Motion till riksdagen
1988/89: Kr6

av

Med anledning av skr. 1988/89:70 om ungdomsfrågor

1. Var ska du bo när du blir stor?

Jag ska bo hos far och mor.

Varför det min lilla vän?

Samhället tycker inte det behövs någon bostad än.

Men var ska du bo när du blir större ändå?

I mina avlidna föräldrars lilla efterlämnade vrå.

Men lilla du så brutal du är!

Jag har av samhället lärt att det går till så här.

Men, ack, vilket fall för vår moral!

Äsch, moralen, den såldes till arbetsköparna i Saltsjöbadens sal.

2. Asch så fult med klotter det fördärvar vår miljö

grå betong är också fult och grå är den fallande snö.

Ni ungdomar ni gör numera precis som ni vill.

Först blir vi tvingade att gå sen blir vi slagna när vi inte sitter still.
Helt ansvarslöst går ni in och ockuperar, vandaliserar, hus som ni vill

ha.

Myglare och fifflare och allsköns investerare fråntar oss rätten att bo,

och bo bra.

Vilda och galna och ostyrbara slår ni folk ni möter, fyllda av vansinnets

mod.

Krig är på TV:n varenda dag vapenhandeln gör pengar av blod.

Inget är ju som det ska det behövs ju fler poliser.

Om man bryr sej om nåt, och protesterar blir det om ungdomsvåld stora

notiser.

Ni bestjäl era föräldrar på pengar och glädje lätt.

Det är vi som är det bestulna vi betraktas som utan varje värde och rätt.

(Pella Bergquist)

Att vara ung i dag tillhör inte det lättaste. I de mest skilda sammanhang är det
ungdomen sorn får bära hundhuvudet. Utan tvekan kan man säga att
ungdomen fungerar som offentlig och officiellt godkänd syndabock för
många av de felsteg, övertramp och skuldkänslor vuxenvärlden omger sig
med. Ett exempel är klottret. Klottret anses bero på de hemska ungdomarnas

vilja att förstöra för andra människor, och följaktligen bör de straffas för att Mot. 1988/89

lära sig veta hut. Detta är absurt. Kr6

Barn är inte färdigutrustade vid födseln. Allt det som ungdomar, och
vuxna så småningom gör, tycker och säger är beroende av omgivningen. Ett
inkonsekvent samhälle, en vuxenvärld fylld av dubbelmoral och slickauppåt-sparka-neråt-mentalitet
skapar inte konsekventa och uppriktiga ungdomar.

Som ungdom är man en ofta försummad individ. Föräldrar som jobbar
livet ur sig för att klara uppehälle och räntor har inte tid eller ork. I skolan är
man en marginell företeelse - man är inte där för att lära sig eller för att
utveckla sina intressen och förutsättningar, utan för att man måste. I
arbetslivet är man nedvärderad och misstänkliggörs ständigt. De enda som
bryr sig är de kommersiella krafterna, som hänsynslöst och rovgirigt utnyttjar
ungdomars sökande efter en identitet. Alla vill synas, höras och finnas till.

Att få göra det är ett sätt att bekräfta sin identitet. Men för de unga, och då
framför allt arbetarklassens unga, som inte fostras till självkänsla och
identitet på samma sätt som de mer väl bemedlade i samhället, speciellt för
dessa är det svårt att synas och få uppmärksamhet.

Behovet av att synas, höras och finnas till kan inte tystas. När samhället
inte ger plats för ungdomar så tar ungdomar själva den platsen, via klotter
eller annat. Ibland tar det sig vådliga uttryck, till exempel när de unga samlas
många hundra på samma ställe, och samhällsapparaten känner sig hotad och i
sin överreaktion skickar ut polis. Bara det är en provokation, och vad följden
blir vet vi.

