Motion till riksdagen

1988/89:Ju616

av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström (båda s)
Påföljden för skattebrott

Nu gällande skattebrottslag trädde i kraft 1972 och byggde på skattestrafflagutredningens
betänkande SOU 1969:42, prop. 1971:10 samt skatteutskottets
betänkande 1971:16. Tanken bakom den nya skattebrottslagen var att endast
de svårare fallen skulle lagforas. Tidigare hade även tämligen bagatellartade
fall behandlats av domstolarna. Syftet var vidare att de mindre svåra fallen
skulle korrigeras genom administrativa påföljder, i huvudsak skattetillägg.
Den ena påföljden utesluter emellertid inte den andra. En skattskyldig kan
dömas till påföljd enligt skattebrottslagen samtidigt som han/hon får betala
skattetillägg.

Straffen i skattebrottslagen har jämställts med straffen för allmänna
förmögenhetsbrott enligt brottsbalken, såsom stöld och förskingring. Maxstraffet
är sex års fängelse. Vidare kan dagsböter utdömas. Grovt skattebedrägeri
medför alltid fängelse och straffskalan är fängelse i lägst sex månader
och högst sex år. Grovt skattebedrägeri kan sägas föreligga när den skattskyldige
har undandragit mera betydande belopp, eller när gärningen är av
särskilt allvarlig art. Detta är fallet när någon t.ex. har använt sig av
förfalskade handlingar eller oriktig bokföring.

Med stöd av ett antal rättsfall i HD kan man dra slutsatsen att ett
skattebedrägeri borde föranleda frihetsstraff, om det undandragna beskattningsbara
beloppet uppgår till omkring 30.000 kr.

Om man emellertid ser till praxis i de större tingsrätterna under senare år
tillämpas en betydligt mjukare syn på skattebrott. Man skulle t.o.m. kunna
säga att en ”hemlig” straffskala för skattefusk utvecklats hos domstolarna.
Straffen blir klart lägre än för några år sedan utan att några uttalanden i
denna riktning gjorts av några demokratiskt valda samhällsorgan. Denna
mera generösa syn på skattebrottslighet innebär att 100 000 kr. i undanhållen
skatt ger en månads fängelse, 200 000 kronor två månaders fängelse, medan 2
milj. kr. renderar två års fängelse. Som jämförelse kan nämnas att 30 000
kronor i undanhållen skatt år 1984 gav fängelse.

Förutom att straffskalorna blivit allt mildare visar statistik från riksskatteverket
att allt färre döms till fängelse över huvud taget. Sålunda dömdes år
1984 329 personer till fängelse för skattebrott, medan antalet fängelsedomar
1987 hade sjunkit till 203.

Ovanstående av riksdag och regering inte sanktionerade utveckling torde
bl.a. innebära att 600 optionsspekulanter som för inte så länge sedan
hamnade i riksskatteverkets razzia sedan de ”glömt” att deklarera inkomster
på sammanlagt 50 milj. kr., kommer att dömas efter de ”nya” och mildare

straffskalorna. De som hamnar under strecket vid 100 000 kronor kan räkna
enbart med skattetillägg på 40 procent av den undanhållna skatten plus
skatten de skulle betalat.

Denna mjukare, icke-sanktionerade inställning till skattebrott från domstolarnas
sida är djupt beklaglig. Den anknyter till det konservativa synsättet
att brott mot staten skall bedömas mildare än brott mot individen. I själva
verket är ett sådant betraktelsesätt grovt förledande och självbedrägligt.
Ytterst är det nämligen de många individerna, d.v.s. den stora massan
hederliga skattebetalare som är de stora förlorarna på skattebrottsligheten.
Denna missriktade tolerans mot skattebrott från' domstolarnas sida leder
sannolikt också till en uppluckring av skattemoral och samhällssolidaritet.
Därför finns det nu välgrundad anledning för regering och riksdag att
kraftfullt markera att brott mot gemensamma samhällsintressen skall leda till
kännbara straffrättsliga påföljder. Detta bör lämpligen ske genom en
skärpning av gällande skattebrottslag.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en skärpning av gällande skattebrottslag.

Stockholm den 23 januari 1989

Bengt Silfverstrand (s) Maja Bäckström (s)

Mot. 1988/89
Ju616

10