Motion till riksdagen
1988/89: L706

av Martin Olsson m. fl. (c)
Konsumentpolitiska frågor

Målet för konsumentpolitiken är att skapa förutsättningar för enskilda
konsumenter att medvetet och effektivt kunna hushålla med resurserna
och kritiskt kunna välja bland utbudet av varor och tjänster. Kunniga och
medvetna konsumenter kan genom att ställa krav på produkter och produktutbud
också påverka tillverkare och producenter. Konsumenterna
kan därigenom bl. a. bidra till att miljöriktigare produkter framställs.

Centern har i olika sammanhang krävt att utbildningen i konsumentkunskap
skall vara omfattande i vårt utbildningssystem. Detta har också
gällt bevarande av såväl konsumentteknisk linje på gymnasiet som lanthushållsskolorna.
Centern slog även vakt om hemkonsulenterna som på
länsnivå ansvarade för konsumentupplysning och andra konsumentpolitiska
insatser, och vi motsatte oss indragningen av denna värdefulla verksamhet.

När det gäller konsumenternas möjligheter att hävda sina rättigheter och
att få ersättning för skador och förluster betyder den konsumentpolitiska
lagstiftningen och olika skadeståndsregler synnerligen mycket. Centern
har inom dessa områden i motioner och reservationer bl. a. krävt att
skyddet för den enskilde skall vara lika starkt om motparten är offentlig
verksamhet som privat näringsverksamhet.

I denna motion vill vi aktualisera två tidigare centerkrav, nämligen dels
att konsumentverket och konsumentombudsmannen även skall ha ansvar
för undersökningar och information om livsmedel, dels att gränsdragningen
mellan egenföretagare och konsument i den konsumentpolitiska lagstiftningen
skall ses över.

Mot bakgrund av den växande kreditkortsmarknaden tar vi även upp
frågan om vikten av att regeringen följer denna utveckling och vidtar
erforderliga åtgärder i syfte att skydda konsumenternas intressen.

Konsumentinformation om livsmedel

I instruktionen för konsumentverket anges att det åligger verket bl. a. ”att
utföra eller låta utföra undersökningar av olika varor, tjänster och andra
nyttigheter” och ”att informera konsumenterna om för dem väsentliga
fakta och förhållanden”.

Konsumentverket utför också ett stort antal provningar och undersökningar
av viktiga varor för konsumenterna. Den omfattande provnings

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrL705-713

verksamheten gällande hushållsapparater kan här nämnas som exempel. Mot. 1988/89
Verket har också medverkat till att tillsammans med olika branscher ta L706
fram tvingande riktlinjer för konsumentinformation. Deklarationsplikten
avseende textilvarors såväl innehåll som tillverkningsland är exempel härpå.
När det gäller möbler har verket och möbelbranschen kommit överens
om en deklaration av möbler som bl. a. anger möbelns hållbarhet och
användningsområde.

Sammantaget har verkets arbete medfört att konsumenterna har tillgång
till värdefull och tillförlitlig information om ett stort antal varor.

Detta gäller dock inte livsmedlen. Någon märkning av ursprungsland
förekommer inte och inte heller finns några tvingande regler om deklaration
om livsmedlens innehåll eller lämplighet.

Livsmedelskontrollen åvilar statens livsmedelsverk. Detta borde inte
automatiskt leda till att konsumentverket med sin allmänna informationsskyldighet
mot konsumenterna skall avstå från att ägna sig åt livsmedelsområdet.
Eftersom verket är ålagt att informera konsumenterna om för
dem väsentliga fakta borde det även gälla livsmedlen — den viktigaste
konsumentvarugruppen.

För alla konsumenter bör det vara en rättighet att få kännedom om
livsmedlens verkliga innehåll och ursprungsland, men även deras lämplighet.
Exempelvis är det för allergiker viktigt att få information om kött kan
innehålla antibiotikarester. Det kan vidare vara viktigt för konsumenterna
att få information om att visst kött endast bör konsumeras efter upphettning.
Andra exempel är att vetskap om att livsmedel kan innehålla tungmetallrester
liksom restsubstanser av t. ex. tillväxthormoner och sköldkörtelpreparat
inte är oväsentligt för konsumenterna. Detta är istället väsentliga
fakta som det borde åligga konsumentverket att informera om inom
ramen för sin allmänna informationsskyldighet.

Nuvarande förhållanden innebär alltså att kontroll av och information
om innehåll och lämplig användning är mycket mer omfattande vad gäller
icke livsmedel än livsmedel, trots livsmedlens avgörande betydelse för
människors hälsa och välbefinnande och livsmedlens andel av hushållens
utgifter.

