Motion till riksdagen
1988/89 :Kr229
av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Kulturpolitiken
1. Vårt behov av kultur
Konstnärligt och kulturellt skapande är en viktig förutsättning för ett öppet,
demokratiskt samhälle. Ett fritt och vitalt kulturliv är nödvändigt för att ge
stimulans och motverka de krafter som vill förleda människor till passivitet
och rädsla. Delaktighet i kulturlivet stärker fantasi, känsla, tolerans,
förståelse och glädje och skapar därmed ett mänskligare samhälle.
En liberal kulturpolitik bygger på en andlig öppenhet som främjar
utveckling av en mångdimensionell människa och medborgare. Ett sådant
samhälle blir också dynamiskt genom den samlade strävan hos alla sina
medborgare. Samhället blir öppet och tolerant i vetskapen om att individernas
olikheter är den yttersta gemensamma tillgången.
En liberal kulturpolitik måste ständigt försvara den skapande människan.
Kultur innebär andlig odling och förutsätter kunskap, arbete, träning och
möda oavsett vilket område man ger sig in på. Konsten fångar och engagerar
människor att gå utanför sig själva. Konsten kan ge människan upplevelsen
av att glänta på dörren till det ofattbara. Publikens medskapande är en del av
den kulturella processen. Konstnärliga upplevelser blir i detta perspektiv en
viktig källa till mänsklig erfarenhet och kunskap. Det ger kulturskapande och
kulturutövande ett värde i sig som konservativa och socialister inte alltid vill
tillerkänna det.
2. En liberal kulturpolitik-grundläggande värderingar
Frihet, mångfald och kvalitet är nyckelbegrepp i en liberal kulturpolitik.
Frihet innebär att varje enskild människa skall ha rätt att själv välja den form
av kulturupplevelser eller kulturskapande hon vill ta del av och ägna sig åt.
Av frihet följer mångfald.
Det är individerna själva, deras skapande och deras upplevelser som
bestämmer kulturens former, innehåll och giltighet. Kulturskapare och deras
publik bör fritt kunna mötas på en öppen marknad utan offentlig styrning.
Den fullvuxna medborgaren bör själv få bilda sig en uppfattning om god och
dålig konst utan censuringrepp. Barnet och den unga människan måste
emellertid alltid skyddas.
Därför blir det en liberal huvuduppgift att tidigt lära människor att själva
värdesätta kunskap, äkthet och kvalitet. Det innebär att satsningen på god
barn- och ungdomskultur blir dubbelt viktig som en motvikt till masskulturens
avarter.
Syftet med statliga och kommunala stöd till kulturområdet måste vara att
öka mångfalden i kulturutbudet. Det gäller att stödja svåra och smala
kulturområden samt stimulera alternativ inom områden som domineras av
kommersiell masskultur. En liberal kulturpolitik bör verka för att det skapas
fler helt fristående alternativa finansieringskällor för kulturell verksamhet.
Möjligheterna till avdrag vid beskattningen för bidrag till kulturändamål
för företag och enskilda bör studeras närmare. Sponsring bör även kunna
förekomma för att stöjda aktiviteter och evenemang av olika slag. Det bör
dock sägas klart att stat och kommun skall svara för basresurserna i de tunga
kulturinstitutionerna.
Statligt och kommunalt stöd till kulturlivet får aldrig medföra försök att
styra kulturskapandet, som måste få arbeta med stor konstnärlig frihet.
Konsten har sin styrka i att vara en motvikt till makthavarna och det
etablerade samhället.
Kreativitet och uttrycksbehov finns hos alla människor, inte bara hos de
professionella kulturskaparna. En aktiv och engagerad publik innebär också
ett medskapande. Amatörerna har en stor betydelse för kulturklimatet i
samhället.
Det innebär emellertid inte att alla kulturyttringar skulle vara lika bra. De
professionella måste därför få stöd att utöva sin yrkesroll samtidigt som
amatörer finner sin glädje men inte sin utkomst i kulturen. Kvalitetskravet
måste få större genomslagskraft och bli ett av de nya kulturpolitiska målen.
De konstnärliga yrkesutövarna måste också få ett starkt stöd och ges
rimliga levnads- och arbetsvillkor. Det gäller både de som arbetar inom fasta
kulturinstitutioner, fria yrkesmässigt arbetande konstnärliga grupper samt
enskilda konstnärer och kulturskapare. Det innebär i första hand att värna
om kulturskaparnas upphovsrätt. Men stat och kommun måste även
tillhandahålla olika former av stöd och stimulans. De kan emellertid inte göra
ett generellt åtagande att försörja alla som säger sig ha konstnärliga
ambitioner.
Kulturskaparna måste ges rimligare skatteförhållanden. Att jämställa
kulturskapare med vanliga egenföretagare är en orimlighet i det nuvarande
skattesystemet. Det behövs därför en ny utredning om kulturskaparnas
skattesituation. Syftet bör vara att för kulturskaparna införa ett nytt
inkomstslag som tar hänsyn till deras speciella arbets- och inkomstförhållanden.
En liberal kulturpolitik måste sträva efter att så många som möjligt blir
delaktiga i kultur i olika former. Det får inte vara så att människor i stora
delar av landet enbart blir hänvisade till massmarknadens produkter. Detta
gör också det kommunala stödet till kulturen så viktigt. Att förmedla
kvalitetskultur ute i landet blir därmed en betydelsefull uppgift för en liberal
kulturpolitik.
Samhället måste även ge de handikappade ett sådant stöd att de kan ta del
av kulturutbudet i så hög utsträckning som möjligt. Det gäller såväl
handikappanpassning av kulturinstitutioner som tillgång till litteratur i
blindskrift och i talboksform.
Ett fritt kulturutbyte över nationsgränserna är av avgörande betydelse för
vitaliteten och kvaliteten i ett lands kulturliv. Det gör det möjligt att få
Mot. 1988/89
Kr229
5
kontakt med andra idéer och kulturyttringar som berikar vår egen kultur och
skaparkraft. För ett litet kulturområde som det svenska är detta livsviktigt.
Ett levande kulturutbyte gör det också möjligt för svenska kulturutövare att
möta en ny publik och de utmaningar som detta medför.
För liberaler är det väsenligt att alla invandrare finner sig väl tillrätta i
Sverige och samtidigt kan bibehålla kontakten med sitt gamla hemlands
kultur och kunna vidareutveckla denna. Vi i Sverige måste göra invandrarna
delaktiga av det svenska kulturarvet och de värderingar som ligger bakom
skapandet av det demokratiska välfärdssamhället. Själva bör vi också ta
tillvara den stimulans som invandrarkulturerna kan ge oss. På båda dessa
punkter brister det idag.
En förutsättning för ett givande kulturutbyte, antingen det sker med
människor i vårt eget land, via medier eller i direktkontakt med andra länder,
är att vi bevarar det svenska kulturarvet och vår egen nationella kulturtradition
levande. Vår öppenhet gentemot omvärlden och de nya möjligheter eller
hot - som de nya medierna medför innebär också att vi måste skydda och
vårda vårt språk, vår kultur och vår nationella identitet. Vårt kulturarv är en
del av det västerländska. För att vidmakthålla detta är en levande historiskhumanistisk
kunskap nödvändig.
Kulturarvet ger möjlighet till kontakt med tidigare generationer. Genom
att läsa böcker, framföra och lyssna på musik, ta del av bildkonst och
arkitektur från tidigare epoker för vi en dialog med dem som har levat före
oss. Genom att vårda detta kulturarv och ständigt hålla det levande gör vi det
möjligt för våra barn och barnbarn att fortsätta denna dialog.
