Motion till riksdagen
1988/89:Ju8

av

med anledning av prop. 1988/89:108 om

säkerhetspolisens inriktning och organisation m.m.

I propositionen redovisas ett antal förslag som syftar till att förbättra
säkerhetspolisens verksamhet. Förslagen är i huvudsak väl ägnade att öka
säkerhetspolisens effektivitet och vidga den parlamentariska insynen i denna
del av polisväsendet. Såsom vi närmare kommer att utveckla nedan kan
emellertid vissa invändningar riktas mot en del av förslagen.

Enligt propositionen skall regeringen utfärda riktlinjer för säkerhetspolisen.
Riktlinjerna skall tillkomma efter samråd med partiledarna för de
partier som är företrädda i utrikesnämnden.

Vi delar uppfattningen att detta är en lämplig metod för att styra
säkerhetspolisens verksamhet. Vi vill samtidigt betona vikten av att dessa
riktlinjer är så utformade att de inte ger upphov till oenighet mellan berörda
partiledare. Såsom framhålles i propositionen måste de aktuella riktlinjerna
normalt sett vara hemliga. För det fall olika meningar yppas angående
riktlinjernas utformning måste emellertid partiledarna vara oförhindrade att
diskutera frågan offentligt, under förutsättning att landets intressen inte
skadas eller att säkerhetspolisens verksamhet inte lider men.

I propositionen framhålls att statsmakternas styrning av säkerhetspolisen
måste ske på ett sätt som inte kommer i konflikt med de grundlagsfästa
principerna om myndigheternas självständighet. Vi delar givetvis denna
uppfattning. Vi vill emellertid samtidigt något beröra vad som anförts om
regeringens styrning av den statliga förvaltningen i dels proposition 1986/
87:99 Ledning av den statliga förvaltningen, dels SÄPO-kommitténs betänkande
Säkerhetspolisens inriktning och organisation (SOU 1988:16).

I den nämnda propositionen gjordes gällande att det inte fanns några
hinder för ”informella kontakter” mellan regeringen och myndigheter ens då
det var fråga om myndighetsutövning mot enskild enligt regeringsformen 11
kap. 7 §. Från bland annat moderat sida reagerade vi mot att för utomstående
okända kontakter mellan tjänstemän skulle få bilda grund för beslut i
regeringen underlydande myndigheter (KU:s betänkande 1986/87:29, reservation
4).

SÄPO-kommittén gjorde gällande att det är nödvändigt att regeringen
informeras även om aktuella ärenden hos säkerhetspolisen och att det ofta
finns ett behov av ”dubbelriktad information mellan regering och myndigheter”.
Vidare anförde kommittén: ”Information av detta slag bör lämnas av
statsråd eller tjänstemän i regeringskansliet allt efter omständigheterna.
Något formligt regeringsbeslut torde inte erfordras även om informationen
innebär att ett statsråd gör ett policybetonat uttalande på regeringens
vägnar.”

Ett flertal remissinstanser har reagerat på kommitténs resonemang. Mot. 1988/89

Riksåklagaren anförde bland annat: ”Regeringen bör enligt min mening inte Ju8

utan starka skäl ge riktlinjer i enskilda ärenden, om inte rikspolisstyrelsen
har hänskjutit frågan till regeringen. Om riktlinjer lämnas bör de få formen
av regeringsbeslut.” Hovrätten över Skåne och Blekinge framförde bland
annat: ”Hovrätten vill även peka på faran för att det vid de informella
kontakterna mellan företrädare för säkerhetspolisen och för regeringen
lämnas direktiv vilka kräver beslut av regeringen. Att direktiven i grundlagsenlig
ordning meddelas genom beslut av hela regeringen är särskilt viktigt
med hänsyn till att konstitutionsutskottet i efterhand skall kunna kontrollera
regeringens handlande.” Åklagarmyndigheten i Stockholm pekade på en
annan aspekt i sammanhanget: ”Med rätt eller orätt kan en av regeringen
mer eller mindre direktstyrd säkerhetspolis lätt uppfattas som politiserad.”

Från moderat sida instämmer vi i den kritik de nämnda remissorganen har
framställt. Täta, formlösa kontakter mellan regering och säkerhetspolis i
konkreta ärenden måste inge starka betänkligheter. Någon sådan form av
informell styrning från regeringens sida i säkerhetspolisens löpande verksamhet
bör i princip inte äga rum.

I propositionen föreslås att ledningen av säkerhetspolisen under rikspolischefen
bör anförtros åt en säkerhetspolischef som rekryteras bland personer
som kan komma ifråga för verkschefsbefattningar. Flera remissorgan har
riktat kritik mot detta förslag.

Stockholms tingsrätt anförde bland annat följande:

Säkerhetstjänsten är en synnerligen viktig del av själva polisverksamheten.

