Motion till riksdagen
1988/89:N305

mm

m

av Ivar Franzén m.fl. (c)
Tekopolitiken

Mot.

1988/89

N305-309

På den socialdemokratiska regeringens förslag i proposition 1988/89:47
beslutade en majoritet i riksdagen hösten 1988 att en fullständig avreglering
av tekoimporten skall ske 31 juli 1991, då MFA (Multifiberavtalet) IV löper
ut.

Regeringens argument var att importhinder leder till högre priser för
konsumenterna och kan åsamka samhället ekonomiska nettoförluster. En
avreglering förutsätts gynna konsumenterna - beloppet 4 miljarder per år har
nämnts-och bidra till att dämpa prisökningen i samhället. Vidare hävdas att
avvecklingen leder till för utvecklingsländerna positiva effekter.

Det finns skäl att kritiskt granska de framförda argumenten.

Positivt för u-länderna?

Klädimporten från u-länderna har i volym/ton ökat från 15.094 1985 till
23.521 1987 eller 56 % på två år. Räknat i volym/ton kom 1987 59 % av
importen från u-länder och andra lågprisländer. Hittills tillgängliga uppgifter
för 1988 visar en fortsatt kraftig ökning av importen från u-länderna medan
importen från i-länderna är vikande.

Det är sannolikt att importen av kläder 1988 till 2/3 kommer från u-länder
och andra lågprisländer.

De stora vinster som skall tillföras konsumenterna (4 miljarder) genom
avvecklingen skulle då i huvudsak komma från den återstående tredjedelen
av importen från i-länder, såsom Finland, Norge och EG vilka skulle
konkurreras ut? Så vill förespråkarna för total frihandel framställa effekterna,
men verkligheten blir sannolikt en helt annan.

För det första skulle vi få betydande handelspolitiska problem om
klädimporten från EG, Norge och Finland tvärt skulle upphöra. För det
andra kommer konkurrensen mellan u-länderna sannolikt att bli mycket
hårdare när alla kvoter och rättigheter för det enskilda landet upphör. Risken
är uppenbar att de svagaste u-länderna blir utslagna i den konkurrensen eller
tvingas in i arbetsförhållanden som inte är människovärdiga.

Förespråkarna för total frihandel har inte heller velat ställa upp på den
socialklausul, som centerpartiet har föreslagit i riksdagen, för att förhindra
att vår import blir ett stöd för pressande barnarbete, omänskliga arbetsmiljöer
o s v.

Det finns en uppenbar risk att en snabb och total avveckling av
importkvoterna kommer att missgynna de svagaste u-länderna och ytterliga

1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr N305-309

re pressa redan mycket låga priser från övriga u-länder. Detta kan resultera i Mot. 1988/89

ett omänskligt utnyttjande av en svag motpart, som vi inte är beredda att N305

medverka i.

Lägre priser för konsumenterna?

Klädpriserna har sedan 1985 utvecklats i en takt som motsvarar knappt 60 %
av den genomsnittliga prisutvecklingen för konsumentvaror. Mellan 1985/86
bedöms prissänkningen på klädimporten från u-länderna till 19 % och de låg
kvar på denna låga nivå under 1987. Det är ganska uppenbart att denna
prissänkning inte har fått fullt genomslag på priset till den svenska
konsumenten.

Med hänsyn dels till att u-länderna behöver högre priser om klädexporten
skall utgöra grund för en positiv ekonomisk utveckling, dels till att redan 2/3
av klädimporten kommer från u-länder och andra lågprisländer, samt det
uppenbart svaga genomslag som lägre importpriser får på priset till svenska
konsumenter, så är det tveksamt om svenska konsumenter kommer att få
lägre priser.

Klädimporten kostade 1987 11,6 miljarder och att inom den ramen
åstadkomma huvuddelen av en prissänkning på 4 miljarder är inte bara högst
osannolikt, utan skulle om det lyckades innebära förödande låga priser för
u-länderna. Det krävs i stort sett en halvering av importpriserna.

Om Sverige inte vill medverka till en direkt rovdrift vad avser u-länderna
och ta betydande handelspolitiska risker avseende EG och våra grannländer,
så kommer inte svenska klädköpare att märka särskilt mycket av sänkta
priser på grund av avvecklingen av importkvoterna.

