Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :N403

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Energipolitiken

Vi möter allt flera framtidsscenarier där vätesamhället eller väteekonomin
målas upp som den slutliga lösningen på människans energiproblem.

Väte är inte en energikälla utan precis som el en energibärare. Men den har
flera fördelar. Väte går att lagra. Man kan framställa väte från alla primära
energikällor. Flexibiliteten i användningen är stor. Väte kan användas i
industriella processer, för uppvärmning och drift av diverse apparater, för
transporter.

I vätgassamhället kan den villaboende familjen ha en egen vätetank som
klarar t.ex. uppvärmning, varmvatten, matlagning samt kyl och frys. Även
drivmedel till bilen tas från den egna tanken. Kollektiva transporter kan
klaras med vätedrivna bussar.

I vätgassamhället är både storskaliga och småskaliga lösningar möjliga och
kan naturligtvis kombineras. Den infrastruktur som i dag används för att
distribuera naturgas kan efter vissa modifieringar också användas för
vätgasdistribution. Men vätgas kan även med hjälp av t.ex. ett mindre
vindkraftverk produceras lokalt för en villa eller grupp av villor.

Väte kan produceras ur alla primära energikällor. Vanligast i dag är
naturgas. I Kanada planerar man att använda vattenkraft och i Frankrike
kärnkraft. Solen är den ideala energikällan i kombination med väte, eftersom
den är förnybar och ger minimal miljöpåverkan.

Miljöpåverkan av användning av väte är minimal. Använd som bränsle i
värme- och elproduktionsprocesser, bränsleceller, förbränningsmotorer etc
består restprodukterna förutom av vatten endast av kväveoxider, och dessa
är oftast hanterbara. Den totala miljöpåverkan beror dock naturligtvis på
vilken primär energikälla som används.

Vätesamhället kan låta som sciencefiction men det som här beskrivits kan i
princip byggas upp med befintlig teknik. Det stora hindret i dag är den
ekonomiska konkurrenskraften. Genom teknisk utveckling med bättre
tillgänglighet och effektivitet som följd kan anläggningskostnaderna kanske
minska så mycket att den ekonomiska konkurrenskraften blir bättre.

Forsknings- och utvecklingsarbetet inom väteområdet är omfattande i
länder som Japan, Kanada, USA och Västtyskland. I Västtyskland läggs för
närvarande 700 milj. kr. per år ned på forskning och utveckling inom
vätgas-området (jfr Sverige ca 3 milj. kr.).

I Västtyskland planeras i Bayern en anläggning med 5 000 m2 solceller för
att producera vätgas ur vatten. Man har även startat ett FoU-samarbete med

Saudi-Arabien. Ett syfte med detta är att producera vätgasen i solenergirik Mot. 1988/89

öken och transportera den till Europa i det befintliga naturgasnätet. N403

1. Visionen behövs

Visionerna är borta ur den svenska energidebatten. Det är den korta eller
medellånga sikten som dominerar. Syftet med scenariot om vätesamhället är
att visa att det finns en framtid även bortom kärnkraftsavvecklingen.

Vätesamhället är en möjlig framtid. Andra tekniker under utveckling,
t.ex. solceller och bränsleceller, kan i sig själva eller tillsammans med väte
som energibärare också komma att spela en stor roll i framtiden. Osäkerheten
gäller bl.a. hur långt in på 2000-talet vi måste gå innan vätet blir en
ekonomiskt konkurrenskraftig energibärare.

Detta är en diskussion som pågår i flera industriländer, och där det, som
visades ovan, också satsas betydande belopp på forskning och utveckling. I
Sverige är vi fixerade vid år 2010 och de tekniker som kan bli ekonomiskt och
tekniskt tillgängliga. Nu har dessutom det huvudsakliga siktet lagts ännu
närmare i tiden, genom regeringens och riksdagsmajoritetens olyckliga
beslut om tidigare avveckling av två reaktorer.

Nu är det få som förmår lyfta blicken över problemet hur vi skall klara
elefterfrågan under 90-talet. Det finns uppenbara risker med detta korta
perspektiv. De åtgärder som kortsiktigt förefaller välmotiverade och rimliga
kan i ett längre perspektiv vara fullständigt felaktiga. Vi riskerar genom olika
beslut att binda oss i en infrastruktur som ganska snabbt blir både ineffektiv
och olönsam. Svensk industri kanske tvingas in i kostsamma strukturförändringar
som kortsiktigt är ekonomiskt motiverade men som långsiktigt ter sig
som felinvesteringar.

Forskning och utveckling får inte försummas. Även om vissa satsningar
som gjorts framstår som relativa misslyckanden har de gett oss ökad
kunskap. Vi kan aldrig fullt ut förutsäga vilka lösningar på energiproblemen
som ges i framtiden, men perspektiv med olika energiframtider måste i högre
grad vägas in vid energipolitiska ställningstaganden i dag. Regering och
myndigheter måste i större utsträckning redovisa sina bedömningar av
energiutvecklingen på lång sikt, som bakgrund till aktuella ställningstaganden.

2. Långsiktig teknikbevakning

I samband med att det nuvarande energiforskningsprogrammet antogs år
1987 beslöt riksdagen på regeringens förslag att programmet Långsiktig
Energitillförsel (LET) skulle upphöra. Istället skulle de långsiktiga utblickarna
göras inom ramen för programmet Energitillförsel, som statens energiverk
ansvarar för. Ansvaret för LET i dess tidigare form låg hos Energiforskningsnämnden.

Vi anser att beslutet att lägga ned LET var olyckligt. Folkpartiet påpekade
i motion 1986/87:N131 det väsentliga i att behålla det långsiktiga perspektivet
i LET-programmet och menade att riskerna var betydande att de korta och
medellånga perspektiven skulle bli dominerande om ansvaret överfördes till
programmet Energitillförsel. 7

I energiforskningsprogrammet för nästa treårsperiod, som förbereds just

nu, bör särskild uppmärksamhet ges åt den långsiktiga teknikutvecklingen. Mot. 1988/89

LET bör åter bli ett fristående program. Området ”väte som energibärare” N403

bör ges en sådan omfattning, att även det blir meningsfullt att bedriva i ett
fristående program.

3. Tvåreaktorsbeslutet

Riksdagen fattade i samband med behandlingen av proposition 1987/88:90
beslut om tidigareläggning av avvecklingen av två reaktorer. Folkpartiet
motsatte sig beslutet. Skälet var framförallt att vi i Sverige behöver mera tid
för att utveckla ny teknik för elproduktion som kan ersätta kärnkraften.

Dessutom innebär en tidigareläggning av avvecklingen stora samhällsekonomiska
kostnader och negativa miljöeffekter.

Beslutet innebär att en första reaktor tas ur drift år 1995 och en andra år
1996. De reaktorer det gäller är en i Barsebäcksverket och en i Ringhalsverket.
Även om en reaktor tas ur drift på vardera stället, kommer vi att ha kvar
kärnkraftsdrift i de här lägena ytterligare under åtskilliga år. Den minskning
av det totala kärnkraftsavfallet som blir resultatet av en tidigare avveckling
måste betraktas som ytterst marginell. Beslutet blir därför en dyr affär utan
några egentliga vinster. Statens energiverk har uppskattat de samhällsekonomiska
kostnaderna till mellan 500 och 2 000 milj. kr. per år.