Därför är skyldigheten att vårda kulturarvet absolut för en liberal
kulturpolitik. Reformer av annat slag kan ofta vänta men försummelse av
vården av kulturarvet är oåterkallelig. Det ger kulturpolitiken en särskild
ställning i samhället. Kulturen är inte en sektor som kan behandlas bara som
en vanlig budgetpost. Kultur har med livskvalitet att göra och är omistlig
bortom den vardagliga välfärden. Kostnaderna för kultur är ofta förhållandevis
små, och små insatser kan få stora återverkningar i form av skapande och
förändringar i själva tidsandan i ett samhälle. För folkpartiet är kulturpolitiken
därför ett prioriterat område.
3. Barn och kultur
Det är med barnen som vi lägger grunden till nya kulturmönster för
framtiden. Här finns den framtida kulturellt medvetna publiken och här finns
framtidens kulturutövare.
Barn hämtar en stor del av sina intryck från TV-program. seriemagasin, en
växande videomarknad, enkel massmarknadskultur och skvalmusik.
En liberal kulturpolitik måste därför sätta barnet i centrum och skapa en
aktiv motvikt til! kulturellt fattiga miljöer. Det borde vara en utmaning för
alla kulturskapare att genom en levande konst, litteratur, dans och musik ge
barnen rika upplevelser, öppna nya världar och skapa gemenskap med andra
människor.
Det innebär att man måste nå barn tidigare än vad som i dag sker.
Kulturlivet måste också kunna fungera så att barn och vuxna kan få
Mot. 1988/89
Kr229
6
gemensamma kulturella upplevelser. Förmånspriser och rabatter inom
kulturområdet bör också avse familjen som grupp.
Kulturen måste ges en betydligt starkare ställning redan i förskolan.
Kulturskaparna måste få tidig kontakt med barnen. Vi måste ta till vara våra
barns egen vilja och lust att sjunga, spela, måla, agera, dansa, leka, berätta
sagor. Musiken och dansen har särskilda förutsättningar att nå barn i
förskoleåldern då viljan och förmågan att lära och skapa är som störst. Dessa
aktiviteter måste ges en mer framträdande roll under förskoleåldern.
I skolan måste de estetiska ämnena få en högre status än nu. Det räcker
inte med att informera om olika kulturyttringar. Skolan måste ge kunskaper
och träning samt hjälpa eleverna över de många barriärer som ofrånkomligen
finns inom olika kulturområden. Skolan måste också lära eleverna att en
publik inte bör vara passiv utan i högsta grad medskapande. Begreppet
kulturkonsumtion har länge fått legitimera den passivitet och det främlingskap
som många känner inför kultur idag. Att väcka människors intresse och
fascination för det idé- och kulturutbyte som sker över tid och rum och mellan
olika länder och folk bör höra till skolans stora uppgifter.
Skolan bör fostra till tolerans i kulturfrågor samtidigt som den främjar
sökandet efter kvalitet. Kulturskaparna bör möta barnen på olika nivåer för
att kulturintresset skall kunna växa fram hos barnen.
Samhällets centrala kulturinstitutioner måste i högre utsträckning än nu
erbjuda barn och ungdom ett brett och varierat kulturutbud. Radio och TV:s
kulturpolitiska ansvar omfattar också barnen.
4. Huvudlinjer på några viktiga kulturområden
Litteratur
Boken intar en särställning som kulturförmedlare. Det tryckta ordet är
förutsättningen för mångfald och rikedom i idéer och kulturyttringar. Det
spelar en central roll för opinionsbildning och folkbildning. Litterära verk är
ett band mellan generationerna och en länk mellan människor som annars
aldrig skulle se eller förstå varandra - en kontakt bortom tid och rum. Boken
finns ständigt tillgänglig på våra egna villkor. Boken är vårt mest demokratiska
kulturmedium med unika egenskaper - ett arv att ständigt vårda och
förvalta.
Litteraturen fordrar ett kvalificerat språk och referensramar som hör ihop
med vår kulturkrets. Det är viktigt att förmedla dessa kunskaper på ett tidigt
stadium. För det lilla barnet betyder rim och ramsor, sagor och myter att det
inlemmas i en kulturgemenskap, som har sina rötter långt tillbaka i tiden. Det
är skolans viktigaste litteraturpolitiska uppgift att bygga vidare på denna
grund och ge ungdomarna förutsättningar att själva söka sig vidare.
Biblioteken är en av samhällets mest välutvecklade och bäst fungerande
kulturförmedlare. Biblioteksverksamheten är också det område inom kultursektorn
där kommunerna satsar mest pengar. Biblioteken är en unik
resurs i kultur- och folkbildningsarbetet. Här finns, förutom skönlitteraturen,
tidskrifter, referens- och facklitteratur. Här finns musik på skiva och
band, talböcker och böcker för invandrare. Här finns särskilda avdelningar
Mot. 1988/89
Kr229
7
med böcker för barn och ungdom. Dessa resurser är tillgängliga för alla utan
avgift. Den fria tillgången till information är en förutsättning för en öppen
debatt och en fri opinionsbildning.
Föräldrar måste få hjälp att inse vikten av tidiga kontakter med goda
barnböcker. Barn- och ungdomsavdelningar liksom skolbiblioteken bör
prioriteras högt i de kommunala bibliotekssatsningarna. Förskola och skola
har nyckelroller, när det gäller att öppna dörrar till litteraturen för barn som
inte växer upp i bokligt gynnade miljöer. Boken måste därför få en mer
framträdande plats såväl i förskolan som på fritidshem och i skolan.
Etermedierna har ett särskilt ansvar för att stödja litteraturen. Ljudradion
har en lång och god tradition som åter måste aktualiseras. För televisionen är
detta en utmaning den ännu inte mäktat anta men där det finns rika
möjligheter för framtida initiativ. Vi vill också understryka den roll som
kulturtidskrifterna spelar för litteraturen. Dessa måste ges en rimlig möjlighet
att överleva i en allt svårare ekonomisk situation.
Sverige tillhör ett litet språkområde, vilket är ett problem om man vill ha
en mångsidig bokutgivning. Litteraturstödet fyller därför en viktig funktion.
Stödet till ny svensk skönlitteratur bör även fortsättningsvis ges till så många
titlar att det inte i realiteten får en styrande funktion. Översättningsstödet
spelar en stor roll för att göra världslitteraturen tillgänglig också på svenska.
Stödet till klassikerutgivningen gör det möjligt att hålla den förnämsta
litteraturen aktuell och tillgänglig.
Det är emellertid också nödvändigt att böckerna når ut till sina läsare.
Vissa oroande tecken tyder på att bibliotekens utlåning minskar. Fackbokhandeln,
som är omistlig från kulturpolitisk synpunkt, får allt svårare att
överleva. En välsorterad bokhandel fyller en viktig kulturell uppgift.
Kommunerna bör värna om ortens bokhandel och använda den som egen
inköpskanal t.ex. för upphandling av läromedel. De statliga stödåtgärderna
har en viktig kompletterande uppgift.
Musik
Musiklivet i Sverige präglas av stor bredd och intensitet. Det finns både ett
mycket mångfasetterat, professionellt musikliv och en bred amatörverksamhet.
Samtidigt som den levande musiken berör en stor del av befolkningen
dominerar den utländska populärmusiken utbudet av grammofonskivor och
kassetter.
När det gäller att bredda ungdomarnas musikintresse spelar den kommunala
musikskolan en central roll. Det borde vara varje barns rättighet att få
möjlighet att lära sig spela ett instrument. Och det bör ske tidigare än vad
som idag kan ske i skolan. Intresset för musik och förutsättningarna för att
lära sig att spela är ofta stort redan före skolstarten. Vi bör därför göra en
bred satsning på musik för barn i förskoleåldern genom förskolan, föreningar
och bildningsförbund.
