Motion till riksdagen

1988/89:N349

av Gunnar Björk m.fl. (c)

Kreditinstitutens kapitaltäckningskostnader

De stora västliga industriländernas (tio-gruppen) centralbankschefer har
kommit överens om att införa hårdare krav på kapitaltäckning i internationellt
verksamma banker för att stabilisera den internationella finanssektorn.
Dessa krav ska göra det möjligt för sådana banker att bättre stå emot
eventuella förluster. De nya kapitaltäckningsreglerna har föreslagits av den
s.k. Cooke-kommittén.

En allmän bedömning är att när sådana regler införs för internationellt
verksamma banker utökas kraven till att också omfatta nationellt verksamma
banker och andra kreditinstitut. Eftersom de oftast konkurrerar på samma
marknad är motivet för detta att eftersträva så långt möjligt konkurrensneutralitet
mellan kreditinstituten.

De ledande industriländernas tillsynsmyndigheter, centralbanker och
regeringar har redan i princip förklarat sig villiga att införa de nya reglerna
senast vid utgången av år 1992, eventuellt med utnyttjande av stegvis
övergång fram till dess.

Arbetet har bedrivits i nära samarbete med representanter för EG för att
uppnå överensstämmelse med de regler som utarbetats där.

Cooke-kommitténs förslag införs nu successivt i respektive land. Bank of
England har rekommenderat de engelska bankerna att fullt ut uppfylla de
nya reglerna redan från halvårsskiftet 1989 med antydan om att reglerna skall
skärpas senare. Även länder utanför gruppen anpassar sig till vad gruppen
föreslagit. För Sverige och en del andra länder i tio-gruppen är detta
emellertid en lagstiftningsfråga.

I Sverige sammanfaller Cooke-kommitténs rapport i tiden med att den
statliga kreditmarknadskommitténs (KMK) förslag har kommit av trycket
och skall remissbehandlas.

Mot bakgrund av Cookekommitténs förslag förbereds en svensk lagstiftning
om nya kapitaltäckningsregler som bl a innebär att kraven på
kapitaltäckning för lån till bostäder höjs från nuvarande 1 % till 4 % i en
övergångsfas från 1 januari 1990 till 1 januari 1993 då de nya reglerna skall
vara fullt genomförda. För övriga krediter med säkerhet av fastighetsinteckningar
(även jordbruk med och utan skog) föreslås kapitalkravet bli 8 %
också om säkerheten utgörs av botteninteckningar. Sådana krediter skall
alltså betraktas som tillhörande den mest riskfyllda placeringsformen.

Lån till bostäder utgör en mycket stor del av hela kreditmarknaden och
grundläggande förändringar i bostadskreditgivningen får därför en stor
påverkan på kreditmarknaden i sin helhet för både låntagare och kreditgivare.

Den omedelbara effekten av höjda kapitaltäckningskrav är att antingen
måste lånevolymen minskas eller så måste nytt eget kapital tillföras. Detta får
ske genom extern tillförsel från aktieägare eller genom att kreditinstituten
måste höja vinsterna för att skapa mer eget kapital.

Alternativet att minska volymen av utlåning är till nackdel för nuvarande
och blivande kunder. Det kan därför inte vara ett förstahandsalternativ.
Återstår således att förstärka det kapital som får inräknas i kapitalbasen
vilket således leder till krav på större intäkter också vid i övrigt oförändrade
volymer.

I båda fallen leder det till räntehöjning för den som i slutändan lånar
pengarna. Hur stora höjningar som krävs beror bl a på respektive kreditinstituts
nuvarande kapitalsituation och på den tid under vilken förändringar skall
ske och kapital byggas upp.

Bland de tre bankgrupperna, affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker
är förutsättningarna olika vad gäller att förstärka det egna kapitalet.
Försök till uppskattningar av nödvändiga räntehöjningar har gjorts och dessa
har varierat mellan 0,5 och 2 %.

Sverige har internationellt sett låga räntemarginaler över hela kreditmarknaden
och i synnerhet på bostadskreditmarknaden. Avreglering och ökad
konkurrens har pressat ner räntemarginaler på bostadskrediter till
0,3-0,5 %.

I departementspromemorian Ds 1988:70 föreslås nya svenska regler för
kapitaltäckning där följande huvudpunkter i korthet kan utläsas:

- Gemensamma regler införs för alla kreditinstitut den 1 januari 1990
varvid kapitaltäckningskravet skall vara i genomsnitt lägst 7 % fram till
årets slut, därefter 7,25 % fram till och med utgången av år 1992 då
kapitaltäckningskravet skall vara 8 %.

