Motion till riksdagen
1988/89:N364

av Hadar Cars m.fl. (fp)
Kapitalmarknaden

Kapitalmarknaden är en populär mjölkko och syndabock för den socialdemokratiska
regeringen. Polemiken mot ”snabba klipp”, ”finansvalpar”,
”spekulation” och ”skatteplanering” skymmer alltför ofta den viktiga
funktion som riskkapitalmarknaden har att fylla i ett litet exportberoende
lands ekonomi.

Förra årets sista dag fick vi ytterligare en påminnelse om denna inställning.
Om riksdagen accepterar regeringens förslag att fr. o. m. 1 januari begränsa
avdragsrätten för reaförluster på aktier till 40 procent även vid korta innehav
ökar de risker som är förknippade med aktiesparande. Aktiespararnas
benägenhet att främst satsa på mindre riskfyllda och kända aktier kan
komma att öka. Förslaget är typiskt för den socialdemokratiska kapitalmarknadspolitiken:
förändrade regler presenteras ofta och med överraskningseffekt.
Detta sätt att lansera förändringar motverkar i sig ett långsiktigt och
seriöst beteende på börsen och uppmuntrar till kortsiktig spekulation.
Risken för nya politiska ingrepp på Stockholms fondbörs uppmuntrar
verkligen inte placerarna att ta långsiktiga risker.

Förutom Kjell-Olof Feldts s.k. nyårssmällar har börsen och aktiespararna
drabbats av följande 16 åtgärder sedan 1982:

- Minskad skattereduktion för aktiefondsparande

- Slopad skattereduktion vid aktieutdelning

- Skärpt förmögenhetsbeskattning

- Skärpt arvs- och gåvoskatt

- Utdelningsskatt

- Skärpt reavinstbeskattning på aktier (schablonbeskattning)

- Tillfälliga höjningar av förmögenhetsskatten

- Omsättningsskatt på aktier

- Vinstdelningsskatt till löntagarfonderna

- Slopad skattereduktion för skattefondsparande

- Evig reavinstbeskattning för konvertibla skuldebrev och optioner

- Fördubbling av aktieomsen från en till två procent

- S. k. engångsskatt på pensionssparande

- Förmögenhetsbeskattning av kapitalförsäkringar

- Sociala avgifter på andel-i-vinst-system

- Utvidgad omsättningsskatt på värdepapper (”valpskatt”)

Dessa ständiga förändringar är av ondo. Vi anser att det istället bör sättas
långsiktiga och tydliga gränser för aktörerna på kapitalmarknaderna, t.ex.
för att förhindra insider-brott, där krav på en stark börsetik skall vara
vägledande.

Betydelsen av stabila spelregler är särskilt stor på kapitalmarknaden, där Mot. 1988/89
de olika delmarknaderna är delvis integrerade, där förväntningar om N364
framtiden är viktiga och där mycket stora belopp omsätts varje dag. Många
av aktörerna är vana vid att hantera ekonomiska risker, men med en stor och
ökande politisk risk introduceras ett irrationellt och oförutsebart element.

Följden blir ökad kortsiktighet och fler insiders.

Börsetik handlar framför allt om likabehandling, dvs. om att alla
aktieägare skall ha samma rättigheter. Det gäller framför allt tillgången på
information som måste vara snabb, korrekt och lika för hela marknaden. De
affärer som det finns anledning reagera mot har framför allt inneburit brott
mot denna etiska norm. Längre fram i denna motion utvecklar vi dessa
tankegångar ytterligare.

Kapitalmarknadens funktion

Kapitalmarknaden består av kreditmarknaden och aktiemarknaden. Medan
kreditmarknaden avser lånat kapital består aktiemarknaden av s.k. eget
kapital, det vill säga kapital som ägare satsar i ett företag och som
representerar en ägarandel i företaget. På aktiemarknaden riskerar aktieköparen
hela det placerade beloppet. På kreditmarknaden är kreditrisken
begränsad, men ränteriskerna har ökat under 1980-talet. De ökade ränteriskerna
har bidragit till framväxten av en rad nya instrument, framför allt på
den del av kreditmarknaden som kallas penningmarknaden. Se skiss.