Riksdagen beslöt om en kontrollstation år 1990 då regeringen skall
presentera ytterligare material inför den förtida avvecklingen. Det finns skäl
att då återkomma till frågan. Vi nöjer oss nu med att konstatera att
elanvändningen i landet fortsätter att öka. Statens energiverk understryker i
sin ”Elmarknadsrapport 1988” att en del av eller hela den bortfallande
elproduktionen behöver ersättas med ny kapacitet. Detta förstärker i hög
grad vår oro för de samhällsekonomiska konsekvenserna om regeringen står
fast vid sitt och riksdagens beslut att genomföra den förtida avvecklingen.

4. Framtida energiproduktion

På längre sikt finns, som vi påpekat i inledningen, möjligheter att ny
miljövänlig produktionsteknik skall kunna stå för en stor del av mänsklighetens
energiförsörjning. Men på kort och medellång sikt är svårigheterna
stora.

I Sverige har riksdag och regering av främst miljöskäl stängt dörren för
flera energislag. Kärnkraften skall vara avvecklad till år 2010. De sista orörda
älvarna är undantagna från vattenkraftutbyggnad. Koldioxidutsläppen får
inte öka, vilket innebär kraftigt begränsade möjligheter att använda fossila
bränslen.

Först och främst är vi övertygade om att det finns en stor potential när det
gäller hushållning och effektivisering. Men utan tvekan behöver en stor del
av eller hela kärnkraftskapaciteten ersättas med ny produktion. Med de
restriktioner som finns torde de möjligheter som står till buds inskränka sig i
princip till en viss kvantitet naturgas, bioenergi och en viss andel vindkraft.

Förbränning av både naturgas och bioenergi innebär i och för sig
koldioxidutsläpp. Men för naturgas är de lägre än för olja och kol. I de fall
dessa energislag ersätts med naturgas minskas koldioxidutsläppen, och inom

ramen för riksdagsbeslutet uppstår då en potential för ytterligare gasbaserad Mot. 1988/89

produktion. Under förutsättning att de arealer som biomassan tas ifrån N403

återuppodlas, kan man i princip säga att koldioxiden recirkuleras och att
därför inga nettoutsläpp avges till atmosfären.

5. Hushållning och effektivare energianvändning

Det svenska energisystemet har sedan oljekriserna på 1970-talet genomgått
en kraftig förändring. Oljeberoendet i energitillförseln har pressats ned från
drygt 75 procent 1970 till under 50 procent. Energianvändningen i bostäder
och lokaler har enligt en studie för byggforskningsrådet (BFR) minskat från
ett maximum på ca 143 TWh år 1977 till ca 130 TWh år 1986 samtidigt som
bostads- och lokalytan ökat med 15 procent.

BFR har för att belysa betydelsen av åtgärder för hushållning och
effektivisering studerat energianvändningens förändringar i den bebyggelse
som fanns 1978. Här har bruttoanvändningen av energi för uppvärmning och
tappvarmvatten minskat från 120 TWh år 1978 till 91 TWh år 1986 - alltså en
minskning på 29 TWh.

De program - oljeersättningsprogrammet och energisparprogrammet som
startades av borgerliga regeringar i slutet på 70-talet har haft positiva
effekter. Det bör dock poängteras att en stor del av oljebesparingen blivit
möjlig genom en ökad eltillförsel.

Trots de resultat som redan uppnåtts finns det stora möjligheter att gå
vidare. BFR räknar med en återstående potential för minskning av energianvändningen
i bostäder och lokaler på ca 20 TWh. Investeringskostnaderna
för dessa åtgärder är av storleksordningen 60 miljarder kr. Man räknar dock
med att klara av tre fjärdedelar av potentialen för hälften av kostnaderna (15
TWh för 30 miljarder kr.).

Den s.k. elanvändningsdelegationen har bedömt en sammantagen elbesparing
och elersättning på 10—15 TWh som tekniskt och ekonomiskt
tillgänglig under en tioårsperiod.

Vi har inte gjort någon självständig bedömning av vad som är tekniskt och
ekonomiskt möjligt. Vi konstaterar dock att utredningar och experter visar
på stora potentialer för förbättrad hushållning med energi.

Hittills har utgångspunkten för en energisparinsats varit att kostnaden för
att spara en enhet energi skall vara mindre än för att tillföra en enhet. Vi
menar att detta är ett rimligt sätt att resonera. Det är dock motiverat att föra
in en samhällsekonomisk dimension i resonemanget. Minskad energiförbrukning
ger vinster i form av mindre miljöpåverkan, bättre beredskap och
möjlighet att senarelägga investeringar i nya produktionsanläggningar.

Betydelsefulla insatser har gjorts både inom industrin och bostadssektorn
för en bättre hushållning med energi. Inte minst har konsultkåren här spelat
en positiv roll. De höga avkastningskraven inom industrin leder emellertid
ofta till att samhällsekonomiskt lönsamma investeringar i energihushållning
inte kommer till stånd. Detta är en orsak till att under senare tid idén om s.k.
energitjänstföretag blivit alltmer aktuell. Härmed avses företag som har
samma intresse och ekonomiska utbyte av att minska energibehovet som att
tillföra ytterligare energi.

Energitjänstföretag finns redan i olika former på den svenska marknaden. Mot. 1988/89
Det vi framförallt vill peka på här är nödvändigheten av att de traditionella N403
kraftföretagen - distributörer och producenter - utvecklas i riktning mot
energitjänstföretag.

Detta kräver dock ett omtänkande inom de verk och företag - inte minst
kommunala - som producerar och distribuerar energi. Länge har det inom
dessa ansetts att hushållning motverkar energiföretagens målsättningar och
syften. Affärsidén har kort sagt varit att sälja så mycket energi som möjligt.

Ett omtänkande är dock på väg inom flera företag.

Det måste bli lika naturligt för energiföretagen att möta en ökad
efterfrågan genom att gå in hos enskilda kunder med åtgärder för att
effektivisera och hushålla med energin som det nu är för dem att investera i
ny produktionskapacitet.

För att en ”kulturförändring” skall bli möjlig måste företagen kunna
använda en del av sina inkomster till att finansiera energihushållningsåtgärder
hos kunderna. När det gäller kommunala bolag kan detta kräva en
lagändring, eftersom sådana åtgärder kan strida mot de kommunala principerna
om likställighet och självkostnad.

Energibesparingar i bostadsbeståndet kan uppmuntras genom olika former
av lån och bidrag. Dessa behöver dock inte finansieras via skatten och
administreras av statliga eller kommunala myndigheter. Uppgiften bör i
stället kunna skötas av energibolagen och finansieras via taxan.

Ett annat sätt att stimulera hushållen att spara energi är att använda olika
rabattsystem eller förmånliga lån vid inköp av energisnål utrustning. Detta är
något som tillämpas av en del energibolag i USA och, i viss utsträckning,
även i Sverige.