De stora musikteatrarna och symfoniorkestrarna måste få utvecklas till
gränsen av sin förmåga. Med sin professionalism och sina möjligheter till
internationellt utbyte av artister och gästspel höjer de den allmänna
kvaliteten på musiklivet och skapar ökat intresse för musiken som konstform.
Mot. 1988/89
Kr229
8
Frilansartister och fria grupper svarar för en betydande del av musiken
inom olika genrer. För dem är en förstärkning av arrangörsledet av vital
betydelse. Vi är emot varje form av monopol pä kulturarbetsförmedling.
Varje musiker måste själv få välja sin impressario.
Ett starkare regionalt ansvarstagande för musiklivet har skett genom att
landstingen nu tagit över ansvaret för regionmusiken. En liberal kulturpolitik
måste syfta till att bygga upp levande institutioner på skilda håll i landet. Men
frilansmusikerna måste också utnyttjas bättre. Amatörmusicerandet och
körsången har också stor betydelse för ett levande musikliv. De olika
kyrkorna utgör en betydelsefull bas för ett vitalt musikliv.
Kompositörerna har idag en svår ekonomisk situation. På samma sätt som
för biblioteksutlåningen av böcker bör en ersättning utgå till musikaliska
upphovsmän för utlåning av noteroch fonogram. Utgivningen av noter hotas
nu bl.a. genom en omfattande kopieringsverksamhet. Frågan om ersättning
för kopiering av noter bör därför snarast lösas på samma sätt som skett inom
litteraturområdet. Denna ersättning bör tillföras en särskild fond. Sveriges
komponistfond.
Även utövande musiker och sångare bör få ersättning när fonogram
används för utlåning eller enskild avlyssning på bibliotek. Denna ersättning
bör tillföras en särskild fond, Sveriges musikerfond.
En mycket stor del av den musik som når oss förmedlas genom fonogram
(grammofonskivor och kassetter). Internationellt finns ett brett och kvalitativt
högtstående utbud. Utanför storstadsregionerna är det emellertid svårt
att få del av annat än de mest efterfrågade inspelningarna i populära genrer.
Biblioteken tillhandahåller även i viss utsträckning fonogram till utlåning,
vilket kan få en ökad betydelse inte minst i de mindre kommunerna.
Vår i särklass största musikinstitution är Sveriges Radio. Vikten av att
både radio och TV i högre grad än vad som nu sker också tar sitt ansvar för
svensk musik och för ett kvalitativt och mångsidigt musikutbud kan inte nog
understrykas.
Teater
Teater är en konstart som omfattar allt ifrån underhållning till problemgestaltning,
från enmansteater till ensemblespel, från ett direkt samspel med
publiken till TV-teater.
Institutionsteatrarna är personalintensiva och dras med stora fasta kostnader
och har därför svårt att rationalisera verksamheten. Teatrarna måste få
medel inte bara för att kompensera ökade fasta kostnader utan också för att
vidmakthålla en rikhaltig repertoar, också för barn och ungdom. Här måste
teatrarnas styrelser spela en mer aktiv roll och försäkra sig om att teatrarna
alltid har en konstnärligt och administrativt skicklig ledning.
Nya ensembler har under de senaste åren tillkommit på en rad orter. Fasta
regionala teatrar utgör en kärna för teaterverksamheten inom respektive
region. Detta har stor betydelse inte bara för det området utan även för
teaterlivet i dess helhet i vårt land. Det är också väsentligt att de regionala
teatrarna turnerar inom sina regioner.
De fria grupperna är ett vitalt inslag i vårt kulturliv. De fyller en stor
uppgift när det gäller att förnya repertoar och spelstil och nå en ny publik.
Mot. 1988/89
Kr229
9
1 * Riksdagen 1988189. 3 sami. Nr Kr228- 233
Inte minst har de fria grupperna betytt mycket för barnteatern. Det ökade
stödet till de fria grupperna bör inriktas på experimentteater i olika former.
Läroplanen för grundskolan förutsätter att varje elev får göra minst ett
skolteaterbesök om året. Så sker emellertid alltför sällan. Institutionsteatrarna
bör satsa mer på teater för barn och ungdomar. Vanan fostrar en framtida
publik.
Barn och vuxna måste också få möjlighet att själva spela teater. Verksamhet
av typ Vår teater i Stockholm - där barn spelar teater för barn och vuxna bör
uppmuntras. Vi bör stimulera en livaktig amatörteaterverksamhet.
Erfarenheterna från andra länder borde här studeras närmare.
Genom TV har många fått möjlighet att se teater trots att de av olika skäl i
övrigt är förhindrade att göra det. Olika medier ställer skilda krav och ger
annorlunda upplevelser. Radioteatern har skapat sig en helt egen form som
vunnit stor uppskattning. TV är ett utmärkt medium att förmedla teater. Det
borde utnyttjas i ännu större utsträckning. Videotekniken ger ytterligare
möjligheter att förmedla föreställningar bl a från de stora statsunderstödda
teatrarna eller genom specialframföranden för mediet. Denna möjlighet bör
givetvis tas tillvara och utgör en typ av program som med fördel kan
tillhandahållas på bibliotek.
Dans
Dansen är en konstform med många olika uttryck. Rytm och dans är ett
primärt behov för människan och finns i alla kulturer. Dansens skilda formoch
kroppsspråk måste utvecklas från tidig ålder. Kommunala dansskolor
knutna till den kommunala musikskolan borde vara ett naturligt inslag i
skolans estetiska fostran av barn. Men dansen mäste också få en starkare
ställning i förskolan.
Dansens villkor i Sverige är inte tillfredsställande. Den konstnärliga,
professionella dansen behöver ökat stöd i form av bättre utbildning, främst i
Göteborg och Malmö, fler träningslokaler för fria dansare och stöd till
koreografer. Dessutom behöver verksamheten i arrangörsledet underlättas
så att fler människor i landet får möjlighet att lära känna dansen som
konstart. En fast dansscen i Stockholm är nödvändig för att ge bl a
Operabaletten, Cullbergbaletten, de regionala dansensemblerna och de fria
grupperna fler möjligheter till framträdanden liksom till dansgästspel. vilket
är en förutsättning för konstartens utveckling.
Bildkonst
I ett samhälle som överflödar av bilder, har den seriösa bildkonsten svårt att
hävda sig. Det är svårt att följa vad som händer på bildkonstens område utom
på ett fåtal orter. Endast i storstäderna skapar mångfalden av museer,
utställningslokaler och privata gallerier möjligheter att följa utvecklingen
inom bildkonsten.
De enskilda konstföreningarna, sammanslutna i Sveriges konstföreningars
riksförbund (SKR), Konstfrämjandet, kommunala utställningslokaler och
de enskilda initiativ som tas till galleriverksamhet, spelar stor roll för
spridning av bildkonst över hela landet.
Mot. 1988/89
Kr229
10
Den svårtillgängliga konsten kan endast nå större publik genom mer aktiva
konstfrämjande insatser, av konstpedagoger eller genom konstnärerna
själva. Stat och kommun bör i högre utsträckning anordna utställningar av
konstverk för offentliga platser och lokaler, också i form av tävlingar som
engagerar både konstnärerna och allmänheten. Konstmuseerna måste få
väsentligt större anslag för inköp av samtida svensk konst.
Bildkonstnärernas arbetsvillkor är ofta svåra. Det är därför viktigt att
tillförsäkra konstnärerna deras rättigheter som därefter får utgöra en grund
för förhandlingar. Fonden för visningsersättning har nyligen förstärkts. Den
bör användas till olika former av garantilöner samt arbets- och resestipendier
för bildkonstnärer i olika konstnärsyrken. Bidragen måste emellertid
fördelas så att de verkligen får effekt. En avgift på vidareförsäljning av konst
skulle vidare kunna användas till att ge konstnärer bidrag från försäljningar
bl a på auktioner. På förslag från bl.a. folkpartiet har riksdagen nyligen
beslutat att denna fråga skall närmare övervägas.
