Motion till riksdagen

1988/89:Ju812

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Brottsoffer

Mot.
1988/89
Ju812 —815

Under senare år har, helt berättigat, en livlig diskussion förts kring den
situation sorn uppstår för den som blir utsatt för brott. Olika problem på
området har också flera gånger tagits upp i riksdagen både i motioner och i
debatter. Vidare har BRÅ publicerat en promemoria och så sent som förra
året en rapport, Brottsoffer.

Däremot har det hittills från regeringens sida saknats ett samlat grepp på
hur det allmänna bör kunna bistå brottsoffer.

1 denna motion framför vi folkpartiets krav när det gäller stöd till brotts

Vi vet att de flesta brottsoffer känner sig pressade och oroade av sin
situation oavsett vilken typ av skador de utsatts för.

Vi vet att det stora flertalet av de brott som varje år anmäls till polisen är
egendomsbrott och våldsbrott och således riktade mot enskilda människor.
Vi vet också att uppklarningsprocenten framför allt i fråga om egendomsbrott
dessvärre är mycket låg. Men det förhållandet att samhället inte kan
garantera att någon gärningsman fälls till ansvar vare sig det gäller stöld
eller våld får inte frita det allmänna från att så långt det är möjligt bistå den
som lidit skada av gärningen. Självklart finns det också skäl att bistå ett
brottsoffer även när en känd gärningsman finns.

Skadorna kan vara av skiftande slag, ett våldsbrott innebär så gott som
alltid fysiska skador av mer eller mindre allvarlig art. Tillgreppsbrotten
medför, oavsett om försäkring finns eller ej, ekonomiska förluster. I båda
fallen är det mycket vanligt att att brottsoffret som en följd av den chock det
innebär att bli angripen till liv eller egendom får psykiska skador som en
följd.

De fysiska skadorna tas om hand via sjukvården, men även när en skada
går att bota helt har den skadade varit utsatt för både fysiskt och psykiskt
lidande eller ”sveda och värk” som den skadeståndsrättsliga termen brukar
lyda.

Ekonomiska förluster på grund av egendomsbrott t.ex. kan täckas av en
försäkring, men oftast finns självrisk i sådana försäkringar vilket innebär
att den drabbade alltid får stå för en del av förlusten själv. I många fall
saknar offret försäkring.

Möjligheterna att få skadestånd på grund av brottet är naturligtvis först
och främst beroende av om någon gärningsman upptäcks och fälls till ansvar.
Men även när så sker och domstolen dömer ut skadestånd kan pro

offer.

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Ju812—815

blem kvarstå. Alltför många som har tillerkänts skadestånd får trots stora Mot. 1988/89

ansträngningar inte ut skadeståndsbeloppet eller möjligen bara en del där- Ju812

av. Många gånger har nämligen den som dömts att betala skadestånd ingen
betalningsförmåga, i andra fall kan det vara viljan att betala som saknas.

BRÅ har i sin rapport föreslagit att det i en sådan situation bör övervägas att
stärka brottsoffrens ställning genom att ge skadeståndsanspråk bättre förmånsrätt.
Vi stöder denna tanke men vill för vår del därtill föreslå att möjligheter
skapas att begära införsel för skadeståndsbelopp i den skadeståndsskyldiges
lön.

I vissa fall kan brottsoffren få ersättning av staten enligt brottskadelagen.

Ersättningsreglerna är olika när det gäller personskada och sakskada.

För sakskada utgår ersättning i princip enligt två huvudfall. I det första
fallet utgår ersättning om gärningsmannen vid brottstillfället var berövad
friheten. Vi menar att möjligheterna för brottsoffer att få ersättning av staten
i dessa fall borde utvidgas till att avse även sakskador som förorsakats
av dem som villkorligt frigivits från kriminalvårdsanstalt.

I det andra fallet som ger ersättning för sak- och förmögenhetsskada —
om den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats
genom personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar
brott — har riksdagen nyligen beslutat om vissa förbättringar.

I fråga om personskador genomfördes samtidigt förbättringar som innebär
att det är lättare att få ersättning av staten för lidanden som någon
tillfogat annan genom brott mot den personliga friheten. Vi anser det angeläget
att de förbättringar i brottsskadelagen som nyligen genomförts följs
noga i praxis, så att det efter två år blir möjligt att göra en bedömning ifall de
skadelidandes ersättningsmöjligheter bör utvidgas.