Som ”bot” för ungdomars rättmätiga krav på denna plats i samhället
brukar fler poliser och en dos föreningsliv ordineras. Men inte vilket
föreningsliv som helst utan helst sådant som är, om inte direktstyrt, så i alla
fall väl kontrollerat uppifrån. Och om man som ung tar saken i egna händer,
om man visar det som så många vuxna beklagar sig för att ungdomen saknar,
det vill säga initiativförmåga och engagemang, ja, då är repression och hot
inte långt borta.

Om man tycker att bostäder är viktigare än kontor och hotell, om man
försöker hindra kapitalets framfart, då kallas kravallutrustad polis ut. Om
man protesterar mot rasismen, om man försöker hindra rasisterna från att
sprida sin människofientliga propaganda, då kallas kravallutrustad polis ut.

Om man vill protestera mot det våld samhället vräker ut över en, bara för
att man är ung, då kallas polisen också ut, och efteråt kan man i media se
vuxenvärldens/etablissementets reaktion; stackars missledda barn. De förstår
väl bättre när de blir äldre.

När alla vet att det inte handlar om att bli äldre och förstå, utan om att bli
passi viserad.

Öppna ögonen!

Ungdomars villkor är beroende av samhället och omvärlden i stort. Vi måste
alla fråga oss vad det är för samhälle vi vill att den unga generationen skall
växa upp i och vad det är för värld vi vill lämna över till kommande

16

generationer. En värld vars yttersta och mest grundläggande byggstenar Mot. 1988/89

heter profit och utsugning, en sådan värld bygger på förakt för andra Kr6

individers eventuella välmående och fortlevnad. Att det därur kommer
människor som saknar varje känsla för hänsyn, förståelse och ansvar är
knappast ägnat att förvåna.

Vill vi ha ett samhälle av lugna, sansade och ansvarsfulla människor kan vi
inte fortsätta på den inslagna vägen.

Revolution!

Ja, en revolution är verkligen vad som behövs. En radikal förändring av allas
våra sätt att tänka och reagera. En förändring som innebär att vi värderar alla
människor lika, och att allas röst är lika stark. En värld där friheten inte bara
är förbehållen de med mycket pengar.

Det är en självklar rätt för alla att få uttrycka sig, med ord, bild, med
teater, musik eller de former man själv skapar. Lika självklar är rätten till
kunskap och vetande, till mat och bostad. Att få utveckla sig själv och sina
tillgångar och förutsättningar, för att på så sätt bli en hel människa i en hel
värld. En värld där kulturen, kulturutövandet, kunskaperna och makten
tillhör alla. Detta är själva förutsättningen för en fungerande demokrati.

Och just den välfungerande demokratin är den enda samhällsform där
även ungdomarna kan komma till sin rätt. För i en värld där man är med,
verkligen med, om att bestämma, en värld där man betyder något och där ens
röst har ett värde, i en sådan värld uppstår inte det som vi i dag specificerar
som ”ungdomsproblem". Detta helt enkelt för att de flesta av dessa så
kallade problem grundar sig på att man inte märks, inte betyder något, och
inte har något inflytande över verkligheten och sitt eget liv.

Sådan är kapitalismen, och sådant är också det folkhemska system som är
resultatet av vackra ideal och alldeles för lite jävlar anamma. Det är därför
det krävs en revolution. En revolution, för ungdomens skull, för kommande
generationers skull.

Ungdomspolitik

Barn och ungdomar är inga mystiska varelser vars liv framlevs i total isolation
från omvärlden. Vi påverkas alla av det samhällssystem vi existerar i och av
den politik som förs. Följaktligen behövs inte heller en speciell ungdomspolitik
som behandlar särskilda ungdomsfrågor. Vpk anser dock att det är
mycket viktigt att ungdomars verklighet, åsikter och personer ges ett stort
utrymme inte bara i den politik som förs, utan i hela vårt samhälle.

Som regeringen så riktigt påpekar i sin skrivelse, så kan politiska åtgärder
och samhällsinsatser aldrig ersätta det egna initiativet och ansvarstagandet.