Konsthantverk och formgivning
Konsthantverket och formgivningen har betytt mycket för att forma svenska
smak- och stilideal. Unikt konsthantverk på nästan alla materialområden
som keramik, glas, metall, trä och textil har tillsammans med konstindustrins
produkter alltid haft ett högt internationellt anseende.
Genomtänkta stödformer till svenskt konsthantverk och till formgivning är
viktiga inte bara för att bevara ett unikt svenskt kunnande på dessa områden
utan också för att utveckla framgångsrik företagsamhet på områden med
sviktande sysselsättning. Svensk industriell formgivning har dessutom ett
givet fält inom hela industrisektorn där konkurrensen med kvalitet och
design blir allt viktigare. På detta område sammanfaller kultur- och
industripolitiska önskemål. Svensk form har ett gott namn utomlands och bör
kunna presenteras mer aktivt. Tillsammans med övriga nordiska länder bör
vi fortsätta att utveckla gemensamma insatser under beteckningar som
”Scandinavian Design”.
Arkitektur
Arkitektur är kanske den konstform som påverkar vår miljö mest. Ändå har
den hittills spelat en undanskymd roll i svensk kulturpolitik. Alltför ofta har
arkitekturen blivit en angelägenhet bara för stadsplanerare, byggföretag och
ingenjörer. På det sättet sker ofta stora ingrepp och förändringar i vår miljö
utan konstnärlig påverkan eller allmän debatt. För en liberal kulturpolitik
står det klart att vi måste lyfta fram arkitekturen som en självständig
konstform och ställa den under debatt och påverkan utifrån.
Det är också uppenbart att många missförhållanden i samhället beror på
torftiga och enformiga boendemiljöer. Miljonprogrammet för bostadsbyggande
bär en stor del av ansvaret för många bostadsområden utan själ.
Åtgärder för att förbättra och variera dessa bostadsmiljöer måste ges hög
prioritet. Vidare måste det estetiska inslaget i arkitektutbildningen förstärkas
samtidigt som förslag till ny bebyggelse i högre utsträckning presenteras
och diskuteras offentligt.
Mot. 1988/89
Kr229
11
Bostadsbristen får inte tas som förevändning att bygga enformiga bostadsmiljöer
eller för att skövla omistliga kulturområden. Kommmunerna bör
medverka till att göra kulturminnesinventeringar av värdefulla byggnader
och byggnadsmiljöer. Kulturbevarande synpunkter bör ges stor tyngd vid
bedömning av byggnadsärenden. När det gäller kulturellt känsliga byggnader
och miljöer och större projekt bör kulturnämnden alltid höras.
Film
Sverige har en stark tradition som filmland och vi har många kvalificerade
filmare. Samtidigt måste det konstateras att det är dyrt att göra film. Utan
statligt stöd skulle den svenska filmproduktionen näst intill upphöra. Det är
därför en viktig uppgift för svensk filmpolitik att medverka till att filmskaparna
får förutsättningar att förverkliga sina konstnärliga ambitioner.
Stödet till filmproduktion måste ges i former som säkrar mångfald och som
ger utrymme för olika genrer och stilarter. Särskilt angeläget är det att trygga
en inhemsk filmproduktion som kan locka barn och ungdom.
På många håll i landet är biografrepertoaren torftig. En växande uppgift
för filmpolitiken är därför att medverka till att bra film kan visas runtom i
Sverige. Här kan stöd till fraktkostnader och bidrag till alternativa visningsformer
vara lämpliga åtgärder. Kommunerna bör ta ansvar för visning av
kvalitetsfilm, särskilt för barn och ungdom.
Den svenska filmpolitiken finansieras enligt 1982 års filmavtal i huvudsak
med avgifter som belastar biobesöken och uthyrningen av inspelade videokassetter.
Det är en i kultursammanhang originell men för filmområdet
ändamålsenlig finansiering. Den innebär i praktiken att man belastar
trivialkonsumtionen och stöder produktion och distribution av kvalitetsfilm.
I ett kärvt statsfinansiellt läge kan en sådan okonventionell finansieringsmetod
ge svensk filmpolitik resurser som annars inte skulle stå till buds.
Video
I debatten om videotekniken har särskilt dess risker lyfts fram. Men video är
inte bara ett medium för att distribuera färdiga program. Den öppnar också
nya möjligheter på kulturområdet både för självständig konstnärlig gestaltning,
för bildkonsten och dansen, för kulturinstitutionernas dokumenterande
verksamhet och för folkbildningen.
Inspelade videokassetter sprids för närvarande praktiskt taget enbart
genom kommersiella kanaler. Kvaliteten på en stor del av utbudet är låg.
Många program rymmer inslag av grovt våld. Åtgärder från samhällets sida
behövs framför allt för att skydda barnen. Huvudregeln bör vara att missbruk
skall definieras i brottsbeskrivningar och beivras i efterhand. Föräldrarna
måste ta ett större ansvar för barns och ungdomars videoval.
Det är också viktigt att skapa förutsättningar för att ett brett utbud av
videogram av god kvalitet finns lätt tillgängligt. Det kan bl a ske genom att
biblioteken lånar ut kvalitetsvideogram.
Också själva utbudet av videogram behöver breddas. Det kan ske bl a
genom att TV-program från Sveriges Radio, kvalitetsfilm från Svenska
Mot. 1988/89
Kr229
12
filminstitutet och andra filmproducenter samt för mediet särskilt avpassade
inspelningar av teaterföreställningar görs tillgängliga på videokassett.
5. Vården av kulturarvet
Kulturpolitik måste bedrivas med långsiktighet. Ingenstans är det mer
uppenbart än när det gäller vården av vårt kulturarv. Museerna, arkiven och
vårt byggnadsarv är samhällets minnen. Dessa skall vårdas, bevaras,
kompletteras och förnyas men också levandegöras. Dokumentationen från
vår egen tid måste också förbättras och ansvaret vidgas till att gälla också
industrialismens och naturvetenskapernas områden. Härigenom möjliggörs
en dialog mellan vår samtid och det förflutna som är en förutsättning för ett
levande kulturliv.
Kultur- och byggnadsminnesvård
Kraven på vård av kulturarvet är absoluta. Miljöförstöringen har ytterligare
skärpt detta krav. Luftföroreningar och försurning har förödande inverkan
på byggnader, skulpturer, hällristningar och andra fornminnen. Föremål
som förstörs, fornminnen som vittrar, byggnader som rivs är oåterkalleligen
borta. Vi välkomnar den ökade medvetenhet om vårt förflutna och kulturens
betydelse som återspeglas i massmedier och politisk debatt. Den måste dock
även omsättas i handling. Det gäller inte minst fornminnesvården som nästan
helt saknar egna anslag och är beroende av arbetsmarknadspolitikens
växlingar.
Kultur- och byggnadsminnesvården har fått en starkare förankring under
det senaste decenniet. Efter en period av historielös syn på vårt kulturarv
finns idag en stark opinion för ökat bevarande. Det har tagit sig uttryck i att
bevarandeplaner upprättats i ett stort antal kommuner och i ett växande
intresse att rusta upp äldre bebyggelse. Tyngdpunkten bör nu i ökad
utsträckning förskjutas mot kommunerna som måste spela en central och
mer aktiv roll för skyddet av kulturmiljön och bevarandet av enskilda
byggnader och kulturhistoriskt intressanta miljöer. Den lokala kulturminnesvårdsverksamheten
är en viktig inkörsport till ett ökat medvetande om
och intresse för vårt kulturarv. Förfarande finns betydande fornlämningar
som är så gott som helt okända för svenska folket.