I Kapitalmarknad |

i

i i

Aktiemarknad I I Kreditmarknad I

i

I ' ~

1 Penningmarlcnad 1 i Obligationsmarknad"

(Källa: Näringslivets ekonomifakta december 1987)

Förutsättningarna för penningpolitiken har förändrats kraftigt under
1980-talet. Kreditmarknaden har avreglerats, diskontot har förlorat sin roll
som likriktare på marknaden, räntedifferenserna minskat och marknaden
internationaliserats. Folkpartiet hälsar dessa liberaliseringar med tillfredsställelse.

Valutaregleringen har successivt liberaliserats och nyligen har riksbanksfullmäktige
beslutat att även den s.k. hårda kärnan (dvs. i princip
kronobligationer) skall avregleras. Folkpartiet har länge krävt att detta
skulle ske.

Vissa regleringar finns emellertid kvar. Signaler om nya regleringar saknas
inte heller. Vi anser att det s.k. oktrojförfarandet för etablering av banker
och försäkringsbolag bör avskaffas. Likaså avvisar vi nya regleringar i form
av ägarbegränsningar i bankerna vilket kreditmarknadskommittén föreslagit
(SOU 1988:29). Regelsystemet i Sverige måste anpassas till vad som gäller i
omvärlden.

4

Av samma skäl är vi kritiska mot idéerna om fortsatt och utvidgad
reglering av vad banker respektive försäkringsbolag får ägna sig åt. I
verkligheten är gränserna mellan de tjänster som erbjuds av banker och
försäkringsbolag redan flytande. Redan nuvarande reglering leder till svåra
gränsdragningsproblem och onödigt krångel. För konsumenterna är det
angeläget att konkurrensen är effektiv på alla marknader, inklusive dessa
finansiella tjänstemarknader. Inte heller finns det skäl att ha särskilda
placeringsbegränsningsregler för banker och försäkringsbolag.

Systemet med statliga styrelserepresentanter i affärsbankernas och försäkringsbolagens
styrelser bör avskaffas. Det allmännas kontroll bör utövas av
tillsynsmyndigheten, inte genom att statens representanter är med då
affärsutveckling, strategier och interna affärsangelägenheter diskuteras och
beslutas.

Penning- och valutapolitiken

En konsekvens av de hittills genomförda liberaliseringarna mot omvärlden är
ett till synes minskat utrymme för självständiga penningpolitiska marknadsoperationer.
I verkigheten har dock denna möjlighet sedan länge varit
begränsad. Samtidigt har penningpolitiken fått bära en stor del av åtstramningsbördan,
då finanspolitiken varit alltför expansiv, som under 1986 och
1987 och 1988. Dess roll blev extra tydlig våren 1988 då riksbanken tvingades
höja räntan ett par dagar efter det att regeringens kompletteringsproposition
presenterats; finanspolitiken var helt enkelt för svag. Nackdelen med att låta
riksbanken stå för den mera restriktiva delen av den ekonomiska politiken
är att detta via högre räntor får negativa konsekvenser för investeringarna.

Genom avregleringen på kreditmarknaden utövas penningpolitiken
främst genom operationer på öppna marknaden. Riksbanken köper och
säljer värdepapper, vilket påverkar likviditeten på marknaden, bankernas
behov av att låna i Riksbanken dvs. deras placering i den s.k. räntetrappan
och därigenom räntenivån på marknaden. Genom valutaregleringar har
räntenivån kunnat hållas högre än omvärldens. Detta har tidvis inneburit
stort valutainflöde, vilket likvidiserat marknaden i Sverige. Eftersom
inflationen samtidigt är flera procentenheter högre har dock realräntan inte
varit extremt hög. Normen att staten inte skall låna i utlandet - en norm som
bör ligga fast - i kombination med en ekonomisk politik som skapat stora
underskott i bytesbalansen, har ”tvingat” företagen att låna i utlandet. Med
den högre räntan i Sverige uppkommer då ganska riskfria möjligheter till s.k.
räntearbitrage.