Men man kan inte bortse från att dylika åtgärder bidrar till att underlätta
alternativt hindra sagda initiativkraft och ansvarskänsla att uppkomma. Vpk
menar att politiska åtgärder behövs för att bereda väg för det utrymme
ungdomen behöver för att leva, verka, påverka och finnas till.

1 det samhälle som i dag existerar finns det mycket lite plats för ungdomar,
och detta gäller i de flesta sammanhang. Inte ens det allra mest grundläggande.
en egen plats att bo på, tillerkänns de rätten till. Och när man bor trångt,
dåligt eller inte alls krävs andra utrymmen där man kan mötas, älska och leva.

Men inte heller detta finns - gator och torg upptas i allt större utsträckning av Mot. 1988/89
en strid ström av avgasspyende bilar, eller blir till inglasade tempel för Kr6
konsumtion, försedda med batongutrustade väktare.

Dagens samhälle är mycket dåligt på att tillvarata ungdomars förmåga till
kreativitet och ansvar. I skolan upplever de flesta elever det som om alla
försök till skapande, delaktighet och ansvarstagande motarbetas. Samarbete
kallas i skolan för fusk, om det inte av en händelse råkar vara ett av dessa
tillfällen då läraren kommenderar samarbete. Ansvar för sin egen och
klasskamraternas kunskapsutveckling leder oftast till sämre betyg, eftersom
”det inte kommer på provet”. Deltagande i för eleverna, och skolan, viktiga
frågor leder ofta till ett samtal på rektorsexpeditionen eller ett telefonsamtal
hem till föräldrarna - om det inte sker i form av deltagande i av rektor
beslutade speciella samrådskonferenser.

Ansvarstagande och medbestämmande

Regeringen föreslår åtgärder för att öka ungdomarnas samhällsengagemang.

Vpk:s uppfattning och erfarenhet är att de allra flesta ungdomar redan har ett
mycket stort samhällsengagemang. Ungdomens vilja att ta ansvar för viktiga
framtids- och samhällsfrågor överstiger mångå gånger vida den vuxna
generationens engagemang och ansvar.

I sammanhanget är det av stor betydelse att nämna de globala hoten, och
hoten mot allas vår framtid. Ungdomar i gemen är mycket väl medvetna om
miljö- och krigshoten, och många plågas dagligen av tanken på den förgiftade
luften och de svältande barnen i andra delar av världen. Men vuxenvärldens
svar på detta intresse är ofta av sådan art att man får lust att ge upp varje
tanke på att bli en dag äldre än tjugo, eller möjligen tjugofem, år.

Det man som ung framför allt får förmedlat till sig är: ”det är ingenting att
göra åt”, ”det blir för dyrt och bökigt", ”det bara ÄR så”, ”det tjänar
ingenting till” eller ”det går aldrig facket/bilisterna/EG/rektor/företagen/
allmänheten med på”.

Orsakerna till att så få människor över huvud taget sysslar med de
traditionella formerna av politik står inte att finna i föreningarnas och
partiernas organisation i första hand utan i det system de har att verka inom.

Demokratin måste ges ett innehåll för att kunna fungera fullt ut, det räcker
inte med enbart former. I skolan måste eleverna ges ett reellt inflytande för
att de skall uppleva det som meningsfullt att vara med i olika demokratiska
organ. Om någon överordnad, t.ex. rektor, ger strama direktiv om vad man
får besluta om så genomskådas skendemokratin. Det leder lätt till att
eleverna svarar med passivitet och ointresse. Men om eleverna ges ett
verkligt ansvar t.ex. för skolans arbetsmiljö så blir intresset att delta i beslut
och genomförande helt annorlunda än om rektor säger att nu får ni välja
mellan blå och grön färg på skåpen.

Dessutom upplevs det lätt som att inflytande i det lilla är oväsentligt, för att
inte säga meningslöst, så länge ingen tar tag i de stora problemen. Vem har
någon nytta av boendeinflytande om det inte finns någon planet att bo på?