En väl fungerande byggnadsvård kräver resurser både i pengar och
kunskaper. En förutsättning för såväl omedelbar byggnadsvård som framtida
underhåll är att äldre yrkestraditioner hålls vid liv och att hantverksutbildningen
förstärks.
Kulturarvet omfattar många värdefulla, samlade miljöer av byggnader,
föremål och kulturlandskap, som länge skyddades av fideikommisslagen.
Dessa unika miljöer och samlingar håller nu på att splittras och många
föremål förs ut på den internationella konstmarknaden. Statens möjligheter
till övertagande eller inlösen är begränsade. Folkpartiet har i flera år
föreslagit att en särskild utredning bör se över möjligheterna för en
speciallagstiftning som underlättar att framgent hålla samman en del av dessa
kulturmiljöer. En möjlig förebild är National Trust i Storbritannien. Med
tillfredsställelse noterar vi att en sådan utredning nu tillsatts.
Mot. 1988/89
Kr229
13
Arkiv
Arkiven utgör inte bara en viktig del av vårt kulturarv utan har också en
väsentlig betydelse för vår demokrati: en grundförutsättning för att offentlighetsprincipen
skall kunna tillämpas är att dokumenten finns ordnade och
tillgängliga. Svenskt arkivväsende har en lång tradition, som vi måste värna
om.
Det finns två problem som är nya för 1900-talet och som påverkar arkivens
arbetssituation. Informationsexplosionen innebär att mängden information
hela tiden växer. Desutom kräver nya media som radio och TV, film,
grammofonskivor, ljud- och videokassetter nya former av arkivering om inte
kunskapen om vår tid skall gå till historien i ett mycket fragmentariskt skick.
Tillkomsten av Arkivet för ljud och bild och lagen om pliktleveranser av ljud
och bild fyller därför en viktig funktion.
Det är viktigt att den statliga arkivpolitiken har klart formulerade mål och
beredskap att möta den ansvällande mängden arkiveringsstoff. Det förutsätter
också klara regler för sållning och utgallring samt en högre specialisering.
Arkivens tillgänglighet för forskare och amatörforskare måste också säkras.
Museerna
Museernas inre arbete med vård, forskning och utvecklingsinsatser är en
förutsättning för att de skall kunna klara sina utåtriktade uppgifter med
utställningar och pedagogisk verksamhet. Vård och konservering ställer krav
på utbildning som måste ges hög prioritet. För museerna är en regional
samordning av konserveringsuppgiften önskvärd.
Detta får emellertid inte leda till att de utåtriktade uppgifterna försummas.
Den tendens till inre slutenhet som kan skönjas måste bekämpas. De centrala
museerna bör organisera utställningar som kan turnera i landet. Genom
vidgade kontakter med ideella föreningar kan regional- och lokalmuseer
bredda sin utställningsverksamhet.
Centralmuseerna bör undersöka förutsättningarna att i högre grad arbeta
tillsammans med studieförbunden, särskilt när det gäller att få fram skrifter
och publikationer inom centralinstitutionens olika sakområden.
Den nuvarande museistrukturen bör inte anses vara en gång för alla given.
Museerna bör i högre grad än vad som nu sker ge en överblick över vår egen
tids utveckling. Det bör kunna ske i form av samfällda satsningar kring
gemensamma temata. Vi välkomnar också de olika satsningar på att
tillvarata industrimiljöer och skapa industrimuseer som sker ute i landet. Det
är en viktig form för kulturlivets decentralisering, som samtidigt ökar
människors självkänsla och intresse för kulturarvet och kulturlivet. Teknik
och vetenskap är också viktiga för att väcka barns och ungdomars intresse för
museer och kulturinstitutioner.
6. Budgetpropositionen
Under valrörelsen utlovade socialdemokraterna generösa satsningar på
kulturområdet. Av detta märks inte mycket i årets budgetproposition. Det
kan delvis förklaras av att satsningarna av s.k. reformmedel görs utanför den
Mot. 1988/89
Kr229
14
traditionella kultursektorn. En kraftig förstärkning av kulturverksamheten i
studieförbunden kan i bästa fall gynna också vissa grupper av kulturskapare.
Ett anslag till kultur i skolan är i och för sig värdefullt men torde i relativt liten
utsträckning nå utöver vad skolan redan i dag kan erbjuda av kontakter med
kultursektorn.
I övrigt karakteriseras budgetpropositionen av en alltmera markerad
överflyttning av makten och beslutsrätten från riksdag och regering till
Statens kulturråd. Någon reell förbättring av konstnärernas arbetsvillkor
sker inte, bortsett från den uppräkning av biblioteksersättningen som redan
avtalats. Amatörverksamheten gynnas på bekostnad av den professionella
kulturen.
Operan och Dramaten drabbas av ett dråpslag. Kulturministern skriver:
”Budgetförslagen för de tre institutionerna (Dramaten, Riksteatern, Operan)
kommer därför att kräva en anpassning av verksamheten till den nivå
som är realistisk med hänsyn till statsbidragets framtida utveckling och de
möjligheter till inkomster som kan finnas.” Dessa meningar är uttryck för en
kulturpolitisk reträtt. Den konstnärliga målsättningen för nationalscenerna
stympas. ABF och Folkets hus framstår som viktigare än Operan och
Dramaten.
Vi vill medverka till att säkerställa den nuvarande verksamhetsnivån vid
nationalscenerna. I en särskild flerpartimotion utvecklas detta närmare. Där
föreslås en uppräkning av anslaget till Operan med 11 milj. kr. och till
Dramaten med 8,9 milj. kr. utöver regeringens förslag.
Vi vill förbättra konstnärernas och kulturskaparnas arbetsvillkor, dels
genom ett förslag i en särskild motion om ett eget inkomstskatteslag för
konstnärer, dels genom en rad förslag i denna motion om förbättring av
kulturskaparnas arbetsvillkor. I en särskild motion har vi fört fram kravet på
att fotografireglerna skall integreras i upphovsrättslagen.
7. Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet
m.m.
Kulturministern föreslår att ett trettiotal bidragsändamål som hittills har
utgjort särskilda anslagsposter i budgetpropositionen buntas ihop och får
sina anslag inte genom beslut i riksdagen utan fördelade av kulturrådet.
Detta har förberetts av Statens kulturråd som den 27 september 1988
överlämnade ett förslag till ny anslagsstruktur. Detta har inte remissbehandlats,
och för säkerhets skull lägger kulturministern nu ett förslag som är ännu
mera genomgripande än vad kulturrådet föreslagit.
Innebörden av denna nya modell är dels att beslutsbefogenheterna
överförs från riksdagen till kulturrådet, dels att beslut om anslagen kommer
att fattas betydligt senare än nu. För t.ex. de institutioner som främst arbetar
under en sommarsäsong - Drottningholmsteatern och Vadstenaakademien kommer
då beslut om anslag att fattas endast kort tid innan säsongen börjar.
Den nya modellen innebär en stor nackdel för institutionerna, eftersom de
hittills redan i budgetpropositionen kunnat utläsa på vilken miniminivå
anslaget skulle hamna.
Genom åren har riksdagen ofta gjort förändringar i budgetförslagen på
Mot. 1988/89
Kr229
15
kulturområdet. Vi anser att det varit till gagn för kultursektorn att motioner
kunnat väckas i riksdagen om var och en av de ofta särpräglade institutioner
och föreningar som bidrar till utvecklingsarbetet inom kulturområdet. Vi
anser det inte motiverat att genom detta förslag beröva riksdagen insyn och
inflytande över en viktig del av kulturområdet. Vi anserinte helleratt Statens
kulturråds inflytande över anslagstilldelningen behöver förstärkas på bekostnad
av utbildningsdepartementets och riksdagens. I nästa års budgetproposition
bör en återgång ske till den hittillsvarande anslagsstrukturen.