Den svenska valutapolitiken har kännetecknats av en god portion tur.
Medan den officiella linjen är fasta växelkurser i förhållande till ett vägt
genomsnitt av våra största handelspartners valutor, har kronkursen i
verkligheten både stigit och sjunkit ordentligt. Den stora devalveringen om
16 procent hösten 1982 skulle ha givit ännu större inflationsdrivande effekt
om inte dollarkursen hade stigit kraftigt fram till våren 1985. Dollarn har
dubbel vikt i valutakorgen och drog därför med sig kronkursen uppåt igen,
vilket i praktiken var en revalvering. På samma sätt hjälptes den svenska
konkurrenskraften av nedgången i dollarkursen under 1987/88 som alltså
gjorde att kronan åter deprecierades.

Mot.

N364

Inom det europeiska valutasamarbetet, EMS, sker motsvarande anpass- Mot. 1988/89
ningar efter beslut av de deltagande länderna, inte som för Sveriges del ”i N364

smyg”.

När nu valutaregleringen avskaffas är det naturligt att vi tar steget fullt ut
och också ansluter oss till det valutasamarbete som sker inom EMS. Det ger
flera fördelar, så t.ex. kan Sveriges riksbank då erhålla del av det stöd
centralbankerna i EMS-länder ger varandras valutor. Det skulle också
innebära en tydlig signal till EG-länderna att vi har ambitionen att söka ett
nära samarbete, även på områden där detta innebär vissa "kostnader” för
Sverige i form av minskade möjligheter till egen penning- och valutapolitik.

En annan fördel skulle vara att en anslutning till EMS tydligt visar t.ex.
arbetsmarknadens parter och andra aktörer i den svenska ekonomin att t.ex.
inflationsmål och valutakursnormer måste tas på allvar. En EMS-anslutning
skulle sålunda sätta vissa nyttiga gränser för hur mycket den svenska
ekonomin kan tillåtas avvika från omvärldens, framförallt avseende pris- och
kostnadsutvecklingen.

Transaktionskostnader

På en effektiv marknad skall priserna spegla all tillgänglig och relevant
information. I denna motion listas inledningsvis en rad skattehöjningar som
påverkat transaktionskostnaderna. En omsättningsskatt slår en kil mellan
köpare och säljare varvid omsättningen faller. Detta försämrar marknadens
likviditet och höjer transaktionskostnaderna.

En naturlig följd av att skapa fria kapitalrörelser är att avskaffa omsättningsskatten
på penningmarknaden, den s.k. valpskatten. I själva verket
torde denna skatt "avskaffa sig själv” i så måtto att några skatteintäkter ej
inflyter när affärer i svenska penningmarknadsinstrument kan ske även
utanför Sveriges gränser. Om transaktionskostnaderna är högre i Sverige
torde handeln flytta utomlands. En bevarad omsättningsskatt innebär också
större svårigheter för riksbanken att bedriva penningpolitik, något som
riksbanken själv påpekat. Vi anser därför att den s.k. valpskatten bör
avskaffas senast i samband med att valutaregleringen definitivt avvecklas.

I själva verket har den utvidgade omsättningsskatten på värdepappersmarknaden
redan bidragit till att luften i det närmaste gått ur den
marknaden. Alla de farhågor som uttrycktes innan den infördes tycks ha
besannats. Bl.a. har framhållits att den s.k. märket maker-funktionen skulle
försämras påtagligt om en transaktionsskatt införs. All inbördes handel
mellan banker och fondkommissionsbolag i räntebärande värdepapper samt
termins- och optionshandeln mellan dessa påverkas negativt. Den minskade
interbankhandeln har resulterat i en sämre likviditet i statens och andra
emittenters likviditet, dvs. en trögare marknad med sämre fungerande
prisbildning.