Tommy Månsson, energiforskningsnämnden, skriver i ”Från elproducent
till energitjänstföretag”:

I Kalifornien har energibolagen utvecklat en modell som kombinerar
rabatter och lokala normer. Förutom direktrabatter till abonnenter som
köper energisnål utrustning, har energibolagen uppställt effektivitetskrav för
vissa el- och gasdrivna apparater som kyl- och frysskåp, spisar, varmvattenberedare,
luftkonditioneringsaggregat o.s.v. Alla apparater testas för att
kontrollera att de uppfyller ställda minimikrav. Tanken är att man successivt
ska skärpa kraven och på så sätt tvinga tillverkarna att utveckla energisnål
utrustning. Målet är t.ex. att reducera energibehovet för denna typ av
utrustning med ytterligare 25 % genom en ny norm.

Genom systemet med direktrabatter försöker man få en smidig anpassning
till de successivt strängare kraven. Flushållen erbjuds t.ex. 50 dollar i
direktrabatt om de köper kylskåp med minst 20 % lägre energiförbrukning
än gällande standard.

Den amerikanska metoden borde kunna vara en modell även för svenska
energiföretag.

Sammanfattningsvis anser vi att åtgärdsprogrammen bör drivas så obyråkratiskt
som möjligt. Även när det gäller hushållning och effektivisering är
det konsumenterna som bör ha det primära ansvaret. Men vägen dit är lång.

Det krävs en genomgående ”kulturförändring” i flertalet energibolag, som
dessutom behöver bygga upp ny kompetens. De ekonomiska incitamenten är

ibland också svaga och gällande krav på avkastning m.m. kan ibland vara rent Mot. 1988/89
kontraproduktiva. N403

Därför måste framförallt två saker göras. För det första måste styrelserna i
bolagen ta en genomgripande diskussion om verksamhetens mål och
inriktning. Detta gäller inte minst de kommunala energibolagen där de
politiska representanterna har ett särskilt ansvar. För det andra måste
företagen få ekonomiska medel att använda för effektivisering och hushållning.
Detta kan, som vi pekat på tidigare, kräva vissa lagändringar. Vi
återkommer nedan till en diskussion om prispolitiken som också bör
utformas så att en utveckling av energitjänstföretag underlättas.

6. Naturgas

För precis 25 år sedan började naturgasutbyggnaden i Europa. Därmed
berikades det internationella energisystemet med en ny konkurrenskraftig
energiprodukt och ett steg togs mot en mer komplett och fullödig marknad
för energi. Naturgasen fyller internationellt rollen att ”knyta ihop” el- och
bränslesektorerna av energisystemet genom att inom båda sektorerna
erbjuda användarna alternativ. De senaste decenniernas utveckling i Västeuropa
har visat att naturgasen har god konkurrenskraft och förutsättningar
att täcka åtminstone 10-20% av den svenska energimarknaden. Den snabba
tillväxten av kända naturgastillgångar har dessutom visat att uthålligheten
t.o.m. är större än för olja. Naturgas erbjuder således ett långsiktigt
komplement till andra bränslen, därtill ett med goda miljöegenskaper.

Också Sverige är numera anslutet till det västeuropeiska naturgassystemet
och introduktionen har kommit i gång i Syd- och Västsverige. Därmed har
utbudet breddats även på den svenska energimarknaden och konkurrensen
mellan olika energislag intensifierats. Naturgasen kommer även att indroduceras
i Mellansverige under 1990-talet. Man räknar dock f.n. inte med att
naturgasen skall kunna nå en större andel av energimarknaden än 10—15%.

Andelen är fortfarande under 1%.

Det är viktigt att naturgasintroduktionen inte resulterar i en monopolmarknad.
Visserligen möter naturgasen konkurrens från oljeprodukter och
även från el, men det är viktigt att det ges utrymme för fler aktörer också på
gasmarknaden, inte minst därför att Swedgas - som står för de två hittills
tecknade importkontrakten - har flera av de stora utländska presumtiva
leverantörerna som delägare.

Det är väsentligt att en marknad för naturgas kommer att präglas av
mångfald och att vi bl.a. får flera regionala distributörer. Dessa bör sedan
själva kunna avgöra om de var för sig eller gemensamt med Swedgas skall
närma sig de olika utländska leverantörerna. Mycket talar för att man på kort
sikt vinner på ett samfällt agerande. Vi avvisar dock att importen i något som
helst skede formellt monopoliseras t.ex. genom att Swedgas ges lagstadgad
ensamrätt.

På längre sikt bör ett svenskt gasnät fungera som ett stamnät, där i princip
alla distributörer har möjlighet att transportera gas från källan till distributionsområdet.
Jämförelser kan här göras med stamlinjenätet för elkraft. Vi
noterar att nuvarande lagstiftning ger även andra gasföretag än rörlednings

ägaren rätt att utnyttja ledningens transportkapacitet och räknar med att Mot. 1988/89
formerna och de ekonomiska villkoren för detta kommer att preciseras under N403
de närmaste åren.

Naturgasintroduktionen i Sverige bör koncentreras till ett stamlinjenät
som förbinder de tre storstäderna Malmö, Göteborg och Stockholm.

Investeringskostnaden i ett naturgasnät är mycket stor. För att den skall
löna sig måste försäljningen av gas nå betydande volymer. Det innebär att
naturgasen snabbt måste erövra den marknad för bränslen som finns
tillgänglig i anslutning till nätet och dess grenverk. Eftersom naturgasens
rörliga kostnader är låga har den också förutsättningar att konkurrera ut alla
alternativ på den marknad den vill erövra.

Under denna förutsättning kan resultatet bli att utrymmet för biobränslen,
särskilt energiskog, reduceras kraftigt. Det finns dock mycket som talar för
(se nedan) att utrymmet för biobränslen i framtiden bör vara betydande. För
flexibilitetens skull är det viktigt att kraftproducenter och kraftleverantörer
inom naturgasnätets område planerar så att även biobränsleanläggningar ges
plats. Utanför naturgasens stamlinje- och grennät bör biobränsle i framtiden
kunna bli ett viktigt energislag.

7. Biobränslen

Flera olika energislag ryms inom begreppet bioenergi såsom skogsbränsle,
energiskog, energigrödor, vass och halm. Ibland räknas också torv dit, men
det är oegentligt p.g.a. den mycket långa förnyelsetiden för torv. Störst
potential - åtminstone för de närmaste decennierna - har skogsbränsle och
energiskog.

En avgörande fördel med biobränslen jämfört med fossila bränslen är att
om man håller biomassan konstant, d.v.s. inte förbrukar mer än vad
återväxten är, tillförs atmosfären inte mera koldioxid. Den växande skogen
upptar nämligen lika mycket koldioxid som den som bildas när veden från
skogen förbränns. Samma resonemang är också tillämpligt på energigrödor.

Biobränslen innehåller också försumbara mängder svavel. Däremot är
utsläppen av kväveoxider relativt höga. I större förbränningsanläggningar
kan dessa utsläpp dock reduceras avsevärt.

En ökad användning av bioenergi skulle också resultera i en förbättrad
regional balans och förbättrad beredskap vid ett avspärrningsläge. Även den
svenska handelsbalansen torde påverkas positivt.

