Motion till riksdagen
1988/89 :K617
av Ove Karlsson m.fl. (s)
Den kommunala besvärsrätten
Enligt 1 kap 3 § kommunallagen är medlem av kommunen den som är
kyrkobokförd i kommunen, äger fast egendom där eller är taxerad till
kommunalskatt.
Denna lagregel har vid olika tillfällen ändrats - senast vid antagande av
1977 års kommunallag - då arrendatorer, i den egenskapen, bortkopplades
som kommunmedlemmar.
Kommunmedlemskapet medför vissa rättigheter och skyldigheter. En av
rättigheterna är möjligheten att anföra kommunalbesvär.
Kommunalbesvärskommittén har i sitt betänkande ”Överklagande av
kommunala beslut” (SOU 1982:41) sid 50 på ett träffande sätt lagt fram
skillnaden mellan rätten att anföra kommunalbesvär resp. förvaltningsbesvär.
Kommunalbesvärskommittén anför följande:
Saklegitimationen grundar sig på tanken att en medlem av kommunen har en
viss delaktighet i handhavandet av de kommunala angelägenheterna vilka
mer eller mindre berör kommuninnevånarna i gemen. Den som inte tillhör
den kommunala gemenskapen kan ej äga någon därpå grundad rätt att
påkalla rättslig prövning av ett kommunalt beslut. Vid förvaltningsbesvär
däremot saknar den kommunala gemenskapen betydelse som kriterium för
den enskildes besvärsrätt. Avgörande är om han är berörd av själva beslutet.
Enligt vår uppfattning kan en person bosatt i annan kommun eller rent av
utanför Sveriges gränser inte anses vara berörd av de kommunala angelägenheterna
på det sätt som kommunalbesvärskommittén avser. Det framstår då
som märkligt, att även mycket obetydligt innehav av mark skulle medföra en
rätt för dessa människor att påkalla prövning av beslut som berör de i bygden
bosatta kommuninnevånarna. Det innebär en ganska vittgående inskränkning
i den kommunala självstyrelse, som riksdag och regering är ense om att
på olika sätt förstärka. Enligt vår uppfattning bör målsättningen att flytta
besluten närmare människor innefatta också rätten för enbart berörda
människor att bevaka de kommunala besluten genom besvärsrätt. Denna
fråga har speciellt kommit att understrykas genom att utbofastigheter ej
längre bidrar med inkomster till den kommunala verksamhet, som berör
kommuninnevånarna.
När det gäller kommunmedlemskap kopplad till ägande av fast egendom
vill vi när det gäller den historiska bakgrunden hänvisa till kommunallagsutredningens
betänkande ”Enhetlig kommunallag” (SOU 1974:99) sid 153 f,
där följande anförs:
Ursprungligen medförde ägande eller brukande av fast egendom i och för sig Mot. 1988/89
inte medlemskap av kommunen. Först då innehavare av fast egendom blir för K617
egendomen uppförd till allmän bevillning uppkom medlemskap. Regeln
ändrades sedan därhän att medlemskap tillkom den som ägde eller brukade
fast egendom. Man ansåg att ägare eller brukare borde få utöva rösträtt utan
avbidan på att han blev taxerad för denna. Sedan den till fastighetsinnehavet
knutna rösträtten upphört, har det ursprungliga motivet för att låta innehavet
såsom sådant grunda medlemskap förfallit.
Det bör sålunda här observeras att äganderätten medförde en rösträtt i det
kommunala sammanhanget.
Frågan om en återgång till lagstiftningens ursprungliga ståndpunkt redovisades
av kommunallagskommittén (SOU 1952:14 sid 370-371). Kommunallagskommittén
kom där till den slutsatsen att - om innehavare av fastigheter,
som inte taxerades till allmän kommunalskatt, skulle uteslutas från medlemskap
- detta skulle drabba stat och landsting i de kommuner där de innehade
fastigheter av olika slag. Med hänsyn till olika intressen, som var knutna till
det allmännas fastighetsinnehav ansåg kommittén att regeln borde behållas i
oförändrat skick.
