Motion till riksdagen
1988/89 :N276

av Lars Ahlmark (m)

Kronoandelen och den enskildes rätt enligt
gruvlagen

Enligt nu gällande gruvlag har kronan rätt att gå in i gruvföretag och taga
hälftenandel .Denna rätt kan kronan i och för sig helt eller delvis efterge, mot
vederlag eller gratis. Den myndighet som har detta kronoandelsprivilegium
om hand är nämnden för statens gruvegendom.

Kronoandelen är något som kommit till i ganska modern tid. Dessförinnan
var det så, att markägaren hade en motsvarande rätt i inmutningar, dock
begränsad till tio procent. När kronoandelen tillkom, förlorade markägarna
denna rätt och har sedan dess fått nöja sig med en ersättning för intrång, som i
regel på grund av bevissvårigheter blivit blygsam.

Den känslomässiga bakgrunden till att kronoandelen tillkom torde ha varit
en egentligen ganska primitiv föreställning, att gruvdrift innebar att man så
att säga skottade upp fäderneslandet eller bitar därav och skickade dem till
utlandet. Med någon eftertanke inser man att det inte förhåller sig på det
sättet, utan att omsättningen vid gruvdrift, liksom vid all annan industriell
verksamhet, motsvaras av kostnader för löner och kapital, samt en vinst som
inte i något avseende skiljer sig från annan vinst av industriellt företagande.

Kostnaden för ett gruvföretag kan rimligen uppdelas i prospekteringskostnader
fram till dess något hittats som måste undersökas, vilket förutsätter
inmutning, kostnaden för undersökningsarbete, dvs. borrning och liknande
för att se om fyndigheten är brytvärd, och kostnaden efter det brytningsrätt
förvärvats genom utmålsförrättning. Statens anspråk på hälftenandel göres
emellertid inte gällande förrän vid utmålsförrättningen, varvid staten helt
slipper delta i de kostnader som ligger före utmålsförrättningen, med
undantag av utlägg för ersättning till markägaren.

Det är därför inte oförståeligt att enskilda är föga intresserade av att leta
malm i Sverige. Att svensk gruvdrifts kraftiga nedgång på senare år har ett
samband med dessa förhållanden är heller ingen hypotes som kan lätteligen
avfärdas. - Denna nedgång har visserligen inte inträffat omedelbart efter det
kronoandelen infördes, men verkan därav var med nödvändighet långsiktig
lika långsiktig som långsiktigheten av gruvdrift över huvud taget. Det torde
inte heller ha varit någon tillfällighet att man i Bergslagen bröt malm i gamla
gruvor i det längsta i stället för att ta upp några nya, eller tog upp gamla
gruvor, ograverade av kronoandel.

Med ett sådant statsprivilegium som kronoandelsinstitutet borde ju staten
också tjäna pengar, vilket rimligen var tanken då det infördes. Vinsten är
emellertid obetydlig, och statens befattning med gruvväsendet är i dag en
förlustverksamhet. Ur statsfinansiell synpunkt är alltså kronoandelen något

som man kan ha och mista, något som såvitt man nu kan se bara kostar Mot. 1988/89
statsverket pengar. N276

Eftersom staten ju oftast inte går in i gruvföretaget utan byter bort sin rätt
mot en avgift, så uppstår det en förhandlingssituation, med en oundviklig
rättsosäkerhet förden enskilde motparten. En dylik osäkerhet är också något
som är ägnat att avhålla riskkapital från att engagera sig i den redan av
naturen så osäkra malmprospekteringsbranschen. Kostnaden för staten
medför alltså inte någon motsvarande enskild vinst utan motsvarar bara en
förhandlings- och byråkratikostnad hos de enskilda.

Den invändningen är möjlig, att kronoandelen ger staten ett inflytande
över en verksamhet som behöver övervakas eftersom den kan vara miljöfarlig.
Emellertid gäller detta en stor andel av all industriell verksamhet, och att
behålla systemet med kronoandel är därför inte något bra sätt att övervaka
miljöfarlig verksamhet. Tvärtom medför en hälftenandel för staten i en gruva
sannolikt snarast en försvagning av det allmännas intresse av att ta till
hårdhandskarna mot miljöförstöring, med hänsyn till det stora ekonomiska
intresset och kanske också sysselsättningsintresset.

Alla rationella skäl talar därför för att statens rätt till kronoandel bör
upphöra. En dylik reform är enkel att genomföra. Väsentligen behöver man
bara upphäva i gruvlagen (1974:342) dess 1 kap. 7 § och 5 kap. i dess helhet.

En eller annan följdändring kan eventuellt behövas.

Samtidigt är det uppenbart att markägarens rätt att ingå med tio procent
ökade dennes intresse av att brytvärda malmförekomster på ägorna upptäcktes.
Då ägaren mer än någon annan torde känna sina marker kan detta ibland
vara av betydelse för en framgångsrik prospektering. Markägarens rätt att
ingå med tio procent i gruvföretaget bör därför återinföras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av gruvlagen i
enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 23 januari 1989

Lars Ahlmark (m)

gotab 16859. Stockholm 1989

20