På samma sätt leder utvecklingen mot en ökad integration och konkurrens
mellan de nationella börserna till slutsatsen att den svenska omsättningsskatten
på aktier är av ondo. Aktiekurserna förlorar informationsvärde och
marknadens bredd, djup och spänst skadas. De största förlorarna på detta är
de små aktiespararna. Det är av den anledningen som man i Danmark 6

tidigare avskaffade omsättningsskatten på aktier och som man i Storbritannien
liberaliserat handeln avsevärt.

Aktiemarknaden Mot. 1988/89

En väl fungerande aktiemarknad är en av marknadsekonomins hörnstenar. ^364
Aktiebolagsformen och fondbörsen gör det möjligt att på ett effektivt sätt
sprida företagandets ägande och risker och förse näringslivet med riskvilligt
kapital.

Händelserna på världens aktiebörser under hösten 1987, med dramatiska
kursfall på mycket kort tid, underströk dels det internationella beroendet,
dels att det verkligen är fråga om en riskkapitalmarknad. Den som satsar sina
pengar i ett börsföretag, oavsett om det är en vanlig småsparare eller en stor
institutionell ägare, kan visserligen få en god avkastning på sitt satsade
kapital, vilket varit fallet under 1980-talet. Men det satsade kapitalet kan
likaväl förloras i kursfall och konkurser.

Börsens funktion som finansieringskälla har ökat under senare år.

Volymerna av nyemissioner har ökat kraftigt och uppgick 1988 till
ca 6 miljarder kronor.

Viktiga förändringar på aktiemarknaden

Börsen har undergått omfattande strukturella förändringar under senare år.
Institutionaliseringen av ägandet har fortsatt. Vi anser att denna koncentration
är olycklig.

Under 1970-talet förde den svenska börsen en tynande tillvaro. Grunden
för uppsvinget lades framför allt hösten 1980 då en rad åtgärder vidtogs av
den borgerliga regeringen för att stimulera aktiesparandet och börsen. Häri
ingick också regeländringar som gjorde det möjligt för utländska investerare
att placera riskkapital på Stockholmsbörsen. Denna reform fick stor effekt.
Investeringsströmmarna har dock vänt sedan dess och många aktieaffärer i
svenska börsföretag flyttat utomlands på grund av den av socialdemokraterna
införda omsättningsskatten på aktier.

På grund av valutaregleringen har svenska portföljförvaltare under en lång
rad år burit en större risk än vad som är nödvändigt, vilket innebär att de
ställer högre avkastningskrav än vad som annars skulle vara fallet. De har
nämligen hindrats ifrån att sprida sina placeringsrisker rationellt genom
internationell diversifiering. Genom förvärv av aktier från utländska börser
som i liten utsträckning eller inte alls samvarierar med inhemska börssvängningar
skulle även svenska medborgare kunna minska sitt risktagande. När
valutaregleringen slutgiltigt avskaffats betyder detta att svenska företags
kapitalkostnader kan minska.

En rad nya ”sidobörser” har utvecklats under 1980-talet och nya instrument
introducerats. Den s.k. OTC-marknaden (Over-the-counter, ”över
disk”) har vuxit mycket kraftigt. Bland de nya instrumenten märks såväl köpoch
säljoptioner som indexoptioner. En termins/future-marknad hör också
till tillskotten i Sverige. Bland innovationerna på options- och OTCmarknaderna
finns flera (t.ex. nya instrument, datorprogram och uppläggning
av handeln) som faktiskt också exporteras från Sverige. Det är ett tydligt
exempel på vilken kreativitet som finns på marknaderna och som kan
utnyttjas av flera för att denna del av värdepappershandeln inte är ett
monopol.

Vi ser positivt på den utveckling mot större mångfald som kapitalmarkna- Mot. 1988/89
derna genomgått. Det förbättrar prisbildningen och näringslivets kapitalför- N364
sörjning samtidigt som samhällets ”totala” risk minskat.