Skogsbränslen

Ungefär hälften av dagens skogsavverkning utnyttjas direkt eller indirekt för
energiändamål och ger totalt ca 60 TWh. Här ingår massaindustrins avlutar
(28 TWh) och övriga skogsindustriella avfallsprodukter (15 TWh), vilka
används inom industrin, samt ved, flis etc. för uppvärmning av småhus (12
TWh) och som bränsle i värmeverk (4 TWh). Betydande delar av de
skogsbränslen som används i småhus och värmeverk utgörs av trädrester
efter avverkning (klenvirke, toppar, grenar etc.).

Även med de restriktioner som måste läggas på uttag av skogsenergi, bl.a.
för att markens produktionsförmåga skall bevaras, bedöms ytterligare 10 12

milj. kubikmeter kunna tas ut. Detta motsvarar ca 20 TWh bränsle. Mot. 1988/89
Skogsavverkningen beräknas också öka framöver vilket skulle ge ytterligare N403
tillskott av skogsbränslen. Redan 1995 kan detta tillskott uppgå till mellan 5
och 10 TWh, och det bedöms sedan kunna öka successivt.

Enligt beräkningar av Sveriges lantbruksuniversitet ökar tillväxten i den
svenska skogen så att avverkningen kommer att kunna ökas med ca 50 %
under det närmaste seklet. Detta gäller under förutsättning av oförändrade
skogsskötselmetoder, miljöförhållanden etc. Även med ökad miljöhänsyn
från skogsbrukets sida, som folkpartiet anser bör komma till stånd, kan
avverkningen öka avsevärt. Ökade avverkningar leder till en större potential
för uttag av skogsenergi. Därtill ökar givetvis möjligheterna att avverka
direkt för energisektorn.

Energiskog

Potentialen för energiskogsodling, bl.a. sälg, är mycket stor. Från miljösynpunkt
är odling av energiskog ett bättre alternativ än spannmåls- och
barrträdsodling. Den möjliggör att näringsläckage, särskilt av kväve, kan
minskas. Den bevarar också en större del av närings- och mullkapitalet med
relativt bättre markförhållanden som resultat.

Det finns redan i dag tillräckligt stora arealer tillgängliga för energiskogsodling
för att en betydande bränsleproduktion skall kunna komma till stånd.

Dessa marker finns i huvudsak i södra och mellersta Sverige. Med den
möjliga bränsleproduktionen från odling på denna typ av mark skulle man en
bit in på 2000-talet kunna utvinna ca 7 TWh/år om man omgående vidtar
behövliga åtgärder.

Härtill kommer den mark som för närvarande används för överskottsproduktion
av spannmål och som i stället kunde brukas för produktion av
energiskog. Denna mark omfattar omkring 300 000 ha. Det möjliggör en
bränsleproduktion som kunde ge cirka 21 TWh/år.

Det är troligt att de svenska åkerarealerna måste minska ytterligare.

Odling av energiskog på dessa annars obrukade arealer skulle ge möjlighet
att bibehålla en levande landsbygd och öppna landskap.

Biobränslenas konkurrenskraft

Av det sagda framgår att potentialen för en kraftigt ökad användning av
biobränslen i det svenska energisystemet är stor. Om denna potential tas till
vara skulle också de positiva miljöeffekterna bli betydande.

En förutsättning för en utveckling av detta slag är att produktionen av
biobränslen ökar. Av särskild betydelse är härvid att en helhjärtad satsning
på energiskog kommer till stånd. Om så sker kan den komma att ge
väsentliga bidrag till vår energiförsörjning kring sekelskiftet.

Det förutsätter dock att bränslena från energiskogsodlingarna når en
konkurrenskraft som de ännu inte har. Någon rent kommersiell produktion
av energiskog förekommer heller inte nu. Produktiviteten är otillräcklig och
ledtiderna i produktionen alltför långa. Det krävs mycket utvecklingsarbete
för att ändra på detta. Tekniken för plantering, gödsling och skörd av
energiskog måste utvecklas bl.a. i syfte att övergödning och omfattande 13

användning av bekämpningsmedel skall kunna undvikas. Mot. 1988/89

Eftersom de största möjligheterna att minska kostnaderna är knutna till N403

den produktionstekniska utvecklingen blir tiden en avgörande faktor i
sammanhanget.

Försök till forcerad introduktion av energiskog, där man inte hinner
tillgodogöra sig rönen från det utvecklingsarbete som bedrivs, skulle
innebära stora risker. Flisen från energiskogen skulle då bl.a. tvingas
konkurrera inte bara med oljan utan också med billigare fasta bränslen. Det
skulle medföra att priserna fick sättas så lågt att de producerande lantbrukarna
skulle få mycket dåligt betalt för sitt arbete.

Biobränsle i kraftvärme

Enligt vår uppfattning kan och bör biobränslen användas i ökande utsträckning
för både värme- och elproduktion, företrädesvis i form av kraftvärme.

Biobränslebaserade kraftvärmeverk kan ge betydande tillskott av el
baserad på värmeunderlag, dels från industrins processvärme, dels i fjärrvärmesystem.

En förutsättning för lönsam kraftvärme har hittills varit att man haft
tillgång till stora värmeunderlag så att anläggningarna kunnat göras stora.

Det pågår nu ett omfattande arbete för att utveckla en teknik som gör
kraftvärme lönsam också i mindre anläggningar.

Genom teknisk utveckling räknar man med att kraftvärmeanläggningar
skall kunna fylla högt ställda krav på kontinuerlig, långvarig och delvis
obemannad drift. Det sker en kontinuerlig teknikutveckling med avseende
på bl.a. förbränning, förgasning och rening.

För att tekniken för kraftvärme med biobränslen som bas skall bli fullt
konkurrenskraftig behövs således ytterligare tid för utvecklingsarbete. Inför
omställningen av det svenska energisystemet är detta en viktig faktor att
beakta.

Slutsatser

En konsekvens av vår syn på de förnybara energislagens roll, inte minst
bioenergins, i den långsiktiga svenska energiförsörjningen leder oss till
slutsatsen att omställningen av energisystemet bort från kärnkraften inte bör
forceras. Om så sker får biobränslena inte någon chans att på allvar göra sig
gällande.

En annan slutsats är att en kraftfull utvecklingsinsats med avseende på
både produktion och förbränning av biobränslen nu bör komma till stånd. En
sådan satsning kommer i ett längre perspektiv att ge oss en bättre miljö.

8. Vindkraft

Det finns goda förutsättningar för att vindkraften skall kunna bli ett
värdefullt komplement i det svenska elproduktionssvstemet. Studier som
gjorts av statens energiverk visar att vid tillräckligt långa serier kan
vindkraften prismässigt konkurrera med kolkondens.

De försöksanläggningar som finns i Maglarp och Näsudden har visat att det

14

är tekniskt möjligt att driva stora vindkraftverk. I andra länder, t.ex. Mot. 1988/89

Danmark, har man med framgång inriktat sig på aggregat med lägre effekt än N403

de svenska försöksanläggningarna.

