Motion till riksdagen
1988/89:K214

&

av Per Gahrton (mp)

Offentlig insyn i toppolitikers privatekonomi

Mot.

1988/89

K214-219

Poltikers privatekonomi vållar icke sällan offentlig uppmärksamhet. Mest
känd är Rainer-affären.

Hösten 1983 snubblade Aftonbladets reporter Göran Skytte över en
politisk bomb. När han rutinmässigt gick igenom skatteuppgifter för kändisar
och makthavare fastnade han för att justitieminister Ove Rainer under ett år
bara betalat 10 procent i skatt på en inkomst på 2,4 miljoner kronor.

Aftonbladet slog upp upptäckten stort. Rainer ansåg att tidningen var ute i
ogjort väder. Han hade hållit sig inom ramarna för lagar och regler! (Vilket
senare visade sig korrekt.) Att hans beteende kunde betraktas ur samhällsmoralisk
synvinkel hade han ingen tanke på. Det hade däremot s-veteranen
Nancy Eriksson. Hon krävde räfst och rättarting.

Olof Palme framträdde länge till Ove Rainers försvar. När allt fler
uppgifter visade hur ytterst högt upp i skatteplanerarnas mest sofistikerade
kretsar Rainer vistades (inbegripet miljonlån, förlustavdrag och schweiziska
bankkonton) blev mullret i de socialdemokatiska folkdjupen för starkt,

Rainer tvingades avgå den 9 november 1983. Men Olof Palme hade ännu inte
insett djupet av affären. Han utnämnde Rainer till justitieråd.

Det höll en dryg vecka. Besvärande uppgifter fortsatte att välla fram i
massmedia. Den 18 november avgick Rainer också från justitierådsposten.

Den borgerliga oppositionen stod i princip på Rainers sida. Han hade ju
inte gjort något olagligt! Han hade bara skatteplanerat. Samtidigt vore
oppositionen inte opposition om den inte försökte utnyttja situationen
taktiskt för att komma åt regeringen. Utnämningen av Rainer till justitieråd
erbjöd en möjlighet. Den hade skett utan sedvanliga förberedelser. Ärendet
anmäldes till konstitutionsutskottet, som dock (med socialdemokratisk
majoritet) ansåg att det räckte att Palme meddelade att justitierådsutnämningar
i fortsättningen skulle ske enligt gammal praxis.

Vad kan man då lära av Rainer-affären? En sak borde ha stått klar: Det
finns stora folkgrupper som anser att det är politiskt relevant att veta hur ett
statsråd tjänar en förmögenhet och disponerar den ur skattesynvinkel.

En detalj i Rainer-affären illustrerar detta, ett miljonlån från PK-banken.

Rainer satt själv i bankens styrelse. Trots det beviljades lånet utan de
särskilda procedurer som skall gälla i sådana fall. Det ledde till att
styrelseordföranden Lars Sandberg och fyra ledamöter fick avgå.

Ändå har Rainer-affären inte lett till några allmängiltiga förändringar i den
offentliga insynen och kontrollen när det gäller statsråds och andra toppolitikers
privatekonomi. 1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. NrK214-219

Reformförsök 1977 Mot. 1988/89

Försök har dock gjorts. Redan under den allmänna motionstiden 1977 väckte K214
jag (tillsammans med dåvarande fp-kollegan Bonnie Bernström) en motion i
riksdagen om en utredning om höginkomst- och makthavargruppernas
inkomstförhållanden. Vi ställde följande fråga: Har höginkomstgrupperna
nått sin position på ett sätt som överensstämmer med samhällsmoralen? Vi
ansåg att den frågeställningen borde bli föremål för en utredning och vi
pekade på tänkbara metoder för kontroll som borde prövas: Att göra
självdeklarationerna för direktions- och styrelsemedlemmar i större företag
liksom för högre tjänstemän och ledande politiska förtroendevalda (däribland
statsråd och riksdagsledamöter) offentliga i sin helhet och att införa en
särskild sorts självdeklaration för personer i dessa ställningar, där bl.a.
säkerheter för lån skall anges. Finansutskottet buntade ihop motionen med
en annan (som jag också hade undertecknat) om en fördelningspolitisk
utredning och inhämtade remissyttranden från statistiska centralbyrån och
socialforskningsinstitutet som avgav intetsägande kommentarer, vilka främst
redogjorde för de båda inrättningarnas arbete. Utskottet tog fasta på detta
och hänvisade till att ”det finns ett betydande material tillgängligt och att
ytterligare material är att vänta på de områden motionärerna tar upp”. Tolv
år senare väntar vi fortfarande på detta ”ytterligare material”! Utskottet ville
vidare ”särskilt framhålla att det finns anledning att visa stor försiktighet i
frågor som berör den personliga integriteten”. Riksdagen avslog motionen.

