Motion till riksdagen
1988/89 :K201

av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) Mot

Europakonventionen och rätten till 1988/89

domstolsprövning i Sverige K201-206

I motioner från riksdagen har centerpartiet vid upprepade tillfällen krävt
utredning och förslag om möjlighet till domstolskontroll av sådana förvaltningsbeslut
som nu inte kan bli prövade i domstol. Vi har framfört två skäl för
en sådan prövning.

Det första skälet har varit grundat i allmänna rättsskyddsprinciper.Förvaltningens
starka tillväxt och den enskildes ökade beroende av förvaltningsbeslut
gör att det är synnerligen angeläget att beslut som den enskilde är
missnöjd med kan få en omsorgsfull och objektiv prövning utöver den som
sker hos myndigheterna.Möjligheten till domstolsprövning ger enligt vår
mening den enskilde större rättstrygghet.

Det andra skälet har varit de förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom
anslutning till Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter.

Det har under en längre tid framstått som helt klart att det är nödvändigt
att införa någon form av en generell möjlighet till domstolsprövning av
förvaltningsbeslut även i Sverige. Detta om vi skall kunna leva upp till de
stadganden som återfinns i konventionen, särskilt då artikel 6. Bakgrunden
till några av de utslag som fastslagits av Europadomstolen, vid tolkning av
konventionen, där svenska staten har stått som förlorande part, har varit
baserade på just frånvaron av domstolsprövning av förvaltningsbeslut.

Den proposition som regeringen framlade angående Europakonventionen
och riksdagens behandling av ärendet, (prop 1987/88:69, KU 1987/88:38 ),
visar tydligt att regeringen inte har tagit utredningsverksamheten som behövs
på detta område på allvar. I propositionen gjordes inte den grundläggande
analys av Europadomstolens domar som skulle behövas. Vi anser att detta
var en uppenbar brist i det framlagda förslaget och detta gäller även för
riksdagsbeslutet.

Trots beslutet i riksdagen så finns det fortfarande ett stort behov att utan
dröjsmål söka att införa en ordning som åtminstone nödtorftigt kan
tillgodose de krav som uppställs i konventionen avseende rättsskyddet för
den enskilde. För tilltron till Sverige som rättsstat är det givetvis till skada om
vi vid flera tillfällen blir fällda i domstolen eller tvingas till utdragna
förlikningsförhandlingar i kommissionen. Den uppmärksamhet som enskilda
fällande domar fått har också lett till att antalet ärenden där den klagande
inte har utsikt att vinna gentemot staten har ökat i omfattning. Detta kan
medföra stora omkostnader för de enskilda som tror på framgång för sin sak,
trots att den bygger på egentligen ogrundade förhoppningar.

Den lösning sorn nu finns efter riksdagens beslut och regeringens förslag 1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr K201-206

innebär att den enskilde klaganden kan få förvaltningsbeslut prövade i Mot. 1988/89

regeringsrätten. Det gäller då ärenden som tidigare inte kunde gå besvärsvä- K201

gen till förvaltningsdomstolen. Beslut i några ärenden undantogs från den nu
införda prövningsmöjligheten. Exempel på detta är utlänningsärenden och
krigsmaterielärenden. Dessutom undantogs beslut i s.k. domstolsliknande
nämnder, dvs nämnder där sammansättningen är stadgad i lag och där
ordföranden skall vara domare. Dessa nämnder borde enligt regeringens
förslag betraktas såsom domstolar i Europakonvetionens mening. Frågan
kvarstår dock om dessa mindre förändringar kommer att betraktas såsom
tillräckliga för att uppfylla Europakonventionens krav. Redan under remissbehandlingen
ifrågasattes detta av flera remissorgan. Vi framförde i den
motion som lades i anledning av propositionen samma uppfattning.

Regeringsrättens prövning skall vara en laglighetsprövning men inte en
sakprövning. Om regeringsrätten finner att det överklagade beslutet strider
mot någon rättsregel, skall regeringsrätten upphäva beslutet och återförvisa
det till den beslutande myndigheten för ny behandling. Det nya institutet
påminner således härvidlag om vad som gäller för kommunalbesvär.