Det måste på allt sätt eftersträvas att den inte blir en ”stat i staten”. Risken
härför blir större ju högre tjänsteställning chefen för säkerhetstjänsten har.

En samordning med den öppna polisen måste alltid vara garanterad i enlighet
med rikspolischefens närmare bestämmande. Den person som utövar
chefsskapet över säkerhetspolisen måste alltid vara införstådd därmed.

Helsingborgs tingsrätt varnade för risken till dubbelkommando som ett
genomförande av ett sådant förslag kan medföra. Tingsrätten menade att det
kan ifrågasättas om inte en rimligare lösning vore att låta rikspolischefen få
det avgörande inflytandet även över säkerhetspolisens verksamhet. Skulle
rikspolischefens arbetsbörda inte medge ett sådant arrangemang kan övervägas
om en del av hans nuvarande arbetsuppgifter kan avlastas på annan
befattningshavare. Åklagarmyndigheten i Stockholm framförde bland annat
följande: ”Om säkerhetspolisen ges en chef med den starka ställning som
kommittén skisserar, sannolikt med egen stark förankring i regeringskansliet,
synes det kunna medföra risker för oklarhet beträffande kompetensfördelningen
och andra samarbetsfrågor inom RPS.” Även andra remissorgan,
polismyndigheten i Malmö och länsstyrelsen i Örebro län, varnade för risken
för konflikter och otydlig styrning av verksamheten.

Vi menar att de refererade synpunkterna från remissorganen har fog för
sig. Propositionens förslag i denna del bör således avvisas.

Enligt propositionen skall rikspolisstyrelsen få till särskild uppgift att följa
tillämpningen av regeringens riktlinjer för säkerhetspolisen och redovisa sin
bedömning för regeringen. Det sägs att rent praktiskt innebär dessa uppgifter

att styrelsen får anledning att företa en mera systematisk granskning av Mot. 1988/89
säkerhetspolisen än för närvarande och att det bör ankomma på styrelsen att Ju8
ge anvisningar om den redovisning av verksamheten som erfordras från
tjänstemännens sida. Vidare konstateras att det ankommer på tjänstemännen
vid myndigheten att biträda styrelsen i den utsträckning som begärs.

Om det skall bli fråga om någon reell granskning från styrelsens sida krävs
dock att styrelsen har tillgång till administrativ personal för denna uppgift.

Den i propositionen anvisade lösningen är inte tillfredsställande. Den skapar
inte den kontinuitet och kunnighet hos den granskande personalen som torde
vara nödvändig. Det finns också en uppenbar risk för lojalitetskonflikter
beträffande berörd granskningspersonal. Verksamheten kommer ju att avse
kollegor. Om inte styrelsens nya uppgift endast skall vara symbolisk torde ett
särskilt kansli behöva inrättas. Styrelsen bör vidare ha möjlighet att vid
behov anlita utomstående konsulter, exempelvis jurister, om inte sekretesskrav
hindrar detta.

De nya och utvidgade uppgifter som föreslås åvila styrelsen måste
dessutom antagas bli tämligen tidskrävande och inte sällan omfatta långa
föredragningar. Redan nu sammanträder styrelsen i princip var fjortonde
dag. Det kan därför ifrågasättas, om inte inom styrelsen borde tillsättas ett
särskilt utskott för behandling av rikspolisstyrelsens nya insynsfrågor. Ett
sådant utskott kunde bestå av ett begränsat antal parlamentariker med blott
en företrädare för ettvart av de i utrikesnämnden representerade politiska
partierna. Det kan vidare ifrågasättas, om icke dessa med hänsyn till berörda
frågors ömtåliga natur borde avkrävas en tystnadsförsäkran motsvarande
den som utrikesnämndens ledamöter har att avge.

Det fortsatta utredningsarbete rörande rikspolisstyrelsens verksamhet
som anförtrotts ambassadör Carl Lidbom kan förväntas bli slutfört under
instundande april månad. Det kan antagas att detta kommer att beröra de
samordnings- och organisationsfrågor som vi här tagit upp. I en efterföljande
parlamentariskt sammansatt utredning kan ytterligare synpunkter komma
att anläggas på frågan. De av oss anförda synpunkterna bör beaktas i detta
sammanhang och vid därefter följande regeringsbeslut.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om informella kontakter mellan regeringskansliet
och säkerhetspolisen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om säkerhetspolisens ledning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rikspolisstyrelsens granskning av säkerhetspolisen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handläggningen av samordnings- och organisationsfrågor
som berör rikspolisstyrelsen.

12

Stockholm den 21 mars 1989
Rolf Dahlberg (m)

Ewy Möller (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Filip Fridolfsson (m)

Eva Björne (m)

Inger Koch (m)

Carl G Nilsson (m)

Mot. 1988/89
Ju8

Göthe Knutson (m)

Anders Andersson (m)

Göran Ericsson (m)

Jerry Martinger (m)

Allan Ekström (m)

13