Centerpartiet anser mot denna bakgrund att det inte finns skäl att driva
avvecklingen av importrestriktionerna snabbare i Sverige än vad som sker
inom EG.

Harmonisering med EG?

I andra sammanhang talar sig regeringen varm för en bred och nästan total
harmonisering med EG för att underlätta framtida samarbete, för att svenskt
näringsliv inte skall få försämrade konkurrensvillkor gentemot EG.

När det gäller teko, måste det svenska regeringsförslaget om en total och
snabb avveckling av importrestriktionerna närmast uppfattas som en ovänlig
handling.

Det finns ca 3 miljoner teko-sysselsatta inom EG. Arbetslösheten är som
bekant hög inom EG. Även om Sverige inte är någon stor marknad, så är den
inte betydelselös för EG.s tekoexport. Faran är också stor för att Sverige kan
bli ett genomgångsland för lågprisimport till EG.

Det är obegripligt att regeringen är beredd att ta så stora risker för mycket
osäkra vinster, som mycket lätt kan vändas till betydande förluster.

Nästan 30.000 tekosysselsatta i Sverige. Omkring 100.000 är
direkt eller indirekt beroende av tekoindustrin

Regeringen spelar hasard med 30.000 tekoanställda som insats. Verkligen ett 2

märkligt agerande av en s k arbetareregering.

Tekobranschen har efter djup och mångårig kris de senaste åren vänt Mot. 1988/89

utvecklingen och skapat en grund för framtidstro och positiv utveckling. N305

Regeringens förslag om en radikal nedtrappning av tekostödet samtidigt som
allt importskydd upphör måste få den mest härdade tekoföretagare/arbetare
att känna sig totalt utlämnad och piskad som tack för goda insatser.

Om nu regeringen tror på stora samhällsvinster och lägre priser för
konsumenterna - vore det inte då rimligt att låta de 30.000 tekoanställda få en
liten extra del av detta, istället för att minska tekostödet med 40 %? 2,5 % av
de påstådda vinsterna skulle räcka för att förstärka tekostödet med 100
miljoner.

Det finns ett skrämmande inslag av övermod i regeringens handlande.

Attityden är att Sverige behöver ingen tekoindustri. Sverige skall bara syssla
med det som är riktigt lönsamt.

Är socialdemokraterna tillbaka i det övermod som var så betecknande för
dem under 60-talet och början av 70-talet? Då jakten på bönder var som
intensivast. Bönderna skulle bort från det olönsamma jordbruket och över
till ”den evigt lönsamma och expansiva industrin”. Vi vet hur det gick. Vi vet
att det sker ständiga förändringar. Olika branschers lönsamhet och möjligheter
skiftar. Ett ensidigt näringsliv kommer alltid att innebära ökad sårbarhet
och att många framtida möjligheter går förlorade.

Att cyniskt slå ut tekobranschen kommer att straffa sig. Det går inte utan
vidare att tänka bort en nettoexport på 5 miljarder. Mer än dubbla
malmexporten. Det går inte att tänka bort att vissa kommuner har 80 % av
sin industrisysselsättning inom teko. Det är mycket kapital och framför allt
stor kunskap och yrkesskicklighet inom tekobranschen. Hur skaffar man
fram 30.000 nya arbeten på rätt plats vid rätt tidpunkt utan mycket stora
kostnader? Vilka garantier finns det för att nya arbeten på sikt förblir
lönsamma arbeten?

Vi i centern ser tekobranschen som en viktig resurs, som utvecklats mycket
positivt senaste åren och därför bör det ske en offensiv satsning för att den
utvecklingen skall fortsätta.

Centerpartiet vill satsa offensivt på teko

För att de senaste årens positiva utveckling inom teko skall fortsätta så krävs
nya investeringar i bl a bättre produktionsteknik, produktutveckling och
marknadsföring. Även om tekobranschen har betydligt stabilare struktur i
dag än för några år sedan så fattas det ofta riskkapital för nödvändiga
offensiva satsningar. För att råda bot på detta har centerpartiet under två år
lagt förslag i riksdagen om s k utvecklingslån.

Den svagare tekokonjunkturen och vikten av att nu fullt ut utnyttja
tekobranschens utvecklingsmöjligheter är mycket starka skäl för att vårt
förslag snabbt genomförs.

