Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Kr228

av Lennart Brunander och Lars Sundin (c, fp)
Ett folkrörelsemuseum i Sjuhäradsbygden

Mot.

1988/89

Kr228-233

Folkrörelse- och biblioteksmuseum

Uppbyggnaden av våra folkrörelser och av biblioteksverksamheten hör
intimt samman. När våra viktiga folkrörelser byggdes upp, fann man att en
nödvändig del av det som borde göras var att höja folkbildningen. Det kunde
man bl.a.göra genom att läsa god litteratur - både facklitteratur och
skönlitteratur. Men det var för dyrt att köpa böcker för privatpersoner utan
föreningarna köpte böcker och lånade ut dem. På detta sätt har många av
våra bygdebibliotek startat som en boklåda hos någon avdelning. Ofta fanns
denna boklåda i något hem, det var hemma i någons kök som biblioteket tog
sina första stapplande steg.

Utvecklingen går emellertid mycket snabbt och när vi idag besöker våra
folkbibliotek eller lånar i bokbussen kan det vara svårt att tänka sig in i
kedjan fram till nu. Det är nu hög tid att samla in och på olika sätt
åskådliggöra hur våra folkrörelser vuxit fram, utvecklats och arbetat. Att
göra det i samband med ett biblioteksmuseum vore mycket lämpligt eftersom
mycket av framväxten är gemensam.

De människor som var med och har kunskap och minnesbilder av vad som
hände blir allt färre. Det som skall göras måste göras snabbt innan kunskapen
och minnena är borta. De förenings- och biblioteksmiljöer som borde finnas i
ett dylikt museum går ännu att åstadkomma. Dessa båda musei-idéer borde
förverkligas i ett riksmuseum som man skulle kunna kalla för folkrörelse- och
biblioteksmuseum.

Det vore lämpligt att förlägga ett sådant museum till Borås. 1 Borås finns
bibliotekshögskolan som skulle ha stor glädje och användning av ett sådant
museum. Den kunskap som finns samlad i bibliotekshögskolan borde också
komma väl till pass vid uppbyggandet av museet.

Tekomuseum

Sjuhäradsbygden, knallebygd, textilindustri. Det är begrepp som hör ihop.
Men hur blev det så?

Man spann och vävde i stugorna i de sju häradena, som vi med ett begrepp
nu kallar för Sjuhäradsbygden. Knallarna förmedlade dessa alster runt vårt
avlånga land. Knallen sålde inte bara kläder och andra tekoprodukter. Han
berättade också för människorna vad som hände ute i världen. På detta sätt
skaffade han sig en stor och säker kundkrets.

1 Riksdagen 1988/89.3samt. Nr Kr228-233

När handeln ökade - in på 1700-talet - startade förläggarverksamheten. På
det sättet växte förläggargårdarna fram. Bomullsvävningen på förläggarbasis
introducerades av en kvinna. Mor Kerstin i Stämmemad. Kinna i slutet av
1700-talet. Det var hennes son. Sven Eriksson, som tillsammans med två
kompanjoner 1834 fick tillstånd att anlägga ett mekaniskt bomullsväveri.
Man startade med 20 vävstolar. Många yrkeskunniga hemarbetare flyttade
till fabriken för att där fortsätta sin syssla. Tolv år senare hade verksamheten
växt så att 265 arbetare var sysselsatta vid 330 vävstolar. 1816 gavs den
svenska bomullsvävningen ett skydd mot de importerade varorna genom den
tulltaxa som då antogs.

Så växte den svenska tekoindustrin fram för att nå sina största höjder på
1950-talet. Därefter har tekoindustrin kraftigt decimerats. Många företag
har lagts ned och många tekoarbetare har mist jobbet. Ännu finns dock en
livskraftig tekoindustri och ännu är det så att det mesta finns i just
Sjuhäradsbygden.

Att samla in maskiner, material, prover, ja helt enkelt dokumentera
tekoindustrins historia har varit och är en viktig verksamhet. Redan på
1940-talet fanns föregångsmän som insåg detta. Det finns tack vare dessa
förutseende människor väldigt mycket bevarat. Det museum som skapats i
Borås har samlingar av maskiner och föremål, textilier, mönster och böcker.
Genom ett samarbete med landets övriga tekniska museer har samtliga
textilmaskiner överförts till Borås. Samtidigt har det lokalt insamlade
materialet blivit mycket stort. Detta samlade material kan t ex användas för
att bygga upp historiska arbetsplatser och boendemiljöer, o.s.v.

De lokaler som museet idag disponerar fyller på intet sätt de krav som kan
ställas på säker förvaring och möjligheter att ordna utställningar där det
material man har används. Museet är i behov av nya lokaler som ger
möjlighet att exponera det material som finns.

Ett samarbete med landstinget i Älvsborgs län och Borås kommun startade
under 1987 och kommer att ge förbättrade möjligheter men verksamheten
kommer trots det att vara otillräcklig. Statens kulturråd har under 1986
offentliggjort sin utredning med synpunkter på centralmuseernas framtida
ansvarsområde. I detta sammanhang borde det vara låmligt att ta upp frågan
om ett tekoindustrins riksmuseum.

Att tekoindustrins historia och dokumentation är ett riksintresse borde
vara odiskutabelt. Det borde också vara ett riksintresse att det blir möjligt att
visa detta på ett åskådligt sätt i såväl permanenta som tillfälliga utställningar.
För detta krävs ett nytt museum. Ett faktum som understryker detta är att det
i Borås finns kanske Europas största samlingar på detta område utan att det
finns möjligheter att visa det för allmänheten. Att göra Borås tekomuseum
till riksmuseum, med statligt ekonomiskt medansvar, är angeläget och
brådskande.

I Borås håller man för närvarande på och bygger upp ett centrum för
utbildning och teknisk utveckling inom tekoindustrin. Klara samband finns
mellan den befintliga högskoleutbildningen, det tekniska centret Proteko,
som nu startat sin verksamhet i Algots gamla anrika lokaler, och ett väl
fungerande specialmuseum för branschen.

Mot. 1988/89

Kr228

2

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att förlägga ett riksmuseum som belyser
folkrörelsernas framväxt och biblioteksverksamhetens historia till
Borås,

2. att riksdagen beslutar att göra tekomuseet i Borås till riksmuseum,
med statligt kostnadsansvar.

Stockholm den 18 januari 1989

Mot. 1988/89

Kr228

Lennart Brunander (c)

Lars Sundin (fp)