Motion till riksdagen
1988/89 :Kr501

avBengtWesterbergm.fi.
Idrottens villkor

” Det är det som susen gör!”

En viktig utgångspunkt för folkpartiets ställningstaganden i idrottspolitiska
frågor är att idrotten ska bevara sin karaktär av obunden folkrörelse. Dels är
det ekonomiskt orealistiskt att ersätta det arbete som idag utförs av över
400 000 i huvudsak oavlönade idrottsledare med motsvarande insats från
anställda fritidsledare. Det skulle kosta uppskattningsvis 10 miljarder kronor
per år. Dels skulle mycket av idrottsrörelsens styrka gå förlorad, om ideellt
arbete, engagemang och personligt ansvar fick minskad betydelse.

Folkpartiet har stark tilltro till idrottsrörelsens egen förmåga både att ta
tillvara sina möjligheter och att lösa sina problem. Samhällets uppgift är med
vårt synsätt - att skapa gynnsamma förutsättningar för denna vårt lands
största folkrörelse, inte att styra verksamheten.

Hur statens andel av detta stöd bör utformas redovisas i det följande.

Men idrottens betydelse, t.ex. inom så viktiga områden som ungdomsfostran
och friskvård, gör att vi i motionen därutöver uppmärksammar några
företeelser inom idrotten trots att de alltså enligt vår uppfattning inte bör bli
föremål för politiska beslut.

Ungdomsverksamheten - unik i aktivitet och mångfald

Idrottens samhällsnytta är kanske mest påtaglig i den omfattande ungdomsverksamheten.
Där får unga människor lära sig att ta hänsyn till andra och att
rätta sig efter demokratins spelregler. Där förebygger man missbruk och
brottslighet, stimulerar kamratskap och överbryggar generationsklyftor.
Med den fysiska träningen lägger man grunden till god hälsa.

Ungdomsverksamheten är möjlig tack vare de många ideellt arbetande
ledarnas insatser. Ett av de viktigaste inslagen i samhällets stöd till idrotten
måste därför vara att bidraga med resurser till rekrytering och utbildning av
ungdomsledare.

De flesta idrottsutövare slutar som aktiva i relativt tidig ålder, och många
av dem är väl lämpade att fortsätta som ledare.

Förutom rekryteringen från idrottens egna led utgör föräldrarna en given
målgrupp. Det är naturligt - och positivt - att man delar sina barns intresse
och hjälper till med verksamheten. Kan föreningarna erbjuda bra arbetsförhållanden
- det gäller t.ex. lokaler och möjlighet till vidareutbildning kommer
fler föräldrar att stanna kvar och hjälpa till med ungdomsarbetet
också sedan de egna barnen har slutat.

Mot.

1988/89

Kr501

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Kr501

Framför allt de yngsta måste få lov att ”leka idrott”. Den får inte bli för
allvarlig och resultatfixerad. Kräver man specialisering och 100-procentig
satsning av 10-12-åringar blir följden att många utesluts från den idrottsliga
gemenskapen. Tvärtom måste man uppmuntra barnen att pröva olika grenar
utan krav på att bli bäst.

Brist på förståelse för lekmomentet i idrotten leder ibland till alltför stor
press också från föräldrarnas sida. Samtidigt är det angeläget att erinra om att
engagerade föräldrar i allt väsentligt är en tillgång för verksamheten.
Motsatsen, föräldrar som underlåter att stimulera barnen till positiva
fritidsaktiviteter, är tyvärr alltför vanlig.

Det är en viktig uppgift för idrottsrörelsen, liksom för föräldrar och skola,
att se till att lek, öppenhet och generositet också i fortsättningen kommer att
känneteckna ungdomsidrotten!

Reglerna för statens aktivitetsstöd till föreningarna är utformade på ett sätt
som kan bidraga till att ungdomarna ”hålls kvar” i en förening och därmed
ges sämre möjligheter att prova andra idrotter.

Riksidrottsförbundet bör därför uppmanas att i samråd med övriga
berörda organisationer lämna förslag på hur bestämmelserna kan justeras så,
att aktivitetsstödet inte får sådana effekter.

Också det lekbetonade idrottsutövandet utanför idrottens organisationer
måste stimuleras. Det finns tecken på att ungdomars spontana idrottande
minskat. Bollspelandet på en gräsäng är inte lika vanligt som förr.