Utvecklingen på aktiemarknaden har också placerat fondbörsen i centrum
av massmediernas, politikernas och allmänhetens intresse. Den ökade
kunskapen och granskningen av denna marknad har även väckt en rad
frågor.

Skärpta krav på börsetik

För den som tror på och försvarar marknadsekonomi och ett spritt enskilt
ägande är det oerhört angeläget att börsen fungerar väl och att de aktiviteter
som förekommer på börsen uppfattas som legitima av en bred allmänhet.

Under senare år har stark kritik riktats mot vissa företeelser på börsen, och i
debatten framkommer med jämna mellanrum att det förekommer affärer
som måste betraktas som tvivelaktiga och i vissa fall olagliga. Det är framför
allt de mindre spararna som direkt kommit till skada. På sikt leder oetiska
företeelser emellertid också till stort men för hela ekonomin genom att de
skadar marknadsekonomins legitimitet.

Folkpartiet anser därför att det behövs ett rättsligt skydd för värdepappershandel
- ett fungerande ansvarssystem som borgar för att spelreglerna
följs.

Den svenska värdepappersmarknaden har en oerhörd betydelse både för
företagen, som för sin kapitalförsörjning är beroende av en väl fungerande
emissions- och andrahandsmarknad, och som investeringsalternativ för
företag, organisationer och enskilda. Idag satsar allt fler människor sina
sparmedel på aktieköp. Som ägarutredningen har visat sker detta i första
hand i aktiefonder, medan fysiska personers direkta aktieägande kontinuerligt
minskat under en lång rad av år. Alla dessa investerare har rätt att kräva
klara spelregler på börsen och att dessa spelregler följs.

Men de många diskutabla affärerna och bankinspektionens synbarliga
tandlöshet när det gällt att bevisa och sedan vidta sanktioner mot de skyldiga,
tyder på att det varken finns tillräckliga utredningsresurser eller något
fungerande rättsligt skydd mot oriktig eller utebliven information till
marknaden. Sedan tiden efter den förra stora börskraschen, Kreugerkraschen,
har vi visserligen i vår brottsbalk en bestämmelse om straff för
personer i företagsledningar som av grov oaktsamhet offentliggör vilseledande
uppgifter som kan leda til! att någon lider ekonomisk skada. Men
tvärtemot vad lagstiftaren menade har den bestämmelsen bara tillämpats på
mindre företags uppgifter till Patent- och registreringsverket etc.

Detta straffansvar bör ses över. En effektiv kapitalmarknad med omfattande
aktiehandel kräver ett hårdare tryck på företagsledningarna att
informera korrekt och snabbt än det som skapas av börsreglerna och det
nuvarande - sällan åberopade - ansvaret enligt brottsbalken.

En första åtgärd som är enkel, men antagligen vore ett effektivt sätt att få
åklagare och domstolar mer benägna att ställa företagsledningar (och då inte
bara verkställande direktörer utan även (övriga) styrelseledamöter) till svars
för vilseledande information, vore att helt enkelt ge brottet en mera adekvat

benämning. Nu kallas det svindleri. Det är inte så underligt att man tvekar att Mot. 1988/89
kalla en styrelseledamots försummelse att kontrollera riktigheten av uppgif- N364
terna i ett emissionsprospekt för svindleri. Den termen leder lätt tanken fel.

Men det kan med fog anses att ett styrelseuppdrag medför ett ansvar visavi
företagets aktieägare, och dem som överväger att bli aktieägare, av så stor
vikt att det kräver en straffrättslig garanti. Detta behöver prövas.

En andra möjlig åtgärd vore att i ett sådant lagstiftningssammanhang
utvidga ”svindleriansvaret” till att omfatta också underlåtenhet att snabbt
offentliggöra viss information.