Oavsett om brottet innebär en allvarlig skada eller ej för brottsoffret
måste man räkna med att hon eller han påverkas psykiskt av sin situation.

För många kan det medföra en allvarlig chock att ha blivit utsatt för ett
brott, andra klarar sig bättre men säkert blir ingen helt opåverkad av en
sådan upplevelse. Många kan därför behöva hjälp eller stöd från andra i en
sådan svår situation. De som har familj eller nära vänner får naturligtvis
stöd därifrån, andra kan behöva professionell hjälp av psykolog eller läkare.

Men det är också viktigt att brottsoffret uppfattar att det allmänna faktiskt
står på hennes sida. I många polisdistrikt är det regel att polisen så
snart som möjligt har personlig kontakt med den som har blivit bestulen
eller utsatt för ett våldsövergrepp t.ex. Detta är enligt vår mening utomordentligt
viktigt eftersom det ger brottsoffret kontakt med en objektiv person
som har erfarenhet av liknande situationer och som också kan ge svar på
många frågor som uppstår kring brottet.

Vi anser därför att det bör vara en regel att polisen alltid söker kontakt
med ett brottsoffer så snart som möjligt efter gärningen. Polisen bör därvid
inte bara lyssna utan också försöka ge en så uttömmande redogörelse som
möjligt för ett ärendes normala fortsatta gång.

Många människor är okunniga om hur rättsväsendet fungerar, de vet inte
vad förundersökning innebär och känner inte till sina egna rättigheter som
målsägande osv. Justitiedepartementet har nyligen givit ut en kortfattad

informationsskrift till brottsoffer. Det är bra, men vi hävdaratt det är minst Mot. 1988/89

lika viktigt att offret också informeras personligen. Det är därför nödvän- Ju812

digt att polisens möjligheter att ägna tid åt brottsoffren utökas. Det är också
viktigt att i polisutbildningen lägga vikt vid de enskilda polisernas kunskaper
om människors reaktioner när de utsätts för brott.

Ett komplement till den nämnda informationen kunde vara en videofilm
som visas på polismyndigheten för dem som så önskar.

Polisen är och skall emellertid naturligt nog i första hand vara inriktad på
brottsundersökningen. Efter de kontakter med brottsoffret vi nämnt kan
det knappast vara en polisuppgift att tillgodose brottsoffrets personliga
behov. Däremot kan polisen vid informationen hjälpa till att förmedla kontakter
till sociala myndigheter eller brottsofferjourer.

Emellertid finns brottsofferjourer på få platser i landet och de som finns
har mycket begränsade resurser. Sociala myndigheter är inte heller alltid
rätt eller ur brottsoffrets synpunkt ens önskvärd myndighet. Ett sätt att
åstadkomma stöd åt brottsoffren är att kommunerna inrättar särskilda
tjänster — samordnare — för att hjälpa just brottsoffer. I Malmö har helt
nyligen inrättats en sådan tjänst. Samordnaren skall samarbeta med polisen.
När människor blivit utsatta för ett brott skall de kunna hänvisas till
tjänstemannen som skall ge stöd och rådgivning till brottsoffret. Det kan
gälla skadeståndsfrågor, kontakter med försäkringsbolag eller rent praktiska
frågor såsom att få uppstädat efter ett inbrott. Verksamheten i Malmö är
helt fristående och ingen registrering förekommer.

När det gäller vissa typer av stöd till brottsoffer medverkar kommunernas
socialförvaltningar redan idag på ett bra sätt. Emellertid begås brott i
stor utsträckning på kvällar, nätter och helger och därför är det angeläget att
kommunerna kan erbjuda någon form av jourverksamhet. Enligt en undersökning
som BRÅ låtit göra har det visat sig att mer än hälften av landets
kommuner saknar sådan verksamhet. Kommunernas jourverksamhet borde
därför byggas ut.