Inom ramen för sin allmänna informationsskyldighet gentemot konsumenterna
om för dem väsentliga fakta och sin skyldighet att utföra undersökningar
av varor, tjänster och andra nyttigheter bör konsumentverket,
enligt vår mening, utvidga sin verksamhet till att i högre grad omfatta
livsmedel, såväl importerade sådana som inhemskt producerade. Ett samarbete
mellan konsumentverket och livsmedelsverket för konsumentinformation
inom livsmedelsområdet bör påbörjas så snart som möjligt och
gälla främst ursprungsmärkning, innehållsdeklaration, information om
användningsområden och eventuella begränsningar därav.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Kreditkort

Det är viktigt att utvecklingen mot ökning av kreditkortsmarknaden och
övergång till nya elektroniska betalningsformer m. m. noga följs av samhället
för att ge konsumenterna erforderligt skydd.

Allt för många exempel finns på att människor beviljats ett flertal Mot. 1988/89

kreditkort och fallit för frestelserna att utnyttja dem betydligt mer än deras L706
ekonomi tillåter. Följden blir stora skulder och betalningsproblem, vilket i
många fall kan leda till mänskliga tragedier. Kontokortsskulder utgör
numera en ganska stor del av de enskilda målen hos kronofogdemyndigheterna.
Det kan dessutom erinras om att många av dem som söker ekonomiskt
stöd hos kommunernas sociala myndigheter har kommit i svårigheter
just på grund av att de ådragit sig stora kontokortsskulder.

Det råder knappast någon tvekan om att det behövs bättre kontroll och
större ansvarstagande vid beviljande av kreditkort för att undvika att
många människor med hänsyn till sin ekonomi får för många kreditkort
och för stora kreditmöjligheter. Det är även viktigt att marknadsföring och
information om krediter är sådan att alla får klara uppgifter om kreditkostnader
m.m. så att de inte förleds att skaffa sig och utnyttja kreditkort på
ett sätt som är oförenligt med deras ekonomi.

För konsumenterna och handeln innebär utvecklingen mot allt större
utnyttjande av kredit- och kontokort både för- och nackdelar. Som fördelar
för handeln anges att den genom att ha mindre kontantkassor arbetar
med mindre risk för inbrott och rån. Bland nackdelar för handeln är
kostnader för övergång till elektroniska betalningssystem. Ur konsumentsynpunkt
är det väsentligt att kunderna även i framtiden har rätt att betala
med pengar och att det inte blir ett missgynnande av kontantkunder
genom exempelvis hänvisning till en enda kassa eller att speciella priserbjudanden
endast gäller kortkundema. För vissa grupper är det av speciell
betydelse att kontanthandeln finns kvar, nämligen för åldringar, handikappade
och andra som måste uppdra till främmande personer att handla
åt dem. Att i sådana fall tvingas skicka med sitt kredit- eller betalningskort
och avslöja koden skulle vara otillfredsställande.

Behörigheten att utnyttja ett betalkort ligger i att man har kortet i sin
hand och att man känner den kod, som är ens personliga. Om en främmande
person får tag i kortet och har rätt kod är han eller hon ”behörig” enligt
det formella sättet att se på frågan.

Bland de största nackdelarna för konsumenterna har konsumentverket
framhållit avsaknaden av lagstiftning som skyddar konsumenterna i fall
när kortet utnyttjas av obehöriga eller när elektroniken inte fungerar med
följd att inbetalningar blir oregistrerade. Bankernas och kreditbolagens
regler i dessa fall är enligt konsumentverket stränga och till konsumenternas
nackdel.

En annan viktig fråga som måste beaktas vid utveckling av nya betalningssystem
är vikten av att den enskildes integritet kan skyddas även
inom dessa system.

Enligt vår mening är det av stor betydelse att utvecklingen mot en ökad
kreditkortsmarknad och övergång till elektroniska betalningssystem noga
följs av samhällets organ och att erforderliga lagstiftnings- och andra
åtgärder vidtas för att konsumentskyddet skall vara tillfredsställande.

Vikten av att regeringen följer dessa frågor och tar erforderliga initiativ
bör riksdagen enligt vår mening ge regeringen till känna.

5

Gränsdragning mellan egenföretagare och konsument i Mot- 1988/89

konsumentskyddslagstiftningen L706

Genom konsumentskyddslagstiftning såsom konsumentköplagen, konsumentkreditlagen,
konsumentförsäkringslagen, konsumenttjänstlagen,
hemfÖrsäljningslagen och marknadsföringslagen regleras förhållandet vid
avtals- och affärstransaktioner mellan konsumenter och näringsidkare.

