Motion till riksdagen
1988/89:Ju605

av Elving Andersson (c)
Brottspåföljden för psykiskt störda lagöverträdare

Enligt reglerna i brottsbalken kan en person som begått brottslig gärning
under vissa där närmare angivna förutsättningar komma i åtnjutande av vård
istället för att dömas till gängse påföljd (straff).

Tid efter annan uppmärksammas att personer som gjort sig skyldiga till
gröva brott och som därefter dömts till överlämnande till vård överraskande
snabbt tillfrisknar, varefter de skrivs ut från vårdinrättningen. Detta
förhållande väcker givetvis frågan om rättvisa därmed skipats, särskilt som
andra gärningsmän under i stort sett likartade omständigheter döms till
fängelse under avsevärd tid.

Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att
upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall
vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. De allmänpreventiva
hänsynen bryts sålunda mot de individualpreventiva. Vanligen iakttar
rätten en avvägning av påföljden i enlighet med praxis så att valet uppfyller
nyss nämnda stadgande, d.v.s. hänsyn har tagits till såväl allmänprevention
som de individualpreventiva skäl som förekommit. De som överlämnas till
särskild vård kan sägas ha helt fått sina individualpreventiva skäl tillgodosedda.

Läkare med erfarenhet av patienter som dömts till vård har hävdat att
dessa patientgrupper i regel ingalunda saknar begrepp om vad som är rätt
eller fel, d.v.s. vad som är tillåtet eller otillåtet.

En grupp som särskilt ådragit sig uppmärksamhet är de som överlämnats
till vård på grund av att de bedömts ha begått brott under inflytande av
själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom.

Bland dem återfinnas personer som undersökande läkare vid den rättspsykiatriska
undersökningen haft svårt att bedöma, inte endast på grund av
patientens särprägel utan även på grund av att patienten inte sällan hoppas bli
bedömd som psykiskt sjuk och därför agerar därefter.

Beträffande de patienter som, efter det att överlämnande till vård skett,
har förmågan att snabbt visa att vårdbehov ej behövs, torde brottsinsikten
även vid brottstillfället ha varit god.

Att personer som gjort sig skyldiga till grova brott t.ex. mord återfår
friheten efter en kortare tid är stötande för det allmänna rättsmedvetandet.

Dessa förhållanden gör att man bör pröva om inte minst den tid som
fängelsestraffet skulle utdömts till 5 år avtjänas i form av vård eller fängelse.

En sådan lösning bör vara realistisk om det även bestäms en tidsgräns

exempelvis fem år från överlämnandet inom vilken tid vederbörande
förklaras frisk - för återupptagande av påföljdsfrågan.

Förändring av den tidigare nämnda obalansen mellan allmänprevention
och individualprevention som av lagstiftaren avsiktligen skapats till skydd för
vissa vårdbehövande är givetvis grannlaga och svårbedömd och bör utredas
med största omsorg. Icke desto mindre är det på grund av flera uppmärksammade
fall där gärningsmännen till synes har blivit föremål för alltför
lättvindiga ingripanden angeläget att nu utreda frågan i avsikt att skapa en
bättre balans mellan allmänprevention och individualprevention.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen låter utreda de i motionen
aktualiserade frågorna om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare.

Stockholm den 17 januari 1989

Elving Andersson (c)

Mot. 1988/89
Ju605

9