- Kapitalkraven skall gälla för hela koncerner inklusive dotterföretag, som
ej bedriver bankverksamhet. Kravet på konsoliderad kapitaltäckning
skall tills vidare ej gälla hypoteksinstituten (Stadshypotek, Landshypotek
och Skeppshypotek).

Centralorgan och föreningar som bedriver utlåning skall tillsammans
uppfylla de krav som ställs.

- Kapitalbasen skall kunna bestå av primärt kapital och sekundärt kapital.
Värderegleringsreserver får till 50 % inräknas i det primära kapitalet. Det
supplementära kapitalet får högst uppgå till samma summa som det
primära kapitalet. Förlagslån och liknande instrument med efterställd
betalningsrätt får uppgå till högst 50 % av det primära kapitalet.

- Regeringen eller bankinspektionen kan med särskilt medgivande förordna
att reserver eller andra förbindelser får inräknas i kapitalbasen. De
garantifonder som förekommer i vissa kreditmarknadsbolag (den nya
termen för kreditaktiebolag, finansbolag och fondkommissionärer) torde
räknas i denna kategori och blir därmed beroende av särskilt beslut för att
få inräknas i kapitalbasen. Möjligheten att efter särskilt medgivande
räkna in nya reserver eller instrument i kapitalbasen skall även tillgodose
innovationer och nya tekniker som inte nu kan förutses.

- Tillgångarna för en bank eller ett kreditinstitut kommer enligt förslaget
att klassificeras i fem riskklasser enligt följande:

Mot.

N349

A. Inget kapitalkrav på: Mot. 1988/89

kassa, checkar, postremissväxlar, fordringar hos riksbanken och riks- N349
gälden.

Värdehandlingar utgivna av eller fordran på svenska staten eller svensk
kommun.

Värdehandlingar utgivna av eller fordran på utländsk stat eller centralbank
i nationell valuta, refinansierad i samma valuta.

Övriga värdehandlingar och fordringar, för vilka svarar utländska stater
och centralbanker, som regeringen eller bankinspektionen anger
(OECD-stater + någon till).

Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden
för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller fordran enligt
ovanstående inom A.

B. 1,6 % kapitalkrav på:

fordringar hos svenskt företag som bedriver någon form av bankverksamhet,
försäkringsbolag samt allmän kassa eller inrättning vars
reglemente fastställts av regeringen. Fordringar på svensk kommun
eller utländsk stat utanför OECD. Fordringar på utländsk bank med
löptid under ett år samt fordringar på bank inom OECD.

Fordringar på internationell utvecklingsbank enligt angivande av regeringen
eller bankinspektionen.

C. 4 % kapitalkrav på:

fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden
för vilka säkerheten utgörs av panträtt i bostadsfastighet eller
tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värde som banken
(kreditinstitutet) bestämt efter särskild värdering av den fasta egendomen
eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten. För
kredit som ligger över den fastställda värderingen krävs 8 % kapitaltäckning.

D. 8 % kapitaltäckning på:

fordringar med efterställd betalningsrätt på aktiemarknadsbolag.

Innehavet av sådana tillgångar begränsas kraftigt. Panträtt i jordbruksfastighet,
industri- och affärslokaler.

Övriga tillgångar och åtaganden.

E. 24 % kapitaltäckning på:

övriga tillgångar och åtaganden utom sådana som skall avräknas vid
beräkning av kapitalbasen.

Övriga kreditinstitut

För Stadshypotek gäller att primärt kapital utgörs av kassans och föreningarnas
reservfonder jämte upp till 50 % av reserverna för utlåning och
garantiförbindelser samt för obligationer och andra reserver eller tillskott,
som efter regeringens bemyndigande och bankinspektionens medgivande får
likställas med reservfond. Till det supplementära kapitalet räknas förlagsbevis
och andra skuldförbindelser med efterställd betalningsrätt samt andra
reserver eller förbindelser som regeringen eller bankinspektionen godkänner
för inräkning i kapitalbasen.

Riskklasserna i tillgångarna är desamma som för kreditmarknadsbolagen
med den skillnaden att stadshypotek inte får förvärva aktier i annat än
intressebolag.

För Landshypotek är reglerna desamma dvs banken och föreningarnas
kapitalkrav räknas tillsammans och regeringen eller bankinspektionen har
möjlighet att ge särskilt medgivande för såväl primärt som supplementärt
kapital.