Vi vill här peka på att kommunallagskommittén lade vikt vid att det
allmännas fastighetsinnehav skulle möjliggöra för stat och kommun att agera
gentemot den enskilda kommunen. Sedan 1952 har betydande förändringar
skett i kommunaldelningen och frågan om statens ställning i exempelvis
byggnadslovsfrågor har omprövats genom nya plan- och bygglagen. Det
torde idag inte kunna åberopas några sakliga skäl för den av kommunallagskommittén
i början på 50-talet intagna ståndpunkten.
Kommunallagsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1974:99 att
medlemskap förknippat med brukande av fast egendom skulle utgå. Motiven
därför redovisas i betänkandet på sidorna 155 och 156. Som vi redovisat i
början av motionen har detta förslag bifallits av riksdagen. Enligt vårt
ställningstagande torde idag - med den förändrade taxeringen av utbofastigheter
- motsvarande skäl kunna anföras för att avskaffa bestämmelserna
om att ägande av fast egendom medför medlemskap av kommunen.
Frågan om kommunmedlemskap behandlas i regeringens proposition
1975/76:187 ”Kommunal demokrati, ny kommunallag m m” varvid föredragande
statsrådet på sid 333 anför bl.a. följande:
Visserligen blir en fastighetsägare i regel taxerad till kommunalskatt i
kommunen och därmed kommunmedlem. Den som har förvärvat en
fastighet i en annan kommun än hemortskommunen kan emellertid ha ett
berättigat intresse av att kunna anföra kommunalbesvär i den andra
kommunen redan innan han har blivit taxerad till kommunalskatt för
inkomst av fastigheten.
Vi ifrågasätter dock om det finns tillräckliga skäl för att ägare av utbofastig
het skall kunna anföra kommunalbesvär över exempelvis den kommunala
budgeten, vartill fastighetsägaren icke bidragit med skattemedel. Var skulle
berättigat intresse ligga i att denne äger överklaga kommunens beslut
angående skolundervisning, åtgärder inom kultur och fritid m m? Vi vill
understryka att föredraganden i sin motivering gjort en koppling till
taxeringen till kommunalskatt, ett förhållande som idag inte längre före- 11
ligger.
Givetvis kan fastighetsägare beröras av kommunala beslut såsom bygg- Mot. 1988/89
nadslov, planläggning och liknande. Men i dessa fall är förvaltningsbesväret K617
det institut med vilket beslutet angrips. I samtliga dessa fall har fastighetsägaren
en partssituation som ger honom rätt att angripa det kommunala
beslutet. Detta berättigade intresse när det gäller att företräda sin fastighet
berörs självfallet inte av den förändring i kommunallagen som vi menar skall
genomföras. Men vi finner inte att något berättigat intresse utöver detta
partsförhållande föreligger, varför medlemskapet i framtiden kan knytas till
kyrkobokföringen resp. taxeringen till kommunalskatt. Vi vill därför att
riksdagen, som ett led i sitt arbete att utveckla den kommunala självstyrelsen,
förändrar kommunallagen på så sätt att besvärsrätt tillerkännes de
människor som genom uttaxering av skattemedel eller som genom sin dagliga
tillvaro deltar i den kommunala gemenskapen i dess helhet och att desamma
får ställningen av kommunmedlem och därmed rätten att genom besvär
bevaka de kommunala beslut som berör deras vardag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att kommunallagskommittén
genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag att överväga och framlägga
förslag om sådan ändring av 1 kap. 3 § i kommunallagen att de i
motionen framförda kraven beträffande besvärsrätt tillgodoses.
Stockholm den 19 januari 1989
Ove Karlsson (s)
Leo Persson (s) Nils-Olof Gustafsson (s)
12