Det beror till viss del på att idrottsrörelsen tar hand om fler ungdomar än
tidigare. Men denna styrning kan, som vi påpekat, också bli för hård.

Möjligheterna till spontant idrottsutövande i närmiljön måste förbättras.
En bollplan behöver i princip bara bestå av en öppen plats med två enkla
målställningar, och att spola en mindre isbana kräver inga större resurser.

Idrotten som hälsosam fritidssysselsättning

En annan viktig funktion fyller idrotten i sin egenskap av hälsosam
fritidssysselsättning för vuxna.

Genom att idrotten stimulerar till fysisk aktivitet är den ett vapen i kampen
mot våra vanligaste sjukdomar. En målmedveten satsning på friskvård i form
av motion gör det möjligt att hejda de snabbt stigande kostnaderna för
sjukvården.

För individen betyder idrotten fysiskt och psykiskt välbefinnande, avkoppling
och kamratskap.

Motionsidrotten motverkar i sig missbruk av alkohol och tobak, men
idrottsrörelsen engageras också på annat sätt i det drogförebyggande
arbetet.

Det samarbete som sker mellan idrottsrörelsen och samhället - när det
gäller friskvården huvudsakligen landstingen - bör utvecklas och fördjupas.
Idrottsrörelsen ska därvid svara för det praktiska utbudet av aktiviteter, och
det statliga och kommunala stödet koncentreras till att göra det möjligt för
föreningarna att komplettera tävlingsverksamheten med motionsaktiviteter
och till att underlätta rekrytering och utbildning av motionsledare.

Det är också en uppgift för stat och kommun att tillgodose behovet av
lättillgängliga motionsanläggningar.

Mot. 1988/89

Kr501

2

Idrotts- och friluftsliv bedrivs inte bara inom idrottsrörelsen. Många andra
ideella organisationer har på sitt program aktiviteter som är av lika stor
betydelse för friskvården. Men idrotten är unik så till vida som dess stora
utbud gör det möjligt för i stort sett alla att hitta en verksamhet som passar
egna förutsättningar, behov och ambitioner.

Idrottens ekonomi

Idrottens betydelse för ungdomens fostran och för människors hälsa är de
viktigaste motiven för ett ökat samhällsstöd. Det är framför allt på dessa
områden som idrottsrörelsen genom sina stora kontaktytor har möjlighet att
nå ut till nya grupper och att erbjuda ännu fler människor meningsfulla
fritidsaktiviteter.

För att idrotten ska kunna planera för en sådan utbyggd verksamhet, bör
riksdagen anta ett långsiktigt program för en utökning av det statliga stödet.

Detta stöd kan emellertid ges olika former. Folkpartiet har tidigare krävt
att alternativ eller komplement till idrottens stöd från statsbudgeten bör
undersökas.

Bakom vårt krav ligger framför allt det faktum att utvecklingen av det
statliga anslaget inte motsvarar den kvantitativa utvecklingen inom idrottsrörelsen.
Men vi har också pekat på de konflikter som kan uppstå, om idrotten
kommer i alltför starkt beroendeförhållande till staten.

Olika idrottsaktiviteter är en förutsättning för Tipstjänsts verksamhet.
Tipsverksamheten ger i sin tur staten ett betydande överskott och den
utredning vi föreslår bör bl.a. undersöka hur en större del av detta överskott
kan ställas direkt och varaktigt till idrottens förfogande.

Över huvud taget har den statliga spelverksamheten expanderat kraftigt
under senare år. Omsättningsökningen uppgår till mer än tio miljarder
kronor under en tioårsperiod. Det har delvis skett på idrottens och övriga
folkrörelsers bekostnad, vars andel av intäkterna från spel och lotterier har
minskat från 33 till 18 procent.

En större del av spelmarknaden måste öppnas för idrottsrörelsen. Det bör
ingå i utredningens uppdrag att föreslå hur detta kan ske. De marginella
förbättringar som nyligen beslutades var inte tillräckliga.

Förutom det anslag som via Riksidrottsförbundet fördelas till specialidrottsförbunden
ger staten också bidrag direkt till ungdomsverksamheten på
basplanet. Det lokala aktivitetsstödet är knutet till antalet sysselsatta
ungdomar och har tillsammans med motsvarande stöd från kommunerna stor
betydelse för de enskilda föreningarna.