Snabb och korrekt information är en grundförutsättning för att värdepappershandel
skall fungera väl. Snabb och korrekt information samtidigt till
alla aktieägare är också ett villkor för att förhindra eller åtminstone minska
utrymmet för insiderhandel, dvs ett annat brott mot det regelsystem som
investerarna har anledning räkna med skall gälla. Även här finns det
lagstiftning - den år 1985 införda lagen om värdepappersmarknaden. Vi vill
ifrågasätta om dessa regler är tillräckliga och om de över huvud taget är
utformade så att de har en chans att bli effektiva. Erfarenheter från USA
visar att det kan finnas skäl att låta andra än s. k. bolagsinsiders - en snäv krets
av främst personer i ledningen för det företag vars aktier det gäller - omfattas
av ett straffansvar för insiderbrott. Våra straff för sådana brott ligger
internationellt sett mycket lågt. Dessutom bedöms brotten som riktade mot
en anonym marknad, med möjlighet att förklara vinsten förverkad till
staten.

Detta innebär t.ex. att den aktieägare som upptäcker att hans/hennes
aktier köptes av en insider som kunde göra en stor vinst genom att
aktiekursen strax därpå steg till följd av ett uppköpserbjudande (ett
erbjudande som insidern känt till redan vid köpet) kan med nuvarande regler
inte få någon ersättning för sin förlust (om aktieposten sålts på den vanliga,
anonyma börsmarknaden). Skadeståndsansvar fungerar i USA som ett
mycket viktigt vapen mot insiderhandel. En annan konstruktion av ansvaret,
där insiderns motpart erkänns som målsägande och får rätt till skadestånd,
skulle kanske ge dessa förfaranden en annan prioritet i rättssystemet och
därmed en effektivitet som verksamt bidrar till att stävja insiderhandel. Det
skulle därmed göras klart att insiderförfaranden inte tolereras.

Anonymiteten på aktiemarknaden och de praktiska svårigheter som det
tillämpade systemet innebär för identifieringen av aktieposter (vem köpte
insidern av?) kan skymma det faktum att insiders skapar sig en vinning
genom att överföra ett värde som de har exklusiv vetskap om från personer
som inte har möjlighet att skaffa sig motsvarande kunskap. Här går gränsen säkert
svår att dra i verkligheten men tydlig nog för att användas vid
lagstiftning - mellan insiderhandel och handel på basis av en ingående analys
av en erfaren näringslivs- och börsbedömare.

Det finns starka skäl att vidareutveckla och komplettera de rekommendationer
och etiska regler som finns för transaktioner med aktier och liknande
värdepapper. Det bör framhållas att bara ungefär hälften av alla aktieaffärer
numera sker på börsen. Behovet av regelsystem gäller därför inte bara
transaktioner i börsföretag, utan även andra, som inom en inte alltför
avlägsen framtid kan förväntas bli noterade på börsen.

Det finns flera möjliga vägar att gå för att tillämpa etiska regler. Antingen Mot. 1988/89

kan samma minimiregler gälla för alla företag, oavsett om de är börsnoterade N364

eller inte. Eller också kan strängare etikkrav tillämpas på enbart de
marknadsnoterade företagen medan man, ungefär som hittills, låter andra
regler gälla de företag som står utanför börsen.

Förutom de lagförändringar som vi menar krävs på insider-området, anser
vi att en självsanering är att föredra framför en omfattande lagstiftning. Det
kan förvisso bli aktuellt med lagändringar på någon punkt men det bör inte
vara den kungsväg som väljs. Regler som formuleras av näringslivet självt
och börsstyrelsen skulle stärka näringslivets legitimitet i allmänhetens ögon.

Dessutom skulle de ha den fördelen att de är mindre stela än lagar och
därmed lättare kan anpassas till nu oförutsebara nya situationer och
instrument på en snabbt föränderlig marknad.

Värdepappersmarknadskommittén utreder nu, bl.a. med anledning av
folkpartiets krav, samtliga frågor i samband med börsens funktion, regler,
etik osv. Kommittén beräknas bli klar under 1989. Ovanstående synpunkter
bör delges kommittén.

