Motion till riksdagen
1988/89:N374

av Hadar Cars m.fl. (fp)
Fri handel

1. Inledning

Frihandeln var en av liberalismens nydaningar. Målet med frihandeln är att
genom internationell arbetsfördelning öka produktionen och sänka priserna.
Frihandeln leder till ökad konkurrens och därmed till fortlöpande kostnadspress.
Den gör det möjligt även för mindre länder att utnyttja stordriftens
fördelar.

En avgörande förutsättning för det välstånd vi har i Sverige är att
frihandeln bevaras och förstärks. Mer än hälften av allt som svensk industri
tillverkar säljs på export, huvuddelen till Västeuropa. Sverige har också en
omfattande tjänsteexport. Skulle den svenska exporten drabbas av ökade
handelshinder fick vi snabbt en försämrad ekonomi och stigande arbetslöshet.

Också importen är väsentlig för vår välfärd. Den förser oss med energi och
andra råvaror, med maskiner, datorer och insatsvaror till våra industrier och
kontor och med en mängd konsumentvaror som vi behöver och värdesätter.
Utan en fri import skulle näringslivet inte kunna behålla och utveckla sin
konkurrenskraft. För oss alla som konsumenter innebär frihandeln att vi får
både större valfrihet och mera för våra pengar.

Frihandeln är således grunden för en stark svensk ekonomi. Dess principer
utvecklades i kampen mot merkantilism och en av konservativa krafter styrd
protektionism. Senare blev också socialismen med sin starka betoning av
planekonomi en motståndare till frihandel.

Socialdemokraterna har länge haft en ambivalent inställning till frihandel.
Det är därför glädjande att regeringen övergivit motståndet mot en
fullständig avreglering på tekoområdet. Vi återkommer till detta nedan.

2. Nyprotektionism

De flesta västeuropeiska stater har i och med EG:s och EFTA:s uppkomst
kraftigt reducerat sina genomsnittliga tullnivåer. Inte bara Västeuropa utan
också bl.a. USA och Japan har minskat sina tullar som resultat av
förhandlingar och överenskommelser inom GATT.

Å andra sidan har försöken att begränsa importen via icke-tariffära
handelshinder, som t.ex. kvoter, s.k. frivilliga importbegränsningar, krångliga
tullförordningar, märkningskrav och diskriminerande offentlig upphandling,
blivit allt vanligare.

Innebörden av de ovan nämnda frivilliga exportbegränsningarna är att de Mot. 1988/89

fattiga länderna tvingas åta sig att inte exportera mer än en viss angiven N374

kvantitet till industriländerna. Dessa behöver då inte höja sina tullar utan
kan utåt framstå som frihandelsvänliga. Bördan att administrera protektionismen
har i stället lagts på de fattiga ländernas axlar. Den fria handelns
betydelse för u-länderna utvecklas i folkpartiets partimotion om biståndet.

Det kan således se ut som om den gamla frihandelsargumentationen under
senare år dragit det kortaste strået gentemot protektionismens falska
förespeglingar om minskad arbetslöshet och en förbättrad bytesbalans. De
protektionistiska strömningarna har dessutom tagit sig uttryck i "nya" och
svåridentifierbara former för att det land som tillämpar protektionismen
skall undgå handelspolitiska vedergällningar.

Även om protektionismen är skadlig också för det samhälle som tillämpar
den, kan den gynna enstaka påtryckningsgrupper. Dessa försöker därför ofta
vinna gehör för en, för dem själva, gynnsam protektionistisk politik.

Protektionismen skadar dock samhället som helhet, då varje krona som
gruppen ”tjänar" kostar övriga medborgare totalt sett mera. Ju fler
påtryckningar som regeringar ger efter för, desto mindre blir den totala kaka
som samhället får kvar att dela på.

3. Svensk handelspolitik

Sveriges importrestriktioner har gradvis reducerats under efterkrigstiden.

Det är i huvudsak ett resultat av dels de överenskommelser Sverige varit med
att träffa inom ramen för GATT, dels Sveriges medverkan i det Västeuropeiska
frihandelsområdet.

Den nu pågående GATT-rundan, den s k Uruguay-rundan, har som mål
att ytterligare reducera tullar och andra hinder mot en friare världshandel.

En av de viktigare uppgifterna för den pågående Uruguay-rundan är att bryta
trenden mot allt fler bilaterala handelsavtal. Förhandlingarna omfattar
denna gång också den för Sverige viktiga frågan om frihet för handeln med
tjänster. Mötet i Montreal var dock ett misslyckande. Men slutsatsen av detta
får inte bli att våra ansträngningar minskas. Tvärtom måste de öka så att
slutresultatet blir positivt.

EG:s beslut att till utgången av år 1992 upprätta en inre marknad inom
vilken människor, varor, tjänster och kapital skall kunna röra sig fritt är av
största betydelse också för Sveriges del. I en partimotion om Europeiska
Gemenskapen redovisar folkpartiet sina synpunkter och förslag i denna sak.