För att vindkraften skall kunna bidra med mer än marginella tillskott till
elförsörjningen är en fortsatt inriktning på relativt stora aggregat nödvändig.

För att nå 10 TWh behövs ca 1 400 aggregat av Maglarps storlek (enligt EK
81). Mindre vindkraftverk kan dock få stor lokal betydelse, och möjligheterna
för ägare av sådana verk att sälja ström bör öka med den svenska
versionen av PURPA-lagen (se avsnittet ”Mer konkurrens”).

Det finns begränsningar för hur mycket vindkraft vi kan få med i systemet.

Det finns fysiska begränsningar i form av tillgång på arealer i goda
vindområden. Det finns också begränsningar för hur mycket vindkraft man
kan reglera i kraftsystemet. Annan produktion behövs vid de tillfällen
vindkraftverken står stilla.

Statens energiverk har kommit fram till att med beaktande av ovan
nämnda begränsningar bör det vara möjligt att bygga upp en vindkraftskapacitet
åtminstone motsvarande totalt en produktion av 10 TWh per år. En
utredning, vindkraftsutredningen, har haft i uppdrag att hitta möjliga
lokaliseringar motsvarande 10 TWh på land och 20 TWh till havs. Ett
modellaggregat på 3 MW har använts. Till havs har man klarat målsättningen.
Till lands har man endast nått upp till 1,5—2,9 TWh per år.

Detta visar att det är nödvändigt att tveckla konceptet ”vindkraft till
havs”. Länsstyrelsen i Blekinge arbetar med ett projekt med lokalisering av
stora havsbaserade vindkraftverk utanför Blekinge.

Flera mindre och medelstora verk är under uppförande eller har nyligen
tagits i drift. Bl.a. har ett 750 kW aggregat uppförts utanför Göteborgs hamn
av Kraftindustrins Vindkraft AB (KVAB). En gruppanläggning har byggts
på Gotland av Vattenfall med fyra aggregat på ca 200 KW vardera.

Ytterligare studier bedrivs bl.a. inom KVAB. Vi anser det också rimligt att
den fortsatta utvecklingen av vindkraften sker i kraftbolagens regi. Statliga
insatser kan dock övervägas för att driva arbetet med havsbaserad vindkraft
vidare.

9. Att avveckla kärnkraften

Folkpartiets uppfattning är att kärnkraften skall ses som en parentes i den
svenska energiförsörjningen. Ett skäl härför är att kärnkraften ger ett avfall
som kräver säker hantering under tidsperioder som är omöjliga att överblicka.
Till detta kommer att det, trots omfattande säkerhetsåtgärder,
fortfarande finns risker kvar för reaktorhaveri. Kärnkraften förutsätter
dessutom, med hänsyn till bl.a. risken för sabotage, en bevakning som
normalt inte krävs för anläggningar för energiproduktion.

Stora ansträngningar görs nu för att få fram uthålliga, helst förnybara och
inhemska energikällor, som på sikt kan ersätta kärnkraften. Förändringar av
energisystem är emellertid en långsiktig process.

Riksdagen beslutade efter folkomröstningen 1980 att kärnkraften skulle
vara avvecklad senast år 2010. Folkpartiet stod bakom det beslutet. Det gör
vi också i dag. Det ställer krav på oss att ta tillvara den tid som står till 15

förfogande. Vi måste handla på ett sådant sätt att avvecklingen kan Mot. 1988/89
genomföras utan att vi tvingas ge avkall på andra viktiga miljökrav. Tar vi för N403
tidiga beslut riskerar vi dessutom att bygga fast oss i en felaktig och föga
ändamålsenlig struktur, som vi sedan tvingas leva med under flera årtionden.

Den utvärdering som efter Tjernobylolyckan gjorts både i Sverige och
internationellt motiverar inte en ändring av vår grundläggande inställning till
kärnkraftsavvecklingen. Vi har tidigare konstaterat att utvärderingen av de
händelser som förorsakade reaktorolyckan i Tjernobyl inte ger anledning till
att ompröva synen på säkerheten i de svenska kärnkraftverken.

Kärnkraftens roll

Kärnkraften svarar i dag för ungefär hälften av den svenska elförsörjningen.

Av en total svensk elproduktion 1986 på 133,6 TWh svarade kärnkraften för
nära 67 TWh. Att avveckla fungerande kärnkraftreaktorer innebär samhällsekonomiska
uppoffringar. Vi är beredda att ta ansvar för de kostnader det
innebär att avveckla kärnkraften.

Produktions- och distributionssystemen måste klara även toppbelastningar
under vinterhalvåret och verkningar av flera torrår utan allvarliga
driftsstörningar. Avvecklingen av kärnkraften får inte innebära att systemet
blir mera sårbart.

El är en energibärare med många väsentliga fördelar framför andra sätt att
distribuera energi. Elförbrukningen ökade med i genomsnitt 4 procent per år
under perioden 1973—1986 och har fortsatt öka även efter 1986.1 hög grad
beror detta på att konsumenterna valt och uppmanats att ersätta olja med el.

De senaste åren har också den goda industrikonjunkturen bidragit. Kärnkraftsavvecklingen
bör genomföras på ett sätt som inte innebär en återgång
från el till eldning av olja.

Kärnkraften har inga egentliga miljöeffekter under normal drift. Därför
måste vi ställa höga krav på förbränningsteknik och avancerad reningsutrustning
i de anläggningar som kan komma i stället när kärnkraften avvecklas.

Vi har från folkpartiet klart uttalat oss för att återstående orörda älvar ej
skall tas i anspråk för vattenkraftutbyggnad. Vi kommer inte att göra avkall
på den uppfattningen inför kärnkraftsavvecklingen. De unika, natursköna
områdena kring de fyra älvarna skall bevaras för turism och rekreation också
åt kommande generationer.

Våra krav inför kärnkraftsavvecklingen är således:

- att leveranssäkerheten till elabonnenterna inte försämras

- att bortfallet av el inte leder till ökad oljeförbränning

- att nya anläggningar för elgenerering förses med bästa möjliga teknik för
att i största möjliga utsträckning undvika miljöförstörande utsläpp

- att de orörda huvudälvarna och andra värdefulla älvsträckor inte byggs ut
för kraftproduktion.

Klargör roller och ansvar

Frågan är vad som bör komma istället för kärnkraften. Vår uppfattning är att
statsmakterna skall ange ramarna och att det sedan är kraftbolagens uppgift

att inom dessa ramar se till att de uppfyller ellagens leveransplikt. Det tillhör Mot. 1988/89

inte politikens uppgifter att i detalj föreskriva hur marknaden skall klara N403

energiproduktionen.

Ramarna utgörs i det här fallet bl.a. av avvecklingsbeslutet, skattereglerna
och de restriktioner rörande miljö, beredskap, hushållning m.m. som
beslutas av regeringen, riksdagen, berörda statliga myndigheter och kommunerna.

Den rollfördelning vi här skissat är naturlig i de flesta andra samhällssektorer.
Men inom energisektorn har det i högre grad än på andra håll skett en
sammanblandning av de olika rollerna. Inför kärnkraftsavvecklingen finns
det därför skäl att understryka vem som har ansvaret för vad. Detta innebär
inte att vi som politiker undandrar oss ansvar utan att vi vill medverka till att
besluten fattas där kompetensen finns.