Alla brott kommer inte till polisens kännedom. En grupp som sällan
anmäler brott till polisen är de kvinnor som misshandlas av sina män. Det
kan också vara män som misshandlats. Även om dessa grupper inte vill
blanda in polisen kan de ha behov av hjälp. En möjlighet att förmedla den
hjälpen vore att inrätta ett särskilt telefonnummer, lika för hela landet och
kopplat till en särskild avdelning hos polisen eller direkt till televerket. På
det numret skulle ges en allmän information om vilka möjligheter till stöd
för brottsoffer som finns inom kommunen.

Domstolen

Den information som brottsoffret får via polisen i samband med att ett brott
begåtts är en förberedelse för brottsoffret på vad som kommer att hända
under resans gång. För att denna information skall bli så fullständig som
möjligt är det viktigt att brottsoffret, oavsett om denne framställt skadeståndsanspråk
eller ej, får information om huruvida åklagaren åtalar eller
avskriver målet. På BRÅs uppdrag har Olaf Dahlbäck utfört en undersökning
som bl a visar att mellan 53% och 77% av brottsoffren inte visste om 3

fallet som de var inblandade i var avslutat eller ej. Som ett led i den utökade Mot. 1988/89

informationen till brottsoffren borde också en avskrift av domen i målet, Ju812

åtminstone i de delar som berör brottsoffret, alltid kostnadsfritt översändas
till varje brottsoffer. Det måste anses som en närmast självklar rätt för
brottsoffret att automatiskt få information om utgången i målet. Den som
av något skäl inte önskar eller är ointresserad av utgången i målet kan i
samband med informationen hos polisen få möjlighet att meddela sin inställning.
Brottsoffrets inställning i denna fråga kan redovisas i förundersökningsprotokollet.

Beträffande målsägandebiträde har riksdagen nyligen beslutat att brottsoffer
som utsatts för grova sexualbrott skall ha rätt till eget juridiskt biträde i
samband med förundersökning och rättegång. Biträdet skall ha rätt till ersättning
av allmänna medel. Även brottsoffer i mål om misshandel av en
närstående liksom brottsoffer i mål om ”barnkidnappning” har stort behov
av stöd och hjälp från ett juridiskt biträde. Det är därför angeläget att också
ge dessa möjlighet att få ett sådant biträde.

Sjukvården

När det gäller våldsbrott där sjukvårdspersonal många gånger är offrets
första kontakt efter brottet borde det också inom sjukvårdens ram ges möjlighet
att ägna tid åt brottsoffret.

Om de psykiska skadorna som orsakats av brottet är allvarliga kan det
vara nödvändigt att offret får kontakt med den psykiatriska vården. Särskilt
torde detta gälla dem som utsatts för sexuella övergrepp och kvinnor som
misshandlats av sina män.

Dessa brottsoffer bör få förtur till den psykiatriska vården.

Ideella föreningars hjälpverksamhet

Under senare tid har på frivillig väg växt fram s k kvinnohus och kvinnojourer,
vilka inrättats för att hjälpa och stödja kvinnor som utsätts för våld eller
sexuella övergrepp. Kvinnohusen och jourerna uppgår till över hundra,
som är fördelade över hela landet. De drivs som ideella föreningar med
mycket skiftande kommunalt ekonomiskt stöd.

Kvinnohusen och jourerna erbjuder utsatta kvinnor bl a moraliskt stöd
och gemenskap, kortare eller längre tids boende samt praktisk hjälp med
bl a barnomsorg. För kvinnor som utsatts för våld i hemmet är situationen
ofta sådan att det största behovet är en tillfällig bostad eftersom alternativet
är ett fortsatt samboende med gärningsmannen. För många kvinnor är
kvinnojourerna av stor betydelse därför att de erbjuder anonymitet. Kvinnojourerna
fungerar dessutom som en länk till myndigheter och andra officiella
instanser.

I en av BRÅ genomförd undersökning framgåratt kvinnojourernas verksamhet
begränsas av brister i ekonomin. Eftersom kvinnojourernas verksamhet
ökat och visat sig kunna erbjuda kvinnor och barn ett brett utbud av
stöd och ”service” och det dessutom är uppenbart att någon form av specialarrangemang
för utsatta kvinnor behövs, måste samhället ha beredskap

för att om så krävs på något sätt ta det övergripande ekonomiska ansvaret
för detta.

