Motion till riksdagen
1988/89:K221

av Charlotte Cederschiöld (m)
Grundlagsfäst familjerätt

Familjen utgör basen i vår samhällsordning. Familjen är av grundläggande
och avgörande betydelse för ett barns utveckling. Möjligheten att få en
harmonisk personlighetsutveckling är i allmänhet större om barnet känner
trygghet i sin familj. Starka familjeband ger ofta en inre styrka och större
möjlighet att klara påfrestningar. Vi har alla, oavsett ålder, ett behov av
sådana familjeband.

Familjestrukturen förändras snabbare i ett samhälle med många skilsmässor,
samboförhållanden och omgiften. Familjerna ser ut på många olika sätt.
Det är då viktigt att samhället värnar om familjen som sådan och stöder den.
Det betyder hjälp från vänner, arbetskamrater, skolkamrater, lärare,
skolpersonal och daghemspersonal. Lagarnas regelsystem skall vara så
utformade att de arbetar med familjen, inte mot den. Man skall inte drabbas
av negativa effekter för att man valt att leva som familj, vare sig från
skattesynpunkt eller när det gäller socialförsäkringsfrågor.

Familjen är barnets första upplevelse av omvärlden, för spädbarnet den
mest betydelsefulla. Barnen skall ha rätt till sina föräldrar, rätt till tid med
föräldrarna för att få möjlighet att utveckla starka familjeband. Föräldrar
skall ha rätt till sina barn, rätt till så mycket tid med barnen att de kan delta i
barnens utveckling, skolarbete och intressen. Det handlar inte om någon
slags äganderätt med maktinslag från någondera hållet, som ibland ordet
föräldrarätt felaktigt har uppfattats. Det handlar om rätten och tiden att
bygga upp en familjenärhet som ger styrka för alla parter.

Stat och samhälle drar nytta av starka familjer och harmoniska individer
som fungerar i sin samhällsroll såväl på dagis som i skolan och på
arbetsplatsen. Det ligger i det offentligas intresse att familjen fungerar.
Myndigheter och samhällsorgan skall på olika sätt försöka stödja familjen vid
problem och under kriser, men inte blanda sig i oträngt mål. Integriteten
skall respekteras.

Rätten till familjen skall vara en rätt för barnen till föräldrarna, båda sina
föräldrar och för föräldrarna till sina barn - oavsett förändrade boende - och
familjestrukturer. Det kräver en samhällsordning som ger utrymme för
familjegemenskap och som innebär att man får tid och ork för varandra. I
annat fall kan familjeansvaret inte upprätthållas.

En sådan generell rätt måste givetvis brytas i de fall där barnen riskerar att
fara illa och där avsteg måste göras p g a ett beteende från någon part som
skadar andra i familjen. Även fall där risk för skada föreligger måste bryta
sådan familjerätt, t ex där sexual- eller våldsbrott eller misstanke därom

finns med i familjebilden. Detta skall regleras i särskild författning, t ex lag Mot. 1988/89
om vård av unga, LVU. K221

Föräldrarnas ansvar för barnens fostran är en grundläggande rättighet och
skyldighet. Föräldrar måste då också ha det yttersta avgörandet när det gäller
barnens uppväxtmiljöer som skola, daghem, fritidshem och annat som tillhör
barnens vardag. Behoven är olika i olika familjer. Därför behövs också olika
former av barnomsorg och skolor. För vissa är läget avgörande, närheten till
hemmet eller till förälderns arbetsplats, för andra avgör verksamhetens
innehåll. Vissa barn vill utveckla någon särskild begåvning och kan därför
vilja vistas i en miljö där just det intresset stimuleras. Familjerna bör få ett
större inflytande över dessa frågor som så påtagligt påverkar familjens liv.

Ekonomisk styrning från politikerna försvagar familjerna. Staten skall i sin
bidragsgivning inta ett neutralt förhållningssätt. En politik som inte tar
hänsyn till familjen är ingen familjepolitik. Den familjepolitik som funnits
har successivt övergått i en ”barnomsorgspolitik”. Men familjen har ett
mycket större ansvar än tillsyn av små barn. Denna tilltro till att kommunala
daghem skulle kunna överta familjens uppgift har medfört en generell
försvagning av familjen och försvårat dess ansvarstagande i många avseenden.
Det finns experter som menar att detta kan avläsas i ett ökat antal
självmordsförsök bland barn, en ökad ungdomsbrottslighet samt oro i skolan
m m.

