Motion till riksdagen
1988/89:K215

av Allan Ekström (m)
Lagprövning

Frågan om lagprövning och om inrättande av författningsdomstol har
tilldragit sig ett alltmer ökande intresse.

Förespråkarna av en författningsdomstol synes utgå från att domstolen i
huvudsak icke skulle ha andra uppgifter i normprövningshänseende än dem
som i dag tillkommer domstolar och förvaltningsmyndigheter i allmänhet;
SOU 1987:6, Folkstyrelsens villkor s. 257. Det ligger därför nära till hands
att ställa frågan vilka befogenheter författningsdomstolen skulle ha, om
dagens rättsläge bildar utgångspunkten.

Villkoren för lagprövning framgår av 11 kap. 14 § regeringsformen (RF),
som lyder:

Finner domstol eller annat offentligt organ att en föreskrift står i strid med
bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad
ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får
föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften,
skall tillämpning dock underlåtas om felet är uppenbart.

Som framgår är principiellt avgörande att en norm av lägre dignitet står i strid
med en norm av högre statsrättslig dignitet. Det skall med andra ord,
naturligt nog, råda harmoni i rättssystemet.

Från denna grundprincip om harmoni görs dock undantag för det fall att
den ifrågasatta normen beslutats av riksdagen eller regeringen. I så fall skall
ett ”större mått” av fel godtagas än om normen utfärdats av lägre myndighet,
vilket följer av begreppet ”uppenbart”. Riktigheten av denna ordning har
med fog ifrågasatts av bland andra Svea Hovrätt; remissammanställningen
över anmärkta betänkande s. 209.

Hovrätten uttalar först att lagprövning innbär en kontroll av att den
politiska makten utövas av de organ som fått den sig anförtrodd och av att
den utövas på ett korrekt sätt, ”under lagarna” som det heter i 1 kap. 1 §
tredje stycket RF. Det praktiska fallet är - fortsätter hovrätten - att
regeringen eller någon underordnad myndighet råkat utfärda en föreskrift
som strider mot vanlig lag. I sådant fall kan lagprövningen sägas utgöra ett
skydd för riksdagens lagstiftningsmakt. Om det i stället skulle vara fråga om
konflikt mellan vanlig lag och grundlag utgör lagprövningen enligt hovrätten
på motsvarande sätt skydd för den i 1 kap. 1 § första stycket RF fastslagna
folksuveräniteten.

Vad sålunda anförts leder enligt hovrätten till den slutsatsen att det är
principiellt felaktigt att inskränka normprövningsrätten till att avse endast
uppenbara fel.

Betydelsen av en författningsdomstol beror självfallet av de befogenheter, Mot. 1988/89
den kompetens, som domstolen utrustas med. K215

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen beslutar att slopa begreppet ”uppenbart” i 11 kap.
14 § regeringsformen.

Stockholm den 17 januari 1989

Allan Ekström (m)

5