Här är det vuxenvärldens uppgift att föregå med gott exempel och ta sitt
ansvar för kommande generationers hälsa och välgång.

Utsatta ungdomar Mot. 1988/89

Regeringen skriver att uppmärksamheten nu bör koncentreras på de mest
utsatta ungdomsgruppernas villkor. Vpk välkomnar en sådan prioritering, ty
ungdomar är ingen enhetlig grupp som är oberörd av klasskillnaderna tvärtom
så är klassklyftorna ofta extremt tydliga just bland ungdomar. Vissa
ungdomar behöver aldrig oroa sig över de problem som är vardag för de flesta
unga människor, t.ex. bostadsbrist, dåliga arbetsmiljöer, vantrivsel i skolan,
våld från samhället osv.

Utslagningen av människor är ett av de största problemen i vårt samhälle.

Trots de många bra reformer arbetarrörelsen genomdrivit för att motverka
utslagning och social misär, så är problemet inte löst. Fortfarande blir vissa
människor utslagna ur samhället och tvingas till ett liv som de far illa av. Den
utslagningen startar oftast redan i ungdomen.

Vpk menar att skolan har ett speciellt ansvar för att ge alla ungdomar en
bra och likvärdig start i livet. Vpk kan inte acceptera att elever slås ut redan i
grundskolan och lämnar den utan att ens ha tillgång till ett språk, och utan en
fullständig skolgång.

De elever som har de största svårigheterna i skolan måste få speciellt stöd elevernas
skolplikt måste motsvaras av en "skolningsplikt” från samhällets
sida.

Vpk har tidigare, bl.a. i en annan motion till årets riksmöte tagit upp den
systematiska utslagning som finns inbyggd i betygssystemet och även
föreslagit åtgärder för att motverka utslagningen i skolan.

Våld

Det s.k. ungdomsvåldet har fått oproportionerligt stort utrymme i massmedia
under den senaste tiden och väckt liv i en debatt som innehåller många
skilda synsätt.

Vpk noterar med tillfredsställelse att den syn på det s.k. ungdomsvåldet
som regeringen ger uttryck för i sin skrivelse visar att regeringen har tagit
intryck av de argument som bl.a. vpk fört fram i tidigare motioner. 1 stort
delar vi regeringens syn på det s.k. ungdomsvåldet. När det gäller skillnader
mellan storstäder och mindre orter tror vi att den stora bostadsbristen bland
ungdomar i storstäderna spelar en viktig roll. Kanske är det så att det våld
som kommer till uttryck på t.ex. Stockholms gator på en mindre ort i stället
tar sig uttryck i s.k. lägenhetsbråk?

Många ungdomar känner sig rotlösa på grund av att de saknar en fast punkt
i tillvaron - någonstans att bo. Detta faktum, tillsammans med den döda och
sterila miljö som storstäderna erbjuder efter kontorstid är några orsaker till
ett hårt klimat på gator och torg. Föräldrar och vuxna som kommenderas ut
att patrullera på ungdomars mötesplatser kan aldrig fylla samma funktion
som en levande stadsmiljö där människor bor, lever, älskar, grälar och
arbetar i nära anslutning till de gator och torg där ungdomar samlas på kvällar
och helger.

19

Kultur

En vanlig uppfattning är att kultur, det är Nationalmuseum, Operan och
Dramaten. Denna uppfattning vidarebefordras till barn och ungdomar,
främst genom skolan. I detta ligger i sig inget fel - dessa tre institutioner är
utan tvekan kultur, och skolan är rätt medium att förmedla den via. Det är
bara det att allt som oftast glömmer man bort att kultur är något som man i
första hand skall skapa och delta i, inte ett beläte, ett monument över gången
tid, att blott och bart begapa.

