forskningsprogrammet
skall avse en period av minst sex år och skall med början år 1986 vart tredje år
granskas och utvärderas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Statens kärnbränslenämnd (SKN) har till uppgift att övervaka genomförandet
av det program för hantering av använt kärnbränsle och avveckling av
kärntekniska anläggningar varom stadgas i kärntekniklagen.

Regeringen har vid belut i november 1987 fastställt kärnkraftföretagens
förslag till forskningsprogram kring hanteringen av det använda kärnbränslet.
Regeringen uttalade bl a i samband därmed att de synpunkter som statens
kärnbränslenämnd (SKN) framfört i sitt yttrande skall ”så långt som möjligt
beaktas”.

Statens kärnbränslenämnd (SKN) har nyligen i särskild informationsskrift
redovisat de synpunkter på forskningsprogrammet som inför beslutet
framfördes till regeringen. SKN tar i denna skrift upp frågan om val av plats
för slutförvaret resp formerna för finansieringen vid hanteringen av kärnkraftens
avfall.

Beträffande slutförvaret anser SKN att kraftföretagen bör göra en
företeckning över lämpliga platser före 1989 med tanke på de krav plan- och
bygglagstiftningen ställer på kommunerna att planera sina markområden.

SKN anser att markområden lämpliga för slutförvar av utbränt kärnbränsle
måste tas med i planeringen och reserveras i respektive kommuns övesiktsplan.

SKN förutsätter vidare att det kommunala vetot inskränks så att en
kommun inte kan förhindra en lokalisering av ett slutförvar.

En politisk majoritet har emellertid genomdrivit detta utan att bl a frågan
om hanteringen av det utbrända kärnbärnslet har varit löst. Samtidigt kan
dagens beslutsfattare inte vältra över ansvaret för detta problem på
kommande generationer. De som pläderat för och genomdrivit beslutet om
utnyttjande av kärnkraft för civil energiproduktion har ett särskilt moraliskt
ansvar att se till att det avfall som produceras inom landet också kan förvaras
på ett betryggande sätt inom landet. Detta kräver att man på frivillig och
demokratisk väg kan övertyga de kommuner och de kommuninnevånare
inom vars område ett slutförvar är aktuellt.

Kärnkraftföretagen vill inte nu lämna en förteckning över aktuella platser. Mot. 1988/89

Nuvarande planering förutsätter dock ett ställningstagande till val av metod N463

och plats omkring år 2000. Byggnadsarbetena beräknas påbörjas ca 2010 och
verksamheten i ett slutförvar påbörjas år 2020. Slutförvaret planeras
förslutas omkring 2060.

Bara denna planeringshorisont visar orimligheten i användningen av
kärnkraft. Det enda vi kan vara säkra på är att den föreställning vi nu har om
hur vi skall förvara avfallet sannolikt kommer att vara irrelevant år 2060.

Med vilken säkerhet hade man 1920 kunna att säga att en viss teknisk lösning
skulle vara giltig 1990. Detta visar orimligheten i att utnyttja kärnkraften.

Enligt vår mening bör regeringen, SKN och berörda kärnkraftföretag klart
ange val av plats och det långsiktiga finansieringsbehovet av hanteringen av
kärnkraftens avfall.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inledningen av kärnkraftens avveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kärnkraftsindustrins ansvar för atomolyckor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om IAEA:s dubbla roll på kärnkraftsområdet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om finansieringen och hanteringen av kärnkraftens
avfall.

Stockholm den 25 januari 1989
Ivar Franzén (c)

Börje Hörnlund (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Göran Engström (c)

Kjell Ericsson (c)

Jan Hyttring (c)

Kersti Johansson (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Andersson (c)
Håkan Hansson (c)

13

16856, Slockholm 1989