Börsstyrelsen och börsmonopolet

Börsstyrelsens sammansättning och storlek ändrades 1984 så att det allmännas
inflytande ökade från fyra av nio till sex av elva. Folkpartiet anser att
börsstyrelsen bör bestå av personer som är utsedda av börsmedlemmarna,
börsföretagen och aktieägarna. Med en sådan sammansättning möjliggörs en
öppnare diskussion och en större kreativitet och flexibilitet inom styrelsen.

Det allmännas kontroll bör i stället skötas av tillsynsmyndigheten, dvs.
bankinspektionen.

Vidare behövs en disciplinnämnd för hela riskkapitalmarknaden. Det
skulle öka möjligheten att ingripa med sanktioner mot företag som bryter
mot inregistreringskontraktet. I dag finns i huvudsak tre former av sanktioner
som dock alla bara i begränsad utsträckning drabbar dem som har fattat
besluten, dvs. styrelserna: börsstyrelsen kan i dag uttala sitt missnöje,
utdöma vite och slutligen besluta om avregistrering av företag. Utformningen
av mera omfattande sanktionsmöjligheter måste få bli sådan att de inte i
första hand drabbar andra än styrelsen, dvs. i praktiken de mindre
aktieägarna.

Formellt har Stockholms fondbörs monopol på aktiehandel. Emellertid
har utvecklingen av OTC-marknaden, den inofficiella listan, C-listan m fl
luckrat upp monopolet. Detta är en utveckling som vi välkomnar.

Flera närbesläktade marknader finns också, t.ex. för konvertibla skuldebrev
och penningmarknadsinstrument. Så småningom kan vi även vänta nya
marknader med valutaoptioner och råvaruoptioner. I och med att värdepappershandeln
blivit alltmera avancerad och omfattande har det tidigare
stordriftsargumentet för börsmonopolets bevarande förlorat i kraft.

När direkthandeln via dataterminaler införs i Sverige liksom på andra
börser världen över. kommer etablerandet av en rad regionala börser att
underlättas, vilket kan förbättra möjligheterna för mindre företag att erhålla
billig finansiering. Självfallet bör kraven på inregistreringskontrakt m.fl.

regler följa de regler som gäller på Stockholmsbörsen. De nya datorsystemen Mot. 1988/89
på Stockholmsbörsen innebär emellertid också att handel ”på distans” med N364
direktlinjer underlättas.

Resultatet av ett avskaffande av det monopol som Stockholms fondbörs
åtnjuter kommer troligen att bli att en rad system växer upp. De flesta av
dessa kommer att komplettera handeln vid Stockholmsbörsen. Vidare
kommer transaktionskostnaderna att pressas, vilket gynnar de mindre
spararna.

När börsmonopolet avvecklas ställs dock krav på enhetliga etiska normer
och regler om information - oavsett i vilken form papperen handlas.

Differentierad rösträtt och ägandespridning

I Sverige har det sedan länge varit tillåtet att utfärda aktier med differentierad
rösträtt, dvs. röstens andel av inflytandet i bolaget behöver inte stå i
relation till andelen satsat kapital. I vissa företag finns således sedan länge
aktier med 1/1000 röstvärde. Sedan en tid tillbaka får nya aktier utges med en
differentiering på högst 1:10.

Aktiebolagens styrelser och företagsledning skall tillsättas efter kompetens.
Röstvärdesdifferentieringen motverkar en sådan utveckling då den
cementerar gamla och etablerade maktstrukturer. Förlorarna är minoritetsägarna,
dvs. småsparare och de utländska ägarna. Visserligen har fientliga
övertaganden blivit allt vanligare på den svenska aktiemarknaden, men
röstvärdesdifferentieringen utgör ändå en hämsko på denna utveckling,
vilket framför allt de mindre spararna förlorar på. Vidare skapar differentieringen
av röstvärdet problem vid prisbildningen på marknaden, särskilt
under maktkamper inom ett bolag.

Röstvärdesdifferentieringen hänger samman med förbudet för utländsk
medborgare att förvärva mer än 20 procent av rösterna i ett svenskt
aktiebolag. För svenska finans- och kreditbolag tillåts inget utländskt ägande
alls. Vi anser att dessa restriktioner bör avskaffas.