Reformförsök 1979

1979 återkom jag (återigen tillsammans med Bonnie Bernström) med en
motion om ökad offentlig insyn i beslutsfattares ekonomi. Den innehöll
konkreta exempel från det amerikanska systemet och krävde liknande
svenska regler. Riksdagen avslog motionen eftersom man inte ville veta av
”särbestämmelser för politiska beslutsfattare” beträffande insynsmöjligheter
i privatekonomin.

Reformförsök 1980

1980 tog jag upp saken än en gång, i ett PM med rubriken ”Ett nytt politiskt
parti i Sverige?”, där det bl.a. hette: "Alla kandidater på partiets listor vid
val skall offentligt redovisa hela sin självdeklaration och andra relevanta
fakta kring sin personliga ekonomi.”

Detta PM blev startskottet till bildandet av miljöpartiet de gröna 1981.

Tanken togs upp i partiets rekommendationer till regioner och lokalavdelningar
inför nomineringarna 1982. I de flesta valkretsar genomfördes
presskonferenser med partiets toppnamn på riksdagslistorna där dessa hade
med sig kopior av sina självdeklarationer som ställdes till massmedias
förfogande för genomläsning och frågor. Proceduren upprepades 1985.

Miljöpartiets ”affärer” 1988

Expressen avslöjade veckan före valet att två toppkandidater på de gröna
riksdagslistorna dels inte alls deklarerat på flera år, dels haft andra

2

skatteproblem. Detta slogs upp stort, vilket var journalistiskt korrekt. Mot. 1988/89
Ändå visar det att systemet är helt absurt och rättslöst. K214

- En huvudskuld ligger självfallet hos huvudpersonerna själva som inte
begrep att riksdagskandidatur inte är förenlig med ouppklarade skatteproblem.

- En stor skuld ligger också hos de regionala partiorgan som inte tillämpade
gällande internregler om offentliggörande av självdeklarationer.

- Också centrala partiorgan har ett ansvar för att nomineringsförfarandet
ute i valkretsarna inte alltid skedde enligt interna regler.

Men räcker det verkligen att avsluta analysen där? Varför gjorde t.ex.

Expressen sina rutinkontroller av taxeringslängderna först en vecka före ett
val? Varför gjorde varken Expressen eller något annat medium liknande
kontroll av andra partiers företrädare?

Handlade det verkligen om att skipa rätt och höja samhällsmoralen? Eller
om att komma åt ett visst avskytt parti?

Jagades Rainer för sina handlingars skull - eller lika mycket för sin persons
skull?

Mitt svar är: Rainer-affären och miljöpartiets ”affärer” har hanterats av
den svenska offentligheten som om de enbart handlade om privatmoral utan
något samband med samhällssystemet.

Moralfel hänger ihop med systemfel

Min egen syn är i stället: All privatmoral hänger ihop med systemet.

Visserligen kan ingen regelbrytare befria sig från personligt ansvar genom att
skylla på systemfel; men samtidigt kan man aldrig undvika en oändlig
upprepning av regelbrott om man inte gör något åt systemfelen.

Politikerekonomi - offentlig angelägenhet

I detta fall handlar det om att man bör slå fast att toppolitikers och andra
makthavares privatekonomi alltid är en offentlig angelägenhet. Den som
söker vissa typer av politiska uppdrag skall veta vilka krav och normer som
gäller. Sådana regler finns i andra länder. I USA utsätts t.ex. vissa politiker
för ingående offentliga granskningar.

De senaste årens affärer har visat att det är mycket hög tid att Sverige också
i detta avseende (liksom i så många andra) måste vakna ur sin oskuld.

Ett första steg är en statlig utredning som är så sammansatt att det inte av
medlemsförteckningen framgår att dess uppgift är att lägga locket på.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställer jag

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om formerna för
offentlig insyn i toppolitikers och andra makthavares privatekonomi.

Stockholm den 20 januari 1989

Per Gahrton (mp)

3