Riskklasserna för tillgångar är desamma som för de andra instituten. Det
är värt att notera att huvuddelen av Landshypotekets utlåning hamnar i
kategorin 8% (lantbruk) men att en icke oväsentlig del av krediterna gäller
bostadshus med en kapitaltäckning av 4 % eftersom boningshuset ingår i
låneunderlaget. Motsvarande kommer att gälla för kreditmarknadsbolag
inom jordbrukssektorn.

Stadshypotek och Landshypotek har sedan början av 1940-talet behandlats
välvilligt av statsmakterna vad gäller beskattning och tillförsel av riskvilligt
kapital. De har därmed ett jämfört med övriga finansinstitut gott utgångsläge
för att klara de nya kraven. Liksom övriga institut för långfristig kreditgivning
står de dock inför en särskild svårgihet i det att villkoren för krediterna
är bundna. Därmed kan instituten inte ändra räntevillkoren omedelbart och
på så vis kompensera sig för sina ökade kostnader. Ränteanpassningen kan
bara ske i takt med att lånen skall omsättas. Vidare utgör de lån, för vilka
staten garanterat en viss högsta ränta, ett ytterligare problem. För alla dessa
frågor behövs ett antal övergångsbestämmelser.

De nu aviserade kapitaltäckningskraven för kreditinstituten riskerar att
driva upp räntenivån - framförallt kreditgivningen på bostads- och fastighetsmarknaden.
Samma utveckling kommer också att gälla krediter belånade i
jord- och skogsbruksfastigheter. Följden av dessa skärpta kapitaltäckningsregler
blir att enskilda villaägare, fastighetsägare och lantbrukare riskerar att
hamna i en räntefälla.

De nuvarande låga kapitaltäckningskraven på bostadsinstituten hänför sig
dels till de små riskerna i den bottenlånefinansiering de bedriver, dels till det
faktum att samhället i många år värnat om bostadssektorn och därmed velat
trygga kreditförsörjningen genom att hålla räntorna så låga som möjligt.
Detsamma kan i hög grad sägas gälla för jord- och skogsfastigheter och synen
på livsmedelsförsörjningen och tillgången på billig mat.

Banker och andra kreditinstitut bedriver inte en monopolverksamhet och
konkurrensen dem emellan är sedan den s k avregleringen genomfördes fri
och mycket hård. Det innebär i förlängningen att den, som står bäst rustad då
de nya kraven skall träda i kraft, har möjlighet att erbjuda marknaden de
bästa villkoren. Om de kommande förändringarna genomförs utan att
konkurrensneutralitet skapas mellan banker och andra slag av institut kan
det resultera i mycket stora förskjutningar av marknadsandelarna.

Det kan inte ligga ett egenvärde i att slå sönder en fungerande verksamhet
som är kostnadseffektiv och starkt konkurrensinriktad för att föra över den
till någon eller några andra institutioner t ex försäkringsbolagen.

En lösning bör därför finnas som inte åsamkar staten nya utgifter, eller som
gör att låntagaren hamnar i en räntefälla. Dessa restriktioner bör ändå kunna
förenas med de s k Cooke-reglerna.

Mot.

N349

Det går då inte att angripa riskklasserna på tillgångssidan utan istället bör Mot. 1988/89

en teknik väljas som utgår från existerande förhållanden vad gäller kapi- N349

talet.

Ett alternativt sätt att komma till rätta med de kommande reglernas
effekter kan vara att staten erbjuder marknadens aktörer garanti för viss
kreditgivning - exempelvis bostads- och jordbrukskrediter. En sådan garanti
skulle kunna utformas så att staten garanterar krediter med säkerhet inom 50
% av värdet. Statens risk skulle bli försumbar. Eftersom kredit mot statlig
säkerhet inte kräver någon kapitaltäckning avlastas samtidigt finansinstituten
kapitaltäckningskravet i motsvarande del. Av de alternativ som hittills
har diskuterats synes de här presenterade vara det som på formella grunder
bäst låter sig förenas med kraven från Cooke-kommittén.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svensk lagstiftning om nya kapitaltäckningsregler.

Stockholm den 25 januari 1989
Gunnar Björk (c)

Görel Thurdin (c)

Gunilla André (c)

Martin Olsson (c)

Ivar Franzén (c)
Rolf Kenneryd (c)
Håkan Hansson (c)

16