Motion till riksdagen
1988/89: Kr338

av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (båda m)
Byggnadsvården

I samband med att kulturminnesvården 1988 (Prop 1987/88:104) fått nya mål
för verksamheten och en samlad lagstiftning, har dess ansvarsområde
breddats. Den vidgade inriktning som detta inneburit gäller inte minst för
byggnadsvården, vars arbetsfält utgör en väsentlig del i bevarandet och
levandegörandet av vårt gemensamma kulturarv.

I kulturmiljöpropositionen (1987/88:104) anförs t ex att: ”Kulturmiljövården
kan dock inte inskränkas till att bara ta till vara det exklusiva eller
specifikt intressanta. Den måste också bidra till att bibehålla och utveckla en
rik vardagsmiljö ... Ett mål för kulturmiljövården bör vara att stärka den
lokala kulturella identiteten”.

I den s k byggnadsvårdsutredningen (SOU 1979:17) med efterföljande
reform 1981, formulerades statens ansvar för vården av den kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelsen. Det totala stödbehovet för denna bebyggelse,
förutom bostäder, bedömdes på goda grunder till 120 miljoner kr/år (1977 års
priser).

40 miljoner kr blev 15 miljoner kr

Statens ansvar skulle omfatta byggnader av såväl nationellt värde, som
värden betingade främst från regional och lokal synpunkt. För vården av
dessa två kategorier beräknades det statliga anslaget till 40 miljoner kr att
fördelas lika. Byggnadsvårdsanslaget (F 28) har årligen uppgått till mellan
15—17 miljoner kr, dvs endast en mindre del av medelsbehovet. Reellt sett
har anslaget med hänsyn tagen till byggkostnadsutvecklingen nedskrivits
med 8 procent per år och totalt till ca 60 procent av sitt ursprungliga värde.

Samtidigt växer behovet av byggnadsvård i paritet med eftersläpningen
och de nya typer av objekt som tillkommer i och med ett bredare arbetsfält
och ansvarsområde. I dag är situationen så katastrofal att till och med vården
av landets fåtaliga byggnadsminnen hotas av otillräckliga statsmedel.

Vården försvinner

Det allvarligaste är dock att de försvagade resurserna leder till att nästan
ingen av den lokalt och regionalt identitetsskapande bebyggelsen kan vårdas.
Därigenom uppkommer en bristande överensstämmelse mellan byggnasvårdens
verksamhet och kulturmiljövårdens och kulturpolitikens övergripande
mål. Visserligen förskjuts ansvaret för kulturmiljön alltmer till kommuner

och enskilda, men det är icke desto mindre viktigt att statliga stimulansmedel
finns tillgängliga i erforderlig omfattning.

Sverige i botten

Nyligen genomförda undersökningar visar, att i jämförelse med förhållandena
i Europa framstår de svenska statsbidragen för byggnadsvård som i det
närmaste obefintliga. En hel rad nationer i såväl Öst- som Västeuropa fäster
stor vikt vid vården av sin kulturhistoriska bebyggelse och prioriterar kraftigt
denna verksamhet.

Om byggnadsvården skall spela en viktig roll för vården av kulturmiljön
och om riktlinjerna i den av riksdagen antagna kulturmiljöpropositionen
skall bli meningsfulla, måste således statens bidrag för att stimulera
byggnadsvård kraftigt höjas.

Hemställan

Mot bakgrund av ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att den statliga medelsanvisningen
ligger i nivå med de mål som regering och riksdag vad gäller
byggnadsvården och kulturminnesvården uppställt.

Stockholm den 25 januari 1989

Göthe Knutson (m) Gullan Lindblad (m)

Mot. 1988/89
Kr338

14