För att uppmärksamma och uppmuntra detta det egna skapandet vore det
värt att prova om det skulle fungera med till exempel kommunala teaterskolor
och bildskolor enligt mönster efter kommunala musikskolan, men ökad
uppmärksamhet borde också riktas mot de slumrande resurser som finns på
de många hem- och fritidsgårdarna.

Bostäder

Att vara bostadslös är att sakna den trygghet som det innebär att ha en egen
dörr att stänga om sig, en egen vrå där man kan vara hemma. Att vara
bostadslös är att tvingas flytta runt till olika tillfälliga bostäder med alla
tillhörigheter nedpackade i plastkassar och lådor. Att vara ung och bostadslös
är att dela vardag med ungefär 100 000 ungdomar i Sverige.

Att ungdomar tvingas till desperata handlingar är ett tecken på hur akut
situationen är. Det är ett svar på den nonchalans man möts av från
statsmakternas och ansvariga politikers sida. Det är inte konstigt att
ungdomar reagerar när t.ex. ett hus i centrala Stockholm kan stå tomt i flera
år samtidigt som bostadsköerna växer sig allt längre. Bostadsbristen och den
sjuka bostadsmarknaden är ett av de allra viktigaste problemen att ta itu med
för att förbättra ungdomars villkor. Bakom varje anonymt könummer hos
bostadsförmedlingarna döljer sig en människas livssituation.

De flesta ungdomar möter bostadsbristens kalla och avvisande hand i
samband med att man försöker att flytta hemifrån i slutet av tonåren. Många
får sedan leva med denna otrygga vardag tills man passerat 25-årsstrecket, en
del ännu längre. Bostadsfrågan är på det viset i allra högsta grad en
ungdomsfråga.

Men ungdomen är ingen enhetlig grupp. Vissa ungdomar kommer från
välbärgade hem och behöver aldrig oroa sig över var de skall sova nästa natt,
nästa vecka, nästa månad. Den stora gruppen ungdomar saknar däremot de
pengar och kontakter som ofta behövs för att kunna skaffa sig en egen
bostad. De är hänvisade till en tröstlös lång väntan i bostadsförmedlingarnas
köer.

Vpk har i andra motioner till årets riksmöte föreslagit åtgärder för att göra
fler lägenheter tillgängliga för dem som väntar i bostadsköerna och bygga
bort bostadsbristen. Vpk är negativt till s.k. ungdomsbostäder. Med
ungdomsbostäder brukar man oftast mena bostäder med lägre standard och
med ett tidsbegränsat kontrakt som ungdomar under 25 år hänvisas till. Men
ungdomar mellan 18 och 25 år är ingen speciell sorts varelser. De har inte
mindre behov av en bra bostad än andra och de är inte alla likadana. Många
är föräldrar med ett eller flera barn. Andra har vänner som behöver tillgång 20

Mot. 1988/89
Kr6

till hiss för att kunna besöka dem, en del har allergiska besvär osv.

Vpk vänder sig bestämt emot varje försök att inordna alla ungdomar i
någon enhetlig modell som passar i speciella ungdomsbostäder.

Vpk kan inte acceptera att myndiga ungdomar skall hänvisas till att bo
under sämre villkor än andra bara för att de är unga.

Vpk kan inte acceptera att ungdomar skall ha sämre trygghet i sitt boende
än andra så att de kan slängas ut den dag de fyller 25 år.

Det är orimligt att ställa olika bostadslösa grupper mot varandra på
bostadsmarknaden. Ungdomar arbetar och betalar skatt precis som andra
medborgare, de har skilda behov och olika krav på sitt boende precis som
andra medborgare. Det finns ingen anledning att acceptera att ungdomar
skall hänvisas till att bo i dåliga provisorier på grund av sin ålder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om

a) en speciell ungdomspolitik

b) behovet av kommunala teater- och bildskolor

c) ungdomsbostäder.

Stockholm den 3 februari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Ylva Johansson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

Mot. 1988/89
Kr6

21

-—