Motion till riksdagen

av Karin Falkmer (m)

Den kommunala kompetensen

Mot.

1988/89

K620-628

Sysselsättnings- och regionalpolitiska åtgärder tillhör statens ansvarsområde.
Detta har varit en princip som mera uttryckligen knäsattes genom
riksdagsbeslut vid 60-talets mitt.

Att denna typ av åtgärder inte tillhör det kommunala kompetensområdet
framgår också av kommunallagens kompetensbegrepp även om detta är
mycket allmänt uttryckt.

Kommunernas rätt att driva näringspolitik har också varit föremål för en
rad domstolsprövningar som klarare utformat gränserna för vad som är
lagligt och vad som strider mot lag i detta hänseende. För närvarande håller
dessutom 1988 års Kommunallagsutredning på med att se över KL i bland
annat detta hänseende.

Den internationella lågkonjunkturen under 70-talet och början av 80-talet
var av osedvanlig längd. Den svenska lågkonjunkturen förstärktes genom
att betydande strukturproblem i det svenska näringslivet kom i öppen
dager. Den statliga sysselsättnings- och regionalpolitiken kom därför att
utsättas för en svår belastning som förstärktes på grund av de höga sysselsättingsambitionerna.
I detta läge övergavs allt oftare den tidigare klara
skiljelinjen mellan statliga och kommunala åtgärder i detta hänseende.

Detta var inte tillfredsställande. ”Gråzonen” mellan vad som betraktades
som lovliga respektive lagstridiga näringslivsåtgärder blev allt större, allra
helst som undanröjandet av olagliga kommunala satsningar måste betraktas
som slumpartad, eftersom de helt var beroende på om ett olagligt beslut
undanröjdes eller inte. I sin tur fick detta till följd att kommunalpolitiker i
inte så få fall började trotsa domstolarna. Att denna typ av politiskt lagtrots
måste urholka tilltron till rättsstaten säger sig självt.

De senaste åren har kännetecknats av en stabil internationell högkonjunktur
och krisbranscherna är sanerade även om man kan skönja tecken på
nya framväxande strukturproblem inom det svenska näringslivet.

Det förändrade politiska läget har givetvis minskat behovet av sysselsättningsstimulerande
åtgärder - bristen på arbetskraft är i stället betydande.

Även de regionalpolitiska problemen har av förklarliga skäl minskat. I detta
läge, när de akuta problemen är mindre påträngande, bör riksdagen återigen
med kraft slå fast att regional- och sysselsättningspolitik icke är en
kommunal angelägenhet utan bör förbehållas staten. Detta är inte minst
viktigt med tanke på ett närmande till EG.

1988 års kommunallagsutredning bör på ett klart och entydigt sätt slå fast
denna viktiga grundregel. 1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr K620-628

Gränsområdena Mot. 1988/89

IC620

Under lång tid har till den kommunala verksamheten räknats allmänt näringslivsfrämjande
åtgärder. Inom kommunernas kompetensområde har
således hänförts markupplåtelse och teknisk service i form av iordningställande
av industriområden, trafikleder, stickspår, energi-, vatten- och
avloppsförsörjning etc.

Dessa uppgifter har ansetts tillhöra de mer centrala kommunala uppgifterna.
”Public service-området” har internationellt börjat bli föremål för
ett nytänkande. För att främja konkurrens och effektivitet har också de nya
signalerna om avregleringar nått dessa områden. Så håller t ex vattenförsörjningen
på att privatiseras i Storbritannien. Utvecklingen bör följas med
intresse.

Att tillhandahålla lokaler till industrier och företag är ingen kommunal
uppgift. Visst undantag görs när kommunerna tillhandahåller lokaler för
hantverkets och den mindre industrins behov. Dessvärre har ofta fastighetsaffärer
nyttjats för att ge ett ”dolt stöd” till företag som mött ekonomiska
svårigheter.

Gränsen mellan tillåten och otillåten lokalhållning är svår. Lagregleringen
kan möjligen här göras klarare. Som god riktlinje för den kommunala
näringspolitiken bör följande gälla: kommunen skall se till att markberedskapen
är god samt att planarbetet sköts effektivt, däremot skall kommunen
inte som egenvärde bli stor fastighetsinnehavare utan tillämpa en
”rullande markplanering”. Det har visat sig att kommuner som i socialistiskt
nit blivit dominerande fastighetsinnehavare snarare skapat ett
ogynnsamt än ett gynnsamt näringslivsklimat. Enskilt fastighetsägande verkar
ofta stimulerande på annan verksamhet - fastighetsservice, byggtjänster,
handel etc - eftersom de enskilda fastighetsägarna bl a är närmare
marknaden och därför tillfredsställer en mer differentierad efterfrågan.

Näringsutvecklingen i en kommun är beroende av kommunens strategi
när det gäller valet mellan entreprenad/främmande tjänster och egen regi.

Väljer kommunen att i ökande utsträckning tillfredsställa en råd servicebehov
inom det tekniska området och andra serviceområden, tvätt, städning
etc, minskar underlaget för enskilda företags verksamhet, med påföljd att
marknaden för servicetjänster, som har betydelse för andra köpare än
kommunen, undergrävs. När kommunen gör val mellan entreprenad och
köp av främmande tjänster respektive egen regi bör denna aspekt beaktas.

Detta innebär också att kommunerna bör - så långt lag och bidragsformer
tillåter - utnyttja entreprenader på den i Sverige alltför monopoliserade
servicesektorn.

Att konkurrens ger lägre kostnader visar sig regelmässigt när monopol
ersätts av någon form av konkurrens.

Kommunerna bör därför ha som rättesnöre att undvika att störa konkurrensen
på marknaden. När kommunerna i sin näringspolitik överträder
kompetensreglerna innebär detta ofta att företag utan kommunalt stöd
kommer i konkurrensmässigt underläge. I praktiken hindras ofta ingripanden
i sådana fall beroende på den bristande insynen, när kommunal verksamhet
bedrivs i bolags- eller stiftelseform. Det bör därför vara en skyldig

het för kommunen att låta fullmäktige ta ställning till bolagsordningen i Mot. 1988/89

bolag som kommunen engagerar sig i. Kommunen bör också årligen redovi- K620

sa sin förvaltning av ägarrollen i bolag och stiftelser.

Eftersom en kommuns åtgärder vid näringslivsstöd kan skada företag
utanför kommunen bör i tillämpliga fall även fysiska och juridiska personer
som berörs av ett kommunalt näringslivsbeslut och som inte är kommunmedlemmar
tillhöra kretsen av besvärsberättigade.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sysselsättnings- och regionalpolitik bör vara en statlig uppgift i enlighet
med vad som anförts i motionen.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunal näringspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om besvärsrätt även för andra än kommunmedlemmar
beträffande kommuns beslut om näringslivsstöd.

Stockholm den 24 januari 1989
Karin Falkmer (m)

3