Vi föreslår därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den föreslagna anslagsstrukturen inte bör godtas för framtiden.
8. Bidrag till regionala teater-, dans- och musikinstitutioner
Verksamheten vid Skådebanan i Stockholms län har upphört. Kulturministern
föreslår att regeringen för teaterfrämjande verksamhet får disponera
medel motsvarande de 37 grundbidrag, som Skådebanan i Stockholms län
tidigare erhållit, dvs. 3 323 000 kr. Vi anser emellertid att dessa frigjorda
medel bör tillföras de regionala teater-, dans- och musikinstitutionerna
genom en utökning av antalet grundbelopp. Därigenom bör en välbehövlig
förstärkning kunna komma till stånd av institutionerna både i Stockholms län
och i landet i övrigt.
Utredningsarbetet som syftar till att stärka stödet till de regionala
institutionerna bör påskyndas. Därvid bör uppmärksamhet ges bl.a. åt de
länsteatrar som har dansensemble.
9. Konstnärsstödet
Konstnärernas ekonomi
Kulturskaparnas ekonomiska förhållanden kännetecknas aven olycksbådande
kombination av låga inkomster och hög arbetslöshet. Detta gäller för alla
konstområden. Under tiden januari-november 1988 var i genomsnitt 9,7 r/c
av medlemmarna i musikernas erkända arbetslöshetskassa utan arbete. För
teateranstälida var motsvarande siffra 14.4 c/r. För musikerna hade därmed
situationen i viss mån förbättrats jämfört med 1987. men för teateranstälida
hade den ytterligare försämrats. Fortfarande är arbetslösheten i musikerkassan
nästan sex gånger och i teaterkassan mer än åtta gånger så hög som
genomsnittet för samtliga arbetslöshetskassor (1.7 c/c). Också för bild- och
formkonstnärerna - som i egenskap av fritt verksamma kulturskapare inte är
anslutna till någon A-kassa - är läget ytterst bekymmersamt.
Detta är talande - och skrämmande - fakta, som är väl bekanta för
regeringen. Trots detta är den enda större ökningen av ersättningen till
konstnärer i årets budgetproposition den höjning av biblioteksersättningen
som Författarförbundet och staten avtalat om. I övrigt begränsas ökningen
av det direkta konstnärsstödet i årets budgetproposition till en milj. kr.
utöver en uppräkning med ca 4 %. Det är helt otillräckligt. Vi föreslår därför
att det under anslaget F5 Bidrag till konstnärer beräknas 1 milj. kr. utöver
vad regeringen beräknat. Dessa medel bör i stort sett fördelas lika mellan de
konstnärsgrupper det gäller. Därutöver bör förstärkningar göras för vissa
Mot. 1988/89
Kr229
16
grupper. Vi återkommer i fortsättningen till det.
De fakta om kulturskaparnas situation på arbetsmarknaden som vi ovan
refererat behöver kompletteras med en mera omfattande kartläggning av
deras ekonomiska förhållanden. Allting tyder på att nödvändigheten av
kraftfulla insatser för att ge konstnärer på alla områden bättre förutsättningar
för att utöva sin konst därmed kommer att framstå ännu klarare.
Sådana undersökningar gjordes både i slutet av 1960-talet och i slutet av
1970-talet. Sedan dess har någon motsvarande studie inte gjorts. Statistiska
centralbyrån påtalar i nu gällande treårsprogram behovet av att göra en
sådan undersökning vart femte år. Erforderliga medel - drygt 500 000 kr. har
dock inte kunnat avsättas.
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samorganisation (KLYS) har
under 1988 ytterligare poängterat vikten av att en undersökning, jämförbar
med den som utfördes 1977, snarast kommer till stånd.
Konstnärsnämnden, som har i uppdrag att hålla sig underrättad om
konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden, disponerar dock inga
särskilda medel för ändamålet. Nämnden har inte ansett sig kunna i
erforderlig omfattning omfördela medel som anvisats för konstnärsbidrag till
statistikproduktion. Konstnärsnämnden föreslår i sin anslagsframställning
för 1989/90 att SCB tillförs de medel som behövs för att undersökningen skall
kunna genomföras. Vi tillstyrker att erforderliga medel avsätts men anser att
de bör tillföras konstnärsnämnden, som sedan får beställa undersökningen
av SCB.
Komponister, musiker och sångare
Vi har tidigare framhållit att komponister bör få ersättning för att noter lånas
ut och används som referensexemplar på bibliotek samt att såväl upphovsmän
som utövande musiker och sångare bör få ersättning för att fonogram
lånas ut och används för enskild avlyssning på bibliotek.
Önskemål härom framfördes första gången av STIM 1968. Hösten 1985
framlades ett konkret förslag av konstnärsnämnden i utredningsrapporten
Ersättning för biblioteksmusik. Regeringen hänsköt emellertid saken till
upphovsrättsutredningen. Först i förra årets budgetproposition avsattes en
milj. kr. för ändamålet. Vi konstaterade redan då att detta belopp var väl
snålt tilltaget.
Enligt konstnärsnämndens förslag skall ersättning utgå med ett belopp per
notexemplar och fonogram, motsvarande ersättningen för referensexemplar
av litterära verk. Vi ansluter oss till den beräkningsgrunden. Om den
tillämpas på nu befintlig statistik över noter och fonogram som är tillgängliga
via folkbiblioteken skulle ersättningen för noter uppgå till 1 350 000 kr. och
för fonogram till 1 530 000 kr. dvs. sammanlagt 2 880 000 kr. Vårt förslag
innebär ett ökat anslagskrav med drygt 1.8 milj. kr. jämfört med regeringens.
Vi föreslår att hela ersättningen för noter tillförs den av oss ovan förslagna
Sveriges komponistfond och att fonogramersättningen delas lika mellan
komponistfonden och den av oss likaledes ovan föreslagna Sveriges musikerfond.
I fortsättningen bör dessa medel anvisas under särskilda anslag och
inte. som nu. under anslaget Bidrag till konstnärer. Som en följd av vårt
Mot. 1988/89
Kr229
17
förslag bör regeringens anslagsberäkning under detta anslag sänkas med 1
milj. kr.
I enlighet med konstnärsnämndens förslag bör konstnärsnämndens arbetsgrupper
för upphovsmän på musikområdet och för musiker och sångare
ombildas till styrelser för de båda fonderna. I likhet med de nuvarande
styrelserna för Sveriges bildkonstnärsfond och Sveriges författarfond bör de
fördela också konstnärs- och projektbidrag inom sina ansvarsområden.
De medel som på detta sätt tillförs konstnärer som är verksamma inom
tonområdet är dock otillräckliga för att möta de knappa ekonomiska
förhållanden som de lever under. Vi föreslår därför att anslaget F5 Bidrag till
konstnärer tillförs ytterligare en milj. kr. för att användas för stöd till
frilansande musiker och sångare.
Vidare föreslår vi att Svenska rikskonserter tillförs särskilda resurser för
att beställa verk av svenska komponister och anordna fler konserter med
anlitande av svenska musiker och sångare. Beloppet under Bidrag till
Svenska rikskonserter bör därför ökas med 2,0 milj. kr. utöver vad
regeringen föreslagit.