Sveriges handelspolitik är i många avseenden en politik för ökad handel.

Men inom några områden för Sverige en politik med klart protektionistiska
drag. Det gäller teko- och jordbruksområdena.

Dessa områden skall här belysas.

3.1 Tekopolitiken

I budgetpropositionen hävdas att tekopolitiken inleddes 1970.1 själva verket
inleddes den 1968, då Sverige införde den första kvantitativa restriktionen
(kvoten) på T-shirts från Hongkong. Nu, över 20 år senare, kan vi

konstatera, att det enda bestående resultatet av hela den 20-åriga tekopolitis- 4

ka eran är uppskattningsvis 40 miljarder kronor i välfärdsförlust och en Mot. 1988/89

svensk tekoindustri som helt säkert skulle varit konkurrenskraftigare teko- N374
politiken förutan än vad den nu är.

De oerhörda kostnaderna för tekopolitiken består företrädesvis av de
fördyringar av kläder och textilvaror, som åsamkats genom kvoteringarna av
importen från till slut över 30 länder (u-länder och statshandelsländer).

Konstaterandet att tekoindustrin skulle varit i ett bättre läge all tekopolitik
förutan finns det många belägg för. Det viktigaste bland dessa är iakttagelsen
att de främsta svenska tekoföretagen präglas av marknadsanpassning, dvs.
de har låtit marknadens förväntade krav leda till förändringar i den egna
verksamheten.

Andra viktiga iakttagelser utgörs av de jämförelser som kan göras med
andra länder, vars tekoindustri av olika skäl kan konstateras vara utsatt för
hårdare konkurrens än Sveriges.

Dansk tekoindustri och framför allt schweizisk tekoindustri har i en
hårdnande konkurrenssituation (Schweiz har över huvud taget inga kvantitativa
importrestriktioner) klarat sig jämförelsevis bättre än den svenska
industrin, trots att de har ett kostnadsläge, som i vart fall för Schweiz
vidkommande vida överstiger det svenska. Schweizisk tekoindustri svarar
idag för en större andel av den schweiziska samlade industriproduktionen än
vad svensk tekoindustri gör för den svenska.

I industriellt avseende har den svenska tekopolitiken sammantaget endast
lett till att omstruktureringsfasen blivit onödigt utdragen. I stället för att sätta
in åtgärder för att underlätta omstruktureringen och satsa på omställningsbidrag
etc. har pengar satsats på att upprätthålla verksamheter som inte på
sikt haft någon kommersiell motivering, dvs. fyllt sin plats på marknaden.

Den allvarligaste följden av den bedrivna tekopolitiken är emellertid inte
att svenska konsumenter drabbats av en tekopolitiskt betingad indirekt
”beskattning” eller att den svenska tekoindustrins marknadsanpassning
försenats, utan att tekoexporterande u-länders industriproduktion hållits
tillbaka. De uteblivna exportinkomsterna som dessa u-länder gått förlustiga
kan aldrig ersättas.

Det är den bittraste slutsatsen man tvingas dra när nu en omprövning av
tekopolitiken äntligen skett inom det socialdemokratiska partiet, även om
den är betingad av ”den tredje vägens” misslyckande att bryta Sveriges, i
jämförelse med omvärlden, oacceptabla inflationsutveckling.

Vad som nu är viktigt är att alla politiker i Sverige lär sig två saker utifrån
den i stort sett misslyckade tekopolitiken. Det är dels att man har ett
övergripande ansvar som företrädare för oorganiserade intressen, och inte
får falla till föga för krav från intressegrupper som strider mot vad som
långsiktigt är nödvändiga samhällsförändringar, dels att man skall ha is i
magen och inte acceptera konservativa protektionistiska krav.

Ett brev, skrivet av New Yorks guvernör Martin Van Buren 1829,
åskådliggör den andra av dessa två viktiga lärdomar.

”Till president Andrew Jackson

Kanalsystemen i vårt land hotas av utbredningen hos en ny form av
transporter som kallas 'järnvägar’. Den federala regeringen måste bevara
kanalerna av följande skäl:

1. Om kanalfartyg undanträngs av 'järnvägar’ kommer allvarliga syssel- Mot. 1988/89

sättningsproblem att bli resultatet. Kaptener, kockar, förare, stall- N374

drängar, reparatörer och slussvakter kommer att utlämnas utan möjligheter
att försörja sig, för att inte nämna alla de farmare som nu ägnar

sig åt att odla hö till hästarna.

2. Båtbyggare kommer att drabbas och de som tillverkar bogserlinor,
piskor och seldon lämnas helt på bar backe.

3. Kanalbåtarna är av utomordentlig vikt för Förenta Staternas försvar. I
händelse av de väntade problemen med England är Erie-kanalen den
enda vägen vi överhuvudtaget har för att upprätthålla den försörjning
som är så viktig för att utkämpa ett modernt krig.”

Folkpartiet har i många år drivit kravet att teko-restriktionerna bör
avskaffas. De fördyrar för alla konsumenter och särskilt för barnfamiljerna.

