Motion till riksdagen
1988/89:N407

av Karin Israelsson (c)

Användningen av vinstmedel från statens
vattenfallsverk

Norrland måste få del av vinsterna från vattenkraften. Kravet har rests de
senaste åren från många håll i den norra regionen. Detta krav är klart
berättigat. Bara genom att återföra en liten del av vinsten skulle Västerbottens
inland kunna tillföras 100 milj. kr. årligen för insatser som på sikt skulle
rädda inlandet.

Som framgått av bland annat undersökningar vid Umeå universitet slår
elprishöjningar 4 till 5 gånger så hårt i norr som i Syd- och Mellansverige.
Rimligtvis borde staten då kompensera denna fördyring.

Vattenfall har genom sina kraftledningar tagit i anspråk åtskilliga ha
produktiv skogsmark som inte kan nyttjas av vare sig de privata skogsägarna
eller domänverket och andra skogsbolag. Enligt beräkningar gjorda i slutet
av 70-talet utgjorde det årliga produktionsbortfallet på grund av dessa
kraftledningsgator ca 630 000 m3 sk (skogskubikmeter). Dessa förluster
kompenseras inte för de på orten boende. Detta är ett ytterligare skäl för att
kompensation och del i vinsten rimligen bör utgå.

Regional obalans

Den regionala obalansen i Västerbottens län är inte uppenbar för den som
studerar befolkningsutvecklingen i länet. Den positiva tillväxten står dock
främst Umeå kommun för. En kommun som nått sin tillväxt tack vare att
forskning och utveckling samt utbildning förlagts dit. Det är dessa orter som
står för den stora befolkningstillväxten i landet. Där finns även ett rikt utbud
på den kulturella sidan.

Det pågår en utflyttning av främst de unga och välutbildade från inlandet
som inte motsvarar den totala bilden av tillståndet i Västerbottens län.
Alltför många unga kvinnor flyttar ut vilket inte är bra för befolkningsstrukturen.

De forna bassysselsättningarna avtar i betydelse då jordbruket i en allt
snabbare takt tycks avvecklas och då skogsbruket av olika anledningar drar
ner sin verksamhet. Krisen i befolkningstillväxten i inlandet kräver snabba
och målmedvetna åtgärder. Detta är helt nödvändigt om inlandet skall
överleva.

Framtidens företagssatsningar

Enligt prognoser för framtida satsningar kommer kemisk industri, elektroindustri,
tranportmedelsindustri och instrumentindustrin vara de områden som

man satsar mest i både när det gäller materiella och immateriella investeringar.

Det innebär att de företag som bedriver en omfattande forsknings- och
utvecklingsverksamhet i allmänhet också har en stark prioritering av
marknadsinvesteringar. För att nå framgångar på den internationella marknaden
krävs också för framtiden stöd till investeringar i ny teknik.

För att starta nya företag i de nämnda grupperna av industrier krävs
entreprenörer som är villiga att ta de risker detta medför. Allt för många
företag som startat de senare åren har tyvärr inte klarat den skuldsättning de
tvingats till för att starta ett eget företag. Detta drabbar inte minst alla de
kvinnor som på ett föredömligt sätt vågat satsa på eget företag i inlandet. Det
är viktigt att kunna eliminera de ekonomiska risker som dessa satsningar
innebär.

Det måste skapas ett småskaligt startpaket för företagare

Företagare som skall starta ett företag idag, förutom att han måste ha en
produktidé, möts ofta av stora startproblem i form av svårigheter att få
tillgång till mjuka pengar för aktiekapital och rörelsekapital under de första
åren. Som regel kräver banker och andra kreditgivare så stora säkerheter att
många entreprenörer inte vågar starta nya företag och projekt. Kan man lösa
och minimera de ekonomiska startriskerna för företagaren, så kommer
många duktiga personer att vilja starta nya företag med nya typer av
produkter. Detta kan då ske även i Västerbottens inland.

Vattenfall bör därför av sin vinst bevilja mjukkapital för ett tjugofemtal
startpaket placerade i inlandet.

Företagaren borde kunna låna 50 tkr till aktiekapital utan annan säkerhet
än företagsinteckningar. Rörelsekapital bör kunna lånas upp till 250 tkr utan
särskild säkerhet och där ett samarbetsavtal med någon affärsbank skulle
kunna tillföra företagaren motsvarande belopp från banken. Kapitalbehovet
skulle då vara för 25 pilotprojekt:

25 x 50 tkr Aktiekapital 1 250'

25 x 250 tkr Rörelsekapital 6 250'

5 x 250 tkr Projektadm 5 år 1 200'

Summa totalt 8 700'

Kapitalet utgår inte som något bidrag utan som ett lån till företagaren.

