Motion till riksdagen
1988/89:Ju603

av Göran Ericsson (m)
Lagen om besöksförbud

I prop 1987/88:137 föreslog regeringen införande av Lag om besöksförbud.
Lagförslaget var en följd av en allt mer omfattande debatt om kvinnors
situation sedan de lämnat ett förhållande inte sällan med en man som
missbrukat beroendeframkallande medel.

Kvinnans situation hade under några år uppmärksammats inte minst av
olika sammanslutningar som bildat kvinnojourer och därmed visat på det
stora behov av skydd som dessa kvinnor har. Den ensamma kvinnans risk för
misshandel belystes när riksdagen under de borgerliga regeringsåren ändrade
brottsbalken så att misshandel i hemmet blev allmänt åtalsbrott,
misshandelsstatistiken steg därefter mycket snabbt.

Det var således en synnerligen förväntansfull grupp som såg fram emot den
nya lagen Möjligheten att bli av med sina bödlar och fridstörare som för
många kvinnor gjort tillvaron olidlig och skräckfylld var en nödvändig och
viktig lagstiftning.

Det visade sig dock tämligen snart att lagen var behäftad med flera brister.
Den mest iakttagbara var dock den att påföljden för överträdelsen av ett
utfärdat besöksförbud var alltför låg.

En man kunde utan egentlig möjlighet att ingripa från samhällets sida
fortsätta sin verksamhet tämligen ostörd. Ingripande i form av anhållande
och häktning var utesluten eftersom strafflatitudens högsta nivå var 6
månaders fängelse.

Omständigheten att ett besöksförbud utfärdats, innebär att en kvinna vid
upprepade tillfällen störts genom hot eller annat vårdslöst beteende i sin
bostad, på eller i anslutning till sitt arbete eller under vägen till och från
arbetet och bostaden.

En första överträdelse av besöksförbudet visar på att den som meddelats
detta förbud är beredd att begå straffbara gärningar och nära till hands ligger
då misshandel, hemfridsbrott, olaga hot eller liknande brottslighet. Att då
hota med ett straff som i sin yttersta konsekvens innebär 6 månaders
fängelse, vilket är bara en del av normalstraffet för de brott han är beredd att
begå är otillräckligt.

Självklart måste besöksförbudet och ett brott mot detta ha en sanktionsnivå
som omedelbart innebär att vederbörande person kan anhållas och
begäras häktad. Först då får besöksförbudet den tyngd som det bör ha och
som korresponderar mot det lidande som kvinnan tvingas utstå.

Vidare är det nödvändigt att åtal om besöksförbud blir allmänt åtalsbrott.
Det skall inte vila på den utsatta kvinnans axlar att ange mannen till laga åtal

och därmed dra på sig en ytterligare risk för att mannen i framtiden skall
hämnas denna angivelse.

Samhället har en plikt att värna varje individs rätt att leva ett liv i trygghet
mot brott och annan fridstörning, det strider mot denna princip att ålägga
ansvaret för åtal på den enskilde målsägaren som befinner sig i trångmål.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar följande ändring av 24 och 25 §§ lagen om
besöksförbud:

Nuvarande lydelse

24 §

Den som bryter mot ett besöksförbud
döms för överträdelse av besöksförbud
till böter eller fängelse i
högst 6 månader.

Föreslagen lydelse

Den som bryter mot ett besöksförbud
döms för överträdelse av besöksförbud
till böter eller fängelse i
högst 1 år.

25 §

Överträdelse av besöksförbud får
åtalas av åklagare endast om målsäganden
anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Stockholm den 13 januari 1989

Mot. 1988/89
Ju603

Göran Ericsson (m)