Förbud mot utländska medborgare att utan begränsning förvärva svenska
värdepapper kan leda till cementering av olämpliga ägarstrukturer, vilket till
sist missgynnar de mindre spararna. Det skulle också vara positivt om vi i
svenska företag fick ett ökat inslag av utländsk kompetens. Det finns
anledning att anta att utländska ägare kommer att inrikta sin granskning på
företagets skötsel och vinstutveckling snarare än på att bevara en viss
maktstruktur i enlighet med de maktsfärer som idag råder i svenskt
näringsliv. Detta gynnar såväl samhället som de mindre ägarna.

Vidare fungerar detta förbud som en hämsko på placerare som önskar
erhålla en bättre global diversifiering av sin värdepappersportfölj. Detta
leder till att avkastningskraven på svenska noterade bolag blir onödigt höga,
vilket fördyrar näringslivets riskkapitalförsörjning.

Vi anser att möjligheten till differentierad rösträtt bör avskaffas vid
nyemissioner på börsens Al- och A2-listor.

11

Ömsesidigt ägande Mot. 1988/89

N364

Det ömsesidiga (korsvisa) ägandet - att två juridiska personer äger aktier i
varandra - blir allt vanligare. Hur omfattande denna form av institutionellt
ägande blivit har kartlagts av Ägarutredningen. Precis som när det gäller den
differentierade rösträtten har utredningen dock valt att inte föreslå några
åtgärder för att komma till rätta med detta. Korsvist ägande är en osund
företeelse. Nödvändiga omstruktureringar kan försvåras, insynen blir sämre
och oklarhet skapas om vem som egentligen har ansvaret. Det ömsesidiga
ägandet hotar också att leda till allt större maktkoncentration och till att
inflytandet för aktieägarna minskar i förhållande till företagsledningarna.

Det ömsesidiga ägandet innebär i realiteten att vinstrika företag själva
sköter om diversifieringen åt ägarna. Detta är olyckligt då det försvårar
värderingen av de enskilda bolagen. Den diversifiering som de enskilda
portföljförvaltarna önskar sköts bäst av dem själva.

Grunden för det ömsesidiga ägandet är dels skattefriheten för organisationsaktier,
dels den graderade rösträtten. Inlåsningsproblematiken av
vinster i historiskt framgångsrika företag är framför allt orsakad av asymmetrier
i vårt nuvarande skattesystem. Inlåsning av likviditet i Sverige på grund
av valutaregleringen är också en bidragande orsak.

Det ömsesidiga eller cirkulära ägandet måste brytas. Vi anser emellertid
att det bäst sker på frivillig väg genom självsanering. Klarar inte marknaden
av detta på egen hand bör lagstiftning dock tillgripas efter de utländska
förebilder som finns.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av en effektiv kapitalmarknad,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om nödvändiga förändringar för att öka fysiska
personers aktieägande,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om avskaffande av omsättningsskatterna på
värdepapper,1]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om skärpta insiderregler,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i
lagen om Stockholms fondbörs att dess monopol på värdepappershandel
upphör,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring av lagen
om Stockholms fondbörs så att börsstyrelsens sammansättning förändras
i enlighet med vad som anförs i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om kreditmarknadskommitténs betänkande om
lagstadgade begränsningar i ägandet av bank- och försäkringsbolag,

12

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89

motionen anförs om avregleringar av tillåtna verksamhetsfält för N364

banker och försäkringsbolag,

8. att riksdagen beslutar avskaffa systemet med statliga styrelserepresentanter
i banker och försäkringsbolag.

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utländska medborgares rätt att förvärva aktier i
svenska aktie- och handelsbolag.

Stockholm den 24 januari 1989

Hadar Cars (fp)

Anne Wibble (fp) Gudrun Norberg (fp)

Lars De Geer (fp) Isa Halvarsson (fp)

Ingela Mårtensson (fp) Christer Eirefelt (fp)

Lars Leijonborg (fp)

' 1988/89:Sk453