Bidraget utgår idag med 12 kronor per sammankomst. Vi anser att det
lokala aktivitetsstödet utgör en så viktig stimulans för barn- och ungdomsverksamheten
inom idrotten, liksom för övriga berörda organisationer, att
det nu bör återges det reala värde det hade 1981. Vi föreslår därför att
bidraget höjs till 17 kronor per sammankomst. Det innebär en uppräkning på
cirka 43 milj kronor.

Eftersom ungefär 20 % av den totala summan går till föreningar med
annan typ av ungdomsverksamhet än idrott, innebär ökningen betydande
förbättringar också för dessa organisationer.

Mot. 1988/89

Kr501

3

Som vi påpekat under avsnittet ”ungdomsverksamhet” bör reglerna ses
över så att de inte utgör ett hinder för att barnen tillhör flera föreningar och
kan prova olika idrottsgrenar.

En översyn av reglerna kan också vara befogad för att öka rättvisan i
systemet. Statens ungdomsråd har t.ex. påpekat att organisationer som inte
huvudsakligen arbetar med små fasta grupper och tidsmässigt korta aktiviteter
missgynnas.

Det lokala aktivitetsstödets nuvarande utformning gynnar de föreningar
som har en dokumenterat aktiv ungdomsverksamhet. Eventuella korrigeringar
av reglerna får inte innebära att den inriktningen ändras.

Att idrottsföreningar numera tvingas betala arbetsgivaravgifter på ersättning
till idrottsutövare är betungande inte enbart för elitklubbarna. Genom
att beloppsgränsen satts så lågt som ett halvt basbelopp berörs också
idrottsverksamhet som är av ren hobbykaraktär och där ersättningen i allt
väsentligt är avsedd att täcka kostnader.

För elitklubbarna utgör arbetsgivaravgifterna mycket stora belopp. Riksidrottsförbundet
redovisar t.ex. att elitishockeyns föreningar vardera betalar
ca 1 miljon kronor per år i avgifter för sina spelare. Det är uppenbart att
denna nya kostnad påverkar inte bara elitsatsningarna utan också tar
betydande resurser från klubbarnas bredd- och ungdomsverksamhet.

Vi ifrågasätter inte att föreningar, vilkas avtal med idrottarna innebär
ersättningar motsvarande i stort sett heltidsarbete, ska betala sociala
avgifter. Den som ägnar sig åt idrotten som yrke ska inte ha sämre förmåner i
detta avseende än andra.

I det betydligt vanligare fallet, där idrotten inte utgör den huvudsakliga
inkomstkällan, är det angeläget att finna en metod som tillförsäkrar den
enskilde idrottaren rimlig trygghet utan nuvarande stora påfrestningar på
föreningens ekonomi.

Riksidrottsförbundet har redovisat tre alternativa lösningar på socialavgiftsfrågan.
Alternativ 1 innebär i korthet att förmånerna ska utgå utan att
föreningen behöver erlägga avgift. Alternativ 2 går ut på att klubben inte ska
betala några avgifter och att staten inte heller tillhandahåller det lagstadgade
skyddet. Däremot ska föreningen teckna en privat försäkring med lagstadgat
minimiskydd. Alternativ 3, som Folkpartiet förordar, innebär att avgifter
utgår för idrottsutövare som har en årlig ersättning överstigande två
basbelopp. För dem som tjänar mindre ska istället alternativ 2 gälla.

Det är angeläget att denna fråga löses utan ytterligare dröjsmål. Regeringen
bör snarast lämna förslag på hur föreningarnas skyldighet att betala
arbetsgivaravgifter på ersättning till de aktiva ska reduceras.

Kvinnor och idrott

Även om kvinnors möjlighet att idrotta har förbättrats under senare år
återstår mycket innan vi har en jämställd idrott. Kvinnoidrotten har t.ex.
svårt att hävda sig i konkurrensen om träningslokaler och anläggningar för
idrotter som särskilt engagerar flickor ges ofta låg prioritet.

Det stora antalet deltagare vid speciella motionsarrangemang för kvinnor
visar att det finns ett ökande intresse, ett intresse som idrottsrörelsen borde
kunna ta till vara bättre än hittills.