Om den föreslagna ordningen kommer att accepteras som tillräcklig av
Europakommissionen och Europadomstolen återstår att se. Flera av de
remissorgan som haft tillfälle att yttra sig över den departementspromemoria
som låg till grund för propositionen var skeptiska även härvidlag.

Förslaget innebar närmast en vidgning av det resningsinstitut som redan
fanns men som inte accepterats av Europadomstolen som tillräckligt för att
tillgodose kravet på domstolsprövning enligt artikel 6 i konventionen.

Det har också hävdats att artikel 6 reser krav inte bara på offentlig utan
också på muntlig förhandling, vilket inte tillgodosågs genom den införda
prövningsmöjligheten. Det är inte heller klarlagt att enbart en legalitetsprövning
är tillfyllest för att konventionskraven skall vara uppfyllda. Vissa utslag
ger snarast vid handen att den prövande domstolen skall ha möjlighet att
pröva klagomålen som helhet.

Vidare har det ifrågasatts om det helt allmänt är lämpligt att göra
regeringsrätten till instans i ärenden av detta slag. Regeringsrättens viktigaste
uppgift för närvarande är prejudikatbildningen. Den nya uppgiften skulle
allvarligt kunna rubba ärendebalansen.

En del remissorgan har när förslaget remissbehandlades av här angivna
och andra skäl föreslagit en ordning med två instanser med kammarrätterna
som första instans för prövningen av alla förvaltningsbeslut, bortsett från de
beslut som fattas av regeringen. Det är troligt att en sådan ordning blir
nödvändig om det nya institutet kommer att utnyttjas i någon större
utsträckning. Bedömningarna härvidlag går starkt isär.

Osäkerheten i olika avseenden om effekterna av det nya institutet har
uppenbarligen starkt bidragit till att regeringen föreslog, att lagen om
rättsprövning av förvaltningsbeslut skall ha begränsad giltighetstid. Den skall
således gälla till och med utgången av år 1991. Därefter skall frågan tas upp
på nytt på grundval av den erfarenhet som då vunnits.

Eftersom det är angeläget att så snart som möjligt pröva någon form av
domstolsprövning som kan tänkas tillgodose Europakonventionens krav,
motsatte vi oss inte att den av regeringen föreslagna ordningen infördes. 2

Med hänsyn till behovet att helt allmänt ytterligare stärka den enskildes Mot. 1988/89

rättstrygghet och med hänsyn till den stora tveksamhet som råder om K201

konventionskraven verkligen tillgodoses genom förslaget om rättsprövning
anser vi dock, att regeringen nu bör initiera fortsatt utredningsarbete.

En brist som fanns i det förslag som regeringen framlade var den avsaknad
av en komparativ jämförelse med andra länders utformning av domstolsbeslut
i förvaltningsärenden. Exempel på beslut av denna karaktär i andra
länder behöver man inte gå så långt för att hitta. Våra nordiska grannländer
Norge och Danmark har lagstiftning som möjliggör att förvaltningsbeslut kan
prövas inom ramen för det ordinarie domstolsförfarandet. En komparativ
jämförelse skulle kunna ligga till grund för överväganden om hur rättsskyddet
skulle förbättras i vårt land.

Vi anser således att det är viktigt att utredningsarbetet på här berörda
område drivs vidare för att stärka den enskildes rättssäkerhet och för att
garantera att ett mera fullödigt beslutsunderlag föreligger vid den omprövning
av 1988 års reform som skall göras 1991. Det som ovan sagts om fortsatt
utredningsarbete bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortsatt utredningsarbete för ökat rättsskydd
genom domstolsprövning av förvaltningsbeslut.

Stockholm den 12 januari 1989

Bertil Fiskesjö (c)

Ingbritt lrhammar (c) Bengt Kindbom (c)

Birger Andersson (c) Anders Svärd (c)

Karin Starrin (c) Rosa Östh (c)

Stina Eliasson (c) Martin Olsson (c)

Kjell Ericsson (c)

3