Motion till riksdagen
1988/89:Ju608
av Bengt Harding Olson (fp)
Nödvärnsrätten
Brottsligheten mot enskilda människor okar i vårt samhälle och särskilt
oroande är utvecklingen av våldsbrotten. Samhällets skydd är otillräckligt
och måste självklart förstärkas på lämpligt sätt. Men oavsett alla sådana
förbättringar nödgas man konstatera att just vid det akuta våldsangreppet
finns det ofta inte någon representant för den offentliga ordningsmakten
närvarande. Den enda tillgängliga skyddsmöjligheten blir då ytterst det
privata handgripliga försvaret.
Gällande rätt
Lagstiftaren har i gällande rätt även förutsett denna situation. Reglerna om
nödvärn ger den enskilde rätt att försvara sig vid angrepp. Dessutom tillerkännes
varje medborgare rätt att komma en medmänniska till hjälp i en
sådan utsatt situation. Dessa rättigheter får betraktas som vittgående och
nödvärnsrätten behöver nog inte utvidgas. En utökning av nödvärnsrätten
skulle kunna leda till att enskilda personer, kanske även medborgargarden,
helt skulle "ta lagen i egna händer" och därmed åstadkomma en våldsupptrappning
i samhället.
Problematiken
Problematiken i nödvärnsrätten är i stället följande. De aktuella lagreglerna
24 kap. 1 och 5 §§ i Brottsbalken är inte tillräckligt klargörande. Det förefaller
som om lagstiftaren inte lyckats tydliggöra sina intentioner i lagtexten.
Särskilt gäller det rätten för alla medborgare att hjälpa en medmänniska
som hamnat i ett nödvärnsläge samt möjligheten till straffrihet även vid
överskridande av nödvärnsrätten. Sådan oklarhet skapar alltid svårigheter
för rättstillämpningen. Rättspraxis i underrätterna har också varit ojämn
och det påtalades redan 1982 av Sveriges Advokatsamfund. Denna bedömning
gäller även för dagens situation och några avgöranden av högsta domstolen
har inte heller refererats efter 1980. Bristerna i rättstillämpningen har
numera även vidimerats av professor Per-Edwin Wallén. Dessutom har
problematiken ingående analyserats i ett juridiskt examensarbete av
jur.kand. Anna Olson och Ann-Christine Halén vid universitetet i Lund.
Mot denna bakgrund är nödvärnsrätten i starkt behov av förtydligande
på åtminstone följande sju punkter.
1. Nödvärnssituationen
Den rättsliga regleringen bör inledningsvis uttryckligen fastslå att en gärning
sorn någon företar i nödvärn icke skall medföra straffansvar. Härefter
måste förutsättningarna för ansvarsfrihet närmare angivas i lagen. Så sker
tydligast genom att nödvärn beskrives som vissa bestämda handlingssätt i
linje med nu gällande regel och inte som allmänna situationer som föreslås
av fängelsestraffkommittén (SOU 1988:7). Däremot bör ordet "söker" i
gällande regel ersättas med ett mer neutralt uttryck som inte "kräver" särskild
avsikt hos den angripne.
Härutöver krävs en viss proportionalitet mellan nödvärnshandlingen
samt angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse. Men man bör
här också uttryckligen angiva att hänsyn kan tas till angriparens individuella
egenskaper och psykiska status. Däremot bör inte användas "luddiga"
rekvisit som "omständigheterna i övrigt".
Nödvärnshandlingar som icke är uppenbart oförsvarliga är nu straffria
och bör vara det även i framtiden.
2. Nödvärnsöverskridande
I vissa fall skall straffrihet inträda trots överskridande av nödvärnsrätten,
nämligen om man "svårligen kunde besinna sig". Här behövs uppenbarligen
en precisering av lagen, som nu är både svårbegriplig för allmänheten
och svårtillämpad för domstolarna.
Det aktuella rekvisitet gäller alltså kravet på den angripnes självbehärskning
i nödvärnssituationen. Här kan tillämpas en subjektiv eller en objektiv
metod. Lagstiftaren torde "nöja" sig med att den angripne inte kunnat behärska
sig utifrån sin subjektiva bedömning. Rättspraxis och rättsdoktrin
synes därutöver mer objektivt "kräva" att även en genomsnittlig person
skulle handlat på motsvarande sätt. En sådan diskrepans är naturligtvis
oacceptabel.
Den rimliga ståndpunkten är att kravet på självbehärskning skall relateras
till den angripnes personliga egenskaper och bedömning. Straffrihet
skall alltså inträda för den angripne personen om han svårligen kunnat
besinna sig även om en annan person i motsvarande situation inte skulle ha
överskridit nödvärnsrätten. Undantag kan behöva göras vid uppenbart
onormal obehärskning.