Mot. 1988/89

Kr501

4

En viktig del av idrottens jämställdhetsarbete är att öka antalet kvinnliga Mot. 1
ledare. Deras utbildning måste därför ges förtur och rekryteringen stimule- Kr501
ras. Det gäller framför allt på föreningsplanet, men fler kvinnliga ledare och
tränare måste också nomineras vid t.ex. utlandsrepresentation och i andra
betydelsefulla idrottssammanhang. Antalet kvinnliga styrelseledamöter på
central- och distriktsnivå är fortfarande lågt.

Kvinnor och idrott bör också i fortsättningen vara ett prioriterat område
inom idrottsforskningen.

Riksidrottsförbundet har huvudansvaret för att arbetet med att ge
kvinnliga och manliga idrottsutövare likvärdiga villkor påskyndas.

Alla ska ha samma chans

Handikappidrotten ska ges samma förutsättningar som idrotten i övrigt. Det
ska inte vara dyrare eller krångligare för den handikappade än för andra att
utöva sin idrott.

För de aktiva inom handikappidrotten är de psykiska effekterna av
idrotten ofta lika viktiga som de fysiska. Idrottsgemenskapen med kamrater,
som har ungefär samma handikapp, ger förutom rekreation och motion
också självförtroende och den stimulerar till ett aktivt liv även i andra
sammanhang.

Intresset för handikappidrott växer snabbt. Respekten är stor för de
prestationer de handikappade utför i tävlingssammanhang. Att den synskadade
simmarflickan Magdalena Tjernberg blev tvåa i Riksradions omröstning
om bästa idrottsprestation är ett bevis för det.

Men handikappidrotten har också problem. Dit hör dålig tillgänglighet till
anläggningarna. De äldre lokalerna är ofta inte handikappanpassade samtidigt
som konkurrensen om tider i de nya hallarna är stor.

Det krävs i regel relativt enkla förbättringsarbeten för att även äldre
idrottsanläggningar ska bli mer handikappvänliga. Detta arbete måste
påskyndas, och vid fördelning av tävlings- och träningstider måste hänsyn tas
till handikappidrottens särskilda behov.

Andra problem som är speciella för handikappidrotten är de höga
kostnaderna för hjälpmedel och svårigheterna med transporter.

En fortsatt positiv utveckling av handikappidrotten är beroende av en
utökad ledarutbildning. Elevplatserna för handikappidrott vid GIH bör bli
fler.

Invandrarna och idrotten

Idrottsrörelsen gör redan idag en stor insats när det gäller att underlätta för
invandrare att komma in i det svenska samhället. Med sin mångfald och
lättillgänglighet har idrotten unika möjligheter att överbrygga motsättningar
och öka förståelsen för invandrarnas situation.

Ett oroväckande undantag utgör de inslag av rasism som uppmärksammats
det senaste året, främst bland vissa delar av fotbollspubliken. Såväl
idrottsrörelsen som samhället i övrigt måste med kraft visa att sådana
tendenser inte accepteras.

Många invandrare har berikat svensk idrott genom att som aktiva, tränare
eller ledare lyfta fram idrottsgrenar där vi tidigare varit mindre framgångsrika.

Träna, tävla och studera

För ungdomar med ambition att idrotta på elitnivå är det ofta problem att
kombinera utbildning med träning och tävling. För att det ska vara möjligt
krävs speciella lösningar.

På ett flertal platser i landet finns idag idrottsgymnasier, där man lagt in
fem veckotimmar specialidrott på schemat. Erfarenheterna därifrån är
mycket goda med bra resutat för såväl utbildningen som idrotten.

Man prövar också andra möjligheter för att klara kombinationen utbildning/idrott.
Ett alternativ är att eleverna har färre veckotimmar för att frigöra
tid för träning, men istället går ett år längre.

Delar av undervisningen förlagd till kvällstid och korrespondensstudier är
ytterligare exempel på lösningar som prövas för närvarande.

Enligt vår uppfattning bör dessa verksamheter utvecklas i takt med
efterfrågan. Vi ställer oss således bakom den föreslagna utökningen av
antalet platser vid idrottsgymnasier och i s.k. hemortsalternativ. På sikt bör
alla ungdomar få möjlighet att kombinera idrott med utbildning.