Scen- och filmkonstnärer
I en analys av scen- och filmkonstnärernas arbetsmarknad konstaterar
Svenska teaterförbundet att tillgången på arbetstillfällen med kortare
varaktighet visserligen ökar men att samtidigt antalet spelårs- och tillsvidareanställningar
är konstant eller rent av minskar. Vid privatteatrarna samt på
film-, video-, TV- och radioområdena förekommer nästan enbart kortare
anställningar. Medlemmar av de fria grupperna får sin försörjning genom sitt
arbete i grupperna under en allt mindre del av verksamhetsåret.
1 andra sammanhang har dansarnas, koreografernas och danspedagogernas
bekymmersamma situation framhållits.
Dessa uppgifter bestyrker nödvändigheten av en ökad satsning på stödet
också till scenkonstnärerna. Vi föreslår att konstnärsnämnden för bidrag till
scen- och filmkonstnärer under anslaget F5 tillförs 1,7 milj. kr. utöver vad
regeringen föreslagit. Därav bör 0,7 milj. kr. öronmärkas för ökat stöd till
danskonstnärer.
Konstnärsnämnden har under en följd av år begärt att återfå en del av de
medel som nämnden tidigare disponerade för stöd till filmprojekt. Samma
önskemål har framförts av Svenska teaterförbundet och Oberoende filmares
förbund. De båda organisationerna framhöll bl.a. behovet av bidrag till
experimentell film. Vidare betonade de att den konstnärliga yttrandefriheten
och mångfalden ökar om det finns fler organ som ger bidrag till ickekommersiell,
konstnärligt syftande film.
Hittills har det varit svårt att öka de statliga anslagen till filmproduktion,
som förvaltas av Svenska filminstitutet. I slutet av förra året slöts emellertid
ett nytt film- och videoavtal, som tillför filminstitutet nya resurser i
betydande omfattning. Det bör då vara möjligt att överföra en mindre del av
det filmstöd som anvisas under anslaget G2 från filminstitutet till konstnärsnämnden.
Vi föreslår därför att konstnärsnämnden tillförs 2 milj. kr. för projekt på
Mot. 1988/89
Kr229
18
filmområdet. Anslaget till filminstitutet minskas med motsvarande summa.
Dessa medel skall användas bl.a. som startbidrag till unga filmare, som
bidrag till film- och videoexperiment och som bidrag till författare av manus
till icke-kommersiell, konstnärligt syftande film.
Därigenom får konstnärsnämnden möjlighet att möta behov som varken
den eller andra organ nu kan tillgodose eller på grund av brist på medel
tillgodoser i otillräcklig omfattning. Det blir alltså inte fråga om administrativt
dubbelarbete på filminstitutet och konstnärsnämnden.
Bild- och formkonstnärer
Vid föregående riksmöte föreslog vi att en särskild fond skall inrättas för att
stödja bildkonsten och bildkonstnärerna på grundval av en ny avgift som tas
ut på yrkesmässig andrahandsförsäljning av konst. Riksdagen beslöt i
december 1988 med utgångspunkt från förslag i motioner av bl.a. folkpartiet
att uppmana regeringen att närmare överväga frågan om en avgift på
vidareförsäljning av konst. Vi utgår från att regeringen redan nu börjar
bereda detta ärende, så att förslag kan framläggas så snart upphovsrättsutredningen
redovisat sitt ställningstagande till frågan om droit de suite.
Den inom konstnärsnämnden verksamma styrelsen för Sveriges bildkonst närsfond
lämnar bl.a. bidrag till konstutställningar i utlandet. Denna
verksamhet är av stor betydelse när det gäller att sprida kunskap om svensk
konst i andra länder. För konstnärerna själva är det av stor betydelse att
direkt få konfronteras med utländska kollegor och kritiker. Både antalet
sökande och antalet beviljade bidrag har ökat för varje år sedan stödformen
infördes år 1982. Förra budgetåret uppgick dessa bidrag till 330 000 kr. I år
budgeterar bildkonstnärsfonden 400 000 kr. för detta ändamål.
Vidare finansierar fonden tillsammans med konstakademien, NUNSKU
och Svenska institutet två ateljéstipendier som ger svenska konstnärer
tillfälle att under ett år arbeta i ateljéer i två av det internationella konstlivets
viktiga metropoler, nämligen New York och Berlin. Fondens bidrag, som
svarar för lejonparten av kostnaderna, uppgår innevarande budgetår till
190 000 kr.
Vi föreslår nu att konstnärsnämnden - utöver vad regeringen föreslagit under
anslaget F5 Bidrag till konstnärer anvisas 1,0 milj. kr. som öronmärks
för bidrag till utställningar i utlandet och till stipendier för arbete i ateljéer
utomlands. Därigenom ökar bildkonstnärsfondens möjligheter att göra
insatser av detta slag. Samtidigt frigörs ca 600 000 kr. av nuvarande medel
som kan användas för andra angelägna insatser för bild- och formkonstnärer.
10. Inkomstgarantier
Inkomstgaranti kan beviljas konstnärer som svarar för konstnärlig verksamhet
av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv. För närvarande
finns 129 garantirum, varav sju avser personer som haft tidsbegränsade
lärartjänster inom högre konstnärlig utbildning och ett professor Pontus
Hultén. Regeringen föreslår att två nya garantirum inrättas för lärare vid
konstfackskolan, vilkas förordnaden upphör den 1 juli 1989.
Mot. 1988/89
Kr229
19
Innehavare av inkomstgaranti med en taxerad årsinkomst på 163 000 kr.
får inte ut någon del av garantisumman. År 1988 gällde det 37 personer. Ett
tjugotal av dem har aldrig fått ut någon del av garantisumman.
Vi föreslår därför att 10 nya garantirum inrättas under vart och ett av de
närmaste två åren. Om de nya innehavarnas genomsnittliga inkomst ligger på
samma nivå som medelinkomsten för de nuvarande innehavare som får ut
någon del av garantibeloppet, ökar kostnaden för statsverket budgetåret
1989/90 med ca 900 000 kr.
Vi vill vidare ifrågasätta det lämpliga att använda inkomstgarantierna som
ett slags pension åt lärare vid högre konstnärlig utbildning som haft
tidsbegränsade förordnanden. Det är givetvis viktigt att deras trygghet
tillgodoses, särskilt som de under sin lärartid rimligen varit förhindrade att
utöva sin konst i samma omfattning som tidigare. Inkomstgarantierna är
emellertid avsedda för att ge trygghet åt personer som står mitt uppe i sitt
aktiva skapande. Det bör lämpligen ankomma på UHÄ att framlägga förslag
om hur trygghetsfrågorna för dessa högskolelärare kan lösas.
11. Inköpsanslag till statens konstmuseer
Kombinationen av de senaste årens ökande konstpriser och nedskärningarna
av statens konstmuseers budget har fått en synnerligen olycklig inverkan på
museernas fortsatta förmåga att förvärva konstverk till samlingarna. Nedskärningarna
har hårt drabbat inköpsanslagen eftersom de under senare år
varit ett av de få ställen där inskränkningar kunnat göras utan omfattande
begränsningar av den utåtriktade verksamheten.
När det gäller förvärven av samtida svensk konst uppstår, om anslagspolitiken
inte ändras, en synnerligen allvarlig situation eftersom det skapas luckor
som man med stor säkerhet aldrig kommer att kunna fylla. Det leder till en
brist på kontinuitet i samlingarna som kommer att försvåra för såväl forskare
som publik att skaffa sig en någorlunda riktig bild av det konstnärliga
skapandet i landet i vår tid.
Det samlande det här talas om sköts av Moderna museet med fotografiska
museet (måleri, skulptur och fotografi), Nationalmusei gravyravdelning
(teckningar och grafik) och Nationalmusei konsthantverksavdelning (konsthantverk
och formgivning). Från statens konstmuseers sida har understrukits
att det inte är några stora summor som behövs för att man skall kunna
uppehålla samlandet i en utsträckning som ger den ovan nämnda täckningen
och som samtidigt står i rimlig proportion till de resurser för lagring, vård och
vetenskaplig bearbetning som museerna också i framtiden kommer att ha.