3. Bevisregel
En kärnfråga i lagregleringen gäller bevisbördan för nödvärnssituationen,
alltså om den angripne skall vara skyldig att bevisa förekomsten av en
nödvärnssituation eller om åklagaren skall bevisa avsaknaden därav.
Lagen anvisar ingen lösning. Enligt förarbetena skall en nödvärnsinvändning
tas för god så länge den inte vederlagts. I rättspraxis synes man
tillämpa en fördelad bevisbörda så att viss börda läggs på den angripne
innan bördan övergår på åklagaren. Men det är oklart på vilken punkt
bevisbördan skall övergå. 5
Mot. 1988/89
Ju608
Förslagsvis borde en bevisregel innebära krav på att den angripne gör Mot. 1988/89
invändning om nödvärn som inte är osannolik varefter åklagaren är skyldig Ju608
att bevisa att nödvärn inte förelegat. En sådan regel bör införas i lagen.
Härigenom torde uppnås en rimlig balans mellan den angripne och åklagaren
i rättsprocessen. Resultatet bör bli att "osanna" fall bortsorteras utan att
man missar de "sanna" fallen.
4. Villfarelse
Ansvarsfrihet eller strafflindring skall kunna inträda även i de fall då den
angripne på rimliga grunder trodde att han var i en nödvämssituation. På
denna punkt bör lagen förtydligas så att det klart framgår att sådan villfarelse
accepteras - oavsett om gärningen ligger inom eller utom nödvärnsrätten.
Så bör ske genom en fristående generell regel.
5. Nödvärnshjälp
Vidare bör i lagen införas ett särskilt stadgande som uttryckligen och otvetydigt
tillerkänner envar som kommer annan person till hjälp i en nödvärnssituation
rätt till nödvärn och då i samma omfattning som om hjälparen
själv angripits. Detta skulle säkerligen stimulera benägenhet att hjälpa
en angripen medmänniska. Det kunde få brottsförebyggande effekt på bl.a.
gatuvåldet om allmänheten kände till att det är tillåtet att hjälpa en medmänniska
i fara och då våga göra detta i trygg förvissning om att äga lagens
odiskutabla stöd. Det vore ju naturligt om i vart fall okynnesvåldsverkaren
avhåller sig från angrepp om han kan förvänta sig - förutom kraftfullt
försvar från den angripne - resolut hjälp från allmänheten. För övrigt är
rätten till nödvärnshjälp inte bara en rättslig fråga utan kanske ännu mer en
mänsklig fråga om att våga bry sig om en medmänniska i nöd.
6. Skadeståndsfrihet
Den straffrättsliga ansvarsfriheten vid nödvärn och nödvärnsöverskridande
regleras i Brottsbalken. För friheten från skadeståndsansvar i dessa fall
saknas däremot uttryckliga regler. Därför föreslås att det i skadeståndslagen
direkt införes att skadeståndsskyldighet ej skall föreligga vid nödvärn
och ej heller vid nödvämsöverskridande om straffrihet föreligger.
7. Viss lagkonflikt
I nödvämsfallen kan skadeersättning erhållas - förutom som skadestånd
och försäkringsersättning - av brottsskadenämnden enligt brottsskadelagen
eller av länsstyrelsen enligt särskild förordning (1988:842). Dessa båda
författningar täcker till synes i vart fall delvis samma tillämpningsområde.
Men turordningen mellan författningarna är oreglerad och oenighet föreligger
mellan de tillämpande myndigheterna. Därför bör den inbördes tilllämpningsordningen
mellan författningarna uttryckligen regleras.
Informationsfrågan
Det är viktigt att allmänheten känner till vilken rätt till självförsvar som
nödvärnsreglerna ger. Bristande kunskap härom kan leda till oönskade
effekter - å ena sidan medföra en omotiverad underlåtenhet att ingripa
mot brottsliga angrepp, å andra sidan leda till ett ökat våld genom att vapen
och andra tillhyggen används i oträngt läge. Många medborgare saknar
erforderliga kunskaper om sina rättigheter att ingripa och om dessa rättigheters
gränser. Bristande kunskap avhjälps bl.a. genom lämpliga informationsåtgärder.
Hittills har informationen varit i det närmaste obefintlig. I
samband med lagändring bör det vara en självklarhet att göra en effektiv
informationsinsats.
Nödvärnsrätt på allas ansvar
Ett förtydligande av nödvärnsrätten är ett angeläget behov. En sådan lagändring
är förknippad med många fördelar. Det handlar då inte bara om att
försvara sig mot brott utan också om att bidraga till att minska våldsbenägenheten.
Detta bör ligga i allas intresse. I ett rättssamhälle bygger nödvärnsrätten
på allas ansvar.
Hemställan
Mot bakgrund av ovanstående hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till förtydligande av
hela nödvärnsrätten i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 19 januari 1989
Bengt Harding Olson (fp)
Mot. 1988/89
Ju608
7