Det måste också vara möjligt att kombinera högskolestudier med kvalificerad
idrott. Man bör därför ha rätt till förlängd studiegång med fullt
studiestöd och för att därvid undvika alltför stora skulder för idrottsungdomarna
bör en särskild stipendiefond inrättas. Därmed skapas ett alternativ
till USA:s system med stipendier/studier/idrott.

En annan angelägen fråga i det här sammanhanget är behovet av att samla
den högre idrottsledarutbildningen och forskningen i en idrottshögskola. I de
flesta stora idrottsnationer finns idag idrottshögskolor eller idrottsuniversitet,
och dessa har stor betydelse för idrottens utveckling i respektive land.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snarast redovisa förslag till en
idrottshögskola.

Problem inom idrotten

Med den omfattande verksamhet som idrottsrörelsen bedriver är det svårt att
helt undvika negativa inslag.

Idrotten är medveten om var problemen finns och i regel har kraftfulla
åtgärdsprogram satts in för att komma tillrätta med dem.

Vi har tidigare bl.a. nämnt risken med att det spontana, lekfulla
idrottandet minskar och faran med barnidrottens tendens till alltför tidig
specialisering. Våldet på, men framförallt vid sidan av, idrottsarenan är ett
annat problem idrotten försöker komma till rätta med.

På några områden, där de negativa effekterna är mycket allvarliga,
handlar det inte enbart om interna idrottsproblem. Dit hör t.ex. dopingen.

Vid sommarens OS-tävlingar i Söul koncentrerades uppmärksamheten än
en gång på dopingens snabba utbredning.

Systematisk ”uppbyggnad” med särskilda hormoner gör att idrottsutövaren
kan nå resultat långt över den normala prestationsförmågan, och likaså
kan man med hjälp av kortvarigt stimulerande preparat sätta normala fysiska
och psykiska spärrar ur funktion. Även om man vet alltför lite om
långtidseffekterna är det uppenbart att detta sker med hälsan som insats.
Försök har bl.a. visat att preparaten kan dämpa könshormonproduktionen.

Mot. 1988/89

Kr501

6

Mot. 1

Kr501

Elitidrott sorn stimulerar och underhåller

Tävlingsidrott på toppnivå har en lång tradition i vårt land och idag är Sverige
en av världens främsta idrottsnationer. Det finns ett klart samband mellan
elitidrottarnas resultat och utvecklingen av motions- och ungdomsverksamheten.
Elitidrottarna är förebilder och inspirationskällor, och det är påtagligt
hur framgångar i en idrottsgren väcker nytt intresse, lockar fler utövare och
ger nya framgångar.

Därför ligger det i samhällets intresse att förbättra också elitidrottarnas
villkor.

Elitidrotten har dessutom ett stort underhållningsvärde, en verklig folkteater
som engagerar åskådare i alla åldersgrupper.

Den spänning och avkoppling tävlingen eller matchen ger är ytterligare ett
exempel på idrottens betydelse för människors allmänna välbefinnande.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen under anslaget H 3, Bidrag till lokal ungdomsverksamhet,
beslutar anslå 144 600 000 kronor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om reglerna för det lokala aktivitetsstödet,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en i förhållande
till det nuvarande statsstödet alternativ finansiering av den svenska
idrottsrörelsen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett långsiktigt
program för en ökning av det statliga stödet till idrotten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att öka de ideella organisationernas andel av
spelmarknaden,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
debitering av arbetsgivaravgifter i enlighet med vad som anförts i
motionen1],

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökade möjligheter att kombinera studier med
idrott2],

att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av en
idrottshögskola2],

Förutom de allvarliga hälsoriskerna innebär dopingen ett avsteg från
idrottens krav på ”fair play”.

Kampen mot dopingen måste intensifieras. Internationellt bör Sverige gå i
spetsen för att få bort dopingen i alla dess former. Reglerna måste bli mer
entydiga, informationen förbättras och kontrollmöjligheterna utökas.

1 1988/89 :Sf217

2 1988/89: Ub802

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om intensifierad kamp mot dopingen.

Stockholm den 13 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Mot. 1988/89

Kr501

gotab 16474. Stockholm 1989