Skattepolitik och vårdnadsstöd för olika kategorier skall utformas till
familjens skydd och inte så att familjen försvagas. Det innebär att hänsyn
måste tas till försörjningsbördan vid beskattningen. Hänsyn måste också tas
till vårdnadsansvar för små barn.

Ensamförälderns svårigheter måste underlättas då just dessa familjer
drabbats särskilt hårt av avskaffat förvärvsavdrag, skattereduktion, begränsade
avdrag för underhåll och annat som kan bidraga till att familjeansvaret
försvagats. Om lagstiftaren urholkar möjligheterna till ansvarstagande
drabbar detta individen och ytterst samhället som sådant. Verkligheten
kommer att kräva en annan, positiv inställning till familjen. Redan idag
misslyckas det offentliga med att tillhandahålla tillräckligt antal barnomsorgsplatser
och vårdplatser för äldre. Prognosen vad gäller barnomsorg
pekar på en brist på 85 000 platser år 1991.

Existensminimireglerna är ett annat exempel på den negativa familjesyn
lagstiftaren ger uttryck för. Den mamma som på heltid vårdar sex barn under
5 år anses ”frivilligt avhålla sig från arbete”, trots att daghemsvård för
barnen skulle kosta 350 000 kronor om året. Inte ens trebarnsfamiljen med
en heltidsarbetande och en sextimmarsarbetande får socialbidrag om den
disponibla inkomsten understiger socialbidragsnormen enligt regeringsrättens
majoritet (tre mot två). Arbete i familjen värderas till 0 timmar, oavsett
hur många barn familjen har och hur många timmar som de facto går åt.

Arbete i familjen förnekas, anses inte existera när det handlar om barn - som
mest av alla är beroende av familjens trygghet.

Respekt för familjen och förståelse för dess betydelse i samhällsordningen
kan inte kombineras med ett skattesystem som tvingar familjer att söka
bidrag pga för högt skattetryck utan hänsyn till försörjningsbörda, s k
rundgång. Marginaleffekterna från bidragssystemen har en hämmande

effekt på tillväxt och utveckling. Systemen bör därför ändras så att merparten Mot. 1988/89

av rundgången försvinner. K221

Genom ekonomisk diskriminering av vissa boendeformer fråntas familjen
en av de viktigaste förutsättningarna att själva skapa starka familjer.

Familjens boende skall avgöras av familjen och lagstiftaren skall förhålla sig
neutral gentemot olika boendeformer.

Hushållssparande! måste underlättas för att familjen skall ha en ekonomisk
buffert som trygghet som i så många andra länder.

De krav som tidigare framförts på en grundlagsfäst föräldrarätt har
avfärdats med svårigheterna att utforma sådana lagregler (1988/89:KU 11).

Man kan dock konstatera att tidigare grundlagsfäder tillfredsställande
lyckats lösa svårare konstitutionella frågor. Det borde därför vara rimligt att
en utredning fick tillfälle att pröva hur formuleringen skulle kunna lösas.

Familjerätten skulle i enlighet med vad som framförts i motionen ha en
vidare innebörd än föräldrarätt.

Föräldrarätten finns i internationella rättighetskataloger. Grundlagsrättigheter
kräver konstitutionell kontroll för att få validitet. Det finns länder
med högtravande rättighetskataloger där de mest elementära mänskliga
rättigheter dagligen nonchaleras. Kontrollen av grundlagsrättigheterna är i
vårt land överhuvudtaget synnerligen svag.

Kontrollen av grundlagsrättigheterna behöver stärkas. Rättighetskatalogen
bör innehålla de grundläggande rättigheter en människa bör ha. Till
dessa måste definitivt rätten till sin familj anses höra.

En grundlagsfäst familjerätt skulle ha ett symbolvärde när det gäller att
stärka familjens roll i samhället, familjens ansvarstagande och familjens roll i
barnens liv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär utredning syftande till författningsmässig
reglering av familjerätten i grundlagen.

Stockholm den 20 januari 1989

Charlotte Cederschiöld (m)

gotab 16747, Stockholm 1989

8