Utvecklingslån

Länet skall utgå med ett visst antal kronor per produktionstimme (5:-). Alla
företag med inhemsk produktion skall kunna erhålla detta lån och utnyttja
det för investeringar, i marknadsföring, produktutveckling, teknik och
utbildning.

Genom ett väl avvägt urval av låne- och avskrivningsberättigade åtgärder Mot. 1988/89
kan lånet på öretagsnivå riktas mot de åtgärder som bäst gynnar branschens N305
långsiktigt uthålliga lönsamhet. Investeringarna bör kunna vara i form av
hårdvara, konsultinsatser eller anställning av expertkunskap.

Lånen ska kunna beviljas årsvis och vara ränte- och amorteringsfria.

Uppburet lån som inte används för avskrivningsberättigade investeringar
skall återbetalas.

Beslutet om utvecklingslån bör omfatta en treårsperiod. Enligt vår mening
bör vidare möjligheter till avskrivning med 100 % ges för lån upp till 100.000
kr, vilket gynnar de minsta företagen. För lån därutöver får avskrivning med
100 % endast medges om berört företag utfört godkända investeringar
motsvarande minst dubbla lånebeloppet.

Administrationen av avvecklingslånet bör handhas av SIND eller om
MND finner det lämpligt delegeras till PROTEKO i Borås. Lånehandläggningen
måste vara snabb, enkel och effektiv. Genom att företagsledning och
de anställdas fackliga organisationer själva får prioritera den bästa användningen
av pengarna, så skapar man ett ökat ansvarstagande i företagen.

Kunskaper om vilka investeringar som bäst behövs på det enskilda företaget
finns enligt vår mening i första hand lokalt ute på företagen.

Vårt förslag till utformning av utvecklingslänen innebär att krav ställs på
en företagsbaserad delfinansiering. Detta medför samtidigt att utvecklingslänen
inte kan anses vara ett generellt driftsstöd och de farhågor som framförts
för att omvandlingen av äldrestödet till utvecklingslån för tekoindustrin
internationellt skulle uppfattas som en ovänlig handling bortfaller därmed.

Utvecklingslån med ovan redovisad utformning kommer enligt vår mening
att bli en för tekoindustrin offensiv industripolitisk åtgärd och en angelägen
stimulans till framtidsriktade investeringar. Utvecklingslänen kommer också
att bidra till det riskkapital tekoindustrin behöver för att få en bättre
konkurrenskraft och möjligheter att på sikt öka sina marknadsandelar.

30 % målet

Centerpartiet föreslår offensiva insatser för att utveckla tekoindustrin och
finner därför inte skäl att nu ändra den av riksdagen fastlagda målsättningen
att den inhemska produktionen skall svara för 30 % av den totala inhemska
tillförseln av tekovaror.

Anslagsfrågor

Vi bedömer att utvecklingslänen kräver ett anslag på 150 miljoner. Utöver
detta bör 35 miljoner anvisas till ”Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin”
och i huvudsak användas till för branschen angelägna exportsatsningar
samt vissa gemensamma expert- och utbildningsinsatser.

För budgetåren 1990/91 och 1991/92 krävs motsvarande anslag för att den av
centerpartiet föreslagna offensiva satsningen på tekoindustrin skall kunna
genomföras.

4

Hemställan Mot. 1988/89

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs N305

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om mål för tekopolitiken,

2. att riksdagen beslutar med avslag på berörda delar av propositionen
1988/89:100, bil 14, att införa utvecklingslån för utveckling och
ökad konkurrenskraft inom tekoindustrin fr o m budgetåret 1989/90
t.o.m.1991/92,

3. att riksdagen begär att regeringen utformar reglerna för utvecklingslån
för tekoindustrin enligt de riktlinjer som anges i motionen,

4. att riksdagen anvisar ett reservationsanslag på 150.000.000 kr till
utvecklingslån avseende budgetåret 1989/90 och medger att motsvarande
belopp får disponeras för vartdera budgetåret 1990/91 och
1991/92,

5. att riksdagen för industripolitiska åtgärder för tekoindustrin
anvisar 35.000.000 kr i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 25 januari 1989
Ivar Franzén (c)

Börje Hörnlund (c)

Per-Ola Eriksson (c)
Marianne Andersson (c)
Håkan Hansson (c)

Kersti Johansson (c)
Roland Larsson (c)
Kjell Ericsson (c)
Jan Hyttring (c)

Lennart Brunander (c)

5