Naturligtvis ingår det risker för förluster, men en större del av projekten
kommer att lyckas.

Projekten kommer att bygga på affärsmässiga grunder och Vattenfall har
stora möjligheter att få tillbaka sina pengar som då kan återinvesteras i nya
startpaket.

Detta skulle på sikt kunna ge 40 till 100 årsanställda i en avfolkningskommun.

I en beslutsgrupp kan lämpligen ingå förutom Vattenfall olika fonder som
ofta finns i inlandskommunerna eller industriaktiebolag, företagarförbundet,
konsult och bank. Denna grupp skall arbeta synnerligen informellt och 6

Mot. 1988/89

N407

endast fatta beslut i finansieringsfrågorna. En lämplig organisation för
projektet är förmodligen någon form av stiftelse eller aktiebolag.

Projektförslag

Den snabba utvecklingen av kommunikationsutrustning och telenät innebär
att centrala dataavdelningar står inför en omstrukturering både när det gäller
utveckling, design och drift av ADB-system.

Decentraliseringen kommer nu att kunna genomföras till relativt låga
kostnader, vilket också är en strävan från beslutande i samhället, men som
hittills inte visats i prov på reella satsningar.

En tänkt utveckling i början av 90-talet är en uppbyggnad av distanscentraler
med kompetent ADB-personal ute i landet. Där kan exempelvis
utveckling av och underhåll av olika ADB-system ske. Själva systemdesignen
behålles centralt i företagen.

Det finns redan idag företag som påbörjat en omstrukturering enligt den
beskrivna modellen. Det finns många fördelar med distanscentraler:

- lägre löner i landsorten

- personalen stannar

- låga omkostnader

- mera produktion per arbetstimma

- distanscentralen bör ägas av personalen och företaget

- möjligheter till utveckling då även externa konsultuppdrag förekommer

- låga investeringar per arbetsplats

- utvecklingen harmoniserar med samhällets intentioner att hela Sverige
skall leva

Det finns naturligtvis betydligt flera goda skäl för att placera dessa
centraler i Västerbottens inland.

Förutom banker, försäkringsbolag och bondekooperationen så är Vattenfall
genom sin regionala struktur väl lämpad att bygga upp ett antal
distanscentraler.

Dessa centraler skulle i en första omgång kunna lokaliseras till Sorsele,
Vilhelmina, Storuman och Malå.

Inom Vattenfall finns det många utvecklingsmöjligheter när det gällers s k
mjukvara. Dessa har även en stor exportpotential som skulle sammankopplas
med de förhandlingar som pågår i Skellefteå om leverans av ADB-system
till Estland och Lettland.

Investeringar per arbetsplats när det gäller dataföretag är så låga som 25 till
50 tusen kronor. Detta bör då jämföras med industriinvesteringar som vid
nyetablering ofta uppgår till 1 miljon kronor per arbetsplats.

Framtidens informationssamhälle bygger på en dataterminal med bild,
text och röstkontakt med omvärlden. Genom denna teknik kommer
förläggningen av arbetsplatsen inte att spela någon roll då dessa kontaktvägar
kan upprättas över hela landet, bara tillräcklig kapacitet finns på de
ledningsnät som behöver anlitas.

Satsningar på bland annat dessa företag men även andra utvecklingsbara
enheter i den framtida industrin kan med dessa medel bli det som räddar vårt
inland. Andra viktiga utvecklingsprojekt bör kunna stödjas med denna

Mot.

N407

modell inte minst på träförädlingssidan. Redan idag finns det framgångar på Mot. 1988/89
elektronikindustrins område, dessa bör ytterligare kunna utvecklas med N407

detta riskvilliga kapital. För att underlätta persontransporter bör även ett
lättadministrerat persontransportstöd kunna fördelas av Vattenfalls vinster.

Dessa förslag är naturligtvis tillämpliga på de andra norrlandslänen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att del av
Vattenfalls vinster anslås för nyetableringar i småskalig företagsamhet
i Västerbottens inland.

Stockholm den 18 januari 1989

Karin Israelsson (c)

8