En framgångsrik avveckling av kärnkraften kräver tydliga mål och en bred
uppslutning kring dessa. Uppgiften kan skapa entusiasm och nytänkande
inom svensk industri.

Beslut om kärnkraftsavveckling

Folkpartiet föreslog en modell för kärnkraftens avveckling i en motion
(1987/88:N33) lagd i samband med behandlingen av regeringens proposition
om energipolitiken inför 90-talet (prop. 1987/88:90). Den här modellen bör
åter prövas i samband med den aviserade kontrollstationen år 1990.

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att kärnkraften skall vara
avvecklad senast år 2010. Dessa uttalanden har emellertid hittills inte givits
en form som gör dem rättsligt bindande för energimarknadens aktörer. Vår
modell innebär att riksdagen antar en lag som uttryckligen förbjuder drift av
kärnkraftsreaktorer efter utgången av år 2010. Detta görs lämpligen genom
en komplettering av kärntekniklagen. Någon ersättning bör heller inte utgå
till kärnkraftsinnehavarna för att de inte får driva verken efter denna
tidpunkt.

Däremot anser vi inte att det är statsmakternas uppgift att peka ut när och i
vilken ordning de olika reaktorerna skall tas ur drift. Det ansvaret skall åligga
reaktorinnehavarna och tas av dem med beaktande av de krav på säkerhet i
driften som uppställs och övervakas av kärnkraftinspektionen (SKI). I SKI:s
uppgifter ingår att ta till vara erfarenheter från kärnkraftdrift i alla delar av
världen och tillämpa dessa i säkerhetsarbetet.

Ett skäl som anförts för riksdagens beslut om en tidig avveckling av två
reaktorer är att detta understryker allvaret i avvecklingsbeslutet. Vi menar
dock att detta bättre sker genom den lag och den metod för avvecklingen som
vi föreslår.

I princip skulle kärnkraftsavvecklingen, enligt vår mening, genomföras på
följande sätt:

- Statsmakterna beslutar om de ramar som skall gälla för marknaden. Till
dessa hör den ovan nämnda kompletteringen av kärntekniklagen samt
skatteregler och miljörestriktioner.

- Kraftbolagen tar ställning till när och hur olika reaktorer tas ur drift. Det
kan ske när åtgärderna för förbättrad hushållning nått effekt och/eller nya

anläggningar för kraftgenering är färdiga att tas i bruk. Urdrifttagningen Mot. 1988/89
av kärnkraften skall ha skett senast år 2010. Kraftbolagen svarar för valet N403
av de nya anläggningar som behöver uppföras för att ersätta kärnkraft.

Dessa prövas sedan bl.a. i enlighet med miljöskyddslagen genom
koncessionsförfarande.

Den av oss föreslagna metoden för kärnkraftsavvecklingen kan väntas leda
till en successiv urdrifttagning av kärnkraftsreaktorerna. Reparationer av
och säkerhetshöjande åtgärder i kärnkraftanläggningarna kommer nämligen
att bli allt mindre lönsamma ju närmare vi kommer den slutliga tidpunkten
för avvecklingen. Ju kortare avskrivningstiden blir för dessa investeringar
desto mindre lönsamt blir det för kraftverksinnehavaren att genomföra dem
och desto mer lönsamt att ta nya anläggningar i drift. Också personalskäl
talar för att övergången från kärnkraft till kraftgenerering i andra former
måste ske successivt.

Andra skäl talar dessutom för att nya anläggningar byggs ut successivt
under en längre period. Bland dessa skäl bör särskilt framhållas den
omfattande resursåtgången för att planera, projektera och bygga sådana
anläggningar.

Kraftbolagen har enligt ellagen ett leveransansvar som i princip innebär
skyldighet att leverera all den el som efterfrågas inom respektive bolags
distributionsområde. Bolagen måste ha samma skyldighet även under och
efter den period då kärnkraften avvecklas. Taxor och priser på energi måste
utformas så att tillgången och efterfrågan på el möts.

För att statsmakterna i god tid före år 2010 skall kunna få en samlad bild av
kärnkraftsavvecklingen och de åtgärder som planeras bör kärnkraftföretagen
senast den 1 juli 1995 till regeringen redovisa hur de avser att uppfylla
ellagens förpliktelser efter det att kärnkraften är avvecklad. Med redovisningen
som grund kan regering och riksdag bedöma om det då krävs
ytterligare ingripanden från statsmakternas sida för att garantera att
kärnkraftsavvecklingen genomförs före utgången av år 2010.

10. Mer konkurrens

Flera av energimarknaderna är så kallade naturliga monopol. Det är t.ex.
svårt att tänka sig någon ökad konkurrens på elmarknaden genom att den
enskilde konsumenten skulle få flera leverantörer att välja mellan.

Det har dock visat sig möjligt att också på elmarknaden upprätthålla vissa
inslag av konkurrens genom förekomsten av flera energibolag med olika
regionala distributionsområden. På ett gemensamt stamlinjenät har dessa
kunnat transportera elektricitet från produktionsanläggningar till sina respektive
distributionsområden. Via kraftbörsen har bolagen kunnat utbyta
produktionskapacitet, så att i varje ögonblick den mest kostnadseffektiva
produktionsmixen kunnat uppnås.

Det kan synas som om vi i Sverige nått så långt det går vad gäller att
kombinera stordriftsfördelar med konkurrens för att få ett, nationellt sett, så
effektivt system som möjligt. Genom att vi har flera olika bolag får
konsumenter och statsmakter ett visst mått på de olika bolagens effektivitet
och prissättning. Genom stamlinjenätet har investeringarna i infrastrukturen

kunnat begränsas. Genom kraftbörsen får vi ett utbyte mellan företagen, så Mot. 1988/89
att den mest kostnadseffektiva produktmixen används. Under senare år har N403
också den enskilde konsumenten fått ökade möjligheter att byta mellan olika
energiformer och att effektivisera sin energianvändning.

Men det finns ytterligare möjligheter att öka konkurrensinslagen. Ett sätt
är att ge lokala elverk och större industrier ökade förutsättningar att välja
mellan olika leverantörer och att fritt förhandla om leveransvillkoren.

Kartellsamarbete mellan olika producenter måste motverkas.

Kraft börsen

Fler aktörer bör kunna släppas in på stamnätet och därmed få möjlighet att
delta på kraftbörsen. Det ställs i dag höga krav på leveranssäkerhet för dem
som deltar på kraftbörsen. Vi menar inte att man skall göra avkall på de
kraven men att det bör finnas utrymme för t.ex. flera kommuner eller
grupper av kommuner att transportera kraft på stamnätet och delta i
samkörningen. Om en grupp av leverantörer tillsammans uppfyller börsens
krav bör de kunna godtas likaväl som en enskild leverantör.