Vår bedömning är att även en relativt begränsad uppräkning inom en
överskådlig tid skulle kunna tillåta Moderna museet och de båda nämnda
avdelningarna vid Nationalmuseum att fullgöra sin uppgift i vad den avser
förvärv av samtida svensk konst.
I budgetpropositionen för tre år sedan föreslog regeringen en förstärkning
av medelsanvisningen för statens konstmuseers inköp av konst med 2,7 milj.
kr., varav 500 000 kr. beräknades utgöra en permanent förstärkning av denna
resurs. Vi uttalade då att denna förstärkning i sin helhet borde göras
permanent.
Mot. 1988/89
Kr229
20
Inte heller i årets budgetproposition sker någon förstärkning. Med hänsyn
till vad vi anfört föreslår vi att inköpsanslaget förstärks utöver vad regeringen
föreslagit med 3 milj. kr.
12. Bidrag till regionala museer
Göteborgs kommun har ett synnerligen väl utvecklat nät av museer. Flera av
dessa, t.ex. Etnografiska museet, har närmast nationell karaktär med
samlingar av hög internationell klass. Enligt vår mening bör för detta
ändamål ytterligare 15 grundbelopp utgå till Göteborgs museer.
Helsingborgs kommun har anhållit att Helsingborgs museum skall förklaras
berättigat till statligt stöd. Detta är väl motiverat, inte minst på grund av
det för svenska förhållanden unika friluftsmuseet Fredriksdal. Vi föreslår att
15 grundbelopp tilldelas Helsingborgs museum.
Grundbeloppet är preliminärt beräknat till 155 300 kr., av vilket statsbidrag
utgår med 55 %. Vi föreslår att anslaget Bidrag till regionala museer
(F34) utökas med 2 562 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.
13. Barnkultur
Stödet till de fria teater-, dans- och musikgrupperna bör förstärkas för att
möjliggöra ännu bredare insatser bland barn och ungdom. Anslaget under
denna post får enligt regeringens förslag en blygsam uppräkning. De fria
grupperna gör fortfarande beundransvärda insatser med begränsade resurser.
Detta gäller inte bara teater utan i lika mån dans och musik.
Marionetteatern fick under 1987 nya lokaler för sin föreställnings- och
museiverksamhet. Teatern åtnjuter högt internationellt anseende och har
utfört en enastående pionjärinsats. Det var därför synnerligen motiverat att
Marionetteatern efter ett riksdagsbeslut 1988 tilldelades ett verksamhetsbidrag
för teaterdelen på 400 000 kr. Även för det kommande budgetåret bör
Marionetteatern få ett motsvarande bidrag.
Anslaget till de fria teater-, dans- och musikgrupperna bör räknas upp med
3 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit.
14. Kulturtidskrifterna
Socialdemokraterna avskaffade för några år sedan stödet till organisationstidskrifter.
vilket utgick med närmare 40 milj. kr. till ca 470 olika tidskrifter.
Indragningen förorsakade stora svårigheter för och i vissa fall nedläggning av
tidskrifter.
Några få organisationstidskrifter har sedermera fått stöd under anslaget till
kulturtidskrifter. Urvalet av dessa blev godtyckligt och skedde närmast på
måfå.
Anslaget för stöd till kulturtidskrifter har av Statens kulturråd också
disponerats för stöd till två föreningar för tidskriftsproduktion, en i Lund och
en i Stockholm. Dessa föreningar avgör själva vilka andra kulturtidskrifter
som anses lämpliga att trycka med den nya tekniken. Anslaget till kulturtidskrifterna
har alltså urholkats också på detta sätt.
Kulturtidskrifterna kämpar med stora ekonomiska svårigheter. Regering
Mot. 1988/89
Kr229
21
en föreslår ingen reell uppräkning av anslaget till dem. Vi menar att
kulturtidskrifterna med sina ofta små upplagor fyller en väsentlig uppgift i
kulturdebatten och föreslår därför en uppräkning av anslaget Stöd till
kulturtidskrifter med 2,7 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de kulturpolitiska målen bör kompletteras
med dels ett krav på konstnärlig kvalitet, dels ett krav på rimliga
arbetsvillkor för landets fritt arbetande kulturskapare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anslagsstrukturen för Bidrag till utvecklingsverksamhet
inom kulturområdet m.m. (F 2),
3. att riksdagen beslutar att det ur anslaget Bidrag till utvecklingsverksamhet
inom kulturområdet m.m. (F 2) skall utgå 400 000 kr. till
Marionetteatern för teaterverksamhet,
4. att riksdagen till Konstnärsnämnden (F 5) anvisar 500 000 kr. för
budgetåret 1989/90 utöver vad regeringen föreslagit för en kartläggning
genom SCB av konstnärernas ekonomiska situation,
5. att riksdagen godkänner de i motionen förordade riktlinjerna för
inrättande av Sveriges komponistfond och Sveriges musikerfond den 1
juli 1989,
6. att riksdagen under ett nytt anslag under åttonde huvudtiteln till
Sveriges komponistfond för budgetåret 1989/90 anvisar ett reservationsanslag
av 2 115 000 kr.,
7. att riksdagen under ett nytt anslag under åttonde huvudtiteln till
Sveriges musikerfond för budgetåret 1989/90 anvisar ett reservationsanslag
av 765 000 kr.,
8. att riksdagen till Bidrag till konstnärer (F 5) för budgetåret
1989/90 anvisar 1 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit,
9. att riksdagen till Bidrag till konstnärer (F 5) för budgetåret
1989/90 anvisar 1,7 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit för bidrag
till scen- och filmkonstnärer samt danskonstnärer,
10. att riksdagen till Bidrag till konstnärer (F 5) för budgetåret
1989/90 anvisar 1 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit för bidrag
till utställningar och ateljéarbete utomlands,
11. att riksdagen under ett nytt anslag under åttonde huvudtiteln till
Konstnärsnämnden för budgetåret 1989/90 anvisar ett reservationsanslag
av 2 milj. kr. för projekt på filmområdet,
12. att riksdagen till Inkomstgarantier för konstnärer (F 6) för
budgetåret 1989/90 anvisar 900 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit
13. att riksdagen till Bidrag till Svenska rikskonserter (F 13) för
budgetåret 1989/90 anvisar 2 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit
för beställning av verk av svenska komponister och anordnande av fler
konserter med anlitande av svenska musiker och sångare,
Mot. 1988/89
Kr229
22
14. att riksdagen i fråga om Bidrag till regionala och lokala teater-,
dans- och musikinstitutioner (F 15) beslutar att det belopp som
beräknats för grundbidrag till Stiftelsen Skådebanan i Stockholms län
används för bidrag till ett ökat antal grundbelopp till teater-, dans- och
musikinstitutioner,
15. att riksdagen till Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper
(F 16) anvisar 3 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit,
16. att riksdagen till Centrala museer: Vissa kostnader för utställningar
och samlingar m.m. (F 31) för anslagsposten Statens konstmuseer
för budgetåret 1989/90 anvisar 3 milj. kr. utöver vad regeringen
föreslagit,
17. att riksdagen till Bidrag till regionala museer (F 34) för
budgetåret 1989/90 anvisar 2 562 000 kr. utöver vad regeringen
föreslagit,
18. att riksdagen till Filmstöd (G 2) anvisar 49 384 000 kr.,
19. att riksdagen till Stöd till kulturtidskrifter (G 7) för budgetåret
1989/90 anvisar 2,7 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit.
Stockholm den 19 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Mot. 1988/89
Kr229
23