Brottsofferjourer med verksamhet som går ut på att erbjuda brottsoffer
av alla kategorier hjälp, dels genom samtal, dels genom praktiska hjälpåtaganden,
finns idag på flera olika platser i Sverige. Verksamheten är dock
ännu tämligen begränsad. Enligt en undersökning av Helen Jacobsson kontaktas
jourerna sällan av människor som aktivt söker hjälp. Jourerna går
därför mer och mer över till att själva ta kontakt med brottsoffren. Flertalet
av dessa jourer bedrivs i nära samarbete med kyrkans diakoniverksamhet.

Det är utmärkt att det växer upp ideella brottsofferjourer i Sverige som
tillsammans med myndigheterna kan erbjuda brottsoffer stöd.

Vi menar att verksamhetens framgångar både ifråga om kvinnojouren
och brottsofferjour i stor utsträckning beror på det ideella engagemang som
finns bland många inom dessa områden. Vi menar att samhället även i
fortsättningen på skilda sätt bör stödja dessa jourer.

Särskilt utsatta brottsoffer

När det gäller barn som utsatts för vålds- eller sexualbrott är situationen
mycket känslig. Våld eller sexuella övergrepp begås ofta av någon av föräldrarna
med vilken barnet sammanbor. Detta medför att barnet hamnar i
en svår situation där känslan av egen skuld och lojaliteten mot föräldern
kan komma att påverka barnets inställning till brottet och benägenheten att
berätta om det inträffade för någon utomstående. Det stora problemet är
givetvis att barnet, till skillnad från andra brottsoffer, sällan har förmåga att
själv anmäla ett brott. Det är därför utomordentligt viktigt, sedan ett barn
har utsatts för övergrepp i någon form, att möjligheten att brottet skall
kunna komma till polismyndighetens kännedom förbättras. Här har lärare,
skolsköterskor, läkare och släktingar ett stort ansvar.

Eftersom barnets situation är så utsatt föreligger det ett behov av en
utomstående, kvalificerad person som kan tillvarata barnets rätt och företräda
det vid misstanke om övergrepp. Barnets rätt borde tillgodoses genom
att det regelmässigt förordnas ett juridiskt biträde med särskild erfarenhet
av frågor som rör barn.

Lagen om besöksförbud behöver skärpas

Den 1 juli 1988 trädde lagen om besöksförbud i kraft. Lagen syftar till att ge
ett bättre skydd för framförallt kvinnor som förföljs och trakasseras. Erfarenheterna
av lagen hittills är självfallet begränsade men redan nu finns det
anledning att i vissa avseenden förändra och komplettera lagen. För det
första anser vi att förfarandet för att meddela besöksförbud måste gå fortare
än för närvarande. Samma tidsfrister som gäller för anhållande och häktning
bör gälla i samband med prövningen av fråga om besöksförbud. För
det andra bör lagen skärpas vid överträdelser av ålagt besöksförbud. Idag
saknas rättsliga möjligheter att snabbt och effektivt stoppa ideliga överträdelser
av besöksförbud. Därför bör lagen kompletteras med möjlighet att 5

Mot. 1988/89

Ju812

omedelbart frihetsberöva den person som totalt nonchalerar ett besöksförbud.

I samband med att riksdagen behandlade lagförslaget om besöksförbud
förordade folkpartiet med hänsyn till rättssäkerheten en ordning som innebär
att domstol, i stället för åklagare, skulle fatta beslut om besöksförbud.

För att inte detta skall leda till att förfarandet försenas skall beslut om
besöksförbud kunna meddelas av jourdomstol. Slutligen anser vi att åklagaren
skall ha samma oinskränkta skyldighet att åtala överträdelser av besöksförbud
som gäller vid misshandel. Det nuvarande kravet på angivelse
bör alltså tas bort.

Rätt att byta personnummer

Det finns situationer då lagen om besöksförbud, också med de ändringar vi
har föreslagit, inte kommer att vara tillämplig eller utgöra en tillräcklig
garanti för att trakasserade kvinnor skall känna sig fria från fruktan att bli
uppsökta.