Eloptioner

Vi anser vidare att ett system med eloptioner bör utredas. Det kan t.ex.
fungera enligt följande: Ett företag som planerar en stor nyinvestering som
står och faller med elpriset bör ha möjlighet att teckna option på en framtida
elleverans till ett visst pris. Intresserad motpart till en sådan option kan t.ex.
vara ett energiföretag som står i begrepp att investera i ny produktionskapacitet
men är osäker på om man får avsättning för kraften till ett pris som gör
anläggningen lönsam. Möjlighet att sälja/överlåta optionen bör finnas för
bägge parter.

Rätt utnyttjade bör eloptioner kunna underlätta omställningen av elförsörjningen
och samtidigt minska de osäkerheter som kan drabba inte minst
elintensiva företag hårt under avvecklingsperioden.

Fjärrvärmeområden

Folkpartiet gick i riksdagen emot den lag som ger kommunfullmäktige
möjlighet att besluta om rätt för leverantör att vägra leverans av el inom
fjärrvärme- och naturgasområde. Vi menar att leveransskyldighet skall
föreligga även inom sådana områden.

Motiven för att kunna vägra leverans har varit att skydda fjärrvärmen från
konkurrens. Det kan innebära, och har också i en del fall inneburit, att man
hindrat investeringar i energisnål teknik som t.ex. värmepumpar.

Svensk PURPA-lag

För att ge ett större utrymme för mindre elproducenter har vi också förordat
en lag som i viss mån liknar den amerikanska PURPA-lagen (The Public
Utility Regulatory Policies Act). Genom den lagen är de amerikanska
energiföretagen i princip (tillämpningen skiljer sig mellan de olika delstaterna)
skyldiga att ta emot elkraft även från andra producenter enligt en i förväg
bestämd formel för prissättningen. I Sverige har vi nu fått en liknande lag.

Detta bör ge större möjligheter till rimlig ersättning åt enskilda ägare av t.ex. Mot. 1988/89

vindkraftverk och minivattenkraftverk. Möjligheterna ökar efter hand som N403

elpriset stiger.

11. Priser, skatter och avgifter

Vi föreslår att priset på el successivt anpassas till den högre prisnivå som
kommer att gälla efter kärnkraftsavvecklingen. Formerna för detta bör
utredas.

Vi anser att den nuvarande allmänna energiskatten bör slopas och ersättas
av en mervärdeskatt.

Vi vill ingående pröva förutsättningarna att slopa den särskilda skatten på
oljeprodukter och kol och ersätta denna med miljöavgifter på de utsläpp som
sker vid förbränning.

Prispolitik

Kärnkraften svarar i dag för hälften av den svenska elproduktionen. Det
innebär att även med en mycket framgångsrik hushållningspolitik blir det
nödvändigt att ersätta åtminstone delar av kärnkraftselen med annan
elproduktion. Till bilden hör att elanvändningen dessutom erfarenhetsmässigt
har en positiv inkomstelasticitet, d.v.s. användningen ökar med stigande
realinkomster. Även det talar för att kärnkraft kommer att behöva ersättas
med annan kraftproduktion.

Åtskilliga gissningar har förekommit om hur stor elanvändningen kan
väntas bli framöver. Vi anser det inte särskilt meningsfullt att i det långa
perspektiv som nu är aktuellt spekulera om detta. Som vi tidigare påpekat
kommer utvecklingen på marknaden med stor säkerhet att bjuda på åtskilliga
överraskningar vad gäller både användningen och produktionen av el och
andra energiformer.

Utbyggnad av ny kapacitet kommer att leda till prishöjningar på el. Det
har i sig inte med kärnkraftsavvecklingen att göra. Elpriset skulle höjas vid
kapacitetsutbyggnad även om denna skulle avse ny kärnkraft. Skillnaderna i
produktionskostnader mellan ny kärnkraft och annan elproduktion torde i
dag inte vara särskilt stora.

Utbyggnad av ny elproduktion blir således aktuell i samband med
kärnkraftsavvecklingen. Men den kan också aktualiseras till följd av
kapacitetsbrist i det nuvarande produktionssystemet. Oavsett motiveringen
för utbyggnaden av ny kapacitet kommer denna, som framhållits, att leda till
höjning av elpriset.

Några olika scenarier kan nu tänkas.

Det första, A, innebär att vi redan under nästa årtionde slår i kapacitetstaket
vad gäller elanvändningen. Det kommer att driva upp priset på el och
motivera nya produktionsanläggningar. Oavsett vad som sker med kärnkraften
under 90-talet skulle sådana alltså behöva tas i bruk framåt sekelskiftet.

Priset stiger successivt under 90-talet och driver fram ett utnyttjande av den
hushållningspotential som finns. Prishöjningarna bromsar visserligen efterfrågeutvecklingen
men likväl fortsätter elanvändningen att öka.

Det andra, B, utgår från en betydligt försiktigare utveckling av elefterfrå- 20

gan. Inga kapacitetsproblem förutses förrän kärnkraftsreaktorer tas ur bruk. Mot. 1988/89

Först då inträffar också kraftiga elprishöjningar. Situationen kan liknas vid N403

ett läge där kylan slår till och kraftproducenterna under lång tid tvingas
utnyttja oljekondensverken. Skillnaden är att kärnkraftsawecklingen är
förutsedd och kan planeras.

Om scenario A förverkligas skulle det knappast krävas några politiska
ingrepp utöver det tidigare nämnda förbudet mot kärnkraftsdrift efter år
2010 och vissa allmänna ramar för energiproduktionen, t.ex. på miljöområdet.

I senario B är situationen något mer komplicerad. Här leder inte
marknadsmekanismen till successivt höjt elpris. Den kraftiga prishöjningen i
samband med att kärnkraften ersätts med annan kraft kan därför komma
som en ”chock”. Mot detta kan invändas att kärnkraftsawecklingen är väl
känd av användarna och därför bör motivera dem till omställningsåtgärder i
god tid. Man kan emellertid ifrågasätta om den ”teoretiska” kunskapen att
elpriset skall höjas en gång i framtiden verkligen påverkar beteendet och
planeringen i tillräckligt hög grad. Det kan i varje fall ligga en risk i att förlita
sig härpå.

För att undvika vad som för många skulle kunna bli en ”elprischock” kan
man därför genom politiska ingrepp medverka till att elpriset höjs successivt
och att de första stegen tas redan nu. Därigenom får man snabbt en inriktning
på hushållningsåtgärder som kan begränsa behovet av senare kapacitetsutbyggnad.

Vilket av de två scenarierna som är mest realistiskt kan vi i dag inte
bedöma. Vi anser det emellertid motiverat att utgå från scenario B. De
politiska beslut som det motiverar kan senare korrigeras om scenario A
skulle inträffa. Om man däremot utgår från scenario A och nu avstår från
politiska ingrepp i prisbildningen och det senare visar sig att scenario B infrias
har dyrbar tid gått förlorad.

Vår slutsats blir alltså denna: För att stimulera hushållningsåtgärder och
åstadkomma en mjuk övergång till den högre elprisnivå som kommer att
gälla sedan kärnkraften avvecklats bör elpriset höjas successivt under de
närmaste åren.

Riksdagen har beslutat om en höjning av avkastningskravet på Vattenfall,
som är prisledande. Det kommer att leda till en elprishöjning på några ören
per kWh i användarledet. Det kan ses som ett första steg i en trappa med
successiva prishöjningar.

