Motion till riksdagen
1988/89:K308

av Lars Tobisson (m)

Ändrad placering av riksdagsledamöterna i
kammaren

Det klagas ofta på riksdagens kammardebatter. De anses stela och tråkiga.
Förre talmannens uppmaning till bifallsyttringar från salen har inte hjälpt.
När applåder förekommer, riktas de oftast till talmannen för att denne
genomfört omfattande voteringsomgångar så snabbt att ledamöternas besökstid
i kammaren inte blivit längre än absolut nödvändigt. Närvaron är låg
även under debatter av allmänt intresse.

Dessa förhållanden beror naturligtvis bl.a. på debattregler och parlamentarisk
tradition. Men till betydande del sammanhänger problemen också med
den princip som ligger till grund för ledamöternas placering i plenisalen. Med
nuvarande fördelning efter valkretsar (och inom valkretsen efter antalet
riksdagsår) kan rådande missförhållanden aldrig avhjälpas ens med de mest
finurliga ändringar av debattreglerna eller kraftfulla förmaningar om vikten
av att vara på plats.

Enligt en kartläggning utförd av Interparlamentariska unionen sitter
parlamentsledamöterna i en klar majoritet av 54 undersökta länder grupperade
efter politisk uppfattning. Andra förekommande principer är alfabetisk
ordning och ledamöternas egna önskemål. Endast sju länder lägger valkretsindelningen
till grund för placeringen. I flertalet av dessa fall rör det sig om
öststater, där en fördelning efter partitillhörighet möter uppenbara praktiska
svårigheter.

I nästan alla demokratier är således parlamentsledamöterna placerade
partivis. Indelningen av det politiska fältet i höger och vänster härstammar
för övrigt från fördelningen av platser i nationalförsamlingen efter den
franska revolutionen.

Sverige - liksom Norge - avviker från det gängse mönstret i utvecklade
demokratier genom att i stället gruppera parlamentets ledamöter efter en
geografisk princip. Det betyder att exempelvis en moderat kan bli bänkkamrat
med en kommunist. Detta sätt att ordna platsfördelningen får närmast ses
som en historisk kvarleva. Förr uppfattades riksdagsmännen främst som
företrädare för sina valkretsar. Det dröjde länge, innan förekomsten av
partier erkändes i vår författning.

Men idag är ledamöternas partitillhörighet en viktigare indelningsgrund än
deras geografiska ursprung. Det framgår inte minst av att riksdagsmän
identifieras med partibeteckning mycket oftare än med hemmahörighet i
valkrets.

Det kan tilläggas att man inte heller i andra politiskt valda församlingar
brukar följa en geografisk indelningsgrund. Kommunfullmäktige och lands

tingsledamöter sitter ofta partivis. Samma förhållande gäller på internatio- Mot. 1988/89
nell nivå i Europaparlamentet. Ledamöterna i Europarådet och Nordiska K.308
rådet är inte direktvalda men är ändå inte placerade efer nationstillhörighet vilket
man kanske kunnat vänta - utan i bokstavsordning.

En platsfördelning i riksdagens plenisal efter partitillhörighet skulle utan
tvivel skänka debatten större livfullhet och åskådlighet. Naturligtvis verkar
det stämningshöjande att sitta bland politiska fränder från hela landet
jämfört med att vara bänkgranne med en politisk motståndare. Det skulle
också bli lättare att hålla kontakten inom en riksdagsgrupp och att där fördela
uppgiften att ta till orda. Skillnader i närvaro mellan partierna skulle snabbt
kunna avläsas, vilket torde verka disciplinerande - om inte annat genom
respektive partiledningars försorg. Likaså skulle partiernas uppträdande i
voteringar bli lättare att överblicka.

Bl.a. för voteringstavlans skull måste ledamöterna ha fasta platser.

Placeringen inom respektive partisektor kan göras efter antalet riksdagsår
eller överlämnas till partiernas bestämmande. Statsråd bör få sina platser på
de främsta bänkarna inom berörd partisektor.

En förändring av ledamöternas placering i riksdagens plenisal lär inte
kräva någon ombyggnad eller installation av ny apparatur. Åtgärden bör
därför kunna genomföras under innevarande eller senast inför nästa
mandatperiod.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att platsfördelningen i riksdagens plenisal
skall ske efter partitillhörighet och inte efter valkrets.

Stockholm den 17 januari 1989

Lars Tobisson (m)

3