En ytterligare åtgärd som myndigheterna därför bör kunna vidtaga är att
medge att trakasserade personer får rätt till en ny identitet, förutom byte av
namn också byte av personnummer. Trots att det under senare år har skett
en rad åtgärder i syfte att skapa en bättre sekretess för skyddade personer
kan det ifrågasättas om dessa åtgärder har varit tillräckliga för att undvika
att personer kan identifieras med hjälp av sitt personnummer. Enligt vår
uppfattning bör därför en större generositet än i dag tillämpas när det gäller
att medge att personer som utsätts för våld eller hot om våld eller andra
former av kränkande trakasserier får rätt att byta personnummer. Det bör
ankomma på regeringen att utfärda sådana direktiv.

Samlat program för stöd till brottsoffer

Det finns starka skäl för stat och kommun att i större utsträckning än för
närvarande stödja brottsoffer. Framför allt bör polisen ges möjlighet och
skyldighet att ägna brottsoffren mertid. För att brottsoffrens situation skall
förbättras krävs dessutom en bättre samordning av resurser och en avsevärt
förbättrad information. Brottsoffrens rätt till ersättning och skadestånd
måste uppmärksammas. Vidare måste stat och kommun på olika sätt stödja
och uppmuntra ideella organisationer som driver olika typer av jourverksamhet
för brottsoffer. Det bör ankomma på regeringen att presentera ett
samlat program som syftar till att förbättra stödet till brottsoffer. Utgångspunkter
bör därvid vara följande:

1. Polisen bör ges ett ökat ansvar att se till att så gott som alla brottsoffer
får en personlig kontakt med polisen. Polisen bör vid dessa samtal dels
ta upp anmälan, dels ge brottsoffret möjlighet att tala om brottet, dels
lämna en utförlig information om vad som kommer att hända med
anmälan, dels ge brottsoffret information om vilka möjligheter till stöd
och hjälp som finns att få.

2. Inom polisen eller kommunen bör finnas en typ av samordningstjänster
som kan ge stöd och hjälp till de brottsoffer som så önskar. 6

Mot. 1988/89

Ju812

3. Sjukhuskuratorer, annan sjukhuspersonal och personal inom social- Mot. 1988/89

tjänsten bör ges möjlighet att i större utsträckning än för närvarande Ju812

uppmärksamma brottsoffrens problem.

4. Sjukhusen bör inrätta jourhavarande kurator och kommunernas jourverksamhet
bör ocksä byggas ut.

5. Staten bör underlätta för brottsoffren att få ut det skadestånd som tilldömts
dem. Detta kan ske genom förbättrad förmånsrätt och möjlighet
att få införsel i lön.

Det bör utredas om staten i framtiden bör medverka till att utdömt
skadestånd utbetalas eller brottsoffret på annat sätt kan få kompensation
i sådana fall där brottsoffret inte kan förmå den skyldige att betala
skadeståndet.

6. Brottsskadenämnden bör ersätta sakskada och ren förmögenhetsskada
också när skadan orsakats av personer som villkorligt frigivits från
kriminalvårdsanstalt.

7. Efter två år bör en utvärdering göras av brottsskadelagens utvidgade
möjligheter att betala ut ersättning.

8. Kvinnojourernas verksamhet behövs för en grupp av särskilt utsatta
brottsoffer. Det är angeläget att kvinnojourerna även i framtiden behåller
sin ideella karaktär och att de bygger på frivilligt engagemang.

Emellertid bör samhället i större utsträckning än som sker idag stödja
den verksamheten ekonomiskt så att den kan fortleva i sin nuvarande
form.

9. Brottsofferjourer bör uppmuntras och stödjas eftersom dessa är ett bra
komplement till myndigheternas stöd till brottsoffer.

10. Barn såsom brottsoffer bör få rätt till juridiskt biträde.

11. Kvinnor som utsätts för grova våldsbrott av närstående liksom brottsoffer
som utsätts för ”barnkidnappning” bör få automatisk rätt till juridiskt
biträde.

12. Det bör införas en förbättrad kontakt och samordning mellan försäkringsbolag
och polisen.

13. Ett särskilt telefonnummer, lika i hela landet, bör inrättas och till vilket
brottsoffer skall kunna ringa för att få reda på var stöd kan ges i respektive
län.

14. Lagen om besöksförbud behöver skärpas.

15. Större generositet när det gäller att medge rätt till byte av personnummer.

7

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett program för att förbättra situationen för brottsoffer.

Stockholm den 25 januari 1989

Mot. 1988/89

Ju812

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)