Motion till riksdagen
1988/89:L208
av Allan Ekström (m)
Lagstiftning om ideella föreningar
Ett fackförbund beslöt för några år sedan att teckna en obligatorisk kollektiv
hemförsäkring — utan reservationsrätt för den enskilde medlemmen — i
ett förbundet närstående försäkringsbolag. Försäkringspremien för medlemmarna
motsvarade 0,1 % av bruttolönen.
Några medlemmar vägrade att foga sig i förbundets beslut och yrkade —
efter stämning på förbundet vid Stockholms tingsrätt — att beslutet skulle
förklaras ogiltigt på den grund att detsamma stred mot förbundets stadgar.
Enligt dessa har förbundet till uppgift ”att tillvarata medlemmarnas intressen
på arbetsmarknaden och inom näringslivet samt att därvid och i övrigt
medverka till en samhällsutveckling på grundval av demokratisk socialism".
Beslutet att teckna obligatorisk hemförsäkring föll enligt kärandena
utanför det sålunda angivna syftet.
I sin dom förklarade tingsrätten att försäkringen inte kunde anses ha
sådan anknytning till medlemmarna i deras egenskap av arbetstagare att
den rymdes inom förbundets syfte såsom detta uttrycktes i stadgarna. Beslutet
var därför ogiltigt. Svea hovrätt instämde genom dom den 6 december
1985 i denna tingsrättens bedömning.
Högsta domstolen underkände i dom den 6 maj 1987 (NJA 1987 s. 394)
underdomstolarnas bedömning av rättsläget. Enligt HD räckte det icke
med att det klandrade beslutet strider mot ändamålet med den ideella föreningens
verksamhet, åtminstone om — såsom fallet var här — föreningen
utgjorde ett fackförbund. Det krävdes då att beslutet ”avser ett ändamål
som är uppenbart {kurs. av mig) främmande för förbundets uppgift”. Som
främsta skäl härför åberopade HD: ”Av hänsyn till majoritetsintresset måste
ett sådant uppenbarhetskrav upprätthållas, ehuru den enskilde medlemmen,
till följd av medlemskapets betydelse för honom i stort, saknar praktisk
möjlighet att genom utträde ur förbundet frigöra sig från verkningarna
av ett kongressbeslut som han ogillar.” Detta uppenbarhetskriterium var
enligt HD:s mening ej uppfyllt i målet.
HD:s dom fäster först uppmärksamheten på det förhållandet att det saknas
rättsnormer för hur de beslutande organen i en ideell förening eller
sammanslutning skall utses. Det är därför omöjligt att veta att ett föreningsbeslut
är ett korrekt uttryck för medlemmarnas vilja, en iakttagelse som
även regeringsrätten gjort i annat sammanhang (prop. 1984/85:200 s. 64).
Avsaknaden av bindande normer i förhållandet inbördes mellan föreningen
och den enskilde gäller även i fråga om
— möjligheten att få ett beslut från föreningens sida överprövat
— rätten att inträda i föreningen
— rätten att utträda ur föreningen
Mot. 1988/89
L208
— rätten att slippa bli ansluten till en förening mot sin vilja (negativ föreningsrätt)
Vilka slag av beslut kan en förening — hur den nu än utsetts — fatta med
bindande verkan för den enskilde medlemmen, det är denna centrala fråga
som målet gällde. Hur långt kan med andra ord legitimiteten för föreningsbeslut
grundas på ”hänsynen till majoritetsintresset”? Spörsmålet berör den
mest fundamentala fråga som man kan ställa sig, nämligen vad som menas
med folkstyre, demokrati. Är demokrati detsamma som obegränsad majoritetsdiktatur,
rösträkningsdemokrati, eller räder det en yttersta gräns även
för majoritetsstyre?
Vad går då att utläsa ur HD:s dom? Vad är innebörden av eftergiften åt
majoritetsintresset? Av Medborgarrättsrörelsen har domen — i en framställning
till regeringen — tolkats så, att HD antagit den grundsatsen ”att,
när fråga är om en grupp, majoriteten har rätt att påtvinga minoriteten sin
uppfattning och få rättsordningens stöd därför”. Medborgarrättsrörelsen
anför vidare i sin framställning:
Vårt demokratiska styrelseskick bygger på grundtanken att flertalet har rätt
att bestämma över mindretalet, men det är en öppen fråga hur långt denna
grundsats sträcker sig utanför det rent politiska fältet. En livlig debatt pågår
härom.
HD:s dom griper på ett drastiskt sätt in i denna debatt. Denna rättsinstans
slår utan någon närmare analys helt enkelt fast att det inom ett mycket
vitt område — ej närmare avgränsat — gäller, när uttryckliga lagregler
saknas, att en majoritet alltid kan begära att minoriteten i gruppen rättar sig
efter vad majoriteten beslutat skola gälla för gruppen. Endast mot uppenbara
övertramp kan en minoritet som anser sig illa behandlad söka skydd.
Konsekvenserna av denna uppseendeväckande maxim som nu blivit en
del av den svenska rätten måste omedelbart klarläggas. Människorna i vårt
land deltar i många kollektiv. I alla de fall då lagregler på dessa ej finns kan
enskilda råka mycket illa ut. Det är enligt Medborgarrättsrörelsen viktigt att
statsmakterna observerar läget även utanför de ideella föreningar, som denna
skrivelse i första hand gäller.
För alla andra associationer än ideella föreningar — aktiebolag, handelsbolag,
ekonomiska föreningar, understödsföreningar och samfällighetsföreningar
m.fl. — finns i lag uttryckta rättsnormer i de ämnen som domen
aktualiserar.
Upprepade, motionsvägen framförda, önskemål om att täcka den lucka i
rättsordningen som sålunda föreligger har hittills icke lett till resultat, beroende
på socialdemokraternas hårdnackade motstånd.
9
Hemställan Mot. 1988/89
L208
Med hänvisning till det anförda hemställer jag
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om ideella föreningar.
Stockholm den 24 januari 1989
Allan Ekström (m)