Eftersom konsumenter anses ha en svagare ställning än näringsidkare vid
sådana transaktioner ger dessa lagar konsumenterna särskilda rättigheter
exempelvis gällande information, hävande av köp och anstånd med betalning.

Med näringsidkare avses i dessa lagar den som i sin yrkesmässiga verksamhet
exempelvis säljer varor till konsumenter eller utför tjänster för
konsumenter. Att fastslå att en part är näringsidkare i en affärstransaktion
torde inte medföra några problem. När det däremot gäller att avgöra om
den andra parten skall betraktas som konsument eller ej enligt dessa lagar
kan det i vissa fall bli gränsdragningsproblem, nämligen när ”konsumenten”
är egen företagare och hans inköp lika gärna kan gälla honom som
privatperson som i hans egenskap av företagare.

Med konsument i dessa lagar avses en fysisk person som uppträder
huvudsakligen i sin egenskap av privatperson. I specialmotiveringen till
konsumenttjänstlagen framhöll föredragande statsrådet i propositionen
(prop. 1984/85:110) att ”gränsdragningsfrågorna bör lösas genom att avgörande
vikt fästs vid frågan om det föremål som tjänsten gäller är avsett
huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk eller inte”. Som exempel
anges i specialmotiveringen bl. a. att lagen inte är tillämplig ”om en droskägare
beställer ett reparationsarbete e.d. på en droskbil som han använder
i sin rörelse men i mindre omfattning också användas som privat bil”.

Däremot bör lagen ”anses tillämplig, om en näringsidkare tillfälligtvis
lånar en familjemedlems privatbil för att använda den i rörelsen och i
samband därmed beställer reparation e.d. på bilen”.

När det gäller åtgärder på byggnad som inrymmer inte bara en persons
bostad utan också lokaler där han driver butik eller verkstad bör det
avgörande för om lagen skall tillämpas vara om byggnaden kan anses
huvudsakligen tjäna bostadsändamålet.

Att det i vissa fall kan vara svårt att dra gränsen mellan konsument och
småföretagare vid tillämpning av de olika lagarna för konsumentskydd
torde vara ganska klart.

En annan fråga är om inte åtminstone enmansföretagen i flertalet affärstransaktioner
med en större näringsidkare är i behov av samma skydd som
den nämnda lagstiftningen ger dem som är konsumenter. En egenföretagare
är exempelvis inte starkare i ett avtalsförhållande för att det gäller ett
köp eller en tjänst för hans lilla företag än om motsvarande köp eller tjänst
gäller honom eller hans familjemedlemmar som privatpersoner.

Detta talar för att åtminstone egenföretagama i huvudsak borde omfattas
av reglerna i konsumentskyddslagstiftningen, eftersom denna lagstiftning
har till syfte att skydda dem som — utan lagstiftning - har en svagare
ställning i ett avtalsförhållande.

Enligt vår mening bör en översyn företas av gränsdragningen mellan Mot. 1988/89
egenföretagare och konsument i den konsumenträttsliga lagstiftningen. L706
Bakgrunden är i viss mån gränsdragningsproblemen men främst vikten av
att egenföretagare så långt som möjligt jämställs med konsumenter i de fall
då egenföretagarens ställning och situation i ett affärs- eller avtalsförhållande
i huvudsak motsvarar konsumenternas. Det bör därvid prövas om
utvidgningen av dessa lagars tillämpning skall begränsas till egenföretagare
som driver sin verksamhet i eller i anslutning till hemmet eller om även
övriga egenföretagare och vissa andra småföretagare bör omfattas av de
skyddande regler som nämnda lagstiftning ger konsumenterna.

Riksdagen bör enligt vår mening uttala att en översyn av dessa regler i
den konsumenträttsliga lagstiftningen bör ske, lämpligen vid den översyn
av dessa lagar som ändock är erforderlig sedan de nu tillämpats några år
och i samband med strävanden efter samordning med övrig köprättslig
lagstiftning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentverkets ansvar avseende information
om livsmedlens innehåll och användningsområde m.m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentskyddet och kreditkortsmarknaden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av gränsdragningen mellan egenföretagare
och konsument i den konsumenträttsliga lagstiftningen.

Stockholm den 20 januari 1989
Martin Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c) Bengt Kindbom (c)

Stina Eliasson (c) Ingbritt Irhammar (c)

Anders Svärd (c) Birger Andersson (c)

Rosa Östh (c)

1