För de fortsatta stegen kan knappast ytterligare ökat avkastningskrav på
Vattenfall utnyttjas. Då måste en annan uppläggning övervägas. En möjlighet
är naturligtvis att använda skatteinstrumentet. En annan kan vara att låta
kraftföretagen göra obligatoriska fondavsättningar.

Ett enkelt räkneexempel visar att en successiv höjning av skatten/
fondavgiften från 2 öre 1991 till 6 öre 2005 sammantaget skulle ge ca 70
miljarder kr. Dessa medel skulle förslagsvis kunna slussas till åtgärder som
leder till bättre energihushållning och utveckling och utbyggnad av ny
produktionsteknik.

Dessa alternativ bör ytterligare studeras under det närmaste året så att
nästa steg i pristrappan kan beslutas av riksdagen år 1990. 21

Mervärdeskatt

Vi räknar, som vi tidigare nämnt, med att fram till kärnkraftsavvecklingen få

Mot. 1988/89
N403

ett successivt höjt pris på el. När prisnivån blir tillräckligt hög kommer många
elvärmekonsumenter att söka andra alternativ eller komplement till eluppvärmningen.

Detta är en rimlig utveckling. Vi har under ett antal år med god eltillgång
kunnat använda denna till att ersätta olja, vilket gett både miljö- och
beredskapsvinster. Men när tidpunkten för kärnkraftsavvecklingen närmar
sig måste en stor del av eluppvärmningen ersättas av andra alternativ, t.ex.
naturgas och inhemska bränslen. Den främsta signalen till konsumenterna
när det bör ske är priset.

Ett höjt elpris skulle dock kunna drabba den eltunga exportindustrin hårt.

Även om det säkert finns ytterligare effektiviseringsvinster att göra när det
gäller industrins energianvändning finns det också ett tak över vilket
ytterligare investeringar inte är lönsamma.

Inom EG-länderna beskattas energi (olja, kol, el etc.) i huvudsak inom
mervärdeskattesystemet. Det innebär att industri- och handelsföretag som
regel har rätt att dra av ingående mervärdeskatt samt att exporten inte
belastas.

Skattesatsen på energi inom EG är normalt densamma som för annan
konsumtion, d.v.s. ligger i intervallet 14%—20%. Skattesatsen kan dock
variera mellan olika energislag. I vissa länder beskattas t.ex. elektricitet inte
alls eller med en s.k. reducerad skattesats.

I de flesta EG-länder utgår också andra skatter än mervärdeskatt på
energin. Generellt gäller dock att dessa skatter är betydligt lägre än
energiskatterna i Sverige.

Med hänsyn till den pågående harmoniseringen inom EG av indirekta
skatter är det sannolikt att olikheter i beskattningen av energi kommer att
jämnas ut och att energibeskattningen kommer att ske mera renodlat inom
mervärdeskattesystemet. Oljeprodukter kommer dock att beläggas med
särskilda skatter.

Genom att inordna energibeskattningen i mervärdeskattesystemet kan
man nå flera styreffekter som är önskvärda i den framtida energipolitiken.

Det blir i huvudsak konsumtionen och inte exporten som beskattas.

Utredningen om indirekta skatter har i sina direktiv fått i uppgift att pröva
också energibeskattningen. Det är väsentligt att utredningen lyckas ta fram
ett enkelt och överskådligt förslag. Det kommande förslaget får dock inte
innebära att kraftvärmen kraftigt missgynnas i förhållande till andra distributionsformer
av energi.

Miljöavgifter

Alltför ofta tillåts utsläpp av miljöfarliga utsläpp utan att tillräcklig hänsyn
tas till miljön. Miljön saknar, till skillnad från bl.a. råvaror och arbetskraft,
ett pris.

Tanken bakom miljöavgifter på utsläpp är att sätta pris på miljön.

Miljöförstöring kommer för förorenaren att innebära kostnader som denne

måste ta hänsyn till. 22

Denna typ av ekonomiska styrmedel leder på längre sikt till en utveckling Mot. 1988/89
av miljövänlig teknik och bättre reningsmetoder. Förorenaren stimuleras N403
ekonomiskt att bli mera miljövänlig. Avgifterna blir en ekonomisk drivkraft
att utveckla och finna tekniska lösningar som leder till lägre utsläpp än de
gränsvärden som politiker och myndigheter fastställer i lagar och prövningsbeslut.

Teorin bakom miljöavgifter är att företagen kommer att reducera sina
utsläpp så länge avgiften för att släppa ut en enhet är högre än kostnaden för
att förhindra att denna enhet släpps ut. Utsläppen kommer alltså att
reduceras till den nivå där kostnaderna för reduktion av ytterligare en enhet
är lika med avgiften.

Enligt vår mening bör man nu ingående pröva att ta bort den särskilda
skatten på oljeproduktion och kol. Istället anser vi att miljöavgifter bör
införas på svaveldioxidutsläpp, kväveföreningar och olika tungmetaller som
t.ex kvicksilver. Även andra ämnen är aktuella.

Koldioxid bildas vid all förbränning. Det som framförallt bidrar till att öka
halten av koldioxid i luften är förbränningen av fossila bränslen som kol, olja
och naturgas. Den koldioxid som uppstår vid förbränning av naturgas är dock
endast ca hälften jämfört med kol och olja.

De koldioxidutsläpp som görs beror dels på hur effektiv förbränningen är,
dels på kolhalten i bränslet. Det är angeläget att man fastställer en metod för
att mäta och avgiftsbelägga också utsläppen av koldioxid.

Innan miljöavgifter införs måste gränsdragningen till koncessionssystemet
klaras ut. En väsentlig fråga är var koncessionsprövningen tar slut och
miljöavgifterna tar vid. Den prövning som görs av koncessionsnämnden är
också på sitt sätt dynamisk. Nämnden skall vid prövningen av en anläggning
enligt miljöskyddslagen göra en avvägning mellan vad som är ekonomiskt
rimligt, tekniskt möjligt och miljömässigt motiverat. Det innebär att
nämnden efter hand som kunskapen ökat och nya tekniska lösningar kommit
fram kunnat skärpa kraven.

Nackdelen har dock varit att när en anläggning väl är prövad och
gränsvärdena fastställda så upphör dynamiken. Den möjlighet till omprövning
som finns i miljöskyddslagen används sällan. Men miljöavgifter innebär
hela tiden en stimulans för företagen att utveckla och förbättra förbränningen
och reningssystemen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning och utveckling på området långsiktig
teknikutveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konkurrens på naturgasmarknaden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kraftfull utvecklingsinsats när det gäller
biobränslen,

23

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89

motionen anförts om vikten av och metoder för att skapa ökad N403

konkurrens bland kraftproducenterna,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att utreda ett system med eloptioner i enlighet med vad som i
motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att aktivt använda prisinstrumentet för att
påverka utvecklingen på energimarknaden,

7. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att utreda utformningen av kraftbolagens investeringsfonder i
enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 16 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp) Birgit Friggebo (fp)

Sigge Godin (fp) Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Hadar Cars (fp)

gotab 16492, Stockholm 1989

24