Flera forsknings- och utredningsrapporter har slagit fast att handelspolitiken
inte kan användas som medel för något försörjningspolitiskt mål inom
teko-området och att en vanlig svensk barnfamilj skulle tjäna mellan 1 000
och 1 500 kr på billigare kläder (vilket motsvarar ca 3 000 kr före skatt).

Det är oförståeligt varför de svenska konsumenterna och textilarbetarna i
tredje världen skall behöva vänta i ytterligare nästan tre år innan gränshindren
avskaffas. Det är visserligen sant att det s k multifiberavtalet MFA IV
löper ut i juli 1991, men ingenting hindrar att Sverige häver gränshindren
tidigare. Vi anser att så kan ske med omedelbar verkan.

3.2 Jordbruks- och trädgårdsnäringen

Ingen handel är så reglerad och i hög grad föremål för protektionistiska
åtgärder som den med jordbruks- och trädgårdsprodukter. Internationell
handel har främst blivit en handel med överskottsprodukter, som ofta
utbjuds på marknaden till priser som ligger långt under vad det kostat att
producera varorna. Sveriges export av livsmedel skiljer sig härvidlag inte
nämnvärt.

För det svenska folkhushållets del innebär den förda politiken att vi som
konsumenter får betala ett väsentligt högre pris för våra livsmedel än om vi
tillät ökad import. För länder med naturliga förutsättningar att producera bra
livsmedel till låga priser leder protektionismen på världsmarknaden till att de
inte kan utnyttja sina konkurrensfördelar. Till de länder som drabbas hårt
hör bl.a. Argentina - ett land som kämpar med stora bytesbalanssvårigheter.

Det finns således skäl att pröva nya vägar för svensk jordbrukspolitik. Med
hänsyn till den struktur som råder på världsmarknaden för livsmedelsprodukter
är ett totalt slopande av det svenska gränsskyddet för närvarande inte
ett realistiskt alternativ. Färdriktningen i jordbrukspolitiken är dock väsentlig
och Sverige bör aktivt arbeta för en ökad avreglering.

I Uruguay-rundan har man för första gången i en GATT-förhandling
inkluderat handeln med jordbruksprodukter och andra livsmedel. Det är
väsentligt att Sverige i dessa förhandlingar tillhör de pådrivande staterna och
genom konstruktiva förslag bidrar till ett breddat handelsutbyte också på

dessa varor. 6

Den svenska handelspolitiken med avseende på frukt och grönsaker har i Mot. 1988/89
stor utsträckning präglats av producentintressena. Konsumenternas behov N374
och önskemål har inte i tillräcklig utsträckning fått genomslag.

Regeringen föreslog under hösten 1988 att den nuvarande importregleringen
i fråga om äpplen och päron skulle avvecklas för att ersättas med en
tull för färska äpplen och päron. Det var i och för sig glädjande att regeringen
föreslog att importregleringen skulle avskaffas, men oförsvarbart att föreslå
införandet av tull.

De svenska konsumenterna gynnas inte av handelshinder mot frukt och
grönsaker. Strävan bör vara att konsumenterna i ökande utsträckning fritt
skall få välja varor efter vars och ens önskemål och ekonomi. Enligt vår
uppfattning är tiden inne att vända trenden och minska och på sikt helt
avskaffa de svenska hindren mot import av frukt och grönsaker.

En sådan inriktning av politiken utesluter inte att staten genom anslag,
t.ex. i form av generösa röjningsbidrag, underlättar för de svenska producenterna
att genomföra en nödvändig omställning.

4. Kostnadsberäkningar av handelspolitiska skyddsåtgärder

Trots att handelshindrens effekter - dvs. kostnader - för konsumenterna är
betydande, saknas oftast beräkningar av dessa kostnader i utredningsförslag
och propositioner. Regeringens proposition angående bemyndigande för
regeringen att meddela föreskrifter om tull för äpplen och päron var inget
undantag härvidlag.

Folkpartiet har tidigare föreslagit att statens pris- och kartellnämnd,
numera pris- och konkurrensverket, dels ges i uppdrag att utveckla metoder
för att kostnadsberäkna olika typer av handelspolitiska skyddsåtgärder, dels
rutinmässigt tillställs förslag om skyddsåtgärder för sådana kostnadsberäkningar.
Vi återkommer nu med det förslaget.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställes

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om Sveriges uppgift att inom Uruguay-rundans ram
verka för ett breddat handelsutbyte med jordbruksprodukter och
andra livsmedel,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om avreglering av handeln med frukt och
grönsaker,1]

2. att riksdagen beslutar avskaffa samtliga handelsrestriktioner
inom tekoområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om kostnadsberäkning av handelspolitiska skyddsåtgärder.

‘1988/89:Jo294

7

Stockholm den 25 januari 1989
Hadar Cars (fp)

Gudrun Norberg (fp)
Christer Eirefelt (fp)

Mot. 1988/89
N374

Isa Halvarsson (fp)

Lars De Geer (fp)